Bilder via Pinterest

Hur kom jag fram till att jag vill bli plattsättare?

Har varit intresserad av hus, renovering och inredning sen jag var barn egentligen. Lärde mig ord som burspråk, klinker och spröjs långt före mycket annat. Hatade träslöjd som barn, men nu som vuxen hatar jag att jag känner mig så otillräcklig. Speciellt nu då vi har hus och det finns miljoner saker jag vill göra, men har ca noll kunskap. Jag hatar att behöva vara beroende av andra. Jag vill kunna själv.

Jag vet också att jag är praktiskt lagd och funkar bättre om jag får jobba med händerna, gärna varierat, med olika projekt. Inget monotont och hjärndödande.

 

Så. För ett år sedan började jag kartlägga yrken jag var intresserad av, undersökte studiemöjligheter och gjorde studiebesök. Valde bort läraryrket då bara tanken på flera års teoretiska studier gjorde mig hjärndöd. Valde bort trädgårds- och parkanläggare efter ett studiebesök på Forslunda gymnasium i Umeå då det bara kändes helt fel. Och kvar var bygg.  

Hittade Movant då jag kollade igenom utbudet av yrkesskolor i Umeå (Ö-viks utbud är typ fyra yrkesutbildningar per år sååååå). Rubriken för Plattsättare löd "För dig som är noggrann och kreativ" and I Was like, that's me! Och jag vill ju kunna lägga kakel och göra badrum! So Yeah.  

Fick komma på studiebesök på Movant i Umeå i december förra året och magkänslan kändes bara bra. Helt rätt. Liksom, här vill jag gå! Valde dock att fortsätta jobba under våren och sommaren. I dunno, it made more sense to begin in the fall.

And now I'm here. I 52 veckor framöver. Och jag är så taggad.

 

 

Torsdag 7 september | Min födelsedag

Middag på Il Romanos med mamma, Kim och Harriet.


Fredag 8 september | Fredagsmys

Thaimat-mys med Amanda och filmmys med Kim. Vi såg Death Note (2017).


Lördag 9 september | Fest

Well, that's a lie, jag hade ingen fest, men var i alla fall på krogen med Jason och det var najs.


Söndag 10 september | Födelsedagsfika

Hade kompisar och svärsläkt (alltså Kims släkt, LOL) över från ett till typ fem på kvällen. Bjöd på Black velvet cheesecake och fick ytterligare ett gäng fina presenter.

Här är kurserna jag (vi) kommer läsa:
Bygg och anläggning 1

Bygg och anläggning 2

Husbyggnadsprocessen

Husbyggnad

Husbyggnad 2

Husbyggnad 3 - ombyggnad

Specialyrken 1

Specialyrken 2

Specialyrken 3

(detta är alltså en yrkesutbildning på gymnasienivå)

Alltså waaaah! Jag är så taggad! Och rädd! Liksom, vad har jag gett mig in i?! Jag kan väl inte bygga? Nä, kanske inte, men det är därför jag ska lära mig. Jag vet att jag är praktiskt lagd, och intresset finns där. Jag huserade faktiskt i min pappas verkstad en hel del när jag var liten, även om jag bara fick leka med trälim och spillvirke.

Hittills har vi bara haft teori. Känner mig fett rookie, men ändå inte helt lost. Har haft lite ångest, men mest känns det bra. Trots att jag måste kliva upp 06 på morgonen för att hinna med tåget (är verkligen ingen morgonmänniska). Ibland har vi hemmastudier, och då kan jag ta sovmorgon. Som imorgon ♥

Burger King. Jag har trivts väldigt bra där, och jag gör det fortfarande. Därför känns det bra att inte säga adjö helt och hållet, att fortfarande ha något bekvämt att falla tillbaka till mitt i allt det nya (jag kommer jobba ett pass per helg). Det finns dock en hel del saker jag inte kommer sakna den dag jag lämnar stället helt:

• Att ha en bergochdalbana till schema.

• Att bara kunna se nämnda-bergochdalbane-schema två veckor framåt.

• Stängningarna. Ingen förstår hur less jag är på att städa samma skit om och om igen.
• Att bara få en halvtimmes rast hur länge jag än jobbar. Det är enda gången på hela jobbpasset en har chans att sitta ner.

• Att plocka på och av alla piercingar och smycken.
• Stressen och arga gäster.

• Att måsta hålla sina naglar kortklippta (och glömmer jag klippa dem går de av vilket fall).
• Att inte få måla naglarna.

Men det värsta måste vara att riskera att bli inringd på jobb, ofta i sista minuten, för att någon är sjuk. Går aldrig säker. Inte på mina lediga dagar, inte på semestern, och inte ens om jag råkar befinna mig i en annan stad. Typ Umeå (true story... "När kommer du hem då?" och så var den mother-daughter-dagen på IKEA förstörd, dessutom blev min förkylning pga detta och jag var tvungen att sjukanmäla mig dagen därpå, greaaaaat). Det går ju alltid att säga nej, men har jag inte en legit ursäkt (ingen barnvakt eller dagsutflykt till Nordpolen) är det sjukt svårt för jag vet hur desperata de är. Vi är liksom alltid så få vi bara kan vara, och får någon förhinder blir det kaos. Det märks verkligen om vi så bara är en person kort. Och det suger så himla mycket att en liksom inte bara kan planera in en vilodag hemma utan att göra något, för då känns det inte som en legit anledning till att säga nej ifall jag skulle bli inringd... Detta har retat upp mig så många gånger. Kommer verkligen. Inte. Sakna detta.

Men trots allt detta tycker jag omm att jobba på Burger King. Jag har trivts där. För bara några år sedan tänkte jag att jag aldrig skulle kunna trivas - och faktiskt ha kul - på ett sådant ställe. Men jag hade fel.
En viktig anledning till att jag trivs är självklart alla jag jobbar med. Bästa gänget. Och varje gång någon av mina bästisar har slutat och jag känt "Fuck, vad tråkigt det kommer bli att jobba nu", så har deras ersättare varit minst lika awesome och fortsatt gjort Burger King i Ö-vik till en fin arbetsplats (även om de som lämnat såklart är saknade). Min chef också. Hon är hur bra som helst. Schysst och supertrevlig.
Och jag vet att jag är uppskattad. Får ofta mycket ansvar, speciellt i köket. En gång fick jag hålla ett shift trots att jag inte är AL (arbetsledare), eftersom alla andra var sjuka. #fettstoltassåLOL

Burger King. Jag arbetade mitt sista pass igår. Mitt sista pass som ordinarie personal. Hädanefter blir det bara fritösos en gång i veckan.

Läs Part I här

It's your barfday gurl! Hell yaaas! Nu är jag tjugofem år gammal. An adult for real.

Har haft en riktigt fin torsdag och en hyvens födelsedag. Började dagen med att jobba ett tretimmars-pass som var hur chill som helst. Wow, tack Burger King för bästa födelsedagspasset. Och ikväll har vi (mamma, Kim, Ivy, Harriet + hennes bebi) firat mig med middag på Il Romanos. It was perfect.

Nu är min plan att fira mig hela helgen lång. Tjugofem är ändå ganska stort. Fika med tårta på söndag, filmmys på lördag och fezt imorgon (om jag så får gå på krogen själv).

Hittade en fin lista bland mina utkast. Detta skrev jag förra sommaren:
Idag när jag var ute på en promenad framkallade kombinationen av den varma solen och bilkön vid korsningen nedanför oss en extrem längtan efter Thailand. Blev faktiskt ganska förvånad eftersom... Well, jag gillade inte Thailand jättemycket (fast på senare tid har jag insett att det förmodligen berodde på att jag saknade den västerländska maten för mycket... Jag var gravid och mat var typ mitt största problem då).

Det har gått 1,5 år sedan vi var där och jag börjar känna att jag varit i Sverige för länge utan avbrott. Inte för att jag rest utomlands så mycket i mina dar. Innan jag fyllde 20 hade jag aldrig varit utomlands så när som i Danmark när jag var 11. Var så överpepp på den resan. En av mina kompisar "mobbade" mig för att jag tjatade om Danmark så mycket (läs: lagom) #baraföratthonvaritiUSAochpåKretaandwhatnot. Haha. Men sen hände 2013. Var i Norge, USA och England två gånger. Sedan Thailand året därpå. Och nu vill jag ha meeeeeeer.

Sedan jag skrev det ovan har jag även besökt Belgien. Och jag vill fortfarande utomlands Så. Himla. Mycket. Gärna något varmt och exotiskt ställe eftersom denna sommar var lite av en besvikelse rent vädermässigt. Här är en lista så länge.

En flygplansvinge. Mot Manchester, UK 2013. Skulle till Download Festival. Själv.

Bilden som av misstag blev väldigt bra. Imma på linsen blev ett häftigt filter. På en pub / krog i Brygge, Belgien med varsin Kwak.

 

Resebilden man blir på gott humör av. I mean, it's a monkey, c'mon. På en ö någonstans i Thailand, 2015.

 

Naturbilden. Vackra Norge, såklart. Roadtrip på tre dagar, sommaren 2013. Har bara halvdana mobilbilder därifrån, ångrar att vi inte lånade en systemkamera till den resan.

 

En bild högt uppifrån. New York, USA. September 2013. Finaste utsikten från Empire State Building.

Vykortsbilden. Turistsevärdheten Atomium i Bryssel, Belgien. Känns som att den pryder en del vykort.

 

Bild på resesällskapet. Hua Hin, Thailand. Januari 2015. Vilopaus med dryck under nattmarknadssafarin.

Njuta-under-palmen-bilden. Hua Hin, Thailand. Januari 2015. Men parasoll i stället för palm.

 

Godmorgon. När vi var i Norge sov vi i bilen. Vi hade gjort baksätet och bagaget till en säng och det var hur mysigt som helst. Här har vi just gjort morgon i Oslo.

 

Favoritstaden. New York. Måste dit igen. Måste.


Bubblare. En bild från Danmark sommaren 2005 måste ju få vara med också. Brorsan, jag och pappa i Skagen.

Hittade listan hos Ylvwes. Rubriken är en quote av Dalai Lama (enligt Google). 

En ny favoritlåt

Den 20 juli dog Chester Bennington. Det var inget som gick många obemärkt förbi, åtminstonde inte av mitt Facebookflöde att döma.

Jag kom hem sent efter en stängning på jobbet. Fann Kim i sängen, ledsen.
"Han är död."
Jag stålsatte mig. Vem är död? Lättnaden då det inte var någon närstående, sorgen då det ändå var någon som funnits i en liv en stor del av ens liv.

Inget dödsfall är trevligt, men självklart påverkar vissa dödsfall en mer än andra. Det är ingen rocket science. Och detta dödsfall påverkade mig mer än någon kändisdöd gjort på flera år. Så då Kim torkade tårarna och lade sig för att sova tog jag över sorgens stafettpinne innan det var dags för mig att slockna.

Jag skrev detta i min dagbok dagen efter.
Dead by suicide. Chocken. You never really see death comming, but this... Fuck. Av alla kändisdödsfall som skett de senaste två, tre åren är detta den som berör mig mest. Faktiskt. 

Jag har aldrig riktigt insett det innan, men hans röst var verkligen speciell. Oersätterlig. Och under alla dessa år har jag bara tagit den för givet. Hela bandet. Inte orkat lyssna på deras nyare material. För tio år sedan var Linkin Park ett av mina favoritband. Det var Tokio Hotel, Fall Out Boy, Eminem, och Linkin Park (judge not, please). Jag visste om dem sedan innan, because how could you not, men det var år 2007 som jag verkligen började lyssna på dem. De hade tre album då,och  jag älskade dem alla. Allt från Papercut till The Little Things Give You Away. Och nu känns det så himla bittert att Chester var tvungen att dö för att väcka intresse för albumet One More Light. Jag hatar att texterna då bara var ord, och att det inte är förrän nu jag verkligen hör betydelsen bakom dem.

Och jag ledsen att jag missat alla mina chanser att se dem live, hur själviskt det må kännas att skriva. De spelade på Bråvalla för bara några veckor sedan. Min bror var lycklig nog att få se dem. Jag hade velat vara där. Jag hade velat vara där 2014 då de spelade Hybrid Therory i sin helhet på Download. Det är inget jag säger bara för att jag vet vad jag vet nu, utan för att jag verkligen, uppriktigt ville. Då. Men pengar stod i vägen. Och Bråvalla valde jag bort för Twiggy. Jag ångrar det inte (uppskattar verkligen den där veckan i Göteborg), men jag är ledsen. Det är Såna här gånger en inser att chanser är till för att tas. You only live once. Cheesy AF, but true.

Och när jag läser om vänner berätta hur han verkade gladare än någonsin. Det skär i hjärtat att läsa. För i den stunden är beslutet fattat. He knew that he was going to die. At last.

Oh. Fuck this.

May you have found your peace now, C.

↑ m i n  ö n s k e l i s t a ↑

Öviks-poster, Nadja Wedin-bricka, krukor, kewla phonecases, byxor med snörning i sidorna (H&M), Mateus ostron-skål i grått, Missoni-parfym

Okej, hör upp! Om en vecka, torsdagen den 7 september, fyller jag år. 25 år. OMG. Det är stort. Jag är härmed vuxen på riktigt.

Att bli vuxen. De säger att det är på ens 18-årsdag det händer, en blir myndig. Men myndig enligt lagboken är inte nödvändigtvis vuxen. Jag kände mig långt ifrån vuxen då jag fyllde 18. Inte så att jag kände mig som ett barn heller, men jag var inte vuxen. Nope. Det hände allt eftersom de kommande åren, i synnerhet efter att jag blev mamma.

Att bli vuxen är inget som sker över en natt, utan det händer successivt och sedan står man bara där en dag och inser det. Like, Oh shit, jag är vuxen nu.
För mig hände det i år. Oh my God, jag är vuxen nu?! Och nu kommer åldern som markerar det. Det är klart att det är väldigt individuellt, men seriöst, detta blir mitt sista år som ungdom enligt SJ?! Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhh! Hilf mir.

Så, mina vänner. 7 september. Write it down.