Om ändå lektionerna i skolan sett ut så här


Haha. I know, what the fuck, right. Men om lektionerna i skolan sett ut så här hade jag nog lärt mig mer. Och bättre. Och varit mer intresserad. Och mer fokuserad. Och... Ja... I dunno. I alla fall om läraren varit en sengångare hög på marijuana och pausat varje halv minut för att repetera, för det går kanske lite för fort för att min hjärna ska hänga med.

Min hjärna är rätt... skum... på så vis. För mina tankar går i väldig hög hastighet. Jag kan snacka med Kim, säga en mening och nästa gång jag öppnar munnen låter det som att jag bytt samtalsämne, men det har jag inte. Inte egentligen. Jag har liksom redan haft hela monologen i huvudet redan, för det går mycket fortare att tänka och sen ledde det ena till det andra and so on and on and on, på bara några sekunder.

Men då andra berättar om något känner jag mig ibland väldigt efterbliven. Måste få saker upprepade och förklarade extremt invecklat, för annars fattar jag noll. Fast... det kanske beror på att jag hakar upp mig på vissa ord (och börjar tänka på det, vilket påminner om det där och...), stannar upp vid en specifik mening (så att jag missar något viktigt och tappar sammanhanget när jag väl börjar lyssna igen) eller typ helt enkelt börjar tänka "fokusera-fokusera-fokusera" istället för vad som egentligen sägs.

Haha. Jag minns när vi skulle skriva en rapport om konflikter mellan olika länder på Samhällskunskapen, och jag läste första stycket av "min" konflikt nära hundra gånger, men jag kom inte längre än så för att inget jag läste fastnade. Så jag bad läraren förklara, och då äntligen fattade jag! Trodde jag, för då han gick glömde jag allt igen eftersom att jag hade tänkt "Jag måste fatta nu, jag måste fatta nu, han berättar nåt viktigt, han berättar nåt viktigt" istället för att fokusera på vad han faktiskt sa. OMG. SMH. *facepalm*

Hm... Okej. I get it. Brukar ibland tvivla på om jag verkligen har ADHD, men... Eh... Ja.

Making friends

I brist på annat, här är en bild på mig.

Fick utmana min social fobi (japp, särskrivning på det) rätt rejält idag / igår. Var nämligen och fikade med en person jag inte kände (också mammaledig, så hon hade sin bebis med = bra icebreaker) och som jag bara Facebook-chattat med innan (men bara för att bestämma att vi skulle ses). Soooo wow. Kvällen innan mådde jag rätt dåligt. Ni vet, som när en går runt om söndagskvällarna och inte vill att det ska bli måndag, fast värre. Ville inte gå och lägga mig för att jag inte ville att set skulle bli nästa dag... så fort... Men så blev det nästa dag och jag blev för upptagen med morgonrutinerna för att kunna vara nervös och lurade mig själv att vara glad genom att tänka att vi (Ivy och jag) bara skulle ner på stan och kika runt, "Ja, vad kul".

Det funkade. Det gick jättebra, för hon jag träffade var väldigt social och lättsam (har jättelätt att känna mig obekväm med folk, även med folk jag känner eller är bekant med, ofta för att jag tror att de har vissa förväntningar på hur jag ska vara och då måste jag leva upp till dem och oftast resulterar det i att jag begränsar mig själv), och som sagt bebisar, bra icebreaker.
Det känns jättekul och bra, dels för att jag kanske får en vän med barn i Ivys ålder och dels för att det känns som ett personligt achievement för mig. Ofta efter sociala möten av alla slag brukar jag känna mig dålig, att jag inte var som jag ville vara, att jag formulerade mig fel då jag väl sa något, men den här gången känner jag inte så.
Och damn, vad mycket lättare dagen blev då jag fick komma ut ett tag. Att ha en anledning till att ta sig ut.

För jag har inga (nåväl) problem med att vistas bland folk (oftast). Det är mer konkret kontakt det blir jobbigt. Ibland räcker det med blickar.
Jag har inte skrivit så mycket om social fobi här på bloggen, men jag har många gånger tänkt att jag ska. För jag har ett draft någonstans i mitt huvud, grejen är bara att jag måste hitta tid och ork och inspiration till att få orden från mitt huvud till papper (läs: digitala bokstäver i telefonen).
Jag har i alla fall börjat gå KBT för detta nu. Finally! Det känns så bra och det känns redan som jag gjort framsteg. Har hatat den här delen av mig själv så länge för det har förstört så himla mycket vi mitt liv. Gah. Jag vill inte ha den här onödiga försvarsmekanismen som gör att jag begränsar mig själv längre. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna stå framför en grupp med stor människor och hålla föredrag, men jag kräver inte det heller, jag önskar bara att kunna leva normalt utan att behöva begränsa mig själv fast jag egentligen inte vill. 
Dagar som dessa visar att jag är på väg i rätt riktning, och hjälper mig att fortsätta. Because bra erfarenheter, that's why. 

Ingen vill anställa en gravid

 
Arbetslöshet är aldrig något jag skrivit om i bloggen. Det har känts ointressant. Kanske till och med skämmigt. Folk har så mycket åsikter (fördomar) kring arbetslöshet och arbetslösa. Nej, det är liksom inte bara "att skaffa ett jobb". Alla har olika förutsättningar och det kan bero på så himla många olika saker. Men ändå står man där och känner sig helt värdelös då någon frågar "Vad gör du på dagarna då?" för femtioelfte gången. Det enda giltiga svaret är ju jobb eller studier, tydligen.
Men nu, nu skriver jag om det här. 

 
Först, lite historia: 
Tog studenten 2011 (med ett helt okej slutbetyg om det har någon betydelse). Var helt oförberedd på livet efter gymnasiet, blev typ oförmögen till att göra något alls då allt plötsligt låg i mina händer utan skolans trygghet. Jag var inte helt clueless, jag hade en plan, och då 2011 blev 2012 började jag jobba allt mer mot att uppfylla mitt mål. Det gick segt, men ett år senare hade jag i alla fall kommit halvvägs, om inte mer. 
Fast då kraschade jag emotionellt. Det tog över och jag släppte allt jag jobbat mot. Jag ville ingenting längre.

Sedan dess känns det som att mitt liv varit en stiltjé. Ett evigt velande. Fylld av omotivation. Planen jag hade gav jag upp. Det blev bara så. Och allt jag försökt med sedan dess har bara runnit ut i sanden.

Jag har försökt anpassa mig efter Arbetsförmedlingens krav. Jag har bestämt mig för att plugga, för att sedan ge upp den tanken. Jag har gått hos jobbcoacher och haft praktik. Jag har börjat hoppats, bara för att låta det dö ut igen. Har fått höra mer än en gång att "de" ska hjälpa mig, t.ex. på AF, och sedan har inget hänt.
Jag kanske varit lite väl naiv som faktiskt trott att jag ska få hjälp. Vill man något här i världen ska man göra det själv. Såklart. Jag får skylla mig själv att jag har extremt svårt med att komma igång med saker. Att jag har social fobi. Japp.


Jag måste erkänna, jag har inte varit jättebra på att söka jobb. Jag har haft perioder av "Blöh, vill inte jobba, kan inte" och det är inte direkt något jag är stolt över och gått och skyltat med. Men jag kan inte direkt ta tillbaka det nu.
Och jag har varit kräsen. Det får man ju egentligen inte vara, men jag känner att det är viktigt att kunna trivas på sitt jobb. Jag vill inte bli depremerad på grund av ett jobb. Min pojkvän blev det av sitt förra jobb, och det följde med honom hem, påverkade oss båda. Det är inte värt det.

Sommaren 2013 jobbade jag på ett äldreboende. Ett jobb jag sökte för att göra alla andra nöjda. Like, "Hey, nu har jag sökt ett jobb som jag troligtvis kommer att få, nu är jag inte värdelös längre". Jag hatade det jobbet. Tredje inskolningsdagen vaknade jag med ångest och Kim fick nästan släpa mig från sängen till bilen. Men jag kom bara halvvägs, jag klarade inte av att gå dit. Spenderade hela dagen på en parkeringsplats.
Jag kunde ha gett upp helt då, men jag kämpade mig genom den sommaren trots att jag vantrivdes och var ledsen varje dag. Jag är glad att jag gjorde det, men jag gör det inte igen, hur lätt det än är att bli vikarie inom äldrevården. Jag har testat det nu.

Jag vill ha ett jobb jag känner att jag kan klara av. Jag vet inte förrän jag testat, men jag känner ändå till mina förmågor. Säljare? På Telefon? Aldrig. Prata i telefon, ringa folk jag inte känner, vara extremt utåtriktad? Grinar nästan vid tanken. De säger att enda sättet att komma över sina fobier är att möta dem, men man börjar väl inte spela på Hard om man är Beginner? Hur mycket jag än önskar att jag var den där supersociala personen, så är jag inte det, inte på långa vägar.


Men så... I november förra året fick jag veta att jag är gravid. Ända sedan dess har jag bara velat hitta ett jobb nu, nu, nu. Jag har hoppats på att i alla fall hinna några månader innan jag får barn. I mars var jag grym på att söka jobb (jämfört med tidigare). Jag har både velat och gjort. Jag har varit hoppfull och stolt över mig själv att jag faktiskt tagit tag i det. Jag har varit mindre kräsen. Matbutiker, parkarbete och städjobb. Sånt jag känner att jag skulle kunna klara av, och har mer eller mindre intresse av.
Men nu är det bara tre månader kvar till BF och under april har hoppet bara runnit av mig mer och mer. Ingen vill anställa en gravid. Ingen anställer någon som bara kan jobba i högst tre månader. Och jag går snart in i Fas 3 på Arbetsförmedlingen. Gahhhh! Jag är less på att vara hemmafru. Är less på att känna rädsla över att folk ska fråga "Vad jag gör" utan att kunna ge något vettigt svar (så snälla sluta fråga).

Men trots att jag sitter här helt hopplös har jag faktiskt lyckats få en jobbintervju imorgon. Det är ett sommarjobb på tre månader, och jag ska ha en bebis runt månadsskiftet juli / augusti, så jag har rätt låga förväntningar. Speciellt eftersom det är ett ganska fysiskt krävande jobb. Men jag har inget att förlora på att gå på en intervju känner jag. Det är ett jobb jag faktiskt vill ha, och om jag inte får det nu skulle det vara intressant även i framtiden.

mvh just-another-housewife

Min jävla mage

 
Ända sedan jag var liten har jag haft problem med magen. Jag får skitont samtidigt som jag mår illa, fast utan att bli spyfärdig. Ibland går det över bara sådär men oftast blir det värre och då måste jag bosätta mig på toaletten, jag vet helt ärligt inte vad som skulle hända om jag inte gör det.

Det tidigaste minnet jag har (inte första gången det hände) var då jag var åtta och hade varit hos en kompis och ätit massa godis. Väl hemma satt jag på toaletten och tänkte att jag ville dö.
Värsta gången måste ha varit innan vernissagen för vår cirkusutsällning i trean. Vaknade tidigt på morgonen efter en orolig dröm, bara det att den oroliga drömmen i verkligheten berodde på att jag mådde skit. Fick återvända till badrummet säkert tre gånger, och jag blev sen till vernissagen eftersom jag somnade i fåtöljen av utmattning efteråt (mina vänner blev sura över att jag var sen, haha looooool).

Antar att det hänger ihop med att jag alltid varit dålig på att äta (läs om det här), men samtidigt så är det så himla oförutsägbart. I Thailand väntade jag bara på att magen skulle börja krångla eftersom vi åt så ojämnt och mycket friterat, men enda gången det hände var efter jag ätit stekt sparris med kyckling till lunch. Igår fick jag ont efter att jag druckit en smoothie (hallon, spenat och kiwi) och i morse efter min vanliga frukost (citronvatten, yoghurtkvarg med flingor och två vetekakor). Fast just idag har jag lämnats kvar med ett annat slags illamående och ont i magen, det känns typ som att äggstockarna eller något ska ramla ut... I vanliga fall brukar det gå över efter toalettbesöken.

Kanske inte det roligaste att läsa om min bajsmage, haha, men idag är jag lessssss. Har under hela mitt liv bara accepterat att det är så här (utom just då jag mår dåligt), så idag tillåter jag mig själv att klaga.
 
Mvh drygäckelbajsmagen.

Äta bör man annars dör man


Selektiv Ätstörning.
 
Härom veckan fick jag höra talas om Selektiv Ätstörning (SÄ) då det nämndes i en blogg jag läser. Det var första gången jag hörde talas om ätstörningen, men absolut inte första gången jag stötte på den eftersom den varit en del av mitt liv sedan födseln. Jag var tvungen att Googla efter mer information och hittade bland annat selektivatstorning.se.

Jag tänker inte sitta här och självdiagnosera mig själv, men igenkänningsfaktorn är för stor för att låta det gå obemärkt förbi. Är ganska säker på att detta är vad jag led av, om inte nu i alla fall under min uppväxt. Dessutom känns det som att läskigt få vet om SÄ:s existens.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. För folk med normala matvanor kommer det här ju låta helt absurt. Det är knappt någon som förstår. Det känns som att ingen någonsin har gjort det. Då jag var liten ifrågasattes mina matvanor av hela min släkt. Någon blev arg.
Men jag vet ju att "Äta bör man annars dör man". Måste inte bör. Men ibland är det bara så himla jobbigt att äta. Ibland jobbigt som i att jag är lat och inte prioriterar att äta, och ibland jobbigt som att det tar emot i hela kroppen (förutom i magen som är tom). För det känns bara så himla jobbigt att behöva stoppa någonting i munnen som jag inte vill ha. Det är inte alls så "bara" att smaka. Det är inte alls så "bara" att ändra på någonting som alltid varit en del av mitt liv. Det handlar inte om utseende eller vikt, det har det aldrig gjort.
 
Hur får man bort något som sitter så djupt inrotat att det är känns orubbart? Något som alltid varit en del av mig?
 
 
Jag har alltid varit överdrivet kräsen då det kommer till mat. När jag var liten (runt precis-börjat-skolan-ålder) gillade jag i princip bara korv och pannkaka. Även mammas torsk och pannbiffar tillsammans med potatis mosat i smör, alltså exakt det, inga undantag eller ändringar. Jag slutade äta ketchup som 3-4-åring då jag fick veta att det innehöll tomater. I salladsväg åt jag typ rivna morötter. Allt med sås, ost och lök bojkottades. Ni vet inte hur många gånger jag suttit och skrapat bort sås och lökbitar från kött i mitt liv för att ens låta det komma i närheten av min mun. Hur många gånger jag varit oroat mig över middagen då jag eller familjen skulle äta borta. Eller på restaurang. Jag grinade första gången jag åt på McDonald's. Det var ju pålägg på min burgare. Jag beställer alltid naturell (inget på), även idag. Första gången jag åt pizza var jag 14 år, men det dröjde över ett år innan jag åt det igen. Innan åt jag bara kanterna.

Skollunchen blev en pest. Till att börja med hade jag en fixidé om att skolans mjölk var odrickbar, och den idén följde med mig ända till gymnasiet av vana. Sedan ville jag knappt smaka maten för allt var fel. Fabriksgjorda Köttbullar? Grytor? Blek falukorv? Are you kidding? Minns att jag fick besöka skolsystern för att prata om hur viktigt det är att äta. Men det visste jag ju redan. Om någon ändå vetat om Selektiv Ätstörning då.
Jag minns inte så mycket av de första skolåren, men i trean började jag få specialmat efter att en lärare lagt märke till hur dåligt jag åt. Ibland fick jag pannkaka och gjorde alla andra elever avundsjuka, men oftast fick jag samma kött som de andra, fast utan sås, eller blodpudding (ja, jag tycker om det). Om jag minns rätt fick jag fick specialkost tills jag gick i femman. Det blev lite bättre under de åren. T.ex. så började jag gilla kyckling och paprika, men då familjen åt tacos hade jag falukorvsbitar i mitt tacoskal. Den eventuella salladen var bredvid. Den fick aldrig nudda den övriga maten. Varmt och kallt för sig liksom.

I sjuan var vi tvugna att byta skola till en större. Ingen brydde sig över hur man åt längre. Som tur var så hade jag blivit lite bättre på att äta så jag klarade mig, trots att det oftast bara blev torrt ris, rivna morötter och knäckebröd. I gymnasiet blev det värre igen. Inte för att jag åt mindre, utan för att jag behövde mer. Hade alltid ont i huvudet sista lektionen.
Visst kan man kompensera med att äta bra när man kommer hem, men det gjorde jag ju inte. Jag kompenserade hungern med bröd.
 
Skollunch. Det var soppa.

Numera äter jag köttfärs eller kyckling till tacos, inte korv, haha. Men det var bara två år sedan jag började ha sallad i, istället för vid sidan om. Jag kan äta sallad som nuddat kött, gärna tillsammans med kött till och med. Jag äter fortfarande inte sås, men jag är lite mer sparsam med skrapandet. Det är inte längre jobbigt att äta borta. Jag vet att det alltid kommer finnas något som tilltalar mig på restauranger. Jag har blivit modigare då det kommer till att smaka nya saker. Men är jag känner mig inte alls fri från det här jobbiga. Jag har bättre och sämre dagar, men att äta är fortfarande mest bara en jobbig nödvändighet.
 
På hemsidan jag nämde högst upp i inlägget står det bland annat såhär:
Många äter bara mat inom en vit/beige färgskala (pasta, vitt bröd, pommes frites, etc.) och de flesta selektiva ätare dras mot just kolhydratsbaserad mat med högt energivärde. (...) Kladdiga och geggiga maträtter ratas generellt av personer med SÄ.

Kände mig så himla träffad. Om jag hade fått välja skulle jag helst bara äta bröd. Och strips, helst hemmafriterade pommes. Mums. Grekiskt lantbröd och Polarbröds vetekaka är typ det bästa som finns. Nu gillar jag iofs också mörkt bröd, men det ska vara mjukt och kännas färskt med endast Bregott på. Kan hända att vetekakan kan få på sig lite gurka och paprika ibland.
Jag har aldrig haft problem med att äta frukost. Det är bästa måltiden på dagen. Något gott bröd, yoghurt med flingor, frukt, bär eller nötter, pappas havregrynsgröt, smoothies, O'boy, vatten med citron, juice, mjölk... That's my kind of food porn (tyvärr inga ägg eller nyttiga pålägg). Jag gillar frukost så mycket att jag skippar lunchen och äter frukost igen.
 
Sånt som är gott.
 
Jag var hos en psykolog idag. En annan än min vanliga. En som är mer inriktad på ätstörningar och matbeteende. Why? Jag behöver få in bättre matrutiner. Jag måste försöka få i mig mer näring. Anywhore. Jag nämnde inte Selektiv Ätstörning, eftersom jag tyckte det kändes onödigt att tigga till sig en ätstörnings-stämpel. Men då vi satt och pratade om hur man kunde variera de vanliga maträtterna vi äter, att jag måste våga smaka... Jag kände bara "MEN DET GÅR INTE". Samma känslor och tankar och äckel som alltid dykt upp då jag pratat med någon om mat och att jag "Äter för lite" och bla bla bla... This war is defenitly not over.
Jag kan inte göra korv i ugn för jag äter inte ost, ketchup eller senap. Gratänger, grytor, stuvningar... NEJ. Det är sås. Det är slemmigt. Det är ostigt. Det har den här gräddigt, syrliga fucking äckelsmaken som jag inte kan beskriva men som jag hatar. Mat är jobbigt. Varför måste allt innehålla så mycket onödigt?
Jag ser på bloggar, läser recept. Det ser nyttigt och bra ut. Det ser enkelt ut att göra. Det ser... typ gott ut. Men va?! Vad är det där? Och det där? Det går inte att äta. Bort med det där, och bort med den. Måste det vara så kletigt? Vart är alla klara, genomskinliga såser? De som man faktiskt kan äta mer än ett milligram av.
Jag skulle, som det är nu, aldrig kunna bli vegetarian eller följa någon diet. Det är nog svårt att få i sig all näring som det är.
Jag äter lite för ofta med ögonen. Och med näsan. Och kanske lyssnar jag lite för mycket till hjärtat (det jag är sugen på) än på det sunda förnuftet (männsikor måste äta). Ibland vet jag inte om jag vill eller orkar ändra på mig, men samtidigt, jag behöver det. Jag vill inte att en livsnödvändig sak ska kännas så negativt och jobbigt som det gör för mig.

Jag har fått ett enkelt matschema att följa och Kim och jag har fått i uppdrag att testa en ny maträtt varje vecka denna månad. För mig känns regelbunda mattider som ett stort steg. Och enormt svårt. But hell, I have to.

Hoppas att i alla fall någon tog sig tid till att läsa. Det känns som att det är väldigt få som känner igen sig i detta, men jag kan ha fel. Selektiv Ätstörning är inte särskilt känt, därför är det också väldigt få som förstår. Det är inte så "bara". Det är jobbigt. Och det går inte att bara ändra på med en fingerknäppning.

Jag har inte ADHD

 
 Till att börja med: "ADD = ADHD fast utan hyperaktivitet, dvs mer drömmande utan någon yttre aggresivitet." - via
 
I början av det här året började jag göra en ADHD-utredning (jag har gått hos en psykolog sedan juni 2013 av andra anledningar). Då min psykolog först föreslog att jag verkade ha ADHD (ADD) kände jag mig väldigt skeptisk, pga fördomar osv osv. Men ju mer jag fick veta om diagnosen, desto mer kände jag igen mig. Det kändes skönt att få svar på att vissa svårigheter jag har och har haft i livet grundar i något.
 

Lite "kortfattat", kännetecken för ADHD / ADD i mitt liv. (scrolla ner för att fortsätta läsa om utredningen)
 
› Är bra på att påbörja saker utan att slutföra dem samt skjuta upp saker, ibland till senare, ofta tills det aldrig blir av. Vet inte hur många ofärdiga teckningar jag har liggandes. För att inte tala om andra projekt och idéer...
(Det här inlägget började jag t.ex. skriva i lördags och övervägde att skriva klart det... eh... senare, istället för idag)

› Har alltid haft svårt för läxor och hemuppgifter. Skjuter upp dem till sista minuten och i vissa fall gör jag dem inte alls. Det finns för mycket som distraherar i hemmet (saker som är roligare).

› Dagdrömmer. Lever mitt liv mer i drömvärlden än i verkligheten känns det som.

› Glömmer ofta minst en sak då jag lämnar hemmet, trots att jag går genom allt två gånger. Förlägger också väldigt ofta mobilen. Därför har jag nu bestämt att jag bara får lägga den på köksbordet, vardagsrumsbordet eller sängen... Typ kanske, eventuellt, hehe.
 
› Har även väldigt lätt att förtränga tråkiga saker. Boka tandläkartid osv finns inte i min värld. Måste ha all hjälp jag kan få utifrån då, folk som pushar och påminner mig, och i vissa fall behöver någon sitta bredvid mig då jag har hemuppgifter eller viktiga papper att fylla i.

› Jag älskar att läsa böcker men har svårt för att finna ro till det. Jag gör det oftast bara om det inte finns något annat att göra, typ då jag reser eller är hos någon annan och har tråkigt. Kan inte läsa om någon pratar i närheten eller på en film / på tv i bakgrunden. Måste ofta läsa om meningar flera gånger och har svårt att förstå vissa saker direkt. Så. Himla. Drygt.

› Ibland kommer jag in i ett pepp-mode då jag känner mig glad och fokuserad och verkligen vill få saker gjorda. Saker som jag har bestämt är viktiga. Blir då extremt arg på att man måste avbryta för att äta, gå på toaletten och sova. Hallå, I ain't got time for that! Detta brukar hålla i sig i ett par, tre dagar.

› Blir rastlös väldigt lätt. De flesta vänner jag har (inklusive min pojkvän Kim) tycker det är kul att bara sitta en grupp och snacka över några öl, men jag klarar inte av det. Jag har svårt att bara sitta och prata i ett gäng. Blir så extremt uttråkad. Jag vill spela spel eller dansa eller dra ut på äventyr...
Och i vardagen måste jag alltid ha något att göra (tur att man i dagens samhälle alltid har tillgång till internet, där finns det massa kul), jag kan inte bara sitta still och vänta. Blir ju helt galen.

› Fast internet funkar ju inte alltid. För mycket stillasittande leder till damphumör. Då blir jag jättedryg och börjar sjunga (göra om låtarnas texter och göra till rösten) eller fjanta mig. Och det smittar av sig på Kim. Och då å blir jag irriterad. Tur att jag även lider av socialfobi så jag slipper utsätta folk jag inte känner för det, haha (men mer om det någon annan gång). Om jag blir så här en dag då jag inte lyssnat på musik brukar det hjälpa (musik alltså).

› Måste tydligen hålla kroppen sysselsatt hela tiden. Leker med mina piercings, snurrar på min förlovningsring, trummar på bordet, byter ställning då jag sitter väldigt ofta, vickar på fötterna, leker med pennor osv...

 
Nåväl, tillbaka till utredningen...
I september var utredningen klar och jag fick träffa en läkare. Mötet gick snabbt, fick bara svara på några frågor. Slutligen tyckte läkaren i n t e att vi skulle sätta en diagnos. Han sa att "Ja, visst har du drag av ADHD, men vi behöver inte ha bråttom med att sätta en diagnos. Du verkar ju klara av vardagen och så".

Håller med om att det inte är bråttom att sätta en diagnos. Att ha en diagnos är inte det vikigaste här i livet, men jag tycker ändå att jag har massa svårigheter och min psykolog håller med. När jag gick därifrån kände jag mig ledsen. Ja, jag hade varit skeptisk mot att jag har ADHD (ADD) till en början, men allt eftersom har jag accepterat det och känt mig "hemma" i den här diagnosen. Det kändes som att jag äntligen passade in någonstans. Men efter det här mötet kände jag återigen att jag är för annorlunda för att vara "normal" (ogillar att använda det ordet, men kommer inte på något bättre just nu), men för "normal" för att ha en neuropsykiatrisk diagnos...

Och jag klarar tydligen av vardagen? När han sa att jag gjorde det så tänkte jag att han nog har rätt, men snart kom verkligheten ikapp mig. Jag klarar inte av vardagen. Eller. Jo, jag städar och diskar. Men det är för att jag måste ha ordning runt omkring mig. Ordning och reda är viktigt för mig, var sak har sin plats. Oordning stör mig enormt, äter upp energi och då är diska det minsta jag kan göra. Faktum är att jag tycker att det är helt okej att diska. Musik gör det nästan kul. Och känslan jag får efteråt är riktigt fin. Samma sak med dammsugning.
Och om jag tar hand om viktiga papper? Just nu har jag ca 0,01 viktiga papper i mitt liv så hur ska jag kunna svara på den frågan? Betalar fakturor och räkningar? Ja, tillslut så, eftersom jag vet att det blir tråkigare om man INTE betalar. Men allt annat. Söka jobb. Jobba mot framtiden. Plugga Samhällskunskap. Nej. Nej. Nej. Hur gör man? Platsbanken gör mig helt luddig i huvudet. Samhällskunskapen rann ut i sanden. Ibland får jag ett hopp och en vilja att faktiskt ta tag i allt. Det varar i cirka en dag, sedan känner jag mest att this life is overrated, och räknar ner dagarna tills jag dör.
Jag vet inte om det är att klara av vardagen. Men jo, jag är ju vid liv i alla fall.

Vi bestämde i alla fall att jag skulle få börja i en grupp för vuxna med ADHD, och dit går jag en gång i veckan nu. Vet inte hur mycket det ger, but whatever. Uppskattar att få träffa andra med samma / liknande svårigheter. Då detta är över ska jag få träffa läkaren igen, och då får vi se vad som händer.


Emetofobi

Bild 1 & bild 2

Klev upp imorse (hah, no kidding), men lät Kim få fortsätta sova. Jag åt frukost, såg The OC, fixade med tvätten, gick ut på en promenad-och-jogg-tur, duschade, sminkade mig... Vid det laget var klockan tre på eftermiddagen, och Kim sov fortfarande. Jag väckte honom med vattensprutan, because I'm evil like that. Och han ba: "Jag tror jag har magsjuka". SAY WHAAAAAAAAAAAT?!

Flydde lägenheten direkt.

(okeeeeej, jag cyklade till stan för att köpa nya hörlurar, vilket jag hade tänkt redan innan jag väckte Kim, men det lät för odramatiskt)

I alla fall. Jag har emetofobi. Förut trodde jag att jag att jag överdrev då jag kallade mig själv det, men jag får verkligen panik då jag känner mig minsta lilla spyfärdig. Jag får ångest då jag mår illa för att jag är så himla rädd för att spy. Och därför är jag också rädd för att bli bakis, för att är man bakis mår man illa, och mår man illa känns det som att man ska spy, och känns det som att jag måste spy börjar jag grina. Skitjobbigt.
Och hör jag ordet magsjuka måste jag kartlägga huruvida jag varit i närkontakt med den sjuka personen de senaste dagarna. OCH JAG HADE SOVIT BREDVID KIM! AHHHHH! Blev fantom-magsjuk på direkten. Blev helt nojig då det började göra ont i magen, trots att jag får ont i magen rätt ofta (min mage är elak). Nu var det inte kräksorten han trodde sig ha fått, men ändå. Magsjuka is the worst curse word in the world!

Mår lite illa nu, men jag hoppas att det är på grund av huvudvärken och inte att jag har magsjuka, för då kommer jag överväga att skjuta mig själv i huvudet. Nästan. Så jobbigt tycker jag att det är spy.

Har ni någon skit-mega-jobbig fobi?