När jag var liten älskade jag att rita. När jag blev äldre älskade jag att rita. Nu älskar jag inte att rita. Faktum är att jag nästan hatar det. Nästan. Förutom kläder och hår osv. Det var därför jag köpte en sån här Top Model-bok för barn, för att slippa rita kroppar till kläderna. Haaaaah I'm so #lazyyyy

Hänger ju bara på stranden nu för tin'. Hela dagarna. Och sedan då Kim kommer hem från jobbet vill han åka och bada. Det resulterar i att jag är på stranden två gånger per dag. Både vid hav och sjö. Kornsjö och Köpmanholmen i måndags. Köpmanholmen och Nyänget i tisdags. Köpmanholmen och Kornsjö i onsdags. Och bara Köpmanholmen igår. Jag tror jag har en favorit. Men det är så himla varmt i vattnet i Köpmanholmen och finast strand och sand. Att man måste gå ca en kilometer (skojar inte) ut för att vattnet ska nå till midjan får man leva med.

Men idag blir det nog ingen strand. Oh well, trevlig fredag!

Det börjar bli ett bra tag sedan nu, men klart att även tredje dagen ska få sig ett inlägg!


Ser ni stället där det står Texas Burgare? GODASTE BURGAREN JAG ÄTIT I MITT LIV!



Fucking finally! Trots att jag var mos i hjärnan, blöt, hade ont i fötterna och bara var lagom opepp är jag glad att jag fick närvara vid
Of Mice & Men's första Sverige-spelning. Som vi väntat alltså!

(btw, vi orkade inte flumma vid campet så länge för att vi frös, så vi packade ihop resten och satt i bilen till OM&M började)

Fina Bastille.

Lyssnade lite på Bad Religion, sedan vilade vi fötterna på blöta bänkar till tonerna av Melissa Horn. Och just det, alla ville heeeeeem.
Men vi hade ett band till att beskåda...

The Offspring! De spelade hela Smash-albumet som faktiskt var ganska värdelöst, med sedan blev det kända hits. Yay!

Fick mig en skymt av Adept, som jag bestämt mig för att dissa i utbyte mot att få komma hem någon timme tidigare. Så kan det gå. Sorry, Adept. Och hej då Bråvalla.

Andra Deborah Lippmann-lacket från min senaste beställning. GLITTER! Va Va Voom heter det och är blålila, lavender-aktigt med stora prismatiska silverglitter. Tror några av de blå glittren också är prismatiska.
Älskar Deborah Lippmann's glitterlack eftersom de täcker så bra, men vill man ha tunna lack kanske detta inte är att rekomendera, eftersom det verkligen är tjockt med glitter! Bär själv tre lager utan något annat än baslack under och sedan två lager Seche Vite för att få det blankt. Vill man att det ska täcka bättre är det bara att ha ett annat lack under.
Att jag får tip wear direkt är överlackets fel, men jag brukar inte bry mig då det inte syns från håll, haha. Tror dock att jag gillar Glitter And Be Gay mer, men detta är verkligen inte fy skam heller.

Var precis till Kornsjö OCH JAG BADADE! Finally alltså. Kanske lika bra att vänta till mitten av juli med att bada så att man slipper få en kallchock och faktiskt kan vara i ett tag. Älskar att bada. Älskar att simma. Det är något av det bästa jag vet, och det har jag alltid tyckt.

bokomslaget

Jag läste The Fault In Our Stars förra veckan. Eller jag lyssnade på The Fault In Our Stars rättare sagt. För andra gången i mitt liv lyssnade jag på en ljudbok. Den första var en somrig skräcknovell för tweens från en bokklubb vid namn Funtasie eller något. Och den andra blev denna hypade historia. Hade tänkt läsa den ändå, men i mitt sjuka tillstånd orkade jag varken hålla i en bok/telefon, ha ögonen öppna eller ens lyssna på musik. Och jag var för rastlös för att sova. Men jag måste säga att ljudböcker inte riktigt är min grej. Två av fem toasts.

Så, boken, är den värd all hype? Öh, vet inte. Alltså den var ju fin och så. Typ bra. Gillade att den alkoholiserade författaren lyssnade på svensk hip hop. Fett random. Nu vill jag mest bara se filmen. Mest för att för att få samma story, men utan den dryga berättarrösten. Och utan febriga cancerdrömmar. Yup, det var vad min hjärna inbillade sig att jag hade då jag var sjuk, cancer. Man ska tydligen inte läsa böcker om personer som är allvarligt sjuka då man själv är sjuk och har feber. My words of wizdom.

27 juni. Det var superbra väder under förmiddagen. Man ba yessssss!

Halva gänget försvann, så Kim och jag strosade runt på festivalområdet. Det här är Female DJ Revolution tror jag, minns inte riktigt vad de hette. Jag var mest intresserad av min korv-med-bröd.

Sedan blev det storm. Kim och jag såg till att inte campet svämmade över och blåste bort. Brukar tycka att det är mysigt med åska, men att sitta bara några hundra meter från ett blixtnedslag var inte särskilt kul.

Hittade vårt borttappade sällskap samt en Harriet lagomt till Raubtiers spelning. Låt napalmen regna neeeeer!

Lyssnade på Passenger medan Kim lekte apa. Passenger verkade mysig och hade väldigt bra texter.

We Came As Romans var så bra att jag bara fick kassa bilder. Tur att det är upplevelsen som är viktigast. PS. Jag är kär i Joshua. Shhh. Don't tell.

Hittade Harriet igen. Och en Linnea. Och Izabell, Richard och Jerry. Alla samlade! Vi gick runt till tonerna av Mando Diao och åt churros. Churros!

Finaste You Me At Six! Saknade bara Wild Ones, och såklart alla fina låtar från Sinners Never Sleep som de inte spelar längre. Sadface. Måste se detta band på en egen konsert någon gång.

Satt mitt på festivalområdet och vilade fötterna för att orka se Placebo halv ett trots att jag mest av allt bara ville sova. Detta resulterade i någon skum blandning av Kings of Leon och Klingande.

Placebo. Såg bara en halvtimme eftersom mina fötter gjorde så ont att jag ville gråta. Men de körde For What It's Worth, Every You Every Me och Allergic så jag var nöjd.

Har blivit 90-tals-kåt. På grund av hälften av alla jag följer på Polyvore. På grund av att jag precis såg Clueless (1995) och The To Do List (2013). På grund av att jag är född 1992 och det väcker gamla barndomsminnen. Typ lite så. It's just a phase. Dessutom har jag nu blivit tillräckligt frisk för att bry mig om hur jag klär mig. Det här var i fredags.

Fick en krya-på-dig-tidig-födelsedags-present idag av min kära kusin Amanda. Love them all. Har på mig den turkosa och låtsas att den är magisk och kommer göra mig frisk (vilket egentligen penicillinen och min egen kropp fixar). De med pärlor är the real deal från The post-90's (början av 2000-talet alltså), minns dem från då vi var mindre. Cute. Tror faktiskt jag hade en som liknade den blå, fast en rosa med blå blommor. Undrar om jag har den kvar någonstans...

Som sagt, den senaste veckan har jag varit sjuk. Oh. My. God. Jag tror jag aldrig någonsin mått så dåligt fysiskt förut, åtminstone inte så länge. Natten till igår kunde jag inte sova pga att jag hostade så mycket, antar att de gånger jag slumrade till var av ren utmattning. Igår var jag på Vårdcentralen och fick veta att jag var på väg att få lunginflammation. Man bah, ahhhhh, tänk om jag inte gått till VC?! Då hade jag fått lunginflammation, och blivit ännu sjukare, ännu längre. Nu äter jag penicillin och känner mig lite bättre än igår. Har bara äckelsnuva, ont i halva facet och en enormt obehaglig känsla i bröstet. Lungorna I guess?

Åh. Ni vet inte hur mycket jag skulle betala för att kunna gå ut och njuta av sommaren. Vill bada, grilla, dansa, springa, promenera, andas, äta glass i solen, ligga på stranden, ta med katterna hem till mamma och låta dem springa runt på gräsmattan. Och så vidare. Ni som är lediga och kan göra allt detta, snälla, slösa inte bort dagarna inne framför datorn.

Kram ♥

Tisdagen den 24 juni. Scandinavium, Göteborg. Efter 50 timmar av köande var det äntligen dags! Och köandet hade verkligen lönat sig, LÄNGST FRAM! Bara lite till vänster om mitten, which technically counts as the middle. Var helnöjd med min plats. Förbanden däremot... Jag tror inte någon front-roware var särskilt förtjust i dem. Nästan alla stod med armarna i kors, haha.


Amaranthe. Lyssnade väldigt mycket på dem 2011. Lyssnade sönder till och med. Och med tanke på vad som väntade kändes detta bara lame, till skillnad från då jag såg dem i Skellefteå 2012.

Dead By April gillade jag faktiskt ganska mycket 2010, men självklart spelade de bara nyare låtar (förutom Losing You) som jag inte alls känner igen. Uppfattade inte så mycket av deras spelning eftersom jag var som i chock på grund av att det hände något ganska oväntat efter Amaranthe...

Rafa Alcantara (snubben som regisserat Sevenfold's Live In The LBC ) (correct me if I'm wrong, men det var han va?) kom och... De spelade in till Avenged Sevenfold's kommande live-DVD (som vi väntat på i hela tre år, men men) och han ville intervjua oss som köat i två dygn. AHMAHGAHD! Blev inte så mycket on screen-tid för min del, vilket kanske var lika bra för jag var mållös och dödsnervös. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag pratade om vad Sevenfold betyder för mig, fick hjärnsläpp och sa att I Won't See You Tonight Part 1 var min favoritlåt direkt efter att jag sagt att "Their music cheer me up". Hallå, Idaaaaaa! Den låten är baserad på ett självmordsbrev! Älskar den visseligen, men det är inte min favorit, det är låten jag vill ha på min begravning när jag dör. BEGRAVNING?! OMG! Dör.

Så ja, detta hände och jag missade hela Dead By April.


Avenged Sevenfold. Energin! Helt fantastiskt! Det här bandet alltså... ÄLSKAR DEM! The connection mellan band och publik var helt perfekt. En sak som jag älskar med Avenged är att de liksom ser varje individ och inte bara ett crowd. De kan ju omöjligt se varenda en av oss, men ni fattar. De får publiken att känna sig enormt delaktig, vilket för mig känns väldigt viktigt för en bra konsert.
Dessutom så filmades det hela. Hoppas av hela mitt hjärta att i alla fall någon låt hamnar på live-DVD:n. Till min besvikelse körde de inte Burn It Down, bummer. Men de spelade So Far Away som jag faktiskt aldrig hört live innan då de valt andra låtar som Jimmy-tribute. Och A Little Piece of Heaven som näst sista låt. Den är ju bara för awesome!

Åh. Så många fina ögonblick. Som då Johnny och jag hade ögonkontakt under en hel textrad, och vi stirrade på varandra medan vi sjöng med, tror det var under Afterlife. Tycker att Johnny är den det är lättast att få ögonkontakt med, och Zacky är svårast.
I slutet lyckades jag få ögonkontakt med Synyster Gates, så han kastade åt mig ett plektrum. Wih. Och Matt såg på mig och ritade ett stort smile med sina fingrar över sin mun eftersom jag tydligen log överdrivet stort. Hade inte tänkt på det innan. Men hallå! Jag var ju helt lycklig! För att Avenged Sevenfold gör mig helt lycklig. Som den gamer han är lade han även märke till min The Legend of Zelda-tatuering (min foREVer-tattoo är alldeles för svår att tyda från långt håll tyvärr).

Det är så himla underbart att veta att man som fan är sedd. Hur många gånger har jag inte haft en band-crush och ibland insett att "Damn, de vet inte ens om att jag existerar". Men Avenged Sevenfold vet. De. Har. Sett. Mig. Det gör mig bara så himla lycklig.

Här är jag och mitt Gates-plektrum på väg in till Göteborg dagen efter konserten. Fick sova hos Twiggys kompis som bodde ute i bushen, haha. Hade någon timme innan mitt tåg gick, oooooch... Well, precis då jag skulle gå till tågstationen ser jag Arin Ilejay. Jag är jättenojig över att störa, för jag tycker att alla fötjänar ett privatliv, men Arin var väldigt cool. Som om jag var en bekant till honom. Väldigt down to earth. Han ba "How are you doing?" och började gå fram till mig efter att jag sagt hej. Sa att jag varit på konserten dagen innan och han ba "Yeah, I saw you in the front, I tried to throw you a stick". Jag som trott att det bara varit Johnny, Gates och Matt som sett mig. Och va?! Trumpinnen som Daniel fångade (den enda som kastades i vår rikting) VAR TILL MIG!? Daaaaaaamn! Trumpinnar som är så svårt att få tag på (på konserter). Oh well. Hade jag inte varit tvungen att skynda mig till tåget hade vi säkert kunnat snacka mer, men hade varken råd eller lust att missa det. Och självklart så kommer man på så mycket mer man hade kunnat säga, men ja, jag är i alla fall glad att jag fick träffa honom.

Åhhh, jag vill så gärna blogga om Avenged Sevenfold och Bråvalla men jag orkar inte. Ligger här och svettas som en gris eftersom jag tydligen har feber. Hbvqwy74tglrkj. Roligt. Dessutom har jag enorm värk i benen (man ba amputera, snälla), skitont i halsen (använder typ teckenspråk om jag måste prata), noll hungerkänslor (och Kim som gjorde så mysig middag, se ovan) och känner mig svag i hela kroppen. Att jag har ADHD (well, utredningen är inte helt klar än men whatevs) gör det inte bättre, jag finner ingen som helst ro till att vila trots att jag borde. Det är ju så himla tråååååkigt. Är helt rastlös, men har ingen ork i kroppen. Det rimmar dåligt alltså.