Throwback: Live 2018

Konserter och andra tillställningar med publik uteblir i år. Kim och jag hade turen att närvara vid en precis innan allt gick över styr, när vi i februari såg I Prevail och Dream State.
 
År 2018 fanns inga sådana restriktioner, men någon typisk klubb- eller arenaspelning blev det inte. Men det betyder inte att jag uteslöt mitt intag av livemusik helt.
 
I juni 2018 festade jag för första gången i mitt liv vid omtalade Umeå-ståhejet Brännbollsyran. Dagen efter vad det day party och tillsammans med Kim såg jag LBSB. Ett band som inte direkt är min kopp te, men det var skoj ändå. Och dom har ju faktiskt några svängiga dängor.
 
I augusti liftade jag ner till Stockholm med en bekant (det gäller att va cheap ibland) för jag ville se 30 Seconds To Mars på Gröna Lund. Det ville ingen annan jag känner, så jag åkte solo. Det var dock inte jättekul att vara på Grönan helt själv så lagom till spelningen hade jag förbrukat allt batteri på min telefon och noll bilder togs. Men ändå rätt najs att inte ha något annat val än att bara vara i nuet och lyssna.
 
 

Get on your knees and bow down!

 
I Prevail + Dream State • 27 mars 2020, Fryshuset, Stockholm
 
Det var våren 2017 Kim och jag upptäckte I Prevail, in the middle of a breakup. Jag tror vi båda fastnade mest för låten Alone, även om den förmodligen var mer relaterbar för honom. 
Det där uppbrottet varade dock inte länge, men I Prevail var ett band som fick stanna med oss, och tre år senare besöker de för första gången Sverige och vi ville såklart vara där (även om uppföljar-albumet Trauma inte är riktigt lika bra som Lifelines imo).
 
Förbandet var brittiska Dream State. Kim kom faktiskt att bli mer taggad på dem och har spelat dem hemma en hel del den senaste månaden, vilket jag inte haft något emot. De var riktigt bra live också.
Och det var även I Prevail. Damn, vi hade kul! En stor arenakonsert kan vara mäktig och så, men jag älskar verkligen mindre konserter som på Fryshuset (och Klubben framför Arenan).

TØP på topp igen / konsten att konserta med främlingar

 
 
Twentyone Pilots • 8 februari 2019 • Globen, Stockholm

Och för andra gången såg jag grymma Twentyone Pilots live, denna gång på svensk mark. 
 
Jag var snabb att köpa biljetter denna gång (å andra sidan hade det ju inte blivit någon resa till Belgien om jag varit snabb 2016). Jag köpte två för att slippa gå ensam, men min enda vän som gillade TØP slutade vara min vän och min brorsa som jag gick med sist befann sig på andra sidan jorden.
 
Konsten att gå på konsert med främlingar. Jag har gått på konsert och festival själv förut, men oftast (trots stora sociala svårigheter) lyckats ragga upp sällskap i slutändan, och denna gång skulle inte bli  något undantag. Under själva konserten är det lättare att vara själv, för i ett publikhav är man ändå aldrig ensam, det är väntan innan som blir jobbig. Lyckades få med mig en kollega, men bara en vecka innan lämnade hon återbud (och ja, hen ljög om anledningen fick jag senare veta, thank you very much). Men det kanske var for the best, för i slutändan hittade jag inte bara en, utan två personer att hänga med.

1. Använde appen Jodel för att efterlysa sällskap och fick kontakt med en kille i Stockholm som var på (han som kom att köpa min extrabiljett). 
2. Kikade in på evenemangets Facebook-sida för först hade jag tänkt sälja min biljett där, och där hittade jag en tjej från Värnamo som skulle gå själv och sökte sällskap. Skrev direkt.
Vi träffades utanför Globen och köade tillsammans. Det kändes skönt att vara tre, för då behövde jag inte känna pressen av att behöva vara konstant social. Det blev en mycket lyckad kväll.
 
Och konserten då? Hade inte knappt lyssnat på senaste albumet, men som tur var bestod halva setlisten av gamla låtar. Och de nya  ä r  ju bra även om jag inte kunde sjunga med. Precis som sist bjöd de två killarna en grym spelning, med snygg ljusshow och bra musik. Jag är nöjd. Och jag är ännu mer nöjd med sällskapet. Vid såna här tillfällen älskar jag verkligen internet och dess sociala medier.

Mer Gaj & Partaj

 
Några fler bilder från Gaj & Partaj med Sicksack, den 20 oktober 2018.


Hittade detta fullbordade inlägg bland mina utkast, så det vore ju tråkigt att låta det gå till spillo.

Slaves + Escape The Fate

 
 
 
Fryshuset, Stockholm - 3 februari 2019
 
Flahback Friday! Jag var på två konserter i Stockholm i februari, och detta är den första.
 
Jag och Izabell tog tåget ner genom ett snöigt Sverige. Den tågresan blev dubbelt så lång än vad den ursprungligen borde ha varit. Vi skulle komma fram till Stockholm vid 14. Vi skulle ha god tid på oss att lämna våra väskor hos min moster och sedan hinna äta innan konserten. Men så hände något i Gävle. Det hade kommit så mycket snö all at once att de inte hunnit skotta spåret. Så vi stod stilla mitt ute i ingenstans tre, om inte fyra, timmar. Ugh.
 
Bandet vi skulle se heter Escape The Fate. Ett band jag föll för år 2010, och som jag  ä l s k a d e . Det gjorde också Izabell, men till skillnad från mig (som sett ETF live två gånger tidigare) skulle detta bli första gången hon såg ETF tack vare inställda konserter och försenade tåg. Och nu hände det senare  i g e n .
 
Men vi hann. Vi kom fram till Stockholm vid sju (ja, över fem timmars försening), stress-köpte korv med bröd på Pressbyrån och rusade till T-banan och Fryshuset. Vi missade bara första förbandet. Och det var det.
 
Andra förbandet hette Slave. Jag gillade dem. Trummisen var snygg.
 
Och sedan äntligen Escape The Fate! Vi stod helt perfekt långt fram, trots att vi varit så sena. Kanske är de inte så kända i Sverige, I dunno. Men i alla fall. Den härkonserten. Jag  ä l s k a d e  den. De spelade nämligen albumet This War Is Ours från början till slut i och med albumets 10-årsjubileum (2008-2018). Och jag älskar det albumet. Har lyssnat på det i bilen en del de senaste två åren. Senoir year nostalgia. Helt underbart. 
Och sedan lite nyare låtar som encore. Helt perfekt. Njöt av varje sekund.
 
Och som inte det var nog. Robert. Trummisen. Han stod ute i entrén efter konserten. Hallå hej?! Enda orginalmedlemmen från 2004. Helt perfekt ju.
 
Och det var för ovanlighetens skull ett lite längre inlägg om en konsert. Har varit lite sparsam på ord de senaste åren. Because, hey, it was awesome amirite? An then what?
Update: Jag hade fel. Haha. Jag har skrivit rätt mycket. Alltid. Utom när jag såg Breaking Benjamin 2016.
 
Den andra konserten var Twenty One Pilots, och där har vi också en story. Konsten att gå på konsert med två främlingar, #cliffhanger.

Gaj & Partaj med Sicksack



 
En kväll i höstas fotade jag 1. Första gången med manuella inställningar (because I've been a lazy ass), 2. För första gången i RAW (för palla ha RAW-filer assow), och 3. För första gången en konsert (med en systemkamera och som fotograf vill säga). Och jag måste säga att 1. Det var inte så svårt som jag trodde, 2. Hur underbart som helst med RAW ju (fotade dock i .jpeg mot slutet för att spara minne), och 3. Det var skoj!

Mina och Kims kompisar har ett cover-band som heter Sicksack, och som en hyllning till Pistvakt fixade de ihop showen Gaj & Partaj där de spelar massa Pistvakt-covers. Befinner du dig i norrland kan du få avnjuta den i både januari, februari och mars på olika orter.
Länkar till deras Facebook-sida här: Sicksackband

Sleeping With Sirens | 17.10.27 | Rise Against

 
Var på konsert med Kim förra hösten för att  ä n t l i g e n  få se Sleeping With Sirens. Och Rise Against såklart. Men, damn, jag föll verkligen för SWS's album Gossip som släpptes förra året. Ta och lyssna, det är catchy AF, även om jag kanske lyssnat sönder låtarna vid det här laget. Tyvärr.

Konserten då. Jag vill minnas att den var bra. Fryshuset i Stockholm. Helt okej lokal, men en pina att komma in och ut pga få dörrar och mycket folk. Hoppade och sjöng som en grown-up teen till SWS och stod i bakgrunden med en öl (eller två) till Rise Against.
Vi bodde i min brorsas lägenhet då han råkade vara hemma i Örnsköldsvik just den helgen.
Och dagen efter konserten var vi till Mall of Scandinavia. Bra barnfri helg i hufvudstaden.

Avenged Sevenfold VIP experience

OBS! Ericas bilder!
 
I mars detta år var jag och såg mitt favoritband Avenged Sevenfold live för fjärde gången, och jag och gänget hade köpt VIP. Detta innebar en tur backstage innan insläpp, att få hålla i en av Zacky's gitarrer och en av Johnny's basgitarrer, tidigare insläpp, och att få se Avenged Sevenfold från ett "hål" i scenen. Fett coolt!


But first, breakfast with a view! Jag, Erica och Twiggy bodde på Quality Hotel precis intill Globen, och restaurangen hade tydligen utsikt över arenan, så vi kunde tjuvkika på bygget av scenen. Kewl!


Här poserar jag med de dyrbaraste instrumenten jag någonsin hållit i. Vetskapen om att de skulle spela på dessa bara några timmar senare gjorde allt mycket bättre.



Backstage, samt en öl medan Chevelle spelade.


Disturbed. Vi såg halva spelningen längst bak, och halva framme vid scenen.
Sedan var det äntligen dags att kliva upp på scenen! Nåväl, halvvägs upp på scenen i alla fall...


Wow. Det var en riktigt häftig upplevelse. Samtidigt är jag inte helt säker på om jag skulle göra om det. Det finns många minus, och jag tror jag börjar med dem... Ljudet först och främst. Vi befann oss bakom högtalarna och ljudet vi hörde hade studsat tillbaka så det blev en delay. Vi hörde inte ett skit av vad Matt sa mellan låtarna. Trummorna var det enda vi egentligen hörde bra. Så det känns som att vi missade en hel del.
Sedan saknade jag känslan man får av att stå i publikhavet. Energin. Kärleken. Peppen. Dessutom var det inte så jättekul att i princip bara få se deras ryggtavlor.

Men att få se dem på så nära håll att vi nästan kunde sniffa på deras skor medan de spelade, det var rätt ballt. Och jag uppskattade faktiskt att för en gångs skull kunna se och höra trummorna bäst, som i vanliga fall oftast göms längst bak. Och såklart kom de förbi en och en förbi för att "säga hej". Fick ett plektrum av Zacky direkt i handen. Awwwww yeah! Så dt var fint... Och såklart... Att få träffa Matt.
 
 
Alltså finaste Matt! Han kom ner efter spelningen och vi fick möjlighet att ta en bild. Tyvärr inte mycket mer än så. Det var väldigt stressigt. Men bättre än inget. Mitt ansiktsuttryck på bilden är verkligen missvisande, för jag var jätteglad!
Hade tagit med min The Rev-oljemålning som jag gav till Matt. Han blev glad. Tyckte jag var duktig.
"Wow, you made this? It's very good."
Sedan föll poletten ner om vem tavlan föreställde.
"Oh, it's...", sa han och strök med ett finger över det målade ansiktet på tavlan. OMG. Det var så fint. Gjorde faktiskt lite ont i hjärtat.
Jag hade hoppats på lite mer tid, så jag hade inte skrivit något brev eller meddelande tillsammans med tavlan. Jag vet inte ens om jag signerat den med mitt namn. Och det ångrar jag väldigt mycket, men saknar inte tavlan i sig, trots att det är den enda oljemålning jag faktiskt målat.

Slutligen: Jag ångrar verkligen inte att jag köpte VIP, men skulle tveka om jag får chansen igen. Kanske att jag skulle välja att stå i publikhavet och gå till VIP-platserna sista låtarna, om möjligheten finns. För jag saknade verkligen den riktiga konsertkänslan!

It ain't the speakers that bump hearts, It's our hearts that make the beat


                                                    Twenty Øne Piløts
:: 16.11.16 :: Forest National, Bryssel

OMFG! THIS CONCERT! Så. Himla. Bra. Dagarna efter hade jag svårt att känna något annat än en längtan efter att se dem igen. Och igen. Och igen. I'm not even kidding. Det var längesedan jag kände så efter en konsert. Var nära att ta tåget till Paris dagen efter (well, vi var i Bryssel, så Paris var bara 3 timmar bort) för att gå på deras sista spelningen för den här turnén. 1 300 spänn för de sista biljetterna? HMU! Meeeeeeeen vi sket i det.

Okej. Konserten. Bry hette förbandet. En irländsk indiepojke som... var okej... Men inte min kopp te. BUT THEN BAM! TWENTY ØNE PILØTS! OMFG! LOVED IT! Man, these guys. Älskar hur deras musik får mig att känna.
Älskar hur relaterbara deras texter är (grät första gången jag läste genom texten till Migraine). Älskar att många av deras låtar låter lyckliga men egentligen handlar om tunga saker så som depression och ångest (like Sometimes death seems better than the migraine in my head).
Älskar att de spelade Fairly Local och House of Gold som intron även om de inte spelade låtarna i sin helhet. Älskar att de körde en halv, pianoversion av Stressed Out efter den vanliga, för jag gillade faktiskt inte Stressed Out live, men det avslutet räddade den.
Älskar hur kreativa de är med sin musik live. Älskar allt. Älskade att hoppa till Trees i slutet, för den låten är så himla fin. Älskar inte att det var en fjäril inuti arenan (mer om det i ett annat inlägg). Hatar att jag suger på att rappa pga tungvrickning.

Shiet. Har inte varit så här blödig efter en konsert sedan första gången jag såg Avenged Sevenfold (för sist jag såg A7X blev jag bara lycklig rakt igenom). Blödig som i att alla känslor kommer som en våg som förvandlas till tårar under en veckas tid efter konserten varje gång jag lyssnar på dem. LOLz.
Ångrar inte en sekund att jag åkte till Bryssel för att se dem. Detta gav mig mersmak. Skulle kunna resa världen över för konserter ♥

Jag skrev mitt namn i vattnet så du vet var jag finns

 
Kent kom till Örnsköldsvik igår. Jag var där. Det var fint.

kent. Kan vara de enda svenskspråkiga i musikvärlden jag gillar (bortsett från enstaka låtar). kent är också det enda bandet som följt med mig sedan jag var barn. Minns inte ens någon specifik ålder (men att V&A släpptes år 2002 kan vara en hint), bara att de spelades på radion, och var det något jag älskade som barn förutom pop så var det radiorock.

Så, jag har gillat kent i typ 15 år, ändå tog det till i gårkväll innan jag fick se dem live. På deras sista turné.

Cyklade dit en kvart efter insläpp. Otaggad och ensam. Hade liksom accepterat att jag aldrig kommer få se kent live efter att ha missat biljettsläpp både en och två gånger (tredje gången gillt blev min räddning), men mest var det nog ensamheten (varför gillar nästintill ingen jag känner kent?). Men när jag väl stod där kändes det rätt bra ändå. När de började spela kändes det ännu bättre.
Stod rätt bra till och det var najs. Bästa var Mannen i den vita hatten. Jag är nöjd. Har tappat förmågan att skriva om konserter, så bilderna får stå för allt som är osagt.

PS. Lät mina naglar inspireras av Egoist-omslaget (för att Då som nu för alltid inte bidrog till någon nailspo) kvällen till ära. Tänkte dedikera dem ett eget blogginlägg, men rosen blev en katastrof, so I rather not.

Look for the light that leads me home

 
 
BREAKING BENJAMIN
Münchenbryggeriet, 20 juni
Support - Starset

I thought I sold my soul, but he kept the receipt

Bring Me The Horizon | Fryshuset | 14 november 2015
 
Kim och jag ville inte köa så vi kom dit vid den utsatta tiden för insläppet. Kön sträckte sig dock ända ner till spårvagnen (dvs långt) så vi fick köa vare sig vi ville eller inte. Det tog över en timme att komma in, och det slutade liksom inte komma folk så länge vi stod där heller. Vi hann precis så vi gick se första förbandets (Beartooth) sista låt. Jag gillade den.
 
Andra förbandet var PVRIS, som jag vet uttalas Paris men jag ändå inte kan låta bli att kalla Purvis (skitbra namn, k). Bra band. Ska definitivt börja lyssna på dem. Älskar låten My House. Och Fire. Tips, tips!
Not so fun fact: var tvungen att gå och köpa öronproppar under första låten för jag hörde bara skrän, och insläppet höll fortfarande på då. Scheisse.
 
Sedan var det slutligen dags för huvudakten, Bring Me The Horizon! BMTH live för fjärde gången! Därmed det band jag sett flest gånger, man kan ju undra om jag börjar få slut på nya band att se (falskt).
De öppnade med Doomed, vilket är en rätt lugn (men bra) låt, så det blev lite av en överraskningen. Jag hade väntat mig typ Happy Song som de istället körde en bit in i setlisten. 
Som första encore körde de Blessed With A Curse och jag blev helt lycklig. Tydligen har de kört den låten alla gånger jag sett dem, men tydligen har jag inte varit så uppmärksam på det, haha. Älskar i alla fall den låten Så. Himla. Mycket. Jag menar, lyssna på detttttttta right here. It's guitar-gasm.
 
Det var en bra konsert, men inte min favorit av de gånger jag sett dem. Både Fryshuset, december 2013 och Bråvalla 2014 hamnar före på topplistan. Men jag hoppade, sjöng och moshade (minimalt, men ändå) som om jag vore 19 and it was funzzz, även om jag i stunder kände mig för gammal (tror det mer handlade om ovana, Bråvalla 2014 var ju senast jag öste publikhav), haha.
 
Efteråt ville jag bara hem och dränka törsten med läsk och vatten och allt kallt som går att dricka, men fick vi det? Nej! För ett slutsålt Fryshuset innebär 1,5 timmes väntan i ett trångt och kvavt trapphus innan man kommer till garderoben och slutligen ut. Ville typ avlida och hela konsertupplevelsen blev förstörd. Var. Så.Less. Jag försöker dock förtränga det och bara minnas det bra.

I feel like shit, but at least I feel something


Jag, Kim och hans morbröder ven iväg till Umeå igårkväll för att se In Flames, medan Ivy fick vara hos farmor. Första konserten på en evighet känns det som. Eftersom jag var så hängig (förkyld) i måndags och tisdags trodde jag att jag inte skulle kunna följa med, men var mycket piggare igår, bara väldigt snuvig. Dessutom så fanns det sittplats.

Förbandet hette Black Temple (första bilden) och... De kändes väldigt oklara, haha. Vet inte om jag ogillade dem eller faktiskt tyckte de var helt okej.
In Flames var bra. Ös. Kände en längtan ner mot publikhavet på ståplats (sedan kom jag ihåg hur varmt det brukar vara, hehe). Tyvärr kunde jag bara hälften av låtarna jag kände igen, och jag kände bara igen hälften av låtarna de spelade. Det var rätt många gamla låtar. But that's alright, det var kul i alla fall. En liten uppvärmning inför nästa konsert, som förhoppningsvis blir Bring Me The Horizon. Då blir det ståplats, mosh pits - och öronproppar. Känner att jag börjat få känsligare öron och sämre hörsel. Det är aldrig för tidigt att börja vara rädd om sina öron, så det är dags nu, innan jag fuckar ur mina öron helt.

Euforisk much?

7 JULI || EN STUND I MITT LIV DÅ JAG VAR LYCKLIG
Den här bilden tog jag första gången jag såg Avenged Sevenfold live. Metaltown 2011. Förra året såg jag dem för tredje gången, och det må ha varit den bästa konserten jag varit på eveeeeeer, men just första gången gjorde något med mig som jag aldrig någonsin upplevt varken före eller efter.

Så här är det, jag har social fobi. Jag har tänkt skriva ett inlägg om vad det innebär för just mig, men tills vidare får ni nöja er med denna fakta: Jag har det oerhört svårt i sociala sammanhang och kan bara prata på ett avslappnat sätt med en få skara människor.
I alla fall. Ni vet då man är full och blir lite extra pratig och nästan kan säga vad som helst för man känner sig oövervinnerlig? Och sedan då man tänker tillbaka i efter hand så ba "Gah, shit, vad sa jag egentligen igår? Sa jag verkligen det och det??". Man känner liksom inte igen sig själv riktigt.
Det. Det hände mig efter att ha sett Avenged Sevenfold för första gången. Helt nykter. Min sociala fobi försvann för en timme eller två. Ba poff, borta. Jag hade noll problem att prata med främlingar. Det kändes som att jag var hög fast jag samtidigt var helt klar i huvudet. Och jag kände mig överlycklig. Euforisk. Helt jättekonstigt var det.

Der weekend

 
Twiggy och Krille kom under fredagskvällen. Vi drog till Merry Can för att kika på Neverstore. Passade även på att testa deras färdigheter i att göra alkoholfri(a) drink(ar). Helt klart godkända. Plus för "Vad kan man ha i ens?" - bartendern till sin kollgea, haha.

 
På lördagen var vi hos mamma och fikade. Hon sa att hon bakat en toscakaka, men det var betydligt mer än så.

 
Grillade till middag. Yum.

 
Sen begav sig Twiggy och jag till O'Learys för att spana in Linus Svenning. De visade ESC 2015 innan. Tyckte inte det fanns någon låt som var riktigt bra och stack ut, inte ens Måns, men ändå kul att Sverige vann. Men om det ändå varit Cara Mia, haha...

 
Idag innan de drog sig hem till Skellefteå åt vi friterad glass med chokladsås som jag gjort. Mums. Friterad glass var alltså ingen myt. Ida approves.

Bra helg!

Take me back to Broadway


I söndags följde jag med Malin på Isgalan (en årlig konståkningsshow i Örnsköldsvik). Temat var Lejonkungen och Broadway. Det förde såklart tankarna vidare till då jag såg just musikalen The Lion King på Broadway, hösten 2013.
 
Det var en upplevelse. Så himla häftigt och välgjort. Like wow. Tyvärr var det väldigt utmattande att vara i New York (vi åt dåligt och promenerade flera km per dag) så jag somnade under andra akten. OMG SAY WHAT?! JAG SKÄMS! Ni fattar inte hur jag kämpade med att hålla ögonen öppna, men tillslut gick det verkligen inte. #sadface

Jag vet inte om jag egentligen varit så himla intresserad av musikaler innan, men att faktiskt gå på en gav mig mersmak. Jag vill se The Lion King igen (utan att somna), jag vill se Aladdin, och Frozen när den kommer, men också musikaler som inte är Disney. I nuläget kommer jag dock bara på Mamma Mia och The Phantom Of The Opera. Tror inte att komedi-musikaler är något för mig i alla fall.

Har ni varit / skulle ni vilja gå på musikal?

I had a little piece of heaven

 
17 september - What makes you smile?
Varje gång jag tänker på Avenged Sevenfold-konserten i Göteborg den 24 juni. Det var lycka på hög nivå. Den underbaraste konserten jag någonsin varit på. Då jag inser att det finns en chans att jag kommer få vara med i deras live-dvd (snällaaaaaaaaaaa, låt det hända). Varje gång jag ser min TLoZ-tatuering och minns att Matt såg den från scenen, och att han noterade hur mycket jag log. Det får mig att le så himla hårt. Omg I can't asdfghjcvhb.

Best concert eveeeeeer!


Tisdagen den 24 juni. Scandinavium, Göteborg. Efter 50 timmar av köande var det äntligen dags! Och köandet hade verkligen lönat sig, LÄNGST FRAM! Bara lite till vänster om mitten, which technically counts as the middle. Var helnöjd med min plats. Förbanden däremot... Jag tror inte någon front-roware var särskilt förtjust i dem. Nästan alla stod med armarna i kors, haha.


Amaranthe. Lyssnade väldigt mycket på dem 2011. Lyssnade sönder till och med. Och med tanke på vad som väntade kändes detta bara lame, till skillnad från då jag såg dem i Skellefteå 2012.

Dead By April gillade jag faktiskt ganska mycket 2010, men självklart spelade de bara nyare låtar (förutom Losing You) som jag inte alls känner igen. Uppfattade inte så mycket av deras spelning eftersom jag var som i chock på grund av att det hände något ganska oväntat efter Amaranthe...

Rafa Alcantara (snubben som regisserat Sevenfold's Live In The LBC ) (correct me if I'm wrong, men det var han va?) kom och... De spelade in till Avenged Sevenfold's kommande live-DVD (som vi väntat på i hela tre år, men men) och han ville intervjua oss som köat i två dygn. AHMAHGAHD! Blev inte så mycket on screen-tid för min del, vilket kanske var lika bra för jag var mållös och dödsnervös. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag pratade om vad Sevenfold betyder för mig, fick hjärnsläpp och sa att I Won't See You Tonight Part 1 var min favoritlåt direkt efter att jag sagt att "Their music cheer me up". Hallå, Idaaaaaa! Den låten är baserad på ett självmordsbrev! Älskar den visseligen, men det är inte min favorit, det är låten jag vill ha på min begravning när jag dör. BEGRAVNING?! OMG! Dör.

Så ja, detta hände och jag missade hela Dead By April.


Avenged Sevenfold. Energin! Helt fantastiskt! Det här bandet alltså... ÄLSKAR DEM! The connection mellan band och publik var helt perfekt. En sak som jag älskar med Avenged är att de liksom ser varje individ och inte bara ett crowd. De kan ju omöjligt se varenda en av oss, men ni fattar. De får publiken att känna sig enormt delaktig, vilket för mig känns väldigt viktigt för en bra konsert.
Dessutom så filmades det hela. Hoppas av hela mitt hjärta att i alla fall någon låt hamnar på live-DVD:n. Till min besvikelse körde de inte Burn It Down, bummer. Men de spelade So Far Away som jag faktiskt aldrig hört live innan då de valt andra låtar som Jimmy-tribute. Och A Little Piece of Heaven som näst sista låt. Den är ju bara för awesome!

Åh. Så många fina ögonblick. Som då Johnny och jag hade ögonkontakt under en hel textrad, och vi stirrade på varandra medan vi sjöng med, tror det var under Afterlife. Tycker att Johnny är den det är lättast att få ögonkontakt med, och Zacky är svårast.
I slutet lyckades jag få ögonkontakt med Synyster Gates, så han kastade åt mig ett plektrum. Wih. Och Matt såg på mig och ritade ett stort smile med sina fingrar över sin mun eftersom jag tydligen log överdrivet stort. Hade inte tänkt på det innan. Men hallå! Jag var ju helt lycklig! För att Avenged Sevenfold gör mig helt lycklig. Som den gamer han är lade han även märke till min The Legend of Zelda-tatuering (min foREVer-tattoo är alldeles för svår att tyda från långt håll tyvärr).

Det är så himla underbart att veta att man som fan är sedd. Hur många gånger har jag inte haft en band-crush och ibland insett att "Damn, de vet inte ens om att jag existerar". Men Avenged Sevenfold vet. De. Har. Sett. Mig. Det gör mig bara så himla lycklig.

 
Här är jag och mitt Gates-plektrum på väg in till Göteborg dagen efter konserten. Fick sova hos Twiggys kompis som bodde ute i bushen, haha. Hade någon timme innan mitt tåg gick, oooooch... Well, precis då jag skulle gå till tågstationen ser jag Arin Ilejay. Jag är jättenojig över att störa, för jag tycker att alla fötjänar ett privatliv, men Arin var väldigt cool. Som om jag var en bekant till honom. Väldigt down to earth. Han ba "How are you doing?" och började gå fram till mig efter att jag sagt hej. Sa att jag varit på konserten dagen innan och han ba "Yeah, I saw you in the front, I tried to throw you a stick". Jag som trott att det bara varit Johnny, Gates och Matt som sett mig. Och va?! Trumpinnen som Daniel fångade (den enda som kastades i vår rikting) VAR TILL MIG!? Daaaaaaamn! Trumpinnar som är så svårt att få tag på (på konserter). Oh well. Hade jag inte varit tvungen att skynda mig till tåget hade vi säkert kunnat snacka mer, men hade varken råd eller lust att missa det. Och självklart så kommer man på så mycket mer man hade kunnat säga, men ja, jag är i alla fall glad att jag fick träffa honom.


Att köa i 50 timmar


OBS! Eftersom detta är lika mycket ett dagboksinlägg för min egen skull som det är ett blogginlägg för er att ta del av, kommer mina två kommande Sevenfold-inlägg innefatta en hel del text. Beware!

Kom fram till Göteborg på kvällen den 21 juni och möttes direkt av Avenbged Sevenfold-posters lite överallt. I HAD TO HAVE ONE! Försökte lite diskret riva ner en som satt i skuggan av ett träd, vilket tog sin tid pga paranoia, like "THEY SEE ME OMG OMG!".
Och eftersom att jag envisades med att gå (2,7 km) till vandrarhemmet istället för att undersöka lokaltrafikens möjligheter, antar jag att jag får skylla mig själv över att jag fick skavsår (kommer lågskaftade Converse någonsin ge med sig?). Aj. Och som jag förbannade mig själv över att ha valt en fucking bag istället för en resväska med hjul. FML.

 
Söndagen den 22 juni. Åh vilken solig daaaaag! Gick runt på stan i min ensamhet och vet ni, jag hittade ett par sandaler på H&M och tänkte "I need, står inte ut med skavsåren på hälarna". Men sen fick jag skavsår av dem med. Fast på insidan av fötterna. YOU GOT TO BE FUCKING KIDDING ME!

Vid fem kom Twiggy till Göteborg. Hon skulle egentligen komma dagen efter men bokade om flyget i sista minuten. AWESOME!
Vi gick direkt till Scandinavium för att påbörja våra 50 timmars köande. Only hardcore fans will understand. Erica var redan på plats, och senare under kvällen kom Daniel.
And btw, ser ni duvan? Han heter Glenn och är vår vän. Jag tror han saknar oss nu då vi inte längre är där. Poor Glenn.


Måndagen den 23 juni. Vår kvartett blev en sextett. Ett helt underbart gäng var vi, hade en riktigt bra kö-upplevelse (not to sound cheesy buuuuut). Vi fördrev bland annat tiden genom att mata Glenn, samt skrämma iväg alla giriga måsdjävlar.

Under kvällen festade vi till det lite och bestämde oss för att för att upptäcka stan. Plus att vi fått nys om att bandet (Avenged Sevenfold, duh) redan befann sig i Göteborg. What if we got lucky liksom.
Men alla kunde självklart inte gå samtidigt, någon var ju tvungen att vakta campet. Jag och Johanna. För att vi var mest alternativt helt nykter. Fair enough? Nja. I alla fall tänkte jag, whatever, de ska ju bara vara borta i en timme eller så, sedan kommer de och byter av.
Men två timmar passerade, och Johanna och jag började bli nådigt less. Så ringer de och ba:
"VI TRÄFFADE SYNYSTER GATES!" (sologitarristen i bandet aka världens hetaste man)
SAY WHAT?! HALLÅ KOM TILLBAKA, KAN VI BYTA AV NU ELLER?!
Vi var i princip så desperata att vi nästan lämnade campet helt obevakat. Inte för att Gates var kvar, men kommer en bandmedlem kanske det kommer fler. Vi borde ju också få chansen att träffa någon av dem. Men de verkade inte vilja byta av, eftersom de "inte visste vägen tillbaka" (fråga någon som vet kanske, did your smartphone suddenly die?). Oj, men vi kanske skulle tagit första passet, eftersom vi faktiskt kan hitta tillbaka, som kind of är necessary för att hålla löftet om att byta av efter en-timme-eller-så.
Nästa gång de ringde hade de även träffat Arin, trummisen i bandet.

Well. Not gonna lie, jag blev arg. Gråtfärdigt arg. ADHD-utbrott i hjärnan. Jag förstår självklart att vilka två som än hade varit tvugna att sitta kvar och vakta campet hade blivit arga. Men att de inte höll löftet om att komma tillbaka och byta av oss? Att de fick träffa Gates och Arin för att de var fullare än Johanna och mig? SERIÖST? Det kändes så jävla orättvist. Att få träffa mitt favoritband är något av det mest surrealistiska jag kan tänka mig, det är inte ens något jag förväntar mig att få göra. BUT THIS? Nä. Och min psykolog frågar varför jag inte vill lita på folk. Läs ovan liksom. Jag är så tragiskt godtrogen. FML.

OBS! Detta är inget skitsnack gentemot de jag köade med, vi var ett asbra gäng, but I have to express my feelings. Allt kändes bara så orättvist. I refuse to silvercoat this.

 
Tisdagen den 24 juni. Dagen vi alla väntat på. Var så himla less. Det kom nytt folk och joinade kön hela tiden, precis som det ska vara då det vankas konsert. Men det gjorde mig lite held back och anti-social, efter att ha trivts så bra i ursprungs-gänget. Dessutom sniglade sig tiden fram. Och då det var dags för insläpp var kön lite bångstyrig, men Erica lyckades styra ihop det hur bra som helst och alla vi som campat fick plats längst fram i mitten. Vid det här laget hade även all min ilska från igårkväll släppt. Var så himla nöjd över min plats och över att snart få avnjuta mitt favoritband live.
 
To be continued...

Världsbäst!

 
Internet på tågstationen! Har precis kommit fram till Norrköping, bara att vänta på mina vänner dårå.

A7X-konserten igår var den bästa jag någonsin varit på! Åh, helt underbart! De spelade in till live-DVD:n och energin var på topp! Träffade Arin Ilejay (trummisen) i förmiddags också. Wih! Han var supertrevlig och väldigt down to earth. Vill bli hans vän :3 Berättar mer då jag kommit hem från Bråvalla! Kramar!

Tidigare inlägg