Var på konsert med Kim förra hösten för att  ä n t l i g e n  få se Sleeping With Sirens. Och Rise Against såklart. Men, damn, jag föll verkligen för SWS's album Gossip som släpptes förra året. Ta och lyssna, det är catchy AF, även om jag kanske lyssnat sönder låtarna vid det här laget. Tyvärr.

Konserten då. Jag vill minnas att den var bra. Fryshuset i Stockholm. Helt okej lokal, men en pina att komma in och ut pga få dörrar och mycket folk. Hoppade och sjöng som en grown-up teen till SWS och stod i bakgrunden med en öl (eller två) till Rise Against.
Vi bodde i min brorsas lägenhet då han råkade vara hemma i Örnsköldsvik just den helgen.

Och dagen efter konserten var vi till Mall of Scandinavia. Bra barnfri helg i hufvudstaden.

Vi blev lite inspirerade av medeltiden och grävde en vallgrav runt huset. Det kändes coolt tyckte vi. Eller så håller vi på att byta avlopp och dränera huset. Typ det tråkigaste som finns, men ack så nödvändigt (avloppet är dock endast i förebyggande syfte). 
Jag har egentligen inte hjälpt till ett skit (bar dock gamla avloppsrör till ett släp, och det var gammalt toapapper kvar i vissa, huääääää), utan har bara varit inne med Ivy och i vissa fall målat nere i källaren (ska fixa en pysselhörna där, mys). Kim och Niclas har däremot varit ute om kvällarna och kämpat. Superduktiga.

Vi lever alltså i ett kaos just nu. Vi måste balansera på en spång för att ta oss in och ut ur huset. Skorna är leriga och farstun är konstant smutsig. Hela tomten pryds av jordhögar.
Längtar tills skiten är klar. Då slipper vi oroa oss över eventuella fuktskador i källaren. Och nästa år kan vi fokusera på roligare saker, som att bygga en altan.

År 2016 var jag och min bror med i NOOmaraton, tävlingen där man gör film på tid. Vi vann i Västernorrlands län. I år var jag med igen, tillsammans med min kompis Jason, en kille jag lärde känna förra året och som delar mina intressen inom film, foto, och musik.

Årets kriterier
Tema: Viskningar & rop

Platser: Scen, staty/monument, framför en spegel

Föremål: Valsedel, linjal, knytblus

Huvudidén var helt och hållet Jason's (han är uppenbarligen bättre än mig på att pressa fram idéer), medan jag fick stå för skådespeleri (hade egentligen föredragit att vara bakom kameran FÖR JAG HATAR ATT HÖRA MIN RÖST PÅ DET HÄR SÄTTET, I cringeeeeeeeeee).
Och än en gång vann vi första pris i Västernorrland, med motiveringen: 

"Filmen använder sig av de angivna ålatserna och föremålen på ett kreativt och naturligt sätt och den övergripande tematiken ramar in filmen. Huvudkaraktären griper tag i oss och gör oss nyfikna på att se mer. Filmen bärs upp av ett hantverk som bådar gott inför framtiden."

Såhär i efterhand ser jag en hel del brister (speciellt efter att ha sett alla andra grymma vinnande filmer i Stockholm), men det är sjukt svårt att göra en film på bara 24 timmar, speciellt med dessa begränsningar som kriterierna faktiskt kan vara. Å andra sidan gillar jag begränsningar till en viss del, och utmaningen att få in alla platser och föremål i filmen.

 

Skulle in och skriva ett gäng inlägg (för än en gång hade det lyckats gå veckor av tystnad) men insåg att min header inte längre tilltalade mig, och pysslade ihop en ny istället. Bakgrunden fick även lite nya färger. Jag är nöjd.

Jag vet inte om jag någonsin har nämnt huruvida Ivy var planerad eller inte. Någonsin. Inte ens till min mamma. Och om sanningen ska fram så var hon det. Planerad. Vi väntade på Ivy i ett år, och sedan nio månader till.

 

Det var sommar och vi hade nyss flyttat ihop. Våren som varit hade varit till synes lugn men kaos för alla inblandade (det vill säga vi två), med svärmar av demoner och andra hemskheter. Jag kämpade för att tiden skulle ändra riktning, och när den aldrig gjorde vad jag önskade kunde jag bara komma fram till en sak: Jag behövde ett nytt liv för att rädda mitt eget.

Och det var då jag på riktigt började längta efter ett barn. Fram tills dess var tanken på barn minst 20 år bort.

Hösten kom och jag pratade med Kim. Jag sa att jag skulle sluta ta mina minipiller. Dels för att jag hatade den typen av preventivmedel och dels för att jag ville ha en bebis. Han ville också. Vi var 21 år då.
Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur han kunde gå med på det efter allt vi varit med om det året. Och jag kan inte heller rekomendera att skaffa ett barn som någon slags lösning på ett dåligt mående. Det är bara idiotiskt. Därför kan jag vara tacksam över att det ändå tog den tid det tog.

Det var oktober när jag slutade ta mina minipiller. Jag var naiv och trodde att det skulle vara lätt. Okej att det inte går på första försöket, men tredje och fjärde åtminstone? Men inget hände och varje mens blev en undergång, och den undergången blev värre för varje månad. The botten was nådd den dagen när mensen kom i slutet av mars, eller om det var april. Låg i sängen hela dagen. Orkade inte kliva upp, orkade inte äta. Kim var superfin, lagade middag och tvingade upp mig. När vi åt fick jag ett sms om att min kusin väntade barn, och just den dagen kunde jag inte glädjas över det.

Och det var efter den dagen jag sa FUCK THIS! JAG ORKAR INTE MER! Vi slutar försöka. Om det händer händer det, annars får det väl vara.

Och i oktober 2014 hände det. Ibland har jag perioder där sex verkligen är det mest ointressanta som finns, och jag antar att oktober 2014 var en sådan period, för vi hade bara sex en gång den månaden. Och efter att ha försökt i (mer eller mindre) ett år, så resulterade det i en Ivy just den dagen. Och jag var inte ens uppochner i en halvtimme.