Här är den första eller andra jag hade på den här bloggen. Stjärnhimlen hade jag över hela bakgrunden (superfin gif) och fotot är taget i Queens, NY.

☯ Har precis varit ute på en lång promenad i regnet. Det var blött #noregretstho

☯ Hade feber i söndags. Oklar anledning, men den försvann spårlöst morgonen därpå, so I was like whatever.

☯ De håller på att måla om träfasaden på balkongerna här. Äntligen blir den förskräckligt färgade väggen vit.

☯ Avlider snart av mina konstant kliande allergiutslag. Har haft dem på armar, ben, låt, rumpa och bröst i över en vecka nu och ingen på vårdcentralen kunde svara på vad de berodde på. Försvinner det inte inom en vecka ska de kontakta hudläkare i Sundsvall.

☯ Kommer bara publicera inlägg-som-går-fort medan jag arbetar på mitt nästa major inlägg (det om pappa var mitt förra). Ledtråd om vad det kommer att handla om: kläder och könsstereotyper.

☯ Funderar starkt på att se One Tree Hill resten av kvällen. Finns inte så mycket annat att göra ifall Ivy har en av sina skrikkvällar då hon bara är nöjd om hon får hänga över axeln...

Eftersom min klädstil har haft identitetskris jättelänge och för att det snart är höst, tittar vi tillbaka i arkivet. Här är september 2010. Då tolkade jag stora tröjor + strumpbyxor / jeans på detta vis och hade mitt livs första dip dye. Bar helst inte kjol eller klänning.

Maj 1996

På måndag blir Ivy 6 veckor gammal. Hennes morfar - min pappa - har fortfarande inte varit och hälsat på. Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen och tycka det är konstigt.

 

                                                               När hon var tretton dagar skickade jag detta sms:

Det tog två veckor innan han svarade, men förmodligen bara för att han också behövde nämna något om kvarvarande saker i huset han och mamma håller på att sälja (nu sålt). Nu har det gått ytterligare två veckor... Varför kommer han inte och hälsar på? 

 

Förra hösten skrev jag ett inlägg med inläggsidéer / önskerubriker. Ett av dem var "Pappa". Jag har velat skriva det inlägget länge nu, men inte kommit mig för. Jag har inga problem att skriva på djupet då det kommer till mig själv, men så fort det handlar om andra känns det som att jag hänger ut dem. Men jag känner att det är dags nu.

 

För två somrar sen berättade mamma att hon och pappa tänkte skilja sig. De hade växt ifrån varandra. Jag blev inte förvånad. Tyckte det kändes vettigt. Jag visste ju t.ex. att mamma vantrivdes där vi bodde och ville flytta närmare stan.

Eftersom de fortsatte bo tillsammans kändes allt som vanligt. Som att vi skulle kunna fortsätta träffas som en familj. T.ex vid högtider. Julen 2013 firade vi tillsammans. Det var en fin jul, inget kändes annorlunda. Tänkte att mina föräldrar skulle skiljas som vänner.

 

Men så flyttade pappa från min mamma och bror. Han bara försvann. Jag hade ju flyttat hemifrån, så jag vet inte riktigt hur det var hemma, men som jag förstått det var det väldigt diffust. Som att han bara bestämde sig för att aldrig mer sova i det huset igen, men utan att klargöra det för mina andra familjemedlemmar. Liksom "Juste, jag bor inte här mer".

Något som däremot var känt var att han träffat någon ny. Så småningom flyttade han hem till henne. Just det här stör mig inte alls, jag tycker det är bra att han äntligen har någon som delar hans största intressen: övernaturliga saker, det andliga, livet efter döden, Gud... Något som jag, brorsan och mamma inte alls är intresserade av. Det var liksom vi mot honom varje gång han började snacka om sånt vid middagsbordet. Då han försökte övertyga oss fast han redan visste vart vår åsikt låg, det störde min mamma speciellt.

Skagen, Danmark 2004

 

Nej. Det som gör mig ledsen är att han liksom försvunnit ur mitt och min brors liv bara sådär, sedan han flyttade hem till henne. Han har bara varit och hälsat på mig tre gånger sedan årsskiftet 2013/2014, och två av dessa gånger gick han knappt in. 

Då jag sms:ar svarar han kanske på var tredje... tillslut. Han har sagt att han inte alltid har telefonen på sig, men borde han inte vara mer tillgänglig per telefon då han inte längre träffar mig personligen? 

Förra året glömde han bort min födelsedag. Sms:ade "Förlåt, jag glömde, grattis!" dagen efter. Han sa att jag skulle få en handgjord drömfångare i present, runt jul sa han att han inte haft tid att göra någon. Fine, whatever, men lova inte saker du inte kan hålla då.

Ännu en sak: han tycks inte kunna lämna sin sambos sida. Hon får självklart följa med, men kommer jag aldrig mer få träffa min pappa bara vi? Jag är väldigt öppen, jag lär gärna känna henne, men jag önskar ändå att det fanns en möjlighet att träffa honom själv. Han sa en gång att han ville bjuda mig på fika och prata på tu man hand, men det har fortfarande inte hänt. So will ut ever? 

Och eftersom han inte klarar av att träffa mamma (mamma har dock inga problem att träffa honom) kommer han aldrig komma på födelsedagar mer. Inte min, inte min brorsans och inte Ivys. Är det värt att styra upp något eget bara för att han också ska få komma och fira? För min egen del kvittar det, vill han fira mig är det upp till honom, men han kan väl i alla fall bry sig om Ivy. Eller? 

Efter skilsmässan framgår det ganska klart vilken förälder jag står närmast. Det känns nästan som att han vid skilsmässan inte bara skilde sig från mamma, utan även från mig och min bror. 

 

Jag börjar undra om han ens vill träffa sitt första barnbarn? Jag har sagt att det bara är att komma. Och vad som gör det hela ännu mer ledsamt är att jag vet att hans nya också precis fått barnbarn - pappas bonusbarnbarn - som de åkt flera mil för att hälsa på flera gånger. Det sa de då de var här i våras. Så varför kommer han inte och hälsar på Ivy? 

Min psykolog har sagt att det jag kan göra är att försöka ta kontakt och bjuda in honom, sedan är resten upp till honom. Han är vuxen, det är hans ansvar. Jag vet hon har rätt, att det inte är värt att lägga tid på någon som inte ger sin tid tillbaka, men det är svårt att bara släppa. Min pappa är ingen dålig människa, han har varit e jättebra pappa under hela min uppväxt, nästan för snäll ibland. Men han har förändrats. Numera känner jag inte alls igen honom. Jag vet knappt hur jag ska prata med honom längre. Allt är bara stelt och jobbigt.

 

Innan var jag bara ledsen för min skull. Och min brors. Men nu är jag ledsen för Ivys skull också. Kommer hon ens få någon morfar? Kommer han att bli okänd för henne? 

Jag fick aldrig träffa min morfar, men det var för att han var död. Ivys morfar lever, han finns bara inte där.

Det här är min utsikt från vardagsrummet / köket varje kväll med klar himmel. Ledsnar aldrig.

... och svenska i kombination med engelska undertexter är inte helt enkelt heller. Bara så ni vet.

 

Så här ligger det till: Jag har börjat se en serie som heter Mr. Robot. Hör här...
Follows a young computer programmer who suffers from social anxiety disorder and forms connections through hacking. He's recruited by a mysterious anarchist, who calls himself Mr. Robot. (imdb)

 

Så skum serie. Väldigt annorlunda. But I like it. En ny favorit. Fattar inte mycket av datorgiddret, men är helt klart fascinerad. Och att huvudpersonen lider av social fobi: Tack, äntligen. Och det verkar trovärdigt. T.ex. när han sitter hos psykologen och snackar om hur han känner mycket välformulerat men så visar det sig att han suttit tyst och bara tänkt allt. Ja. Så ja. Eller folk som tror en är halvt efterbliven och dum bara för att en inte snackar så mycket... eller alls... Igenkänning (när jag gick i högstadiet upplevde jag det som att folk ibland pratade med mig som till ett litet barn eller som om jag var dummare än dem, and I was like "Eh wtf håller ni på med?! Vilka är det som är dumma egentligen?").

 

Men alltså... det jag egentligen ville komma fram till... En av karaktärerna är dansk och det är fan obegripligt att förstå vad hon säger. Trodde seriöst att det var arabiska hon snackade först, så pass obegripligt var det. Men jag undrar om det kanske är de engelska undertexterna som fuckar upp hjärnan. För det finns en svensk snubbe också (Martin Wallström), och det tog ett bra tag innan jag fattade att det var svenska han snackade...

PS. Serietips!

Måste prata om hur mycket jag saknar mina bröstvårtepiercingar. Det vill säga SUPERMYCKET. Finaste piercingarna jag haft. Om jag bara skulle få välja ett ställe att ha piercingar på skulle jag välja bröstvårtorna. Men jag ville amma så jag fick plocka bort dem (kändes som lame anledning att inte vilja amma för att kunna behålla piercingarna).

Funderar om jag ska göra om dem då jag slutat amma eller inte. Det är visselrigen ett bra tag kvar tills dess, men saknar piercingarna (och mina ungdomsbröst, R.I.P) varje dag. Det som väger mot: Jag vet inte om jag vill ha fler barn. Drygt att göra om dem bara för att ta bort dem igen efter två år eller så. Det gjorde liksom skitont (kändes som att mina bröst skulle falla av i en timme, k?) och kostade 1000 spänn.
Men å andra sidan, kan ett par piercingar ta bort komplexen över mina mammatuttar är det värt det. Inte för att det är värt att ha komplex, men jag tycker mina bröst är skitfula och jag hatar dem, and that's the ugly truth. Hade bröstkomplex innan piercingarna också, men piercingarna fick mig att älska dem. Kanske funkar det en andra gång, trots att de ser heeeeelt annorlunda ut nu. Men tills dess: försöka älska mina friska, matgivande tuttar som de är.

MVH. En-som-saknar-sina-tuttpiercingar-jetemycke

PS. Funderade på att ta tumblr-bilder, but hey, nipples som nipples, lika bra att ta mina egna #sorrynotsorry.

Då alla slutat hoppas kom sommaren tillslut. Trevligt, trevligt. Och vad är en sommar utan en tur med båten? Sedan jag blev tillsammans med Kim för tre år sedan har det varit ett givet inslag, så vi tog med tog med Ivy på hennes första båttur med farmor och farfar. Lördagen spenderades på Vågön med grillning (jag sov dock halva eftermiddagen, heh). Vi övernattade där och jag lekte bartender (vattenmelon- och jalapeñodrink, stor tumme ner på den).
På söndagen begav vi oss ut på havet en sväng... För sightseeing... Eller vad vet jag, jag sov ju då också. Sedan blev jag sjösjuk, så vi gjorde ett stopp på Trysunda. Där stoppade vi Ivy i en kylbag, åt hamburgare och glass och njöt av solen. Skön helg.

bildkällor: se receptlänkarna

Två recept jag skulle vilja prova:

♦ Myntamarinerad kycklingfilé i tortilla med ananas och jalapeño
♦ Roasted veggie pitas with avocado dip

Vi gjorde en variant av kyckling-wrapen i fredags, men jag skulle vilja köra helt enligt receptet också. Men är ännu mer sugen på att testa kikärts-wrapen! Har en förpackning kikärter hemma så atte... Får bjuda mamma på middag då Kim är anti-veg (han tycker kikärter och allt sånt är äckligt). Mums!

Hann med att måla naglarna i veckan. Featuring: China Glaze - License & Registration Pls. Var ute efter en ersättare till H&M - Blue My Mind och valde mellan det här och ett annat efter några googlingar. Blev besviken då jag fick hem det då det inte alls liknade Blue My Mind, men efter att ha testat det älskar jag det. Crelly formulan är helt fantastisk och färgen är ball (mycket mörkare IRL). I vissa ljus ser den mer petrolaktig ut medan den i klart dagsljus ser mer blå ut. Najs.

Accentnageln har jag målat så här. Glittret (gammalt från H&M) har jag målat med den här tekniken. Tips för er som vill att glitterlacket ska täcka utan att behöva måla tusen lager.

Beställde 90 foton från Fujidirekt igår.

Sa: "Orkar inte vänta på ett sånt där '100 bilder gratis'-erbjudande."
(pga så himla pepp på att börja med Ivys fotoalbum)

...

Idag damp detta ner i brevinkastet:

Har jag sagt att jag lider av extrem otur*?

Eller så är det bara så att dålig tajming är mitt efternamn.

Hahah... Hah... Ha.


*Drabbas dock väldigt sällan / aldrig av sjukdomar och skador, så jag antar att det är där min tur ligger.

Puh, Ivy är redan en månad gammal. Tiden gå så fort, samtidigt som det känns som en evighet. Hittade en så bra quote angående det: "The days are long, but the years are short". True.
Firar Ivys enmånaders-dag med två outfits. Snart har hon växt ur storlek 50.  Har fått så himla mycket kläder av släkt och vänner, både begagnat och nytt, och framför allt i storlek 56. Ser fram emot att få använda allt på henne. Kläderna ovan har vi fått av mina kusiner / moster / mamma.

I verkligheten "firade" vi med att gå ner på stan och käka på Subway.

Ikväll är jag less. Jag är så himla trött. Har typ bara ork till att sova och möjligtvis äta glass. Inte för att jag är sugen. Bara extremt trött och rastlös. 

Och less. Less på att vara nerkladdad av bröstmjölk. Less på att Ivy varit vaken sedan 4 - sånär som på några få kvartar här och där - fast hon uppenbarligen är jättetrött. Less på att höra hennes otröstliga skrik som är ett resultat av att hennes mage bestämt sig för att krångla (stackarn <3). Less för att jag har hundra saker jag vill blogga om, men har inte tid att sätta mig ner och skriva långa och utförliga inlägg just nu. Har knappt tid att skriva detta. Less på att jag känner mig helt gråtfärdig fast jag inte ens är ledsen. Less på att inte få ha händerna fria typ alls. Less för att en snubbe väljer att skriva till mig för att klaga på sitt liv just ikväll. Less på att jag glömt alla femtioelva andra anledningar till varför jag är less för att jag är så less. Och nu blev jag hungrig också. Blergh.

 

Idag var bra. Igårkväll var fin. Liksom de flesta dagar den senaste veckan. Men Ikväll känner jag bara blööööööh! Vill bara krypa ner i sängen och mysa med Kim. Jag behöver kramar. 

Jamie låg på min mage. Jag ville lägga mig på sidan. Så jag lyfte med honom då jag vände på mig. Förväntade mig att han skulle gå, för vilken katt ligger kvar när man flyttar den? Cats be like "Får jag inte ligga där jag lagt mig får det fan va, you ain't my boss". Men han låg kvar. Det hade han inte gjort för en månad sen. Myskatten. 

Att välja outfits som mamma till en nyfödd
• Hur bra är amningsmöjligheterna på denna outfit på en skala 1-10? Under fem och den går bort.
• Bryr jag mig om jag spiller bröstmjölk på det här?
• Idag ska jag klä upp mig... Haha LOL JK!!! Orkaaaaa!

My new guilty pleasure. MEN GAH! Jag skäms inte ens över att jag gillar 5SOS, SÅ VARFÖR VÅGAR JAG KNAPPT POSTA DET HÄR INLÄGGET?! Anywhore, förra året skrev jag att de kändes som All Time Low's småbröder, det här skulle jag snarare säga är All Time Low och My Chemical Romance's kärleksbarn. Tycker om då de kör mer rockigt och mindre 1D-ish.

PS. Jag är kär i Michael. Shhh!

Idag var det den 7 augusti, det betyder att det bara är en månad till min 23:e födelsedag. Min åldersnoja tycks ha släppt, men något som inte släppt är min årliga önskan om att hitta på något speciellt på min födelsedag.

Och i år är något speciellt likamed.... *trumvirvel*... en field trip till Umeå! Vill ta med Kim och Ivy, gå på Lagerhaus och Monki, besöka kulturbageriet och äta ute (och jag begär inte ens något mer fancy än typ Max). Hoppas på solsken också, men det är bara en bonus. Avslutar gärna med ett glas vin (rött!) på balkongen hemma och soffmys. 

 

I materiell väg vet jag faktiskt inte vad jag önskar mig. Kanske ett klassiskt rött nagellack från Chanel eller fler Gaissa-glas från iittala (finaste glasen som finns). Haha nä, I dunno.

Om Paper Towns 

I vintras när jag var i Thailand läste jag boken Paper Towns av John Green. Den var spännande och jag ville inte riktigt slita mig. Med andra ord älskade jag den. Mycket bättre än The Fault In Our Stars (som jag lyssnade på förra sommaren). Blev skitglad då jag fick veta att den skulle bli film.
Och nu går den på bio. Börjar bli nojig över att den ska sluta visas innan jag hunnit se den. Så jag ska på bio ikväll. It's decided.

Handling: "Vi får följa tonårskillen Quentin och hans gåtfulla granntjej Margo som älskar mysterier så mycket att hon till slut blir ett. Efter att de två varit uppe en hel natt och hittat på äventyr i sin hemstad försvinner Margo. Hon lämnar kryptiska ledtrådar efter sig som hon vill att Quentin ska tyda och tillsammans med fyra polare ger han sig av på en galet rolig och känslosam jakt. För att hitta Margo måste han få en djupare förståelse för både vänskap och kärlek. (källa: SF.se)

 

Inte ensam såklart, utan med Kim. Var tvungen att googla "lämna bebis för bio", sedan lusläsa en tråd på Familjeliv.se för att kunna komma fram till att det är okej. För det är okej. This is why: 

• För att pappan, dvs Kim, är lika mycket förälder som jag. Han är lika kapabel till att ta hand om henne.

• Han var ute ett par timmar för att åka MC när hon knappt var två veckor. Samt ett par gånger nu i veckan för att fixa bilen. Så varför skulle inte jag få? #jämnställdhetpls 

• Det är bara tre timmar, om vi har tur sover hon större delen av tiden. 

• Blir hon hungrig har vi både bröstmjölk i frysen och ersättning. 

• Slutligen, the sad truth: Kim är bättre på att trösta henne än mig #fml. Fast jag kanske bara inbillar mig. Förmodligen kommer jag sakna henne mer än vad hon kommer sakna mig.

 

Efter att min farfar dött var vi i hans hus och tog reda på lite saker. Jag hittade en svart anteckningsbok som jag bestämde för att fylla med quotes jag gillar. Här ovan ser ni fyra av dem. 

 

1. Den natt jag får sova mer än 2-3 timmar i sträck. Typ från midnatt till sex på morgonen. Skulle. Vara. Så. Skönt.

2. Det är poulärt med prenumerationer på boxar, ni vet skönhetsinriktade Glossy Box och nördiga Loot Crate. Har dock inte hittat någon som tilltalat mig förrän väldigt nyligen då jag upptäckte Messy Box. En scrapbooking box! Ahhh! Längtar sååååå tills jag får hem den första. Blir kanske lite väl exalterad över papperspyssel, hehe.

Ny musik från två av mina favoritband, thank you very much! We Came As Romans släppte nytt album förra veckan och jag älskar alla trettiotre och en halv minuter av det. Bring Me The Horizon planerar också ett albumsläpp framöver (i september, wohoo), men under tiden får vi nöja oss med grymma Throne, vars video känns lite Game of Thrones-influerad.