Jag och min larv (för ett år sedan)

Jag för ett år sedan och sms mellan Kim och mig då.
 
Wah! Glömde helt bort att jag hade tänkt uppmärksamma årsdagen för Kim-och-jag-fick-veta-att-vi-var-gravida. Inte så konstigt att jag glömde egentligen eftersom jag har bloggpaus och det är meningen att jag ska lägga bloggen i glömska. I alla fall, det var en dryg vecka sedan nu, den 21 november.

Den 21 november 2014 tog jag ett graviditetstest efter att ha gått runt i en veckas tid och varit nojig över utebliven mens (läs mer om det här). Testet visade positivt och knappt 8 månader senare klämde jag ut en liten Ivy.
De första månaderna var det väldigt ofattbart, det syntes ju liksom inte. Inte alls. Minns bara att jag var extremt hungrig hela tiden, vissa mornar kunde jag inte kliva upp ur sängen om jag inte fick äta något först. Hatade det. Hatade att jag blev hungrig så fort efter att jag ätit, för jag hatar att lägga tid på att fixa mat. Att behöva tänka på att få i mig bra mat och tillräckligt med näring gav mig ångest. Ibland kändes det som att jag inte fick tänka på annat än att äta. Blev galen.
Om jag ska vara ärlig tyckte jag inte om att vara gravid alls. Eller, det är klart att jag var glad och tyckte det var häftigt och så, och jag älskade när magen blev stor och jag kunde känna sparkarna, men allt som kom med det... Och jag hade ändå en lättsam graviditet. Men det var skönt då det var över. Ivy är roligare (och jobbigare, haha) här på utsidan ♥

Förlossningsberättelse

 
Idag är det den 27 juli, dagen då Ivy var beräknad. Istället blir hon två veckor idag. Tänkte fira det med min förlossningsberättelse. Inte intresserad? Skit i att läsa. För det här råkade visst bli en mil långt...

Söndag 12 juli
Gick runt med "mensvärk" hela dagen. Då jag gick ner på stan kändes det extra jobbigt, jag kände liksom ett tryck nedåt för varje steg jag tog.
Väl hemma igen kände jag mig extremt slut, och lite senare lossnade slemproppen. Trodde först det var vattnet som gått då jag kände att det blev blött, men det var det inte. Tur det eftersom Kim var och fiskade långt åt fanders. Just idag. Blev så arg.
Gick och skrev mitt sista gravidinlägg som jag tänkte publicera dagen därpå, trots att jag kände på mig att det var väääääldigt nära nu. Kanske redan dagen därpå. Men samtidigt kändes det så overkligt att det skulle hända redan att jag inte blev nervös.

Måndag 13 juli
Vaknade 07:57 av att jag hade jätteont i svanken, precis som då jag har mensvärk, fast det kom och gick. Försökte sova lite till, sedan gick jag och publicerade gravidinlägget jag skrivit dagen innan. Det började göra mer och mer ont i svanken nu, samt ner över magen och låren. Värkar. Inte en chans att det var något annat. Klockade dem bara för att göra mig ännu mer säker, och de kom var 7-5 minut.
"Kim! Vakna! Jag har ont! Om det här bara är föraningar vet jag inte om jag klarar det då det väl gäller!" grinade jag. Han ba "Okej, vill du se klart filmen (Nightcrawler) medan vi äter frukost?". Jag tror inte riktigt han fattade att det verkligen var på väg att hända, jag gjorde ju knappt det själv.
Försökte få i mig frukost utan vidare resultat. Blev arg över att jag ätit så dåligt dagen innan. Dushade. Det var skönt. Värkarna kom nu var 2-4 minut, och det gjorde bara ondare och ondare.
Tvingade Kim att ringa förlossningen. Vi ringde dit två gånger. Först ville de att jag skulle vänta hemma en tag till om jag orkade. Jodå. En timme till, sedan orkade jag inte mer. Det gjorde så himla ont. Kunde inte slappna av alls längre.

Sista bilden på mig och magen, strax innan halv ett. Ser ni glädjen i ansiktet, hehe... heh.

Kims syster skjutsade in oss. Blev inskrivna klockan 13:00.
Vi har bara fem minuter till sjukhuset från oss, så det kändes väldigt skönt. Dessutom hade Örnsköldsviks sjukhus haft sommarstängt fram till just den här dagen, så Ivy var alltså först ut efter semestern. Hade hon bara kommit en dag tidigare hade vi varit tvugna att åka till Sollefteå, tio mil inåt landet (alternativt Umeå). Så det kändes väldigt tursamt att vi slapp åka dit. Hon hade ju varit halvvägs ute innan vi ens hunnit fram, haha.

Så fort jag blivit tilldelad ett rum kom smärtlindring på tal. I bilen innan hade jag sagt något om att jag ville ha "Den fetaste sprutan de hade", men då barnmorskan föreslog lustgas godkände jag det.
De undersökte mig och allt såg bra ut. Jag var öppen 4 cm. 

Det kändes jätteskönt att vara på plats och få ligga och vila i sjukhussängen, men då värkarna kom (som bara gjorde ondare och ondare) kände jag mest bara att jag ville lägga mig ner och dö. Inte för att jag tror att någon tror något annat, men det GÖR sjukt ont. Kan inte annat än hålla med alla som beskriver det som mensvärk gånger hundratusen (minst). Fast innan jag blev gravid och började läsa förlossningsberättelser var själva utdrivningsskedet, att krysta ut en liten människa, det som avskräckte mig. Jag hade aldrig förstått att man skulle behöva ha vedervärdiga värkar i flera timmar innan. Det är ju de som gör ondast. Själv skulle jag beskriva känslan som att ha en demon på extremt dåligt humör inneboende i magen.
Så här i efterhand minns jag såklart inte smärtan. Min hjärna ba "Det kanske inte var farligt ändå, det här gör vi om en dag". Nej, yo ass hat! DET GJORDE VISST SKITONT! För jag minns vad jag tänkte. "Det här är det jobbigaste jag varit med om vill aldrig göra om det här kan de bara vara över någon gång ahhhhh?!"

Så. Tyckte inte lustgasen hjälpte ett skit, blev bara smågrumlig i huvudet. Så efter en timme eller så ökade de på den. Wow. Det märktes. Kändes som mina första fyllor på den tiden då jag inte blev illamående. Den tog inte bort smärtan, bara ytterst lite, men den hjälpte mig på så sätt att jag lade allt fokus på att andas in i masken. De gånger jag var för sen med att andas in tog den inte bort någon smärta alls. Då gjorde det så ont att jag inte visste vart jag skulle he mig (om jag får uttrycka mig lite norrländskt). Jag ville helst bara försvinna. Nu har mitt liv varit rätt skonsamt, men det var den värsta smärtan jag någonsin varit med om. Tvivlar på att något kommer göra ondare.
 
Strax efter de höjt lustgasen undersökte de mig igen. Kim sa på skämt att "Nu är du väl öppen 8 cm", utan att mena det. Jag kände mest "Fattas bara!".Jag var öppen 10 cm. Fullt. Fuck yes, God bless! 
Krystvärkarna kom utan att vattnet gått. De var tvugna att ta hål på fosterhinnan manuellt. Det kändes som att jag blev minst ett kilo lättare då vattnet rann ur mig. Krystvärkarna kändes på ett sätt bättre än värkarna under öppningsskedet. Det kändes liksom som att de gav något, att jag fick ut något av att ha dem och därför gjorde de också mindre ont.
Klockan 16:20 frågade barnmorskorna hur lång tid jag trodde det var kvar innan bebisen var ute.
"Nu! Jag vill att det ska vara klart nu!" svarade jag.
"Nä, det tror jag inte, men kanske om 40 minuter."
Ville typ grina då. Hela 40 minuter kvar?! I'm fucking tired! Har jag inte redan ett halvt huvud ute?!
Det hade jag ju inte. Men några minuter senare kunde de se toppen av bebisens huvud. Jag fick känna. Wow. Fram till dess hade Kim varit rätt värdelös (förutom första timmen då han matade mig med drickkvarg och vatten), tyckte han mest bara var ivägen, men den sista stunden var han väl behövlig. Barnmorskorna också. Deras pepp hjälpte verkligen, because hell, det är svinjobbigt att krysta. Speciellt då det känns som att jag har en hel vattenmelon på väg ut mellan benen. Hehe, varsågod till den inre bilden. 

Nöjd mamma dagen efter på BB.

Och så plopp. 16:40. Känner mig uttänjd till max och sedan ligger det en bebis där vid fotändan av sängen. Första känslan: befrielse. Andra känslan: chock. Första tanken: OMFG en bebis! Den... var... i min mage... OMG... förstår inte.
Då de torkar av bebisen ser jag att det är en tjej. En Ivy, som vi bestämt redan innan (vi hade ett tjejnamn och ett pojknamn). De lägger henne på mitt bröst. Hade hållit i en annan bebis förut, och hon var 6 månader gammal, så först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes konstigt och skrämmande, men också helt rätt. Hon var ju så liten! 
Så. Från att vi blev inskrivna på förlossningen tog det 3 timmar och 40 minuter för Ivy att komma ut. Min önskan om en snabb förlossning gick i uppfyllelse. 

Men så var det ju moderkakan. Den ville inte komma ut. Just det har varit min skräck sedan flera år tillbaka då jag fick höra att man förblöder och dör om den inte kommer ut. Så för första gången på hela dagen blev jag rädd. Och less, för jag ville ju bara att förlossningen skulle vara över så jag fick äta och sova. De tog Ivy till Kim (som heller aldrig hållit i en så liten bebis förut) och började prata om att jag kanske skulle behöva opereras (dvs jag sövs så en läkare kan skrapa ut moderkakan), vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag har aldrig blivit sövd. Det här var liksom första gången jag ens var inskriven på ett sjukhus.
De försökte dra ut den med hjälp av navelsträngen ett par gånger, sedan fick jag stå och "dansa" i hopp om att den skulle åka ut, men den förblev kvar inuti mig. Så ytterligare två barnmorskor kom samt en läkare. Jag gillade läkaren, han var väldigt cool (dvs lugn och sansad). Läkaren började trycka på min mage. Det gjorde så himla ont. Like leave me to die already! Var ju helt öm efter förlossningen (som officiellt inte var över ännu). Fick andas lustgas igen, thank you very much. Och tillslut kom den ut! Jag slapp bli sövd och opererad! *lättad* Och jag slapp dö av blodförlust. Tappade bara 1,2 liter blod... hehe... hehehe *svimmar lite diskret*
Men var det slut där? Nej! För sedan fick jag ligga i gynställning och bli sydd i en halvtimme. Minst. De sa att jag inte brast så mycket, men det tog då en evighet att sy ändå. Om jag ska vara ärlig var det rätt skönt att äntligen bara få ligga ner och vila utan att känna någon smärta.

Efter världens läskigaste toalettbesök (because of obvious reasons) och en dusch fick vi flytta till BB där vi fick fika och bekanta oss med vår lilla bebis. Fint ♥

Det var min förlossning. Den får 6 av 10 toasters. Den gick fort (speciellt med tanke på att jag var förstföderska) och alla barnmorskor var super. Moderkaksstrulet drar ner betyget, samt alla kanyler i armvecken. Men det var lätt en av de mäktigaste upplevelser jag varit med om.

Crop tops + gravidmage = fabulous

 
Trodde att jag skulle ha god tid att visa dessa... outfits. Visserligen var de planerade till den här veckan, men jag hade tänkt att jag fortfarande skulle vara gravid då de lades upp.

Anywhore. Jag älskar croptops, men som gravid kändes det... olämpligt? Fel? Opraktiskt? Obekvämt! Det kändes obekvämt att blotta magen. Fast det går såklart att bära crop tops ändå, utan att visa magen. I vanliga fall föredrar jag tighta sådana + kjol eller shorts som lämnar en liten glipa mellan plaggen. Men som gravid föredrog jag en slapp topp, och för nederdelen fanns det bara två alternativ: under eller över the baby bump (och då blev det såklart över). Yeah. #intresseklubbenantecknar

Let there be fooooooood

 
18 JULI || EN SANNING OM MIG
Under andra halvan av min graviditet var jag sjukt sötsugen. Under påsk åt jag godis varje dag i en vecka (så pass att jag blev äcklad en månad framöver), sedan gick det över till glass och efterrätter. Och läsk. Choklad. Och så flottet... strips och mjukt bröd med mycket Bregott... Jättebra, verkligen. Inte.

But then... BREAKING NEWS!
 
Efter förlossningen förändrades allt. Jag är numera sugen på nyttig mat. Say what?! Är inte sötsugen efter middagen längre. Bara att jag har frysen full med glass känns onödigt. Det känns som att jag inte ens har tid att äta godsaker, för då jag är hungrig behöver jag riktig mat och däremellan ska jag amma och vila.
Vill helst bara ha frukt och grönsaker och fiskrätter, Philadelphia på brödet och vatten i mängder. Detta händer inte mig. Fast så gjorde det det och det känns sjukt bra (you know, jag har haft matproblem hela livet).
Synd bara att kocken i hemmet (dvs Kim) är oförändrad och fortfarande är kvar i gamla mönster. Sist han handlade kom han hem med varmkorv, parisare och vitt bröd. And I was like "Blä", vilket jag aldrig skulle ha känt för bara en vecka sedan. Nä, Ivy och jag får försöka få honom att tänka om känner jag, hehe.

Fetus var en Ivy

 
Igår den 13 juli klockan 16:40 föddes vår lilla tjej, två veckor innan beräknad födsel. Vikt: 3235 gram. Längd: 48 cm.
 
Jag som planerat att dammsuga, städa kattlådan och handla igår. Och färga håret idag. Haha. Ibland blir det inte riktigt som planerat, men jag är enormt nöjd. Och öm. Och trött. Hela familjen mår bra i alla fall. Imorgon får vi komma hem från BB. Spännande.

Nu är det nära!

 
Wow. Nu är det nära! För en vecka sedan klagade jag rejält. Så fort jag publicerat inlägget kände jag nästan att jag inte hade rätt att klaga över så världsliga saker, eftersom jag haft turen att ha en sådan komplikationsfri graviditet (eller en graviditet över huvud taget). Som jag sa då, det värsta har varit halsbränna och sura uppstötningar. Jag har inte behövt avstå från något jag velat göra (men då innefattar ju mina intressen inte extremsporter heller). Men. Jag behövde ventilera. Jag var sjukt less. Tyckte allt kändes jobbigt runt månadsskiftet. Ja, även ett så ytligt problem som jag-kan-inte-ha-mina-kläder. Om det ändå vore socialt acceptabelt att gå runt naken, eller åtminstone varmt nog att gå runt i enbart bikini. 

Men nu har peppen kommit ifatt mig! Skönt! Imorgon går jag in i vecka 39. Idag är det bara två veckor kvar till BF. Shiet! Men som jag känner nu kan det lika gärna ske den här veckan. Magen har sjunkit, Fetus har fixerat sig (hen ligger med huvudet nedåt) och jag har haft "mensvärk" från och till. Igår hade jag "mensvärk" hela dagen, och då jag gick till stan kändes det som att Fetus trycktes nedåt för varje steg jag tog. Sedan lossnade slemproppen (nej, det är ingen bild) under kvällen. Scheisse.

En del av mig är redo och vill att det ska ske nu, nu, nu så vi kan bege oss in i nästa kapitel någon gång. Jag vill ju träffa Fetus! Se vad det är för filur Kim och jag har skapat, och ge henom ett riktigt namn... Kanske äntligen greppa att det är på riktigt? 
Medan en annan del av mig vill att Fetus ska stanna i magen till dagarna runt den 27:e, kanske längre. Jag känner mig inte riktigt färdig. Inte för att jag vet exakt vad det är jag inte är färdig med... Haha. Sedan kan jag tycka att det är lite otåligt av Fetus om hen inte kan vänta till lördag i alla fall, för då får Kim semester. ;)

Nä, nu är jag less!

Blir alltid lika chockad då jag ser mig själv i spegeln, like "am I THAT big?!". Kan i alla fall ha magen som bord. Fett najs.

Det är fint att vara gravid. Det är mysigt att känna Lilla Fetus sparkas därinne. Och jag är otroligt tacksam över att jag mått så bra och haft så lindriga graviditetskrämpor (halsbrännan och de sura uppstötningarna har varit det värsta, men de har tack och lov minskat den senaste veckan).
 
Men. Jag börjar bli less på att vara gravid nu. Nådigt less alltså. Jag har gått upp massa i vikt (vilket såklart hör till, men ändå) och jag känner mig tung, trött och osmidig. Jag har börjat få ont i fötterna. De har svällt så mina skor börjar kännas trånga (kan typ bara ha mina Birkenstock-wannabes och flipflops) och mina fingrar värker då jag vaknar om mornarna, för även de har svullnat. Blä. 
 
Jag är less på att ha halsbränna. Och sura uppstötningar, speciellt de som bränner och ger mig hostattacker. 
Jag är less på att känna mig konstant förkyld pga att slemhinnorna i näsan varit fucked up sedan november förra året.
 
Men mest är det vikten. Eller snarare det faktum att jag svällt upp som en boll.
 
I höstas vägde jag 62 kg (min "standardvikt", LOL). Första trimestern gick jag ner till 58 kg av någon anledning. Nu väger jag 78 kg och det normala är att man fortsätter gå upp ett halvt kilo fram till förlossningen. Jag antar att det är den ökade vikten som orsakat fotontet eftersom den gör att de belastas mer. Jag orkar inte bli tyngre nu. 
Och den stora magen gör mig enormt osmidig. Känner mig som en gammal tant, haha. Allt är jobbigt. Jag kan knappt böja mig ner, bara att ta på sig skor är en enorm ansträngning. Då jag böjer mig ner känns det endera som att jag får blodstopp i hjärnan eller som att jag ska spy.
 
Jag vill ha min kropp tillbaka. Jag längtar efter att få börja träna igen.

Eftersom min träning mest består av promenader, joggning och cykling (samt lite fuldans hemma då ingen ser) var min plan att fortsätta med det även som gravid (fast lite lugnare och ingen joggning), men efter Thailand försvann all motivation (hamnade i en depperiod) och då vi flyttade i mars kom den aldrig tillbaka. Och nu orkar jag inte (får dock inte ont i magen som i våras längre). Jag brukar promenera till stan och barnmorskan. Blir helt slut lagom till hemfärden. Jag som är van att gå fort sniglar mig fram, delvis pga fötterna och delvis pga att min kropp är trött.
 
Eftersom jag förespråkar att vara nöjd med sin kropp no matter what, känns det väldigt motsägelsefullt att känna så här. Men jag gör det. Jag tycker det är skitjobbigt att bara kunna ha en bråkdel av kläderna i garderoben. Jag tycker om mina kläder, att använda dem och kombinera dem på olika sätt, men det jag har är anpassat till en helt annan kropp än jag har nu. Så det går inte. Varje gång jag går till min garderob vill "klä upp mig" slutar det att jag blir besviken. Jag vet att det här är världens mest ytliga problem, men jag kan inte låta bli att tycka att det är skitdrygt.
Och det handlar inte om att jag inte tycker jag är fin. Jag tar inte alls illa upp då folk kallar mig tjockis (vilket typ alla gör just nu, haha). Jag vill varken se det ordet som något nedvärderande eller fult, så därför gör jag inte det. Det handlar om att jag inte känner mig som mig själv, jag är inte bekväm i min egen kropp. Jag känner mig begränsad. Klumpig. Osmidig.
 
Jag längtar efter att kunna springa. Jag längtar efter att kunna ha alla mina kläder igen. Jag längtar efter att få min kropp tillbaka, för just nu är den inte min. 
Och det är helt okej att känna så här. Alla måste inte älska att vara gravid hela tiden, för det är ingen dans på rosa fluffmoln. Det har ingenting med otacksamhet att göra. Det är inte konstigt att efter åtta månader vara trött.

PS. Går in i vecka 38 idag, tre veckor kvar till BF!

Time for caaaaaaaaaaaaaaaaarbs!

bilder via tumblr

Nu är det bara en månad kvar till beräknad födsel / förlossning. Eftersom det är viktigt att ha ett stort energiförråd vid förlossning rekommenderar barnmorskan att börja äta mer kaloririk kost, och det vill säga kolhydrater. Kolhydrater?! Det är jag skitbra på. Bara det att min idé av kolhydrater ser lite annorlunda ut än vad min barnmorska hade i åtanke... hehe. Som tur är är det bröd (och popcorn!!!!!) jag är en sucker för, vilket kanske är lite bättre än om det varit godis och chips.

PS. Även bilderna till höger är sånt som jag mer än gärna skulle kunna äta. Ville inte lägga upp bilder på mat som jag tycker är äcklig.

Den rör sig!

 
Hihi. Kolla vad fint! Det är Fetus som håller på och har sig därinne. Filmade detta för en månad sedan, då jag var i vecka 31 (det har gått 35 hela veckor idag, så det börjar närma sig "slutet"). Det här är alltså från mitt perspektiv. Tycker det ser lite komiskt ut.

Något som är mindre fint är mitt nya gravidsymptom: svullna händer och fötter. Mina fötter är verkligen inte vackra just nu, och händerna värker. Blä. Tur att det snart är över.

Midsommarblomster


Hittade finaste blommiga klänningen på Forever 21 (som typ allt annat på den sidan var den sold out efter en vecka, så jag kan ej länka). Hade på mig den igår. Den får mig mage att se ännu mer gigantisk än vad den egentligen är ♥
Har även kommit på en lösning på att kunna ha korta klänningar utan att visa halva rumpan: cykelshorts. Lyckades till och med få håret lite vågigt trots att jag äger noll hårstylingsprodukter (samt noll talang för hår över huvud taget).

​Förlossningstankar om förlossningsrädlsa


Jag blev enbart glad när jag (i november förra året) fick veta att jag var (är) gravid. Men så slog det mig att "Damn, ungen måste ut" och jag drabbades av panik. Började gråta. Men nu... har det typ gått över...

Igårkväll läste jag förlossningsdelen i Vänta barn-boken vi fick köpa av MVC. Trots att det kan kännas skrämmande har jag börjat längta efter min förlossning (all bedövningsinfo fick mig dock att bli småyr pga nålrädd). Jag börjar faktiskt bli lite less på att vara gravid. Det är jättemysigt och så men... JAG VILL TRÄFFA FETUS (men hen får ändå mer än gärna vänta till BF, hehehe).

Alright, tanken på den här smärtan jag aldrig känt förut känns väl lite läskig. Och att bebisen ska ut genom lilla hålet (men det utvidgas ju faktiskt when in labor) känns kanske lite grotesk. Och visst finns det kanske en liten oro om huruvida min kropp verkligen kommer att orka (fast det tror jag). Men jag drabbas varken av panik eller tårar längre. Men det är inte bara min längtan som tagit över, utan även min emetofobi.

Jag har nämligen läst ett par förlossningsberättelser där båda nämner att de blivit illamående och spytt. Min barnmorska frågade om jag hade svårt för att spy, och jag svarade "Ja". Svårt för att spy? Hah. Vilken underdrift. Jag tror att kräkas är lika med döden!
Barnmorskan tyckte i alla fall att det var onödigt att ägna energi åt denna rädsla, eftersom det kanske inte ens kommer att hända. Jag däremot, jag tycker det känns skönt att min emetofobi distraherar mig från min smärre förlossningsrädsla. Att föda barn är okänt för mig, och det kommer med 100% chans att hända inom de närmsta två månaderna. Där har vi en rädlsa som är uppstressande om en tvingas leva med den. Att må illa och spy är jag alltid rädd för, jag har erfarenhet av det och innerst inne vet jag ju att det inte är farligt. Och det kanske inte ens kommer att hända. Alltså är det inte alls lika uppstressande.

PS. Allt såg bra ut med Fetus på Tillväxtultraljudet. Hen vägde uppskattningsvis 200 g "för lite" men utan att det var farligt, och vi kunde inte se könet. Puh. 

Blues

 
Ja, jag har blått hår nu (har varit less på det gröna i ett halvår ju). Och en ny klänning (från Bikbok). Den är mysig.
Nu saknas bara sommaren. Ni vet, den där årstiden som är grön och varm och behaglig? Den.

Tillväxtultraljud

Lilla Fetus i vecka 19 på rutinultraljudet ♥

Idag ska Kim och jag på tillväxtultraljud. Jag fick träffa en barnmorska på specialistmödravården för ett tag sedan då jag var orolig över att jag inte äter tillräckligt bra, men eftersom min vikt och allt annat var normalt blev det inte mer än ett tillväxtultraljud inbokat i vecka 32. Och den dagen är alltså kommen.

Ihh. Spännande. Det känns som att allt står bra till, men det ska bli skönt att (förhoppningsvis) få det bekräftat. Och sedan är ju Fetus så mycket större nu och jag är "rädd" att jag kommer lyckas se vilket kön hen har. När vi har väntat så här länge vill jag att det ska bli en överraskning. Fast samtidigt vill jag veta... Ah!

Förstora tuttar, försmå bikinis

 
Jag älskar bikinis. Varje vår sitter jag och bläddrar i H&M-katalogen och får hundratals bikini-cravings (tycker deras bikiniutbud är helt bezt assow). För då det kommer till bikinis är min smak inte längre svart och rockig, utan där älskar jag mönster och färg. Woho.

Ovan ser ni min lilla samling. Vill alltid ha minst tjugo stycken per år egentligen, men lyckas hålla mig till en. Då jag sparar alla kommer det ju bli många tillslut.

Men nu till saken. Mina tuttar har blivit förstora! Kan knappt ha någon av dessa överdelar längre. Är det något jag verkligen hatar så är det att växa ur kläder. Då jag köper något (vi snackar kläder nu) så gör jag det med inställningen att jag ska ha dem tills jag dör (uppenbarligen funkar det inte alltid, men det är i alla fall min inställning). Men nu måste jag alltså 1. Börja om min bikinisamling fast jag fortfarande tycker om alla mina bikinis, eller 2. Börja gå topless på stranden.

Nej. Jag vägrar svika mina bikinis. Har sagt farväl till två, det räcker (en var förliten redan då jag köpte den för typ sex år sedan, och den andra var en vit som gulnat och blivit supernoppig... och den täckte inte mina nipples).

Mitt 13-åriga jag hade älskat att få större bröst (mitt 13-åriga jag: "när jag är 18 ska jag förstora dem buhuh"), men mitt nuvarande jag har varit helnöjd med dem som de var. Och ja, jag vet att det är naturligt att brösten växer då du är gravid, men ändå. Låt mig sörja mina numera-inte-så-funktionsbara-bikinisamling *dramatiskt teatergråt*

;)

Panik?!

 
Idag har det gått 30 hela veckor av min graviditet. Det betyder att det bara är 10 veckor kvar till BF! Den skräckblandade förtjusningen då jag insåg det... Nä, om jag ska vara ärlig så kände jag mest panik och var tvungen att springa till Kim (han är lika panikslagen som jag, om inte mer).
 
När jag tänker på förlossningen och allt runt i kring får jag en mindre panik. Ibland är det en spännande, pirrig rädsla och ofta känner jag bara "Lilla Fetus kom ut, jag vill träffa dig nuuuu". Men ibland kommer det som en våg av OMGOMFGJGDRYVFHJHHKLJJHFGOOOOHSHIT. Gaaaaaaaaaaahhhhh!
För att inte tala om tanken på bebisens första tid i livet. Att bli förälder! Kim och jag?! Hallååååå! Whaaaaat?! Sjukt konstigt. 
 
Alltså, det handlar inte om att jag tvivlar på att det kommer att gå bra, för det tror jag. Men samtidigt, hur kan man inte känna såhär? Det är ju det mest läskiga någonsin! Hur mycket en än förbereder sig och läser på är det inte tillräckligt. För hur ska man någonsin kunna förbereda sig för något man aldrig varit med om förut eller har någon erfarenhet av (att föda ett barn, att vara förälder)??!?!?!?!? Exakt, det går typ inte förrän det händer.
 
Ja. Det känns som att man oftast bara får läsa om den romantiserade graviditeten (och lite fysiska krämpor på det), samt lite praktisk fakta här i bloggvärlden. Visst är det mysigt, men jag känner för att dela med mig av den här versionen idag.

 
Plus en liten update på mitt mående...
Jag har börjat få ont i magen då jag "anstränger" mig, det vill säga allt som innebär att jag måste lämna lägenheten. Typ handla, gå ner på stan, tvätta, bara strosa runt... Allt som inte är stillasittande med andra ord.
Det känns som att någon biter mig vid sidan av naveln, alternativt som att jag har ett stort blåmärke där (vilket jag inte har). Barnmorskan verkade inte orolig i alla fall. Tur det. Jag känner att jag inte kan stanna inne i lägenheten i över två månader bara för att undvika lite ont. Sjukt tråkigt ju, haha. Dessutom är det ju inte så hälsosamt att ligga inne och leka degklump heller.

Bindor?!

Bildkälla

Satt och läste ett förslag över en packlista till BB (inte för att det är dags än på någon månad, men ändå). Bland de första punkterna finner jag "bindor". Right, bindor. Såklart. There will be blood. Jag fattar ju att en inte är så sugen på att stoppa upp de andra bloduppsamlande alternativen (eller någonting över huvud taget) i sin vajayjay när en nyss förlöst ett barn. MEN JAG KAN JU INGENTING OM BINDOR. Inte längre. Det var nästan tio år sedan jag använde bindor ju (insåg hur mycket bekvämare tamponger var, sedan föll jag för menskoppen). Märke kvittar ju, men vilken sort?! Känner mig som en clueless 12-åring igen.
Tur att Google finns så att jag lätt kan googla fram andra som haft samma "problem" som mig. Det är ju inte så att man går fram till random anställd på Ica och ba "Hej, vilka bindor tror du passar bäst efter en förlossning? Hehehehehe...".

På tal om bindor, damn vad opepp jag är på att få mens igen... Tänk om jag inte kommer kunna ha min menskopp längre?! NOOOOOOOOO!

En maj-outfittt


Så här kan man se ut om en gillar svart, 90-talssmycken och sammetsskor. Det gör jag.

Vecka 29


Ja. Tänkte försöka mig på att skriva ett gravidinlägg trots att jag tycker det är jättesvårt. Vet liksom inte vad jag ska skriva... Well... Okay... LOOK AT MY BUN! Om jag tycker att jag är stor nu, vad kommer jag inte tycka om några månader?! Haha. Gick in i vecka 29 igår, men bilderna ovan är tagna för några dagar sedan.

Var hos barnmorskan idag och allt ser bra ut, förutom att jag har lågt blodvärde. Har ätit järntabletter i fem veckor, en varje dag, men nu måste jag ta en extra varannan dag.
Jag har faktiskt mått bra hela graviditeten. Är så glad att jag sluppit "morning sickness" eftersom jag har emetofobi (fobi för att spy). Det är bara den ständiga hungern. Jag kunde gå länge utan att äta innan, men nu blir jag luddig i huvudet om det gått mer än en timme sedan jag åt senast. Känns som att jag inte gör annat än att tänka på mat...

Några krämpor har jag dock fått stått ut med de senaste månaderna... Foglossning två gånger (ca två veckor vardera). I februari var det svanken, i april var det blygdbenet (så jag gick som en pingvin, haha). It did hurt I must say. Men det gick över.
Sedan har jag sura uppstötningar hela tiden OCH DET ÄR SÅ ÄCKLIGT! Och drygt. Tror jag börjat få halsbränna också... Fast det känns som när man är hungrig fast i halsen... Eller som att jag har kall eld som ligger och lurar... Fett obehagligt.


Och vet ni vad jag måste stå ut med de närmsta dagarna från och med ikväll?! Kim ska ha lan! En annan skulle väl ha joinat, men dataspel är inte min grej alls. Tur att vi har en fyra, så att de kan stänga in sig i det blivande barnrummet medan jag får resten av lägenheten för mig själv. Muhaha. Fast hade inte haft något emot att någon kom och kidnappade mig...

Som en goodiebag, fast för bebisar


Har fått hem min första babybox. Det finns företag som ger ut gratis boxar med gratisprodukter, prover, rabatter osv till de som väntar barn i utbyte mot medlemskap. Kim och jag har beställt två eller tre (minns inte riktigt), och den här från Apotek Hjärtat är den första som kommit. Roligt, roligt. Unboxing stuff is so much funzzz.
I den här var det bland annat prover på schampo och tvål, men jag har läst att man inte behöver tvätta en bebis med något annat än vatten. Då känns det ju onödigt att börja vänja bebishuden och -håret med massa produkter, även om det är ekologiskt. Eller? Jag vet inte, känner att jag ännu har mycket att lära.

Längtar bara mer och mer efter att Fetus (alltså, det är ett medan-i-magen-namn, haha) ska komma så vi får träffa henom ♥

 
PS. Jobbintervjun gick bra. Att jag är gravid är definitivt ett problem, så chansen att de anställer mig känns ändå väldigt liten. Men utöver det kändes det jättebra, och de var enkla att prata med. Ey, Social Fobi, 1-0 till mig!

Lumberslumber


Så här kan man glida runt om man vill. Det bästa med våren är att kunna plocka fram skinnjackan igen. Najs. Det här är förresten den enda klänningen jag kan ha numera, alla andra är för korta pga magen (med undantag för två långklänningar). The struggle is real.

Tidigare inlägg