Den här låten slutar aldrig vara bra. Det var Kim som fann den först. Han lyssnade mycket på den under vårt uppbrott 2017. Det vet jag för vi delade hem och jag kunde inte bara förvinna. Jag gillade den, men det var hans låt. Jag tog över den lite senare, och den har haft en given plats i min spellista i nästan tre år nu. Allt är bara perfekt. Piano-introt, post-hardcore at its finest, underbara clean vocals, och en text som bara damn-them-feels. 

Well don't lean on me 'cause I am falling, please don't fall with me
I really need you here
I need you, so don't leave
And don't count on me 'cause I am drowning, please don't drown with me
Just hold me in your heart Let the ocean take me

Fast nu ser jag att det inte alls var Kim som fann den först. Enligt en av mina Spotify-listor lade jag till låten redan 2016-05-16. Där ser man. Ville bara säga det eftersom det känns som att jag bara snor all Kims musik då jag inte orkar gräva efter nytt på egen hand.

 

Jag tänker inte på det jätteofta, men när jag gör det svider det till. Han var bara två år äldre än mig. Och han dog. Av en "accidental overdose". Och just den lilla biten gör mig så arg. Så himla onödigt. Jag hatar droger.

Men mest är jag ledsen. Ledsen över att ännu ett fint band i denna värld är trasigt. Det blir ju så. Jag har som tur är aldrig behövt uppleva det själv, men när en vän lämnar livet blir en nog lite trasig.

Den 25 augusti dog Kyle Pavone, sångare (clean vocalist) i We Came As Romans, ett av mina favoritband.
Det här är ett band jag lyssnat på sedan 2011 / 2012, och till skillnad från många andra som lämnat jordelivet för tidigt (The Rev, Chester Bennington, Avicii...) så är WCAR ett band jag sett till att uppleva live, inte bara en gång utan två gånger (i Stockholm 2013 och på Bråvalla 2014). Och det kommer bli fler gånger, för jag hoppas att de resterande fem medlemmarna kommer fortsätta göra grym musik. Och att Kyle kommer att vara saknad, det är en underdrift.

Rest in piece, Kyle ♥

En ny favoritlåt

Den 20 juli dog Chester Bennington. Det var inget som gick många obemärkt förbi, åtminstonde inte av mitt Facebookflöde att döma.

Jag kom hem sent efter en stängning på jobbet. Fann Kim i sängen, ledsen.
"Han är död."
Jag stålsatte mig. Vem är död? Lättnaden då det inte var någon närstående, sorgen då det ändå var någon som funnits i en liv en stor del av ens liv.

Inget dödsfall är trevligt, men självklart påverkar vissa dödsfall en mer än andra. Det är ingen rocket science. Och detta dödsfall påverkade mig mer än någon kändisdöd gjort på flera år. Så då Kim torkade tårarna och lade sig för att sova tog jag över sorgens stafettpinne innan det var dags för mig att slockna.

Jag skrev detta i min dagbok dagen efter.
Dead by suicide. Chocken. You never really see death comming, but this... Fuck. Av alla kändisdödsfall som skett de senaste två, tre åren är detta den som berör mig mest. Faktiskt. 

Jag har aldrig riktigt insett det innan, men hans röst var verkligen speciell. Oersätterlig. Och under alla dessa år har jag bara tagit den för givet. Hela bandet. Inte orkat lyssna på deras nyare material. För tio år sedan var Linkin Park ett av mina favoritband. Det var Tokio Hotel, Fall Out Boy, Eminem, och Linkin Park (judge not, please). Jag visste om dem sedan innan, because how could you not, men det var år 2007 som jag verkligen började lyssna på dem. De hade tre album då,och  jag älskade dem alla. Allt från Papercut till The Little Things Give You Away. Och nu känns det så himla bittert att Chester var tvungen att dö för att väcka intresse för albumet One More Light. Jag hatar att texterna då bara var ord, och att det inte är förrän nu jag verkligen hör betydelsen bakom dem.

Och jag ledsen att jag missat alla mina chanser att se dem live, hur själviskt det må kännas att skriva. De spelade på Bråvalla för bara några veckor sedan. Min bror var lycklig nog att få se dem. Jag hade velat vara där. Jag hade velat vara där 2014 då de spelade Hybrid Therory i sin helhet på Download. Det är inget jag säger bara för att jag vet vad jag vet nu, utan för att jag verkligen, uppriktigt ville. Då. Men pengar stod i vägen. Och Bråvalla valde jag bort för Twiggy. Jag ångrar det inte (uppskattar verkligen den där veckan i Göteborg), men jag är ledsen. Det är Såna här gånger en inser att chanser är till för att tas. You only live once. Cheesy AF, but true.

Och när jag läser om vänner berätta hur han verkade gladare än någonsin. Det skär i hjärtat att läsa. För i den stunden är beslutet fattat. He knew that he was going to die. At last.

Oh. Fuck this.

May you have found your peace now, C.

 

Ur dagboken: Söndagen den 15 januari.

Bytte till CD i bilen för all musik på radion var skit. Satte in en ny. Escape The Fate - This War Is Ours (2008). Flashbacks. Det är 2010, och det är höst. Jag trodde jag var glad och mådde bra, men när jag tänker tillbaka känner jag bara illamående och ångest. Det är så himla äckligt hur ljud, i synnerhet musik, och dofter kan ta en tillbaka till hur en precis kände då. Det känns lite som att stå mitt emellan två världar. Fysiskt i nuet, psykiskt i dåtiden. Pallar inte alltså. Så sjukt jävla vidrigt. Varför känns det nästan aldrig bra? Varför är det förflutna bara ångest?

Råkade falla för en gammal flamma. Something av Escape The Fate.
Den oerhört gulliga teckningen ritade jag 2010 när jag och mina kompisar skulle se dem live (fast så ställde de in, bajskorvar).

Det här bandet har växt i mina ögon (eller snarare öron) den senaste månaden. Till en början tyckte jag alla låtar utom typ tre var konstiga och... meh. Men sedan insåg jag hur glada de, eller åtminstonde Blurryface-albumet, gjorde mig i själen. Så glad att jag ska se dem live i höst. Alltså pepppppppennnnnnn.

Tear In My Heart och Polarize är mina favoriter i nuläget. Speciellt den förstnämnda gör mig såhäääääääääär glad. Lyssna!

 

What is this awesomeness?! När Ben Bruce (Asking Alexandria) lade upp bilden ovan på sin Instagram tänkte jag "Is this for real?!". YES IT IS!

Nu är jag långt ifrån My Chemical Romance's största fan, men albumet The Black Parade är en viktig pärla på varje forna emo's armband (I dunno, jag älskade i alla fall armband då jag var 15 och wannabe-emo).

När jag var 11 och 12 lyssnade jag bara på Rix FM, vid 13 älskade jag Rihanna och Pussycat Dolls #noshame. Sedan fyllde jag 14, Welcome To The Black Parade släpptes och jag blev kär. Det blev en ny era för mig, music wise. Visst hade jag älskat enstaka rocklåtar tidigare, men radiopoppen regerade i mitt liv. Tills Welcome To The Black Parade nådde mina öron.Förstår ni att detta är 10 år sedan?! OMFG!

Det dröjde dock ett helt år innan jag gav mig in på resten av albumet. För att... Fall Out Boy hände... Och Linkin Park. Och Tokio Hotel. Men jag insisterar, det var MCR som ledde mig dit (och kanske Mtv, heheheheh).

Welcome To The Black Parade är fortfarande en av mina favoritlåtar, även om The Sharpest Lives och Famous Last Words enligt mig är strået vassare låtmässigt. Love 'em!
Är nu extremt exhalterad över att få höra dessa covers av fina band som Escape The Fate, Asking Alexandria, Crown The Emipre och Twenty One Pilots.

Släpps i mitten av september av Rock Sound.

 

Jag är nog team Marvel snarare än DC, om ens något, men jag är så pepp på den här filmen. Suicide Squad, that is. Kanske är det alla andras pepp som smittar av sig, I don't even care. Men Jared Leto! Gå på bio! Gah, want! Och den här låten. Min bästa atm. Känns så mycket natt. Sommarnatt, betong och lite emo. I don't even know. Bara att den är braaaaaa.

 

Okej, whatever.

Gillar videon också.

The awkward moment när unclean-sångaren sjunger cleant bättre än clean-sångaren #wecameasromans 

 

Såååååå... Ville dubbelkolla texten till låten True Friends av Bring Me The Horizon. Var inte riktigt säker på en grej i refrängen, ni vet, så som det kan vara. Gjorde en snabb Googling och valde det andra förslaget. Tänkte att jag kunde läsa igenom verserna först av ren nyfikenhet (de har inte fastnat, k).

 

Okeeeeeej... Visst.

 

 

Ehhhh.... Ofta den är så lame? Aja, nästa vers kanske makes more sense. 

 

 

What the actual fuck? Aja, det är ändå refrängen jag är här för... let's see...

 

 

Nope! Nope! Something ain't right! Vad är detta? Måste ha tagit fel låt...

*scrollar upp*

Hannah Montana. 

Hannah Montana?!

Right... Hon har också en låt som heter True Friend... OMG.

Well, det förklarar saken.

*slår mig för pannan*

På tal om BMTH... JAG SKA PÅ KONSERT IKVÄLL! Om allt går som de ska... Är sjukt nojig över att biljetterna vi köpte (i andra hand) är ett con... because I trust no one in this world of print-yourself-tickets...

bilder från 2010

Please, don't take this out on me, 'cause you're the only thing that's keeping me alive.
And I don't wanna wait for the down-set date 'cause I would rather end it all tonight.
And if I mean anything to you, I'm sorry, but I've made up my mind.

I've been having this dream that we can fly, so maybe if we never wake up, we can see the sky.

I've been having this dream that we can fly. So darling, close your eyes, 'cause you're about to miss everything...

Går runt och har den här låten på hjärnan mest hela tiden, och så har det varit sedan den släpptes. Men nu då Bring Me The Horizon har släppt sitt nya album That's The Spirit är det väl bara en tidsfråga innan någon annan låt tar över. The album? I do like it. Jag är ganska säker på att jag gillade Sempiternal bättre i sin helhet, men om vi ser till enstaka låtar vinner nog That's The Spirit... Drown, Throne, True Friends... Både musiken, Oli's röst och texterna har satt sig i hjärtat direkt.

My new guilty pleasure. MEN GAH! Jag skäms inte ens över att jag gillar 5SOS, SÅ VARFÖR VÅGAR JAG KNAPPT POSTA DET HÄR INLÄGGET?! Anywhore, förra året skrev jag att de kändes som All Time Low's småbröder, det här skulle jag snarare säga är All Time Low och My Chemical Romance's kärleksbarn. Tycker om då de kör mer rockigt och mindre 1D-ish.

PS. Jag är kär i Michael. Shhh!

Ny musik från två av mina favoritband, thank you very much! We Came As Romans släppte nytt album förra veckan och jag älskar alla trettiotre och en halv minuter av det. Bring Me The Horizon planerar också ett albumsläpp framöver (i september, wohoo), men under tiden får vi nöja oss med grymma Throne, vars video känns lite Game of Thrones-influerad.

Det snarare så att den får mig att gråta. So many feels. Den påminner mig om min och Kims första sommar tillsammans. Han hade den som alarmsignal om mornarna då han skulle till jobbet. 02:43. När Josh Franceschi sjunger "We're young and in love, heart attacks waiting to happen. So come a little closer, tell me it's all in our heads." om och om igen. Hela låten är fin, men just det... Det... Ah... Det och doften av parfymen han brukade ha då... Mitt hjärta går sönder.

11 JULI || MITT BLOGGNAMN
Efter att ha haft ett simpelt bloggnamn i fyra år (idawe), var jag efter mitt blogguppehåll sugen på något mer tumblr-ish. Ni vet, på tumblr kan man go crazy på sina url's (kanske för att det enkelt går att byta om du lessnar). Typ fuckyeahsyngatesarms. Skrev en lång lista med förslag innan jag bestämde mig.

The Sky Under The Sea är en låt av Pierce The Veil. Har egentligen ingen speciell relation till låten mer än att den är bra, och att Pierce The Veil är ett band jag lyssnar på från och till. Men låttiteln är så himla fin och kändes bara jag.

Vad betyder era bloggnamn? Skulle va intressant att höra.

Idag är det USA's nationaldag. Jaha. Varför ska jag som svensk bry mig om det egentligen? No reason. Jag har bara av någon anledning uppmärksammat den dagen på ett eller annat sätt sedan jag var 15, och nu sitter det liksom inpräntat. Och just idag kändes det som ett perfekt tillfälle att utnyttja högtiden till att lägga upp en grym låt signerad Fall Out Boy.

Bild: Jag i New York 2013

2 JULI || TRE RANDOM LÅTAR (slumpade ur min spelningslista: But seriously though)
Lyssnar nästan bara på Sleeping With Sirens, Fall Out Boy och Bastille just nu. Måste seriöst ta och fylla på min spelningslista. Har varit så oförskämt dålig på att lyssna på musik i år. Behöver något nytt.

Alltså. Kim har blivit sjukt lik Kellin Quinn från Sleeping With Sirens. Stör mig på det varje gång han dyker upp i mitt Instagramflöde (och det är ofta, Kellin gillar uppenbarligen sitt appearance väldigt mycket). Likheterna är väl inte slående direkt, det är nog mest håret... Och vissa drag i vissa vinklar... Som varierar från bild till bild... Och Kellin kanske har lite snyggare klädstil (trots att även klädstilarna är rätt lika). Så att säga att de påminner lite om varandra är väl mer korrekt.

Tyvärr kan jag inte riktigt bevisa min look-a-like-upptäckt eftersom Kim, till skillnad från Kellin, hatar att vara med på bild (och lyckas jag fånga honom ser han ut som en mupp). Men mamma bekräftade min åsikt såååååå jag vet att jag har rätt.