Avenged Sevenfold VIP experience

OBS! Ericas bilder!
 
I mars detta år var jag och såg mitt favoritband Avenged Sevenfold live för fjärde gången, och jag och gänget hade köpt VIP. Detta innebar en tur backstage innan insläpp, att få hålla i en av Zacky's gitarrer och en av Johnny's basgitarrer, tidigare insläpp, och att få se Avenged Sevenfold från ett "hål" i scenen. Fett coolt!


But first, breakfast with a view! Jag, Erica och Twiggy bodde på Quality Hotel precis intill Globen, och restaurangen hade tydligen utsikt över arenan, så vi kunde tjuvkika på bygget av scenen. Kewl!


Här poserar jag med de dyrbaraste instrumenten jag någonsin hållit i. Vetskapen om att de skulle spela på dessa bara några timmar senare gjorde allt mycket bättre.



Backstage, samt en öl medan Chevelle spelade.


Disturbed. Vi såg halva spelningen längst bak, och halva framme vid scenen.
Sedan var det äntligen dags att kliva upp på scenen! Nåväl, halvvägs upp på scenen i alla fall...


Wow. Det var en riktigt häftig upplevelse. Samtidigt är jag inte helt säker på om jag skulle göra om det. Det finns många minus, och jag tror jag börjar med dem... Ljudet först och främst. Vi befann oss bakom högtalarna och ljudet vi hörde hade studsat tillbaka så det blev en delay. Vi hörde inte ett skit av vad Matt sa mellan låtarna. Trummorna var det enda vi egentligen hörde bra. Så det känns som att vi missade en hel del.
Sedan saknade jag känslan man får av att stå i publikhavet. Energin. Kärleken. Peppen. Dessutom var det inte så jättekul att i princip bara få se deras ryggtavlor.

Men att få se dem på så nära håll att vi nästan kunde sniffa på deras skor medan de spelade, det var rätt ballt. Och jag uppskattade faktiskt att för en gångs skull kunna se och höra trummorna bäst, som i vanliga fall oftast göms längst bak. Och såklart kom de förbi en och en förbi för att "säga hej". Fick ett plektrum av Zacky direkt i handen. Awwwww yeah! Så dt var fint... Och såklart... Att få träffa Matt.
 
 
Alltså finaste Matt! Han kom ner efter spelningen och vi fick möjlighet att ta en bild. Tyvärr inte mycket mer än så. Det var väldigt stressigt. Men bättre än inget. Mitt ansiktsuttryck på bilden är verkligen missvisande, för jag var jätteglad!
Hade tagit med min The Rev-oljemålning som jag gav till Matt. Han blev glad. Tyckte jag var duktig.
"Wow, you made this? It's very good."
Sedan föll poletten ner om vem tavlan föreställde.
"Oh, it's...", sa han och strök med ett finger över det målade ansiktet på tavlan. OMG. Det var så fint. Gjorde faktiskt lite ont i hjärtat.
Jag hade hoppats på lite mer tid, så jag hade inte skrivit något brev eller meddelande tillsammans med tavlan. Jag vet inte ens om jag signerat den med mitt namn. Och det ångrar jag väldigt mycket, men saknar inte tavlan i sig, trots att det är den enda oljemålning jag faktiskt målat.

Slutligen: Jag ångrar verkligen inte att jag köpte VIP, men skulle tveka om jag får chansen igen. Kanske att jag skulle välja att stå i publikhavet och gå till VIP-platserna sista låtarna, om möjligheten finns. För jag saknade verkligen den riktiga konsertkänslan!

Tell me a lie in a beautiful way

 
OMFG. Inget annat band får det att pirra i kroppen som Avenged Sevenfold. Älskar den här live-versionen av The Stage. Älskar att de släppte ett nytt album (nästan) helt utan förvarning. Ba, BAM, här har ni. Tack ♥

Ser så himla mycket fram emot att se dem live i mars. Ser så himla mycket fram emot att få köa med Twiggy och Erica igen. Det kommer bli svinkallt, men det kommer det vara värt.

Avenged Sevenfold och jag

 
Uppdaterar om mitt favoritband så himla sällan, så knåpade ihop lite fakta om jag som fan till Avenged Sevenfold.

▲ Jag har varit ett fan i fem år nu. Tiden den går... Från början nedvärderade jag mig själv eftersom jag inte börjat gilla dem förrän 2010 och var rädd att andra skulle tycka jag bara var mindre fan av både dem och The Rev på grund av det.

▲ Första låten jag började lyssna på var Beast & The Harlot.



▲ Jag har sett dem live tre gånger, och fler ska det bli.

▲ Halva min gymnasieklass var A7X-fans.

▲ Hatade låten Bat Country först för att killarna i klassen spelade den hela tiden på bildlektionerna.

▲ Den första videon jag såg var Afterlife då jag skulle länka till den i min blogg. Innan dess hade jag bara sett en enda bild på bandet och spontant utnämnt The Rev till sångare och Matt till trummis. Fatta chocken jag fick då det var tvärtom.

▲ The Rev var död sedan månader tillbaka då jag blev ett fan, men det dröjde ett tag och hade redan börjat beundra honom då jag fick veta, eftersom jag bara fokuserade på musiken i början. Blev helt förkrossad.

▲ Synyster Gates blev en instant crush. Han var en av mina första kändiscrushar som inte gav mig bli-min-pojkvän-drömmar.

▲ Vi hade två Sevenfold-låtar på studentflaket: Bat Country och Welcome To The Family. Så. Ös.

▲ Min första tatuering tillägnades The Rev i form av texten foREVer på handleden.


▲ Jag lärde mig spela en förenklad version av Afterlife på trummor med hjälp av Guitar Hero. Men ber ni mig bevisa det kommer jag nog misslyckas eftersom jag suger på fills (kan typ bara spela komp).

▲ Det är A7X (och att jag skrev om dem i bloggen) förtjänst att jag lärde känna Twiggy

Konserten i juni förra året och allt omkring den är fortfarande ett av mina bästa minnen någonsin. Köade i femtio timmar för att komma längst fram, blev intervjuad av Rafa Alcantara (som regisserat deras live-dvd), fick ett plektrum av Synyster Gates, Matt noterade mitt överlyckliga leende precis innan han gick av scenen och dagen efter träffade jag Arin Ilejay (som tyvärr inte är en del av bandet längre). I mean, how can I not love those days?!

▲ Att välja en favoritlåt är i princip omöjligt, men jag är ganska säker på att Save Me är en av de bästa låtarna genom tiderna. Okej?

A7X och Arin Ilejay går skilda vägar

livebild | nyhetskälla | bild tre är min egen obviously

Efter fyra år lämnar Arin Ilejay Avenged Sevenfold. Jag har tyckt om Arin från första början, och har tyckt att det känts rätt av Sevenfold att ta in ett fresh face efter The Rev. Ingen kommer någonsin kunna ersätta The Rev, han var ett musikaliskt geni, men Arin gjorde sig värdig platsen bakom trummorna (och jag är så glad över att få ha sagt det till honom face to face också).
Jag tycker det här såklart är enormt tråkigt, det är svårt att vänja sig och bli nöjd med nya bandmedlemmar, men förstår ändå beslutet och hoppas att Arin själv är med på noterna. Han är och har varit grym på att naila redan befintliga låtar, men frågan är hur han varit då det kommer till att skriva nytt material. Jag vet t.ex. inte hur delaktig han var i skrivandet till Hail To The King, men nu lär vi heller aldrig få veta vad han går för.
Jag är i alla fall nyfiken på en vidareutveckling av "Creatively though, we felt we needed to move in a different direction". T.ex., om de har någon ersättare redo och om de ska fortsätta i HTTK-spåret eller gå tillbaka till City of Evil / Avenged Sevenfold-stuket (I wish). Well, time will tell. 

                                Måste också få dela med mig av Twiggy's fina text om det hela. Kan inte annat än hålla med:


Euforisk much?

7 JULI || EN STUND I MITT LIV DÅ JAG VAR LYCKLIG
Den här bilden tog jag första gången jag såg Avenged Sevenfold live. Metaltown 2011. Förra året såg jag dem för tredje gången, och det må ha varit den bästa konserten jag varit på eveeeeeer, men just första gången gjorde något med mig som jag aldrig någonsin upplevt varken före eller efter.

Så här är det, jag har social fobi. Jag har tänkt skriva ett inlägg om vad det innebär för just mig, men tills vidare får ni nöja er med denna fakta: Jag har det oerhört svårt i sociala sammanhang och kan bara prata på ett avslappnat sätt med en få skara människor.
I alla fall. Ni vet då man är full och blir lite extra pratig och nästan kan säga vad som helst för man känner sig oövervinnerlig? Och sedan då man tänker tillbaka i efter hand så ba "Gah, shit, vad sa jag egentligen igår? Sa jag verkligen det och det??". Man känner liksom inte igen sig själv riktigt.
Det. Det hände mig efter att ha sett Avenged Sevenfold för första gången. Helt nykter. Min sociala fobi försvann för en timme eller två. Ba poff, borta. Jag hade noll problem att prata med främlingar. Det kändes som att jag var hög fast jag samtidigt var helt klar i huvudet. Och jag kände mig överlycklig. Euforisk. Helt jättekonstigt var det.

This Is Bat Country


This is so beautiful. Can't wait

Är nog lycklig för att live-dvd:n äntligen är på väg, men tanken på att det finns en chans att jag / konserten i Göteborg förra året kan finnas med på ett hörn gör det hela ännu mer spännande. Ihhhh.

28 years as human, 5 years as angel

 

Kommer den här dagen någonsin bli bortglömd för oss Sevenfold-fans? Hela fem år har nu gått sedan Jimmy Sullivan lämnade livet. Det kommer alltid att vara en dag av sorg, men också en dag för att hylla det han var med och skapade. Det vill säga underbar musik.
 
 
För er som inte vet, men vill veta.

Hail to the king





I love this!
 
Hail to the King snapchats | sara.tumblr
 
♥ Avenged Sevenfold ♥

They say that all beauty must die

21 september - Favorite songs (of all time)
Har luskat fram tre låtar som funnits i mitt liv flera år (de är uppradade tidsenligt ovan). Sådana låtar som fyller en med tillfällig eufori och som bara är helt beeezt assow brukar man förr eller senare lyssna sönder, men dessa tre är helt enkelt musikalsikt genialiska enligt mig. Det känns som att de aldrig kommer gå ur tiden.

PS. Save Me är bara tillgänglig på Spotify om man har den på datorn, men ni kan lyssna på den via Youtube här. 10:57 minuter av pure awesomeness ♥ Det är min dröm att få höra den live.

I had a little piece of heaven

 
17 september - What makes you smile?
Varje gång jag tänker på Avenged Sevenfold-konserten i Göteborg den 24 juni. Det var lycka på hög nivå. Den underbaraste konserten jag någonsin varit på. Då jag inser att det finns en chans att jag kommer få vara med i deras live-dvd (snällaaaaaaaaaaa, låt det hända). Varje gång jag ser min TLoZ-tatuering och minns att Matt såg den från scenen, och att han noterade hur mycket jag log. Det får mig att le så himla hårt. Omg I can't asdfghjcvhb.

Best concert eveeeeeer!


Tisdagen den 24 juni. Scandinavium, Göteborg. Efter 50 timmar av köande var det äntligen dags! Och köandet hade verkligen lönat sig, LÄNGST FRAM! Bara lite till vänster om mitten, which technically counts as the middle. Var helnöjd med min plats. Förbanden däremot... Jag tror inte någon front-roware var särskilt förtjust i dem. Nästan alla stod med armarna i kors, haha.


Amaranthe. Lyssnade väldigt mycket på dem 2011. Lyssnade sönder till och med. Och med tanke på vad som väntade kändes detta bara lame, till skillnad från då jag såg dem i Skellefteå 2012.

Dead By April gillade jag faktiskt ganska mycket 2010, men självklart spelade de bara nyare låtar (förutom Losing You) som jag inte alls känner igen. Uppfattade inte så mycket av deras spelning eftersom jag var som i chock på grund av att det hände något ganska oväntat efter Amaranthe...

Rafa Alcantara (snubben som regisserat Sevenfold's Live In The LBC ) (correct me if I'm wrong, men det var han va?) kom och... De spelade in till Avenged Sevenfold's kommande live-DVD (som vi väntat på i hela tre år, men men) och han ville intervjua oss som köat i två dygn. AHMAHGAHD! Blev inte så mycket on screen-tid för min del, vilket kanske var lika bra för jag var mållös och dödsnervös. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag pratade om vad Sevenfold betyder för mig, fick hjärnsläpp och sa att I Won't See You Tonight Part 1 var min favoritlåt direkt efter att jag sagt att "Their music cheer me up". Hallå, Idaaaaaa! Den låten är baserad på ett självmordsbrev! Älskar den visseligen, men det är inte min favorit, det är låten jag vill ha på min begravning när jag dör. BEGRAVNING?! OMG! Dör.

Så ja, detta hände och jag missade hela Dead By April.


Avenged Sevenfold. Energin! Helt fantastiskt! Det här bandet alltså... ÄLSKAR DEM! The connection mellan band och publik var helt perfekt. En sak som jag älskar med Avenged är att de liksom ser varje individ och inte bara ett crowd. De kan ju omöjligt se varenda en av oss, men ni fattar. De får publiken att känna sig enormt delaktig, vilket för mig känns väldigt viktigt för en bra konsert.
Dessutom så filmades det hela. Hoppas av hela mitt hjärta att i alla fall någon låt hamnar på live-DVD:n. Till min besvikelse körde de inte Burn It Down, bummer. Men de spelade So Far Away som jag faktiskt aldrig hört live innan då de valt andra låtar som Jimmy-tribute. Och A Little Piece of Heaven som näst sista låt. Den är ju bara för awesome!

Åh. Så många fina ögonblick. Som då Johnny och jag hade ögonkontakt under en hel textrad, och vi stirrade på varandra medan vi sjöng med, tror det var under Afterlife. Tycker att Johnny är den det är lättast att få ögonkontakt med, och Zacky är svårast.
I slutet lyckades jag få ögonkontakt med Synyster Gates, så han kastade åt mig ett plektrum. Wih. Och Matt såg på mig och ritade ett stort smile med sina fingrar över sin mun eftersom jag tydligen log överdrivet stort. Hade inte tänkt på det innan. Men hallå! Jag var ju helt lycklig! För att Avenged Sevenfold gör mig helt lycklig. Som den gamer han är lade han även märke till min The Legend of Zelda-tatuering (min foREVer-tattoo är alldeles för svår att tyda från långt håll tyvärr).

Det är så himla underbart att veta att man som fan är sedd. Hur många gånger har jag inte haft en band-crush och ibland insett att "Damn, de vet inte ens om att jag existerar". Men Avenged Sevenfold vet. De. Har. Sett. Mig. Det gör mig bara så himla lycklig.

 
Här är jag och mitt Gates-plektrum på väg in till Göteborg dagen efter konserten. Fick sova hos Twiggys kompis som bodde ute i bushen, haha. Hade någon timme innan mitt tåg gick, oooooch... Well, precis då jag skulle gå till tågstationen ser jag Arin Ilejay. Jag är jättenojig över att störa, för jag tycker att alla fötjänar ett privatliv, men Arin var väldigt cool. Som om jag var en bekant till honom. Väldigt down to earth. Han ba "How are you doing?" och började gå fram till mig efter att jag sagt hej. Sa att jag varit på konserten dagen innan och han ba "Yeah, I saw you in the front, I tried to throw you a stick". Jag som trott att det bara varit Johnny, Gates och Matt som sett mig. Och va?! Trumpinnen som Daniel fångade (den enda som kastades i vår rikting) VAR TILL MIG!? Daaaaaaamn! Trumpinnar som är så svårt att få tag på (på konserter). Oh well. Hade jag inte varit tvungen att skynda mig till tåget hade vi säkert kunnat snacka mer, men hade varken råd eller lust att missa det. Och självklart så kommer man på så mycket mer man hade kunnat säga, men ja, jag är i alla fall glad att jag fick träffa honom.


Att köa i 50 timmar


OBS! Eftersom detta är lika mycket ett dagboksinlägg för min egen skull som det är ett blogginlägg för er att ta del av, kommer mina två kommande Sevenfold-inlägg innefatta en hel del text. Beware!

Kom fram till Göteborg på kvällen den 21 juni och möttes direkt av Avenbged Sevenfold-posters lite överallt. I HAD TO HAVE ONE! Försökte lite diskret riva ner en som satt i skuggan av ett träd, vilket tog sin tid pga paranoia, like "THEY SEE ME OMG OMG!".
Och eftersom att jag envisades med att gå (2,7 km) till vandrarhemmet istället för att undersöka lokaltrafikens möjligheter, antar jag att jag får skylla mig själv över att jag fick skavsår (kommer lågskaftade Converse någonsin ge med sig?). Aj. Och som jag förbannade mig själv över att ha valt en fucking bag istället för en resväska med hjul. FML.

 
Söndagen den 22 juni. Åh vilken solig daaaaag! Gick runt på stan i min ensamhet och vet ni, jag hittade ett par sandaler på H&M och tänkte "I need, står inte ut med skavsåren på hälarna". Men sen fick jag skavsår av dem med. Fast på insidan av fötterna. YOU GOT TO BE FUCKING KIDDING ME!

Vid fem kom Twiggy till Göteborg. Hon skulle egentligen komma dagen efter men bokade om flyget i sista minuten. AWESOME!
Vi gick direkt till Scandinavium för att påbörja våra 50 timmars köande. Only hardcore fans will understand. Erica var redan på plats, och senare under kvällen kom Daniel.
And btw, ser ni duvan? Han heter Glenn och är vår vän. Jag tror han saknar oss nu då vi inte längre är där. Poor Glenn.


Måndagen den 23 juni. Vår kvartett blev en sextett. Ett helt underbart gäng var vi, hade en riktigt bra kö-upplevelse (not to sound cheesy buuuuut). Vi fördrev bland annat tiden genom att mata Glenn, samt skrämma iväg alla giriga måsdjävlar.

Under kvällen festade vi till det lite och bestämde oss för att för att upptäcka stan. Plus att vi fått nys om att bandet (Avenged Sevenfold, duh) redan befann sig i Göteborg. What if we got lucky liksom.
Men alla kunde självklart inte gå samtidigt, någon var ju tvungen att vakta campet. Jag och Johanna. För att vi var mest alternativt helt nykter. Fair enough? Nja. I alla fall tänkte jag, whatever, de ska ju bara vara borta i en timme eller så, sedan kommer de och byter av.
Men två timmar passerade, och Johanna och jag började bli nådigt less. Så ringer de och ba:
"VI TRÄFFADE SYNYSTER GATES!" (sologitarristen i bandet aka världens hetaste man)
SAY WHAT?! HALLÅ KOM TILLBAKA, KAN VI BYTA AV NU ELLER?!
Vi var i princip så desperata att vi nästan lämnade campet helt obevakat. Inte för att Gates var kvar, men kommer en bandmedlem kanske det kommer fler. Vi borde ju också få chansen att träffa någon av dem. Men de verkade inte vilja byta av, eftersom de "inte visste vägen tillbaka" (fråga någon som vet kanske, did your smartphone suddenly die?). Oj, men vi kanske skulle tagit första passet, eftersom vi faktiskt kan hitta tillbaka, som kind of är necessary för att hålla löftet om att byta av efter en-timme-eller-så.
Nästa gång de ringde hade de även träffat Arin, trummisen i bandet.

Well. Not gonna lie, jag blev arg. Gråtfärdigt arg. ADHD-utbrott i hjärnan. Jag förstår självklart att vilka två som än hade varit tvugna att sitta kvar och vakta campet hade blivit arga. Men att de inte höll löftet om att komma tillbaka och byta av oss? Att de fick träffa Gates och Arin för att de var fullare än Johanna och mig? SERIÖST? Det kändes så jävla orättvist. Att få träffa mitt favoritband är något av det mest surrealistiska jag kan tänka mig, det är inte ens något jag förväntar mig att få göra. BUT THIS? Nä. Och min psykolog frågar varför jag inte vill lita på folk. Läs ovan liksom. Jag är så tragiskt godtrogen. FML.

OBS! Detta är inget skitsnack gentemot de jag köade med, vi var ett asbra gäng, but I have to express my feelings. Allt kändes bara så orättvist. I refuse to silvercoat this.

 
Tisdagen den 24 juni. Dagen vi alla väntat på. Var så himla less. Det kom nytt folk och joinade kön hela tiden, precis som det ska vara då det vankas konsert. Men det gjorde mig lite held back och anti-social, efter att ha trivts så bra i ursprungs-gänget. Dessutom sniglade sig tiden fram. Och då det var dags för insläpp var kön lite bångstyrig, men Erica lyckades styra ihop det hur bra som helst och alla vi som campat fick plats längst fram i mitten. Vid det här laget hade även all min ilska från igårkväll släppt. Var så himla nöjd över min plats och över att snart få avnjuta mitt favoritband live.
 
To be continued...

Världsbäst!

 
Internet på tågstationen! Har precis kommit fram till Norrköping, bara att vänta på mina vänner dårå.

A7X-konserten igår var den bästa jag någonsin varit på! Åh, helt underbart! De spelade in till live-DVD:n och energin var på topp! Träffade Arin Ilejay (trummisen) i förmiddags också. Wih! Han var supertrevlig och väldigt down to earth. Vill bli hans vän :3 Berättar mer då jag kommit hem från Bråvalla! Kramar!

Snart får jag vara nära mina hjältar igen

Metaltown 2011

Hovet 2013

Snart, snart, snart får jag se världens bästa Avenged Sevenfold för tredje gången ♥

Utanför Scandinavium

 
 
Hi you guys! Sitter utanför Scandinavium nu, började köa tillsammans med Twiggy, Erica, Daniel redan igår. Jag har nummer 2 i kön :3 Allt för att få komma nära bästa bandet in the world <3
Det är inte alls jobbigt faktiskt, till skillnad från i höstas då Avenged Sevenfold (de jag köar för) spelade på Hovet. Då gick de 20 timmarna i snigelfart, och nu har 20 timmar nästan flygit förbi. Sommar och Göteborg <3 Har till och med lyckats sova en massa.

Avenged Sevenfold at Download 2014

Bildkälla

Bästa bandet och bästa festivalen. Damn, vad jag önskar att jag varit där. Men hade inte möjlighet, på grund av inga pengar mest. Inte nog med att mina hjältar var headliners för första gången, resten av line-upen var också riktigt fin: Linkin Park (spelade hela Hybrid Theory), Fall Out Boy, Miss May I, Bring Me The Horizon, Bury Tomorrow, Alter Bridge, Bless The Fall, Trivium, We Came As Romans, Skillet, The Pretty Reckless, The Used, Memphis May Fire... Ännu bättre än förra året med andra ord.

Men jag ska få se Avenged Sevenfold om en vecka ♥ Och sedan blir det Bråvalla. Det duger mycket väl. Är så peppppppp!

Kan ändå inte låta bli att känna mig lite trasig. Som att det fattas något i mitt liv. Lite bittersweet typ. Var nämligen på Download förra året och det var så himla bra, trots att jag var helt emotionellt ostabil förra våren och sommaren. Åh. Saknad ♥

Arin dumped me for a more realistic relationship

 
De var ju meningen att jag skulle gifta mig med honom*. JAG! Ska gå och dränka mina hjärtesorger med godaste Texas Pecan-glassen och senaste avsnittet av Game of Thrones. Tur att jag i alla fall har Kim kvar ♥ #nejjaghadeingetbättreattbloggaom

*Arin Ilejay, trummis i Avenged Sevenfold

Update: Vad i allsin dar hände igår? 211 unika besökare? Brukar ha typ 30. Jag menar, hur? Varför? Vägrar att tro att det bara är slumpen. #måstehasvarpåallt

Oh heart of mine, sing a sad song

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH! Det är sjukt hur mycket jag längtar till sommar, festivaler och konserter. FDgvjvhbfzhjvbdbf,! Drömde om Avenged Sevenfold's spelning i Göteborg som jag ska på i juni (det är inte direkt första gången det händer) och jag fick träffa Matt! Och Gates och Zacky! Ahhhh! Nu kommer det ju förmodligen, mest troligast INTE att hända, men då jag föreställer mig själv längst fram vid kravallstaketet igen så känns det minst lika underbart. För de kommer att vara så himla nära och överösa en med grym musik. AHhAHHAHhhhahHH! Längtar som en gnu.

Och Bråvalla sedan. Tre av mina favoritband ska spela där (BMTH, WCAR, OM&M), men de jag kommit att längtat mest efter att få se är You Me At Six. Har fallit pladask för dem. Nu. Igen. Efter att ha lyssnat på dem i över två år. Älskar Cavalier Youth. Älskar Sinners Never Sleep. Älskar låten Underdog. Vill bara stå i publikhavet nu nu nu! Innan jag lyssnat sönder Fresh Start Fever helt...

bildkällor: a7x, ymas

Alt Press Music Awards

 
Mina favoriter i Avenged Sevenfold har fått fyra nomineringar till Alternative Press Music Awards: Best Album med Hail To The King, Artist of the Year, Most Dedicated Fans och Best Guitarist (Synyster Gates). Tur att det finns alternativa Music Awards nu då MTV dissar i princip all rockmusik.

Här ovan ser ni hur jag röstade. Yep. Jag valde Fall Out Boy's Save Rock And Roll över Hail To The King. Älskar verkligen A7X och deras musik, men tyvärr stod de inte för 2013's bästa skivsläpp. FOB's come back är oslagbar, och tätt efter kommer Bring Me The Horizon's Sempiternal.

Ni kan rösta h ä r om ni har lust. Det är verkligen grymma nomineringar. Best Live Band var typ svårast att välja, jag har sett 5 av de 6 som är nominerade och alla är grymma!

Bildkällor: 1 ♦ 2 ♦ 3 ♦ 4 ♦ 56 ♦ 7 ♦ 8 ♦ 9 ♦ 10 ♦ 11 ♦ 12

The rev - oljemålningen


Bara för att idag skulle ha varit Jimmys 33:e födelsedag.
♥ We miss you ♥

Snart tre år sedan jag målade den nu, och den har ännu inte fått någon ram. Such a shame.

Tidigare inlägg