Jag gick en vuxenutbildning på gymnasienivå mellan 2017 - 2018. Jag gick byggprogrammet fast som vuxen. För att jag ville bli plattsättare, och det vill jag fortfarande. Nu är det 2020 och jag har inte blivit plattsättare. Ännu. Varför? Det enkla svaret på den frågan är: För att jag är mammaledig med min snart 5-månader gamla bebis.

Jag blev klar med utbildningen i september 2018 precis som planerat. Gjorde min sista dag på skolan i Umeå samma dag jag fyllde 26. Jag klarade alla moment och alla kurser blev godkända (måste dock erkänna att efter allt beröm jag fått under året var det lite av en besvikelse att se att jag bara fått A i en kurs). Fick höra av en ny elev att en lärare refererat till mig som "Skolans bästa plattsättare", so I guess I did well. Och ja, jag trivdes sjukt bra i skolan. Jag var med och startade upp ett nytt elevråd och spenderade två månader på Skanska Direkt som praktikant, och där kom jag att utvecklas ännu mer (men trivdes lika bra som en katt i snö typ).

 

I det verkliga livet i min egen stad gick det sämre. Besökte eller ringde samtliga företag som har plattsättare, samt var på en intervju under både våren och hösten. Fick ingen lärlingsplats. Började jobba på Burger King igen, tills vidare (inte för att jag någonsin slutat helt). Var på NCC en del för jag visste att de höll på att bygga bostadsrätter.

Men som känt fick jag ju veta att jag var gravid den 29 december. Fortsatte leta lärlingsplats ett tag till, men när jag insåg att jag skulle behöva vara ledig två sista månaderna av graviditeten pga fysiskt krävande arbete valde jag att fokusera på det jobb jag hade. 

 

Men nu är det 2020, och jag är redo att börja leta igen så småningom. Kommer vara mammaledig ett tag till såklart, men jag har inte gett upp hoppet om mitt drömyrke. 

Den 29 december 2018 tog jag mitt livs andra positiva graviditetstest. Dagen efter frågade vi Ivy om hon ville ha en bebis. Hon sa ja och undrade om vi skulle åka och hämta bebisen på affären. Men nu vet hon att mammas mage måste bli stor först, sedan kommer bebisen på sjukhuset.

 

För ett år sedan nu hade vi precis avslöjat det för våra närmaste och jag mådde sådär mest hela tiden. Tänkte därför att det är dags att jämföra graviditeten med Ivy vs. graviditeten med Luna.

 

Livssituationen
Med Ivy - Var arbetslös och därför bara hemma, så behövde t.ex. aldrig sjukanmäla mig de dagar jag mådde dåligt. Levde bara på som vanligt. Bloggade och målade naglarna, haha. Bara jag. Hemma. Seriöst, vad gjorde jag av all tid?!
Med Luna - Mådde mer illa, och behövde samtidigt kämpa med ett stressigt snabbmatsjobb (kan ju säga att illamåendet inte direkt blev bättre de gånger vi inte fick rast / äta på flera timmar) och en livlig treåring hemma. Ville helst bara ligga i soffan, vilket jag gjorde varje ledig kväll när Ivy var nattad. Pga mitt slitiga jobb var jag hemma hela sommaren med graviditetspenning. 

 

Morning sickness
Med Ivy - Var mest bara hungrig. Fick ofta blodsockerfall och var yr på morgonen om jag inte fick i mig något innan jag klev upp. Lyckades ändå spy några gånger.
Med Luna - Mådde illa de första tio veckorna, men spydde dock aldrig (förutom när jag åkte färja och blev sjösjuk). Orkade ingenting. Låg bara i soffan och tittade på serier all min lediga tid (det var därför jag slutade blogga).

Första sparkarna
Med Ivy - Samma dag som RUL i vecka 19, men fattade inte vad det var förrän en vecka senare. 
Med Luna - Tyckte mig börja känna aktivitet redan i vecka 16.

Viktuppgång
Gick först ner ca 3 kg och sedan upp ca 18 kg med båda. Min startvikt var dock lite högre med Luna.

Graviditetskrämpor
Sura uppstötningar, halsbränna, ont i fötterna, rejält svullna händer och fötter i slutet... Det var rätt samma. Bara livssituationen som gjorde graviditeten med Luna lite jobbigare, mer värk i kroppen. Och mer läckande bröstvårtor. Och hundra liter flytningar. TMI? Varsågod!

Sexlust
Har bara läst om kvinnor som blir kåtare när de är gravida. Inte jag, jag blir pretty much asexuell. Sex är så ointressant det bara kan bli. Tråkigt och onödigt.

Känslor
Såklart var jag glad och förväntansfull båda graviditeterna men...
Med Ivy - Var orolig över att bli förälder, vilket är rimligt då hon är mitt första barn. Min psykiska ohälsa låg närmare i tiden, och kände nog av efterskalv från den. Kände mig nog mer ensam då jag bara var hemma själv om dagarna.
Med Luna - Var mest orolig över att något skulle vara fel (innan RUL). Skulle nog säga att jag var gladare med Luna, över att vara gravid, över livet, och ja, generellt bara.
Jag må ha mått sämre fysiskt, men trivdes bra mycket mer i att vara gravid som 26-åring än som 22-åring. Kanske för att jag inte kände mig vuxen när jag var 22, det var liksom något jag blev genom att vara mamma till Ivy.
Extra känslig var jag nog under båda graviditeterna, men inget jag inte kunde hantera.

Ja, jag har mens. Inte just nu eftersom jag fick barn för 4,5 månader sedan och den har tagit n angenäm paus tills vidare, men i vanliga fall har jag det. Hurså?

Boken som handlar om ämnet (skriven av Clara Henry) fick jag i julklapp av Kim en gång (2015, samma år den släpptes tror jag). Jag önskade mig den mer för att jag gillar Clara och tycker att mens-education är en viktig del i feminisen mer än för att jag behöver den själv. Hade det varit 10 år tidigare hade jag nog faktiskt behövt den, och ännu mer 11 år tidigare för att det var då jag fick min första mens. Och det var djävulen själv. Pinsamt, pinsamt, pinsamt!

Och det känns också lägligt att äga den då jag nu inte bara har en dotter, utan två. Även om jag inte skulle ha några problem med att prata om mens med dem (Ivy har redan frågat mig vad min menskopp är och jag har sagt att ibland blöder jag från fiffi), kanske de skulle uppskatta en så bra skriven bok om ämnet också. Och om hur det var när Clara och jag var barn.

 

Anledningen till varför jag tar upp det här nu är för att jag började läsa den typ igår. Och förordet förde mig såklart tankarna tillbaka till mellanstadiet. Och på att jag inte minns vår mens-education-kvart-or-so var fullt lika dålig som Claras.

 

Jag fick min första mens 2004. Då var jag 12. Vi hade tjej- och killgrupper lite hela tiden på lektionstid både i femman och i sexan (2003-2005) och jag fick iaf känslan av att vi gjorde lite samma saker, men var för sig för att eventuella frågor och sånt inte skulle stoppas av det andra könsets närvaro.

Menssnacket i skolan
Innan jag fick mens, förmodligen i femman, hade vi mens-snacket på en av dessa tjej-grupps-timmar. Det kanske inte var en timme, men åtminstone 45 minuter. Det enda jag minns nu är att vår fritidspedagog beskrev mens som "Blod blandat med lite annat kolijox", och att en tjej frågade om man kunde hålla sig varav svaret var "Nej, det bara rinner ut, det är därför man behöver mensskydd", och anledningen till att det är det jag minns är för att 1. Fritidspedagogen sedan bad någon hämta något från hennes skrivbord som låg bland "Lite annat kolijox" = alla skrattade för att det var så hon beskrivit mens, och 2. För att jag inte kunde föreställa mig hur något bara rinner ut ur slidan, för jag hade ju bara erfarenhet av kiss vilket man, för det mesta, kan hålla inne av egen vilja. Like, hur läskigt?!

Vi blev också presenterade en skönlitterär bok som heter Hjälp jag blöder av Cecilia Torudd, som jag självklart var tvungen att låna. Den handlade om en tjej som fick mens hos sin kusin (eller något) i deras sommarstuga utan WC, och hade ingen att prata med och förstörde typ alla sina trosor. Hemskt! Min empati var stor.

Jag läste också KP så jag hade ändå läst ett och annat om mens. Och jag ville verkligen inte ha den. Mens var för mig slutet av min frihet. Man kan ju inte bada?! Jo, med tampong men det började jag inte använda förrän jag var 14. Och den dagen jag insåg att mens-veckan ingår i de ca 28 dagarna en cykel är och att det inte är 28 dagar  m e l l a n  menstillfällena gav mig nästan hjärtinfarkt.

Bokomslag bildkälla + mitt klassrum i sexan, hon i rött är jag

Min första mens
Mensen kom när jag var nyss fyllda 12. Först fattade jag inte vad det var. En brun fläck i trosan efter gympalektionen. HAR JAG BAJSAT PÅ MIG?! Nä, torkat blod kan ju vara brunt fattade jag när det fortsatte komma. Men jag levde i förnekelse tills mamma såg mina trosor i smutstvätten och gav mig trosskydd. Nä, inte bindor. Vet inte varför. Ifrågasatte inte. Vågade inte ens säga ordet mens. För det var sååååååå pinsamt och hemskt och djävulens påfund.

Och ja, det var det ju, för min första mens varade i två hela veckor och de första månaderna kom de hand i hand med världens mensvärk. Bara min bästa kompis visste (efter många om och men), så ingen av mina kompisar (som alla var ett år yngre) fattade vad jag lipade över när jag låg med hemska smärtor på bänkarna bakom träslöjden och vägrade kliva upp och gå till matsalen.

Sista gången jag hade så ont var i nian. Då fick jag alvedon hos skolsyster och ligga och vila på en säng tills det gick över. Vet inte varför jag slutade ha grov mensvärk, men jag är enormt tacksam för det. Tackar också för små mängder blod.

 

Jag vet att jag tyckte mens var jättepinsamt hela min tonårsperiod. Det blev såklart mindre och mindre pinsamt med åren, men brukade inte ens säga till mina kompisar om jag hade mens eller mensvärk. Det släppte förmodligen inte förrän jag var 18-19 år. Jag hoppas att Ivy och Luna aldrig behöver skämmas över att ha mens, eller säga ordet mens, eller att berätta för mig att de har fått sin mens.
Har redan tabbat mig när det kommer till namnet på det kvinnliga könsorganet. När Ivy var 2 visste jag inte vad jag skulle välja för ord så jag kallade allt för rumpa och nu är det vad Ivy har inpräntat,  och jag kämpar med att få henne kalla den för fiffi men det går inte in. Ugh.

 

Och det var min lilla novell om mens. Tack och adjö.

Jag skrev alltid årsresuméer förut, och jag gör väl det fortfarande lite smått i min privata dagbok, because fun. Men på bloggen har det inte hänt sedan 2015, och 2019 blir det inget återseende av den varan heller. För hur kul den än kan vara (för den egna personen i alla fall) tar det sjukt mycket tid (om en vill att det ska bli snyggt och välgjort, vilket jag vill) och den tiden har jag inte över nu, tyvärr. Men en kort sammanfattning tillägnad hela decenniet tänker jag minsann krysta fram. Presenterat av hur mitt ansikte åldrats över tio år.

2010
Började lyssna mer på rock / metal och mindre på pop / dansmusik. Blev kompis med Kim. Jag fyllde myndig och var på två konserter och en festival (det var här det började). Provade färg (lila dipdye) i håret för första gången och blev fast.

Tog studenten. Festivalsommar. Blev arbetslös och knarkade tumblr. Lärde känna Twiggy online.

2012

Blev tillsammans med Kim. Drack en hel del öl. Tog körkortet (med 0% öl). Började sakta bli deprimerad (antar jag), men mest var det ett fint år.

2013

Mådde skit och var skit, men gjorde mycket. Flyttade hemifrån och ihop med Kim. Skaffade katt (Jamieeeeee). Reste till UK, Norge och New York.

2014

Skaffade en till katt (Vicky). Började må lite bättre (att jag inte blev sjukskriven när jag mådde så pass dåligt är för mig en gåta), och fyllde mina arbetslösa dagar med att styla och fota outfits och måla naglarna. Hade en underbar sommar med Bråvalla och solsken. 

Flyttade till större lägenhet. Fick mitt första flickebarn. Älskade Ivy. Fick också en ADD-diagnos.

2016

Skaffade Vickys ersättare: Lucy. Började jobba på Burger King, min första fasta anställning. Började tvivla på mig och Kim och längta mig bort. Reste till Belgien med Stefan (lillebror). Köpte ett fucking hus.

2017

Flyttade in i huset = stress (hatar att flytta pga oordning). Mina känslor var ett enda stort kaos = stress. Gjorde slut med Kim. Blev tillsammans igen. Reste ner till Göteborg själv med Ivy för att hänga med Twiggy. Började utbilda mig till plattsättare. Lärde känna Jason, min äventyrs-foto-film-musik-kompis som övertygade mig om att jag visst kan sjunga.

2018

Dåligt: När vi nästan utforskade att ha ett öppet förhållande, men det bara blev skit. Att jag inte fick någon lärlingsplats efter utbildningen.
Bra: Blev grym på plattsättning. Hade praktik på Skanska Direkt. Lade upp en cover där jag sjunger på Youtube. Avslutade året med att bli gravid igen.

2019
Sämst: Kände mig helt fantastiskt oälskad + pregnancy sickness.
Bäst: Fick mitt andra flickebarn. Finaste Luna.

 

Och det mina vänner var en snabbrepris av 2010-talet.

PS. Jag har inte bloggat på en vecka för att det tog ca 25 år (kändes det som) att leta bilder / göra ett kollage till detta inlägg. Fett less, bye.

Det här med att blogga hade varit så mycket enklare om jag bara vardagsbloggat, dvs skrivit om mina dagar rätt upp och ner. Men å andra sidan hade jag förmodligen inte bloggat då eftersom jag inte tycker att det är kul att blogga i dagboksform. Jag har en privat dagbok och jag tror seriöst ingen hade tyckt den var särskilt kul att läsa. Just nu skriver jag nämligen mest om Lunas sovrutiner.

 

Dessutom är mitt liv inte särskilt händelserikt just nu. Jag har levt i bebisbubblan (som faktiskt inte är någon rosaskimrande dröm) i fyra månader nu, och härom dagen mådde jag lite dåligt över att jag inte ådstakommit något under den här tiden. Men det är en dum tanke, för mitt enda jobb just nu är egentligen att hålla en bebis vid liv. Jag  s k a  vara en levande mjölkmaskin. Jag ska bära bebis, byta blöja på bebis, och (förhoppningsvis) få bebis att sova. Och allt jag faktiskt hinner med är en bonus som kommer i andra hand. Att bara vara med mina barn under en hel dag är good enough. Att jag också har fotat, bloggat och målat om ett rum är faktiskt väldigt bra jobbat med tanke på omständigheterna.

 

Och ikväll började Kim och jag att bygga stommen till förvaring-under-Ivys-och-snart-Lunas-säng. Jag frågade Kim vad jag gjort om Luna inte funnits (samtidigt som jag beundrade den lilla nyvakna klumpen), och han svarade att jag haft tid till allt det där jag vill göra nu men inte hinner. Och jag tänkte att jag kanske skulle ha varit plattsättar-lärling nu eftersom jag aldrig behövt ta en paus från jobbsökandet iom graviditeten och tjänat mer pengar istället för mindre iom föräldraledigheten. Men Luna är värd mer än alla pengar i världen, och jag vill inte byta bort henne mot "mer tid". 

2 januari - Luna 4 månader

 

Nu börjar hon bli stor! Vi firade månadsdagen med att hälsa på Saga, Ivy och Lunas tremänning. Hon föddes bara 25 dagar efter Luna, och var på besök här i norrland (tillsammans med sina föräldrar såklart). Dagen efter lade jag Luna på mage på sängen, och snart hade hon rullat över till mage. Och på golvet hos mormor i lördags kom något slags joller, och sedan dess har hon knappt varit tyst. Video på det finns i Luna-höjdpunkten på min Instagram.

 

Luna är fortfarande en väldigt glad bebis, men allt som har med sömn att göra är fortfarande detsamma. Har vi tur somnar hon i vagnen eller i bilen och fortsätter sova några timmar. Eller så blir det som idag. Vaknar på promenaden, somnar bara i enstaka kvartar vid bröstet. Och tyvärr är nätterna då hon vaknar 2-3 gånger mellan 00-07 fler än de hon sover 5-timmarspass.

 

Är i en väldigt trött period själv. Börjar bli lite less. Egentligen inte på att vara hemma, men när jag är hemma så pass mycket och ser allt jag vill fixa och dona med blir det jobbigt. För jag lyckas knappt vika tvätt. Har i alla fall börjat gå promenader igen, vilket känns skönt.

Gott nytt år! Vi har nu klivit in i 2020! Det fjärde årtiondet i mitt liv. Hade en fin nyår hemma med familjen. Åt lite mat, sedan kom några vänner över. Vi spelade spel och åt chips typ. Skålade in det nya året ute på gatan.

 

Nyårsafton har annars varit en rätt medioker högtid för mig. Ångestfylld på senare dagar. Jag har aldrig blivit inbjuden till en nyårsfest. Jag har bjudit in mig själv eller varit med och planerat. 
Fram tills jag var 15 hade jag fina nyårsaftnar tillsammans med familj och släkt. Sedan drömde jag om glittriga fester med vänner, men det var alltid något som var fel.

 

2008. 16 år. Firade iofs med familjen även detta år, men jag hade så tråkigt. Jag ville fira med vänner jag inte hade.

2009. 17 år. Nu hade jag vänner, men jag var hemma själv ändå. Hängde lite med brorsan och hans kompis, och hade Tokio Hotels senaste album på repeat inne i mitt rum. Jag var inte ledsen, men ensam.

2010. 18 år. Äntligen nyårsfest med vänner! Men jag var lite bitter. Nu som vuxen kan jag tycka att det är lite löjligt, för anledningen var att jag inte hade någon alkohol. Och för att vi hängde på Max på tolvslaget.

2011. 19 år. Ett undantag mitt i. Det här året blev det faktiskt bra. En kompis kompis hade fest och jag frågade om jag och min kompis fick komma. Det blev en bra kväll.

2012. 20 år. Det var här jag gick sönder. Min första nyår i ett förhållande. Vi hade planerat fest med våra vänner. Det här skulle bli perfekt. Men han har aldrig brytt sig om högtider. Och han var sur för att jag hade köpt hasch, vilket är rimligt. Men jag ville bara känna mig älskad. Inte utanför. Men det slutade med att jag än en gång kände mig som ett andrahandsval. Allt slutade med tårar. Precis som på min födesedag (inte hörd), och på Thanksgiving (utanför) och en handfull gånger till.
Min värsta nyår någonsin.

 

2013. 21 år. Efter fjolårets disaster sökte vi oss till Skellefteå och min bästa vän Twiggy. Jag var 100% anti-fest och fylla. Film och soffmys, tack. Besvikelsen var att vi gick till en fest ändå. Egentligen var det en rätt trevlig fest, jag mådde bara inte så bra och orkade inte träffa människor jag inte kände.

 

2014. 22 år. I Thailand, gravid med Ivy. Men att ångesten kommer som ett brev på posten just den här dagen gick inte att fly från, ens på andra sidan jorden. Tyvärr. För det var en fin kväll. Älskar värme, hatar vinter.

2015. 23 år. Hade livets värsta influensa. Feber och havregrynsgröt till middag. Aldrig varit så sjuk.

 

2016. 24 år. Ångestpåslaget var enormt, och det var min tur att förstöra allt. Egentligen inte för att jag ville, utan för att jag är sämst på att säga nej. Och jag var sur på Kim för att han inte ville hitta på något. Som sagt, han bryr sig inte om högtider. Och därför förstörde jag allt helt och hållet.
Det här är den nyårsafton jag mår sämst av att tänka på idag.

2017. 25 år. För femte året i rad vaknade jag med ångest. Andas. Inga förväntningar. Middag med Kim på en restaurang. Jättebra. Bjöd in mig själv på fest i Umeå. En kompis från utbildningen. Det var kul, men råkade bli för full. Kim körde 10 mil enkelväg för att hämta mig. He's a real MVP.

2018. 26 år. "Ångestfri nyårsafton för första gången på 5 år". Lättnaden. Det är över nu.
Gravid igen. Åt middag och spelade spel hos svärföräldrarna och det var alldeles lagom festligt. 

2019. 27 år. Fortfarande ångestfri. Nu släpper jag drömmarna om den prefekta nyårsfesten. Vad är det ens? Vill jag ens ha den? Måste den "perfekta festen" ske på nyår?

2020. 28 år. 364 dagar kvar. Skulle inte ha något emot att fira hemma med familjen. Bara ta det lugnt. Eller resa till värmen.