Tisdagen den 24 juni. Scandinavium, Göteborg. Efter 50 timmar av köande var det äntligen dags! Och köandet hade verkligen lönat sig, LÄNGST FRAM! Bara lite till vänster om mitten, which technically counts as the middle. Var helnöjd med min plats. Förbanden däremot... Jag tror inte någon front-roware var särskilt förtjust i dem. Nästan alla stod med armarna i kors, haha.


Amaranthe. Lyssnade väldigt mycket på dem 2011. Lyssnade sönder till och med. Och med tanke på vad som väntade kändes detta bara lame, till skillnad från då jag såg dem i Skellefteå 2012.

Dead By April gillade jag faktiskt ganska mycket 2010, men självklart spelade de bara nyare låtar (förutom Losing You) som jag inte alls känner igen. Uppfattade inte så mycket av deras spelning eftersom jag var som i chock på grund av att det hände något ganska oväntat efter Amaranthe...

Rafa Alcantara (snubben som regisserat Sevenfold's Live In The LBC ) (correct me if I'm wrong, men det var han va?) kom och... De spelade in till Avenged Sevenfold's kommande live-DVD (som vi väntat på i hela tre år, men men) och han ville intervjua oss som köat i två dygn. AHMAHGAHD! Blev inte så mycket on screen-tid för min del, vilket kanske var lika bra för jag var mållös och dödsnervös. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag pratade om vad Sevenfold betyder för mig, fick hjärnsläpp och sa att I Won't See You Tonight Part 1 var min favoritlåt direkt efter att jag sagt att "Their music cheer me up". Hallå, Idaaaaaa! Den låten är baserad på ett självmordsbrev! Älskar den visseligen, men det är inte min favorit, det är låten jag vill ha på min begravning när jag dör. BEGRAVNING?! OMG! Dör.

Så ja, detta hände och jag missade hela Dead By April.


Avenged Sevenfold. Energin! Helt fantastiskt! Det här bandet alltså... ÄLSKAR DEM! The connection mellan band och publik var helt perfekt. En sak som jag älskar med Avenged är att de liksom ser varje individ och inte bara ett crowd. De kan ju omöjligt se varenda en av oss, men ni fattar. De får publiken att känna sig enormt delaktig, vilket för mig känns väldigt viktigt för en bra konsert.
Dessutom så filmades det hela. Hoppas av hela mitt hjärta att i alla fall någon låt hamnar på live-DVD:n. Till min besvikelse körde de inte Burn It Down, bummer. Men de spelade So Far Away som jag faktiskt aldrig hört live innan då de valt andra låtar som Jimmy-tribute. Och A Little Piece of Heaven som näst sista låt. Den är ju bara för awesome!

Åh. Så många fina ögonblick. Som då Johnny och jag hade ögonkontakt under en hel textrad, och vi stirrade på varandra medan vi sjöng med, tror det var under Afterlife. Tycker att Johnny är den det är lättast att få ögonkontakt med, och Zacky är svårast.
I slutet lyckades jag få ögonkontakt med Synyster Gates, så han kastade åt mig ett plektrum. Wih. Och Matt såg på mig och ritade ett stort smile med sina fingrar över sin mun eftersom jag tydligen log överdrivet stort. Hade inte tänkt på det innan. Men hallå! Jag var ju helt lycklig! För att Avenged Sevenfold gör mig helt lycklig. Som den gamer han är lade han även märke till min The Legend of Zelda-tatuering (min foREVer-tattoo är alldeles för svår att tyda från långt håll tyvärr).

Det är så himla underbart att veta att man som fan är sedd. Hur många gånger har jag inte haft en band-crush och ibland insett att "Damn, de vet inte ens om att jag existerar". Men Avenged Sevenfold vet. De. Har. Sett. Mig. Det gör mig bara så himla lycklig.

Här är jag och mitt Gates-plektrum på väg in till Göteborg dagen efter konserten. Fick sova hos Twiggys kompis som bodde ute i bushen, haha. Hade någon timme innan mitt tåg gick, oooooch... Well, precis då jag skulle gå till tågstationen ser jag Arin Ilejay. Jag är jättenojig över att störa, för jag tycker att alla fötjänar ett privatliv, men Arin var väldigt cool. Som om jag var en bekant till honom. Väldigt down to earth. Han ba "How are you doing?" och började gå fram till mig efter att jag sagt hej. Sa att jag varit på konserten dagen innan och han ba "Yeah, I saw you in the front, I tried to throw you a stick". Jag som trott att det bara varit Johnny, Gates och Matt som sett mig. Och va?! Trumpinnen som Daniel fångade (den enda som kastades i vår rikting) VAR TILL MIG!? Daaaaaaamn! Trumpinnar som är så svårt att få tag på (på konserter). Oh well. Hade jag inte varit tvungen att skynda mig till tåget hade vi säkert kunnat snacka mer, men hade varken råd eller lust att missa det. Och självklart så kommer man på så mycket mer man hade kunnat säga, men ja, jag är i alla fall glad att jag fick träffa honom.