Morning by the sea // Evening in the forest
Det blev en högintensiv dag och jag var helt slut efteråt, men är oerhört tacksam över dessa bilder.
Anade att det skulle ta ett tag innan jag orkade gå igenom alla bilder, men att det skulle ta ett helt år var jag inte riktigt med på. Tänkte bjuda på ett urval nedan.
Foto: Stina Sjölund
Foto: Beatrice Jonsson
To plant a seed
Med Ivy - Var arbetslös och därför bara hemma, så behövde t.ex. aldrig sjukanmäla mig de dagar jag mådde dåligt. Levde bara på som vanligt. Bloggade och målade naglarna, haha. Bara jag. Hemma. Seriöst, vad gjorde jag av all tid?!
Med Luna - Mådde mer illa, och behövde samtidigt kämpa med ett stressigt snabbmatsjobb (kan ju säga att illamåendet inte direkt blev bättre de gånger vi inte fick rast / äta på flera timmar) och en livlig treåring hemma. Ville helst bara ligga i soffan, vilket jag gjorde varje ledig kväll när Ivy var nattad. Pga mitt slitiga jobb var jag hemma hela sommaren med graviditetspenning.
Med Ivy - Var mest bara hungrig. Fick ofta blodsockerfall och var yr på morgonen om jag inte fick i mig något innan jag klev upp. Lyckades ändå spy några gånger.
Med Luna - Mådde illa de första tio veckorna, men spydde dock aldrig (förutom när jag åkte färja och blev sjösjuk). Orkade ingenting. Låg bara i soffan och tittade på serier all min lediga tid (det var därför jag slutade blogga).
Första sparkarna
Med Ivy - Samma dag som RUL i vecka 19, men fattade inte vad det var förrän en vecka senare.
Med Luna - Tyckte mig börja känna aktivitet redan i vecka 16.
Viktuppgång
Gick först ner ca 3 kg och sedan upp ca 18 kg med båda. Min startvikt var dock lite högre med Luna.
Graviditetskrämpor
Sura uppstötningar, halsbränna, ont i fötterna, rejält svullna händer och fötter i slutet... Det var rätt samma. Bara livssituationen som gjorde graviditeten med Luna lite jobbigare, mer värk i kroppen. Och mer läckande bröstvårtor. Och hundra liter flytningar. TMI? Varsågod!
Sexlust
Har bara läst om kvinnor som blir kåtare när de är gravida. Inte jag, jag blir pretty much asexuell. Sex är så ointressant det bara kan bli. Tråkigt och onödigt.
Känslor
Såklart var jag glad och förväntansfull båda graviditeterna men...
Med Ivy - Var orolig över att bli förälder, vilket är rimligt då hon är mitt första barn. Min psykiska ohälsa låg närmare i tiden, och kände nog av efterskalv från den. Kände mig nog mer ensam då jag bara var hemma själv om dagarna.
Med Luna - Var mest orolig över att något skulle vara fel (innan RUL). Skulle nog säga att jag var gladare med Luna, över att vara gravid, över livet, och ja, generellt bara.
Jag må ha mått sämre fysiskt, men trivdes bra mycket mer i att vara gravid som 26-åring än som 22-åring. Kanske för att jag inte kände mig vuxen när jag var 22, det var liksom något jag blev genom att vara mamma till Ivy.
Extra känslig var jag nog under båda graviditeterna, men inget jag inte kunde hantera.
BB-väskan: Facit
Ska försöka nämna sakerna i samma ordning som i videon, men uppdelat i olika listor.
· Telefon, laddare, hörlurar.
· Körkort / ID.
· Babyskydd till hemfärd.
· Högtalare - Kändes helt onödigt.
· Första gosedjuret - Glömde. Kim tog med det dagen efter, mest för syns skull.
· Vattenflaska och sugrör - Fick ett glas med sugrör utan att ens be om det där, som Kim "matade" mig med.
· Bebispyjamas - Helt onödigt. Orkade inte byta kläder på Luna för att det råkade bli natt.
· T-shirt - Bodde i kimonon. Hade jag behövt ett ombyte hade Kim bara kunnat åka hem och hämta.
· Trosor - Slängde med ett par i förbifarten, men jag ville bara ha sjukhusets fula nätshorts när jag var där.
· Notebook och penna - under förlossningsdagen fanns ingen som helst tid till att anteckna, men dagen efter passade jag på att skriva ner så kortfattat som möjligt hela händelseförloppet innan, under och efter förlossningen, vilket var väldigt bra när jag två månader senare skrev min förlossningsberättelse.
· Elefantbyxor och (gravid)leggings - Bodde i elefantbyxorna, leggingsen var bra att byta om till efter sista duschen innan hemgång.
· Body + byxor x 3 - Behövde bara använda två bodysar och ett par byxor, så hade inte behövt det tredje ombytet.
Förlossningsberättelse
Måndag 2 september: Hemma
Vaknar tidigt på morgonen av att det strålar smärta ner i höger lår. Jag vet att det är tidigt för Kim ligger kvar bredvid mig. Klockan är runt 05. Det känns precis som när jag har mensvärk, men lite värre. Det gör skitont! AJ! Är det nu det händer?
Ligger och gnyr ett tag i sängen, sedan är jag tvungen att gå upp och gå på toaletten. Ser att mina flytningar är svagt rosa. Slemproppen? När den lossnat kan man få rosa / blodaktiga flytningar.
Ivy vaknar när jag varit på toaletten och får sova bredvid mig - för ja, jag går och lägger mig igen. Men jag kan inte somna om, det gör för ont.
Funderar om jag ska be Kim stanna hemma eller inte, men smärtan börjar avta och jag tänker att det förmodligen är falskt alarm, för det är inte första gången jag känt något liknande som sen gått över. Men jag säger i alla fall att jag har ont innan han går.
Och sen lyckas jag somna om.
Halvsover till 08. Då är det dags att kliva upp och göra Ivy klar för att åka (till dagmamma). Hon vill inte åka, men jag har ont och behöver verkligen bara vara hemma och vila - vem vet när jag får chansen igen sen. Har planerat att bara ligga i soffan och spela SongPop - och kanske rensa och organisera städskåpet. Och så hade jag tänkt ta ett bad, men nu vågar jag inte ifall slemproppen lossnat. Det får bli en vanlig dusch istället.
Och under den här tiden har jag små sammandragningar då och då.
Skjutsar Ivy strax efter 09.
Klockan 10 har jag fortfarande svaga sammandragningar emellanåt, som mensvärk som kommer och går. Tänker att det faktiskt kan vara dags idag.
Äter frukost och målar ögonbrynen - viktigt, haha. Vet att jag prioriterade det när jag anade att Ivy var på G också.
Sen vill jag bara ligga och vila i soffan. Göra inget. Spela SongPop på telefonen. Men sammandragningarna blir allt jobbigare. Håller Kim uppdaterad via Messenger.
Kim: Försvann det?
Jag: Det kom tillbaka. Det gör ont 😢
Kim: 😢
Kim: Men det är väl bra?
Jag: Ja. Eller det beror på. Hur länge ska jag ha ont innan jag ber dig komma hem? Jag vill inte att du ska komma hem i onödan.
Kim: Är det konstant eller värkar?
Jag: Sammandragningar? De kommer lite då och då.
Kim: Ja exakt. Såpass! Då är det ju på G ♥ ♥ ♥
Jag: Jag har ju bara ont.
Jag: Inget vatten. Ingen slempropp. Det kanske bara är falskt alarm. Kanske får gå så här hela dagen...
(lite bitter fortfarande, haha)
Jag: Var dock rosa (blod?) imorse när jag gick på toan...
Jag: Hur illa måste det va innan jag ber dig komma hem?
Kim: Oh fan. Jag vet inte. 100% på att det är dags och inte falskt alarm?
Jag: Okej. Jag vet ingenting.
Börjar klocka värkarna ca 11:25. De kommmer med 3-6 minuters mellanrum. Ligger fortfarande bara i soffan. Försöker spela SongPop men då jag har sammandragningar så ofta och är tvungen att titta på klockan ligger fokus mest på det.
Börjar gråta några gånger när jag inser att vi kanske ska få träffa vår lilla bebis idag. Äntligen!
Strax innan 13 ringer jag till förlossningen (efter att ha velat fram och tillbaka och försökt samlat mod i typ en halvtimme, mvh hatar-att-ringa). Såklart har jag inte en enda sammandragning alls under samtalet och vi bestämmer oss för att avvakta. Däremot tycker de att Kim bör vara hemma med mig om jag nu ligger hemma och har sammandragningar.
Men jag hinner inte skriva till honom, för jag ser att mamma har ringt under tiden jag pratat med förlossningen så jag ringer upp henne först. Är fortfarande hemlighetsfull om hur jag verkligen mår. Tänker att så fort jag yttrar något om att det är på G så kommer det att sluta - precis som när jag ringde förlossningen. Men faktum är att det börjar göra mer ont nu. Nästan sekunden jag lade på till förlossningen och ringer mamma börjar det igen. Och det är ofta. Var 2-3 minut. Men jag säger bara att jag har lite ont, pratar lite, sen lägger vi på.
13:30 Kim: Nå?
Jag: Har ringt.
Kim: Och?
Jag: Hade såklart inga sammandragningar just då så vi kom överens om att avvakta. Däremot tyckte hon att du borde va hemma med mig.
Kim: Ska jag komma hem och vänta då?
Jag: Antar det.
Kim: Åker vid 14 då.
Jag: Blir bra.
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte bad honom åka på en gång, men jag tänker att inte mycket kommer hinna hända på 20 minuter (plus 20 minuter restid), för inget har ju hänt under de 2 timmar jag legat i soffan och haft ont. Så dumt. För bara 10 minuter senare är det outhärdligt.
13:50 Ringer förlossningen igen. Säger att vi kommer in så fort sambon kommer hem. Är arg. Har ont. Kan inte ligga ner längre. Har värmt vetekudden för typ tredje gången. Tar fram BB-väskan och slänger i det sista, för det finns inte en chans att jag väntar på att Kim ska komma hem och hjälpa mig. När han kommer ska vi åka. NU.
14:17 VART ÄR HAN?! KOM HEM NUUUUUUUUUUU!
Går runt hemma och har så ont att jag inte vet vad jag ska göra. Har slutat klocka värkar för länge sen, det är inte lönt, jag vet att förlossningen är igång nu. Vill bara gråta. KIM, VAR ÄR DUUUUUUUU?!
14:20 Kim kommer ÄNTLIGEN hem. Börjar gråta. Han kramar mig.
"Vi måste åka nuuuuuuuu"
Får två riktigt starka värkar i bilen på väg till sjukhuset.
Förlossningen
14:30 Inskrivning på förlossningen.
En liten parantes: I journalen står det inskrivning 14:18, men enligt Messenger skrev jag "Kom hem nuuuuuu" till Kim 14:17, han hade alltså inte ens kommit hem då, och vi var hemma i kanske 5 minuter innan vi åkte, sedan har vi 3-4 minuter till sjukhuset. Så de måste ha skrivit fel.
Får gå in själv medan Kim parkerar bilen. Det kännns som att alla tittar på mig när jag går genom entréhallen. Får nog en värk mitt i allt också. Men jag bara går. Mot hissarna. Våning 4.
Blir uppmött av en sjuksköterska (E) och får en värk. Hon leder mig till en förlossningssal och jag får lägga mig i en säng, vilket jag egentligen inte vill för det gör så extremt ont och att ligga ner är outhärdligt, men jag måste. Sköterskan gör flera försök till att sätta en nål i armvecket, men kombinationen av att hon har svårt att hitta mina kärl och täta värkar (kan inte ligga still för det gör så ont) gör att vi sätter in lustgas först. TACK OCH LOV! GOD BLESS!
15:00 Jag svettas SÅ MYCKET. Kim och E hjälper till att klä av mig. Har jag fått nålen i armvecket nu? Jag vet inte, men jag är så tacksam över lustgasen. Det gör fortfarande skitont, såklart, men den mildrar värkarna något. Blir lite borta i huvudet och det är skönt.
Barnmorskan (L) kollar hur mycket jag är öppen, och jag är öppen 5 cm. Tänker på min förra förlossning och att det kan ta lång tid innan jag är helt öppen, så jag ber om epidural (vilket jag inte hade med Ivy och därför vill prova denna gång).
15:15 Läkaren som ska sätta epiduralen kommer väldigt fort. Jag måste ligga helt stilla, men så kommer en värk och det går under inga omständigheter att ligga stilla. Men jag måste. Så efter det håller jag hårt i lustgasmasken och andas in konstant. Och inte förrän då får jag uppleva den sanna effekten lustgasen kan ge. Jag känner värkarna, men de blir plötsligt uthärdliga. I'm getting high, and it's nice. Rummet är fullt av folk, men jag bara ligger och andas i masken. Är helt borta. Tappar tid och rum. Blir helt sömnig mellan värkarna, för när det inte gör ont kan jag slappna av och jag är så trött... Vill bara vila.
Det känns som att det tar en evighet att sätta i epiduralen, men ändå snabbt. Det är skönt att bli distraherad av något, inte bara ligga och ha värkar. Jag ligger på sidan och det känns bra. Kim frågar om jag är vaken. Det är jag.
15:20 Vill såklart att epuduralen ska börja verka direkt, men det ska ta hela 20 minuter.
MEN! Så känner jag ett tryck vid en värk och jag orkar inte hålla emot, så jag ger efter och trycker. Det blir varmt och väldigt blött. VATTENAVGÅNG! Vilken lättnad.
Mekoniumfärgat fostervatten = Får veta att det är avföring i fostervattnet. Det kan innebära att bebisen fått "bajsvatten" i lungorna, vilket kan betyda andingssvårigheter / ökad infektionsrisk.
15:26 L tittar hur mycket jag är öppen.
"Oj, nu kan bebis vara här när som helst! Jag ser huvudet!"
Jag är helt öppen. Say what? Hon ser huvudet? Redan?! Bebisen är på väg! Lyckokänslor! Nu är det nära ♥
Känner krystvärkar men fattar inte att det är okej att trycka på. Får ju alltid höra att en ska vänta, men nu är det plötsligt okej, redan?
Jag får fortsätta ligga på sidan och både jag och sängen blir anpassad för krystningsarbete i den ställningen.
15:43 Rummet fylls av mer personal. Tydligen är det låga fosterljud, så bebisen får en sladd "intryckt" i huvudet, eller som det står i journalen "Skalp CTG-reg inledd".
15:47 Och tydligen har epiduralen börjat verka, så mitt krystningsarbete blir för svagt och "Syntocinon kopplas" / "Oxytocintillförsel för stimulering av värkarbete". De tar bort lustgasen och jag blir helt klar i huvudet. Jag blir lite sur för det var så skönt att vara hög, haha.
De två sista krystvärkarna innan Luna kommer ut är hemska. Huvudet spänner ut slidöppningen till det yttersta. Det gör sjukt himla ont. AJ! Önskar bara att jag får fortsätta krysta tills Luna är helt ute, att krystvärken ska hålla på tills jag är klar. Jag vill inte vila! Jag vill få ut henne!
Väntar bara på sista krystvärken. När jag tror att det är den sista är det ännu en kvar. Väntan känns så lång. Men så säger de att det är den sista.
15:53 Sista krystvärken! Det tar tre krystningar sedan äntligen kommer känslan av att Bebisen rinner ur mig (ja, för att efter huvudet - pluggen - lossnat är det verkligen som att resten bara rinner ut). FÖDELSE! Ja! Bebis! LÄTTNADEN! Äntligen kan jag andas ut!
"OMG. Bebis", är det första jag säger. Haha.
En timme och 23 minuter från inskrivning. 10 minuter efter krystvärkarna började. Wow. Kanske var det därför jag tappade tid och rum, för att allt gick så snabbt.
Postpartum
L och E, kanske någon till, tar Luna, så det tar några minuter innan Kim och jag får se henne - och vilket kön det blev. Eftersom det var avföring i fostervattnet vill de kolla andningen, och de behöver stimulera fram skrik och ta prover ur navelsträngen.
Men snart får vi se att det blev en FLICKA. Som jag trodde. Ända sedan jag kollade upp Chinese Gender Calendar.
Hon får komma upp till mitt bröst. Kladdig. Kim klipper navelsträngen. Moderkakan sitter fast precis som med Ivy. Typiskt. Hoppas att jag slipper operation. Får Oxytocin för att hjälpa till.
De lämnar oss själva med bebisen en liten stund. Försöker amma henne. Det ska också hjälpa till att få moderkakan att släppa.
Nästan 30 minuter senare kan jag krysta ut moderkakan.
16:30 Blir undersökt. Har en grad 1 bristning. Blir bedövad och sydd. Får en ren sjukhusrock och renbäddat i sängen, sedan blir vi lämnade för oss själva ett tag. Och såklart får vi fika. Så gott.
Vi fortsätter försöka amma, och när jag provar amningsnapp funkar det. Precis som med Ivy, skillnaden är att jag var förberedd denna gång. Så får hon äta från båda brösten. Det känns så bra när det funkar.
18:15 Efterskötning. De kollar andning, temperatur, vikt och längd.
Jag får duscha och kissa medan Kim byter blöja och klär på Bebis. Det är så skönt att äntligen få stå upp. Och att få duscha. Och eftersom jag fortfarande är bedövad mellan benen går det till och med bra att kissa.
18:48 Vi får komma till BB, Sal 12.
· 2 september 2019 · 3695 gram, 49 cm ·
Det var min andra förlossning. Berättelsen om hur min andra flicka kom till världen ♥
Mitt emellan BF 1 (3/9 beräknat efter sista mens) och BF 2 (1/9 beräknat efter RUL). Helt underbart! Äntligen är du här!
Här kan ni läsa min första förlossningsberättelse, när jag födde Ivy.
Några sista ord från en gravid bitterfi**a
Augusti 2019: Vecka 37
Var förkyld och helt energilös, och på grund av det väldigt rädd att förlossningen skulle starta redan nu. Hade två gravidfotograferingar. Japp, två stycken. En kompis kompis som är hobbyfotograf tog superfina bilder på mig vid havet, och en bekant ville ställa upp för kul. Så det blev två fotograferingar. En på förmiddagen och en på kvällen. Var helt slut efter den dagen.
Graviditeten räknas nu som fullgången, och det var i denna vecka (37+6) som Ivy föddes.
Hade mitt näst sista barnmorskebesök och allt såg bra ut.
Och även om jag inte födde denna vecka så hade jag åtminstone en känning per dag, mestadels milda sammandragningar, typ som mensvärk.
Packade också BB-väskan på riktigt. Från lådan, till skötväskan. Finns att beskåda i en vlogg.
"Wow, jag har aldrig varit gravid så här länge förut."
Och nu är det tungt på riktigt. Hade ont i bäckenbotten när jag gick, att ta sig upp från golvet på egen hand var det inte talan om, och så svullnade mina fötter upp o r d e n t l i g t som från ingenstans. Kunde bara ha mina annars för stora glitterslides.
Och bara för att Ivy föddes i vecka 38 kändes det som att jag redan gått över tiden, tänk då om jag skulle gå över på riktigt.
Sista veckan, tack och lov! Fast det visste jag ju inte då. Var bara less och hoppades på att det skulle hända vilken dag som helst, och varje dag det inte hände blev jag bara mer och mer bitter.
"Kommer inte få föda alls, bebis kommer inte komma ut."
Tog en promenad på 7 km med en kompis i ren desperation, haha.
Och fötterna blev värre. Det gjorde typ ont. Även händerna hade blivit svullna nu.
Magen stenhård, sammandragningar varje dag, svettas, svårt att sova. Var tvungen att ha ett stort gosedjur som kudde, annars vaknade jag mitt i natten av halsbränna. Ja, ville bara gråta.
Nu börjar det bli tungt
Var tvungen att strula med försäkringskassan och min rätt till en högre SGI bara för att min chef inte uppdaterat mitt avtal när jag bad om det i april. Var både less, arg och orolig.
Min ordinarie barnmorska hade semester och fick träffa en annan tillfälligt. Tydligen k a n man få blåmärken i magen av att bebisen sparkar ofta och hårt på samma punkt. Det förklarar varför jag haft en öm punkt på magen en tid.
Inåsg också hur mycket bättre jag mått i kroppen sedan jag slutade jobba.
Är så himla osmidig nu. Det är jobbigt att bara vända sig i sängen. Dessutom börjar många fosterrörelser kännas obekväma, som när bebis trycker mot höger revben, ugh.
Allt fortsätter se bra ut på barnmorskebesöken.
Läcker råmjölk v a r j e kväll nu.
Går inte normalt längre. Bredbenta Ida är här.
Denna vecka är även känd som den veckan norrlandskusten fick smaka på riktig hetta. Det var så sjukt himla jobbigt. Mina fötter kokade i slutet av dagen och det fanns inga kläder jag kunde ha, som både var svala och stora nog att rymma magen.
Varje gång jag känner sammandragningar och inser att det är nära drabbas jag av en smärre panik, men mest känner jag att jag längtar.
Det här var veckan vi var ner till Kolmården. Kan nu bocka av "Tälta som höggravid" från min Bucketlist. Det gick hur bra som helst, det var Kim som led.
Fick hem skötbädd, skötväska och några sista plagg i strl 50, och införskaffade även amningsnapp.
Bebis. Lillasyster. Lilla Boo.
Semester och babyshower
Förutom illamåendet mellan frukost och lunch som vägrar ge med sig skulle jag säga att jag mår bra nu.
Börjar få ont till höger ovanpå magen, som om jag har ett blåmärke. Hårda sparkar från bebisen?
Tredje trimestern!
Börjar få halsbränna ungefär varannan kväll, dock inte så farligt än så länge.
Mina cravings i matväg är riktig mat med grönsaker, tårta och choklad.
Gjorde mitt sista jobbpass på Burger King innan två veckor semester.
Mådde sjukt konstigt under midsommarhelgen. Yrsel, anfådd och helt slut av att bara existera. Barnmorskemottagningen sa dock att det var normalt och sen gick det över.
Halsbrännan har börjat bli lite värre.
Äntligen införskaffat barnvagn! Hittade en med både ligg och sittdel, samt ett babyskydd som bara varit använda i ungefär ett år, till ett mycket billigt pris. Kap.
Sedan blev jag (halvt) överraskad av en liten babyshower hos Izabell. Så. Mycket. Fika!
VLOGG: BB-väskan
PS. Inspelningsdatum var den 13 augusti, i vecka 38 (37+1). I skrivande stund är jag i vecka 40 (39+3)
Krampen i kroppen är kommen
Blev på enormt fix-humör. Det brukar kallas att boa, men inte specifikt för bebisen utan snarare hinna fixa så mycket i hemmet som möjligt innan bebis. För till hösten lär det inte bli så mycket.
Hade också väldigt strulig mage. Har känslig mage i vanliga fall, men under graviditeten blev det värre, och speciellt runt vecka 24. Hade min värsta jobbkväll någonsin. Hade så sjukt ont i magen, krampanfall. Men jag var tvungen att härda ut och stanna för det fanns ingen som kunde ersätta mig. Det var hemskt.
Börjar få kramp i vaderna om mornarna. Som senadrag, fast i vaderna. Sjukt ont.
Börjar även trappa ner medicinen jag fick mot ångest för två år sedan. Det fanns en minimal risk för bebisen, men minsta lilla risk räckte för mig. Mitt mål från början var ändå att en dag känna att jag inte behöver dem längre, och jag har klarat mig fint utan hittills. Märker knappt någon skillnad.
Vecka 26
Barnmorskebesöken blir från och med nu tätare. Fick lyssna på Bebis hjärtljud för första gången!
Och på jobbet anpassade de mina stängningar så att jag fick börja senare = inte lika långa pass.
En morgon vaknade jag och blödde näsblod som varade i typ 30 minuter. Aldrig varit med om något liknande!
Börjar även träffa en dietist.
En vecka av många långa jobbpass som tärde enormt på mig. Mycket folk och lite personal ledde till ofrivillig fasta med sena raster. En dålig vana denna graviditet har varit att lura magen med hjälp av Coca Cola Zero de dagar jag jobbat, men vissa dagar hann vi knappt ta drickpauser. Älskar inte Burger King efter detta.
Nästa recap kommer om en vecka, oavsett om bebis är innanför eller utanför magen.
Preggo fashion!
Det är rätt tacksamt att vara gravid på sommaren, rent modemässigt. Kanske inte när det är 30 grader varmt, men då är det väl aldrig lätt att klä sig. Här efter Norrlandskusten var det dock mestadels en sval sommar.
Här kommer en lista på vad jag tyckt om att ha på mig under min graviditet.
› Lång eller midi-kjol som går över magen, tillsammans med en croptop. Tight överdel till en vid kjol och vice versa.
› Mina gravidtights tillsammans med en lång överdel. Äger dessvärre inte så många oversized överdelar som täcker min mage.
Skor: Sneakers! Har även jättefina sandaler, men har haft så lätt att få ont i fötterna nu under graviditeten, så dessa har jag undvikit.
Ultraljud och fosterrörelser
Men nu kör vi en throwback till vecka 18 - 23!
April 2019: Vecka 18
Magen putar lite, jag känner absolut bebisen därinne och ja, redan här började jag använda amnings-bh då alla mina vanliga endera blivit försmå eller helt obekväma.
Vecka 19
Började kika på barnvagnar. Vi hade begagnade på lån sist, men de var supergamla och inte helt smidiga. Så vi tittade både på billigare nya, samt begagnade. Men de begagnade är ju också svindyra?!
Denna vecka blev lite kortare, för vid Rutinultraljudet blev BF tidigarelagt till den 1 september istället för den 3:e, så vips var det vecka 20!
Vecka 20
Note: "Jag mår relativt bra nu men illamåendet direkt efter frukost vill verkligen inte ge med sig. Mår verkligen skit."
Vecka 21
Sura uppstötningar är numera ett faktum. Jag kan inte ligga ner efter jag ätit för det står mig upp i halsen. Jag känner mig helt full, ända upp i strupen. Kan absolut inte rapa liggandes, då kommer det kräks. Underbart!
Kim kände fosterrörelser genom magen för första gången!
Vecka 22
Ivy pratar mycket om att bli storasyster och tycker det är spännande att mammas mage växer. Den börjar verkligen synas nu, men när jag säger till Ivy att titta vad stor, så säger hon "Nä, inte nästan", sen vill hon gå och visa fotot i sovrummet (från när jag väntade Ivy) där mammas mage är STOR på riktigt.
Började kunna se fosterrörelserna genom magen!
Vecka 23
Hände en läskig grej: Satt i soffan ikväll och helt plötsligt blev jag yr och svimfärdig MEDAN JAG SATT NER. Hade lite hjärtklappning, flimmer för ögonen och det kändes som att jag skulle spy. Lade mig ner för att vila men då kraschade magen istället.
Usch. Det var vidrigt.
Nu får vi se om jag hinner göra någon mer recap innan Bebis kommer!
Gatufesten
Tack vare graviditeten var jag dock sjukt himla trött och otaggad, men i slutändan tyckte jag ändå att det blev mycket trevligt. Och Ivy hade kul. Hon hängde med granntjejen och fick väldigt mycket godis.
Äntligen ett put!
Mars 2019: Vecka 14
Det värsta illamånedet började lägga sig. Men dagtid, närmare bestämt efter frukost men före lunch, höll det i sig. Varje. Dag.
Lade märke till att jag blivit mycket mer känslig för snurriga bilder (typ på film) och blinkande lampor. Hade huvudvärk ofta.
Och så var det tuttarna. Plötsligt kändes alla mina BH:ar för små och bröstvårtorna "hoppade ut".
Vecka 15
Rolig vecka. Huvudvärken fortsätter, och gör mig illamående och spyfärdig. Ont i brösten och ryggen om mornarna när jag vaknar. Sedan är jag extremt trött jämt. Fortfarande.
Ur dagboken "Det stod i appen (Preglife) att tröttheten bör ha försvunnit nu, men fuck no. Kanske krävs att man får sova också..."
Började också få oroskänslor över att något kommer gå fel i graviditeten. Mest pga att jag inte tyckte att det syntes än.
Vecka 17
Offentliggjorde graviditeten på Instagram samt för alla mina kollegor på jobbet. Det börjar synas nu. Inte så mycket på morgonen, men så fort jag har ätit något finns där ett litet put.
Har också bestämt mig för att bubblet i magen är Bebis som rör på sig.
Konsten att vara konstant bakis utan en droppe alkohol
Februari 2019: Vecka 10
Illamåendet fortsätter och jag blödde näsblod två gånger. Sedan hände humöret. Irriterad och ledsen.
Vecka 11
Var i Stockholm och avverkade två konserter. Ingen visste något, jag bara bet ihop. Det gick faktiskt bra, men var helt slut sedan.
Spydde för första och enda gången denna graviditet. Åkte Finlandsfärja och blev sjösjuk nämligen. Jag brukar bli åksjuk, men jag har aldrig spytt av det förut. Jag undrar om graviditeten gjorde allt värre.
Vecka 12
Finns inte så mycket noterat i vecka 12, men att gå in i vecka 12 är alltid en milstolpe, för efter den veckan minskar risken för missfall.
Vecka 13
Hade den officiella inskrivningen hos barnmorskan. Tog massa blodprover, och hon kom inte åt kärlen så det tog sjukt lång tid. Hatar sprutor och blodprov. Speciellt när man känner nålen inuti armen, man ba HUÄÄÄÄ.
När jag blev gravid - igen
Juli 2018
Jag visste hela våren att jag ville försöka få ett syskon till Ivy, men det dröjde till juli innan jag faktiskt tog ut min spiral. Jag ville bli klar med utbildningen och kanske till och med hitta en lärlingsplats först, men av erfarenhet visste jag också att det kan ta ganska många månader innan en blir gravid. Så jag tog ut den i juli, två månader innan utbildningen var färdig.
December 2018
Till skillnad från med Ivy är jag ganska säker på vilket datum Bebis blev till. Jag vill till och med tro att jag kände... det... några dagar senare. När ägget fäster eller vad det är. Jag vet i alla fall att jag kände något. Det kändes lite som svag mensvärk, fast det var över en vecka sedan jag hade mens.
Men sedan tänkte jag inte mer på det. Tänkte att eftersom det inte har hänt på hela hösten kommer det förmodligen inte hända den här gången heller.
Min BIM = Beräknad icke-mens var den 25 december, men eftersom jag inte trodde att jag var gravid så drack jag ju öl på julafton och så vidare. Började dock känna samma symptom som innan mensen kommer, fast aningen annorlunda.
”Man kollar om det finns en bebis”, svarade jag.
Och det stod ju då att jag var gravid. Jag blev jätteglad, men faktiskt inte så förvånad då jag mått lite småskumt hela veckan. Kim däremot ville inte riktigt tro på det.
Nyår 2018
Det var rätt mycket festiligheter i januari, med Nyårsafton i täten. Jag brukar inte festa och supa, men tackar sällan nej till en öl eller två, så när jag helt plötsligt behövde tacka nej och komma på ursäkter så kändes det som att alla såg rakt genom mig. Liksom, varför kör jag alltid helt plötsligt? Och sen när har det spelat roll om jag jobbar dagen efter?
Vi lade till och med upp en bild på Instagram där jag låtsades att jag drack en starköl till maten, bara för att ingen skulle börja undra. Jag ville inte att någon skulle veta. Inte i vecka 5, 6 eller 7. Embryot är ju knappt en månad då!
Skrev in mig på MVC. Började må dåligt och hade noll aptit för mat. Var mest bara törstig. Kände mig helt utmattad efter varje jobbpass.
När Ivy låg i magen kallade vi henne för Fetus, men den här gången blev det bara Bebis, mest för att det blev mest naturligt när vi pratar med Ivy om vad som händer.
Började må illa, men klarade mig från att spy. Matlusten kom tillbaka, om än bara för några dagar, men bara på nyttig mat med mycket grönsaker. Och när jag väl åt tog det stopp väldigt snabbt. Behövde äta ofta och lite, men tyvärr fick jag inte det på jobbet. Höll på att bryta ihop och var tvungen att berätta för chefen.
Fick också veta att jag har underfunktion av sköldkörteln = hypotyreos. Vet ännu inte om det bara är nu under graviditeten eller om jag har det, period.
Vecka 8
Skaffade Sea Band-åksjukearmband mot illamåendet och jag vill tro att de funkade, åtminstone till en viss del.
Vi berättade för våra föräldrar (och typ hela Kims släkt för de råkade vara på plats samtidigt). Ivy fick ha på sig en tröja som jag tryckt "Storasyster 19" på. Alla blev jätteglada.
Vecka 9
Illamåendet fortsätter. Mår skit på jobbet. Men magen har också börjat bli känsligare. Har problem med en känslig mage, men det verkar ha blivit värre. Funderade på om jag blivit känslig mot laktos och började undvika det just in case, för att se om det blev bättre.
Sommarlov
Jag och min larv (för ett år sedan)
Om jag ska vara ärlig tyckte jag inte om att vara gravid alls. Eller, det är klart att jag var glad och tyckte det var häftigt och så, och jag älskade när magen blev stor och jag kunde känna sparkarna, men allt som kom med det... Och jag hade ändå en lättsam graviditet. Men det var skönt då det var över. Ivy är roligare (och jobbigare, haha) här på utsidan ♥
Förlossningsberättelse
Söndag 12 juli
Väl hemma igen kände jag mig extremt slut, och lite senare lossnade slemproppen. Trodde först det var vattnet som gått då jag kände att det blev blött, men det var det inte. Tur det eftersom Kim var och fiskade långt åt fanders. Just idag. Blev så arg.
Måndag 13 juli
Vaknade 07:57 av att jag hade jätteont i svanken, precis som då jag har mensvärk, fast det kom och gick. Försökte sova lite till, sedan gick jag och publicerade gravidinlägget jag skrivit dagen innan. Det började göra mer och mer ont i svanken nu, samt ner över magen och låren. Värkar. Inte en chans att det var något annat. Klockade dem bara för att göra mig ännu mer säker, och de kom var 7-5 minut.
"Kim! Vakna! Jag har ont! Om det här bara är föraningar vet jag inte om jag klarar det då det väl gäller!" grinade jag. Han ba "Okej, vill du se klart filmen (Nightcrawler) medan vi äter frukost?". Jag tror inte riktigt han fattade att det verkligen var på väg att hända, jag gjorde ju knappt det själv.
Försökte få i mig frukost utan vidare resultat. Blev arg över att jag ätit så dåligt dagen innan. Dushade. Det var skönt. Värkarna kom nu var 2-4 minut, och det gjorde bara ondare och ondare.
Tvingade Kim att ringa förlossningen. Vi ringde dit två gånger. Först ville de att jag skulle vänta hemma en tag till om jag orkade. Jodå. En timme till, sedan orkade jag inte mer. Det gjorde så himla ont. Kunde inte slappna av alls längre.
Kims syster skjutsade in oss. Blev inskrivna klockan 13:00.
Vi har bara fem minuter till sjukhuset från oss, så det kändes väldigt skönt. Dessutom hade Örnsköldsviks sjukhus haft sommarstängt fram till just den här dagen, så Ivy var alltså först ut efter semestern. Hade hon bara kommit en dag tidigare hade vi varit tvugna att åka till Sollefteå, tio mil inåt landet (alternativt Umeå). Så det kändes väldigt tursamt att vi slapp åka dit. Hon hade ju varit halvvägs ute innan vi ens hunnit fram, haha.
Så fort jag blivit tilldelad ett rum kom smärtlindring på tal. I bilen innan hade jag sagt något om att jag ville ha "Den fetaste sprutan de hade", men då barnmorskan föreslog lustgas godkände jag det.
Det kändes jätteskönt att vara på plats och få ligga och vila i sjukhussängen, men då värkarna kom (som bara gjorde ondare och ondare) kände jag mest bara att jag ville lägga mig ner och dö. Inte för att jag tror att någon tror något annat, men det GÖR sjukt ont. Kan inte annat än hålla med alla som beskriver det som mensvärk gånger hundratusen (minst). Fast innan jag blev gravid och började läsa förlossningsberättelser var själva utdrivningsskedet, att krysta ut en liten människa, det som avskräckte mig. Jag hade aldrig förstått att man skulle behöva ha vedervärdiga värkar i flera timmar innan. Det är ju de som gör ondast. Själv skulle jag beskriva känslan som att ha en demon på extremt dåligt humör inneboende i magen.
Så här i efterhand minns jag såklart inte smärtan. Min hjärna ba "Det kanske inte var så farligt ändå, det här gör vi om en dag". Nej, yo ass hat! DET GJORDE VISST SKITONT! För jag minns vad jag tänkte. "Det här är det jobbigaste jag varit med om vill aldrig göra om det här kan de bara vara över någon gång ahhhhh?!"
Så. Tyckte inte lustgasen hjälpte ett skit, blev bara smågrumlig i huvudet. Så efter en timme eller så ökade de på den. Wow. Det märktes. Kändes som mina första fyllor på den tiden då jag inte blev illamående. Den tog inte bort smärtan, bara ytterst lite, men den hjälpte mig på så sätt att jag lade allt fokus på att andas in i masken. De gånger jag var för sen med att andas in tog den inte bort någon smärta alls. Då gjorde det så ont att jag inte visste vart jag skulle he mig (om jag får uttrycka mig lite norrländskt). Jag ville helst bara försvinna. Nu har mitt liv varit rätt skonsamt, men det var den värsta smärtan jag någonsin varit med om. Tvivlar på att något kommer göra ondare.
Klockan 16:20 frågade barnmorskorna hur lång tid jag trodde det var kvar innan bebisen var ute.
"Nu! Jag vill att det ska vara klart nu!" svarade jag.
"Nä, det tror jag inte, men kanske om 40 minuter."
Ville typ grina då. Hela 40 minuter kvar?! I'm fucking tired! Har jag inte redan ett halvt huvud ute?!
Det hade jag ju inte. Men några minuter senare kunde de se toppen av bebisens huvud. Jag fick känna. Wow. Fram till dess hade Kim varit rätt värdelös (förutom första timmen då han matade mig med drickkvarg och vatten), tyckte han mest bara var ivägen, men den sista stunden var han väl behövlig. Barnmorskorna också. Deras pepp hjälpte verkligen, because hell, det är svinjobbigt att krysta. Speciellt då det känns som att jag har en hel vattenmelon på väg ut mellan benen. Hehe, varsågod till den inre bilden.
Och så plopp. 16:40. Känner mig uttänjd till max och sedan ligger det en bebis där vid fotändan av sängen. Första känslan: befrielse. Andra känslan: chock. Första tanken: OMFG en bebis! Den... var... i min mage... OMG... förstår inte.
Då de torkar av bebisen ser jag att det är en tjej. En Ivy, som vi bestämt redan innan (vi hade ett tjejnamn och ett pojknamn). De lägger henne på mitt bröst. Hade hållit i en annan bebis förut, och hon var 6 månader gammal, så först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes konstigt och skrämmande, men också helt rätt. Hon var ju så liten!
Så. Från att vi blev inskrivna på förlossningen tog det 3 timmar och 40 minuter för Ivy att komma ut. Min önskan om en snabb förlossning gick i uppfyllelse.
Men så var det ju moderkakan. Den ville inte komma ut. Just det har varit min skräck sedan flera år tillbaka då jag fick höra att man förblöder och dör om den inte kommer ut. Så för första gången på hela dagen blev jag rädd. Och less, för jag ville ju bara att förlossningen skulle vara över så jag fick äta och sova. De tog Ivy till Kim (som heller aldrig hållit i en så liten bebis förut) och började prata om att jag kanske skulle behöva opereras (dvs jag sövs så en läkare kan skrapa ut moderkakan), vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag har aldrig blivit sövd. Det här var liksom första gången jag ens var inskriven på ett sjukhus.
De försökte dra ut den med hjälp av navelsträngen ett par gånger, sedan fick jag stå och "dansa" i hopp om att den skulle åka ut, men den förblev kvar inuti mig. Så ytterligare två barnmorskor kom samt en läkare. Jag gillade läkaren, han var väldigt cool (dvs lugn och sansad). Läkaren började trycka på min mage. Det gjorde så himla ont. Like leave me to die already! Var ju helt öm efter förlossningen (som officiellt inte var över ännu). Fick andas lustgas igen, thank you very much. Och tillslut kom den ut! Jag slapp bli sövd och opererad! *lättad* Och jag slapp dö av blodförlust. Tappade bara 1,2 liter blod... hehe... hehehe *svimmar lite diskret*
Men var det slut där? Nej! För sedan fick jag ligga i gynställning och bli sydd i en halvtimme. Minst. De sa att jag inte brast så mycket, men det tog då en evighet att sy ändå. Om jag ska vara ärlig var det rätt skönt att äntligen bara få ligga ner och vila utan att känna någon smärta.
Efter världens läskigaste toalettbesök (because of obvious reasons) och en dusch fick vi flytta till BB där vi fick fika och bekanta oss med vår lilla bebis. Fint ♥
Det var min förlossning. Den får 6 av 10 toasters. Den gick fort (speciellt med tanke på att jag var förstföderska) och alla barnmorskor var super. Moderkaksstrulet drar ner betyget, samt alla kanyler i armvecken. Men det var lätt en av de mäktigaste upplevelser jag varit med om.
Crop tops + gravidmage = fabulous
Anywhore. Jag älskar croptops, men som gravid kändes det... olämpligt? Fel? Opraktiskt? Obekvämt! Det kändes obekvämt att blotta magen. Fast det går såklart att bära crop tops ändå, utan att visa magen. I vanliga fall föredrar jag tighta sådana + kjol eller shorts som lämnar en liten glipa mellan plaggen. Men som gravid föredrog jag en slapp topp, och för nederdelen fanns det bara två alternativ: under eller över the baby bump (och då blev det såklart över). Yeah. #intresseklubbenantecknar
