What happened between us (these oceans are far between our hearts)


Kim och jag. Det drog ett oväder över oss, och det var mitt fel. Jag gjorde slut. Tvåhundratrettiofem dagar senare känns det som att inget av det hände. Nästan.

Where do I even start?
Vrider tillbaka klockan. Ett år.

Hösten 2016. Vem är jag? Vad vill jag? Jag vill härifrån! Jag kan inte vara tillsammans med Kim resten av mitt liv. Monogamy is not my thing, right?
Vänta vem är det? Snygg-kille-på-jobbet. Najs.
Nevermind.

Julen kom. Flashback till när jag inte vågade prata med killarna jag gillade. Det var då. Nu kan jag.
Hej, snygg-kille-på-jobbet, let's be friends.


Tvåtusensjutton.

Jag fick känslor för en snygg (då) kille från Syrien. Jag valde att berätta allt för Kim. Lite i taget. Från början. Från höstens tankar. ”Jag tror jag vill ha ett öppet förhållande”. Och vinterns. ”Fast egentligen är det nog bara en annan jag vill ligga med just nu”.  
Först gick Kim sönder, och sedan slets jag itu. Du. Måste. Välja. En. En hel familj med en halv jag. Eller... Men... Jag vill inte ens ha en ny pojkvän! Eller? Tänk om jag inte vill välja, tänk om det inte går! Varför är det inte acceptabelt att ha känslor för fler än en person samtidigt?! Fast... Jag kanske inte ens är kär i Kim längre.
Allt var kaos. Flyttkaos. Känslokaos.
 
Jag valde familjen. Bröt med kollegan. Han från Syrien. A.
Samlade mina tankar ifred. En månad gick, men jag kom fortfarande fram till samma sak som i höstas. I need to be alone, I need to be free. Monogamy is not my thing.


1 mars. Jag gjorde slut. Anledningarna var många. Jag tar det sen.
Kim blev någon jag inte kände. En främling.

Jag flyttade delvis till mamma. Letade lägenhet. Bodde i huset mina veckor med Ivy tills Kim sa ifrån. "Jag tänker inte flytta mer". Var där ändå, när Kim var på jobbet.

Började träffa A igen. April kom. Jag slutade träffa A. Because of reasons.
 
Våren är en dimma. En avlägsen värld. Jag tänkte mycket. På vad jag ville, på vad jag inte ville. Jag ville aldrig förlora Kim som vän, men han klarade inte av den jag var / den jag blivit. Och tillslut vägde anledningarna att göra slut tyngre.

"Men... Egentligen behöver jag nog bara en paus"
Declined. "Din innebörd av en paus är inte densamma som min"
Okej, vi provar väl din version då. Paus = särbos.
 

Valborg. En jobbdag följd av middag med mamma. Inga planer. Frågade Kim om jag fick komma och vara närvarande vid Ivys första majbrasa. Det fick jag. Och sedan blev jag liksom kvar. Lite i taget. Och snart bodde jag inte längre hos mamma mer. But I was scared, oh, so scared.

Mustn’t get our feet wet, 'cause that leads to regret diving in too soon.
 
Vi funkar. Kim är min bästa vän och det närmaste jag kan komma en soulmate. Han har många brister jag stör mig på, och det är säkert ömsesidigt. Men han är inte bara min pojkvän och sambo, han är min familj. And family comes first.

Inga detaljer

 
Det var höst, sen var det jul, sen var det bara vinter.
Kim och jag lämnade Valhalla. Goodbajs goddamned eternity stairs.
Flyttade till ett litet 40-talshus.
Kaoslivet. Jag hatar att flytta.
2013, 2015, 2017. Vartannat år.
 

Kärlekskaos också. Numera bara en parantes.
Jag fick känslor för någon annan.
Jag hade aldrig tänkt att det skulle gå så långt, men jag är rätt bra på att göra dåliga val.
 
En månad senare:
It's simple, I just fell out of love. It started a long time ago.
Vi har gjort slut. Jag har. But we're stuck in limbo.
 

På onsdag tar tåget mig till Stockholm.
Till Twiggy (bästa, saknar). Till Avenged Sevenfold.

Och det var väl det.

Flyttkaos & triangeldrama


Januari var en jobbig månad. Kaos, väldigt mycket kaos. Pallar inte kaos.
Flyttlådor, stress. För många känslor på samma gång. Heartbreaks. Jag är så himla dålig på att göra val.

Jag saknar att blogga. Jag saknar att pyssla med Ivys fotoalbum och min dagbok. Daaaaaaamn.
Frågade om min framtid, och "Kraften kommer alltid att vara med dig", so I guess I'll be okay.

Nobody missed me anyways

 
Scheisse. Tog visst en oplanerad, relativt ofrivillig bloggpaus på tre veckor.
Tiden bara försvinner. Hatar det. Inspirationen försvann också, men nu är den tillbaka.
Men allt jag helst av allt vill göra prioriteras bort. Nu har det börja värka i hjärtat av saknad. En vilja av att fly allt har börjat växa.
Jag har fyra timmar varje kväll. Fyra timmar för att jag går och lägger mig för sent. Fyra timmar om jag inte jobbar stängning. Fyra timmar där allt ska få plats. Tänk om jag jobbat heltid.

Brukade hata såna som mig. Att blogga sällan är okej så länge det är regelbundet, sa jag. Säg, var tredje dag. En gång i veckan. Inte tre dagar i rad följt av veckor av tystnad. Börjar genast tänka på Dan Howell, min favorit-Youtuber. Jag har blivit honom, minus alla side projects.
Men egentligen, vad spelar det för roll?
Vet bara att jag inte vill göra slut med bloggen.
Den får dö då internet slutar existera.

#firstworldproblems #stressedout


Blankspace


When you want to say something, but you don't have anything to say.
There is a tear in my heart, and while it's sad I'm not sad,
I'm okay and dreaming beyond oceans, but them dreams will kill everyone.
...

Four years strong

 
Four years strong now

The perks of not having an official date that is ours: Kan skriva detta inlägg när jag vill (så länge det är på våren).
Bilderna är från april 2012, 2013, 2014, 2015, och maj 2016, i den ordningen.

Låtar som gör ont




Det här med minnet är så himla häftigt. Vissa saker lite mindre kanske, som det som sitter i benmärgen (hur en går, äter, cyklar) eller bilder och ord och händelser. Men det här men våra olika sinnen. Hur dofter kan ta en tillbaka till en helt annan tid. Men det som fascinerar mig mest är musiken. Det går att resa i tiden. För så sitter jag där med en låt i öronen, en låt som är starkt förknippad med en kort period av mitt liv eller en specifik händelse (för att min hjärna bestämt det), och plötsligt befinner jag mig just där och då känslomässigt. Det känns liksom i hela kroppen. Jag känner dofterna jag kände då, om än vagt, och jag ser platsen, om än inflätad i det mina ögon ser i nuet. Kanske känner jag smakerna med. Och det är bittersweet. 
 
Jag har ett gäng låtar som är starkt förknippade med en tid då jag mådde väldigt dåligt. Bra låtar. Så himla bra låtar. Jag älskade dem då. Nu är jag tvungen att hata dem. Jag klarar inte av att höra dem för jag genomsyras av allt jag kände då. Alla intryck. Med alla sinnen. 
Låtarna ovan är några av dem. Ibland plågar jag mig genom dem, för jag kan inte låta bli. Så bittersweet. Shit. Och så himla fascinerande.
 
Jag tar för givet att alla känner så här om viss musik. Till och med de som inte gillar musik. Hur kan en inte? 

Tjugoåttonde februari

 
Igår var det den 28:e februari. No shit liksom. Idag utnyttjar årets extradag med att uppmärksamma gårdagens anniversarys.

7 år sedan jag började blogga
Den 28 februari 2009 hade jag varit trött på Bilddagboken.se (nu Dayveiws) ett tag och bestämde mig för att börja blogga istället. Kanske blev jag inspirerad efter att ha läst Kensas i ett halvår.
Min dåvarande blogg hette i d a w e, och jag hade den i fyra år. Anledningen till att jag sa hej då till i d a w e var en lång bloggpaus under 2013, för när jag väl blev sugen på att ta upp bloggandet igen var en nystart det enda rätta, annars är jag en sådan som gärna håller fast i mina arkriv.


1 år sedan Kim och jag bytte 56m² och snedtak mot 93m² med balkong
Och vi har ännu inte kommit i ordning! Skandal! För mycket yta och för lite pengar / tid / vilja / fantasi. Hallen är fortfarande helt oinredd, kontoret är kaos, Ivys rum likaså och sovrummet är oinspirerande. Men jag har idéer, massa checklistor, ett köksbord som står och väntar på att bli slipat, och vardagsrummet är i alla fall fint.
Men kan inte låta bli att sakna fina, lilla Ås...


1 år sedan my / our last downfall
I'm still mad, still broken
I started it, but you made it worse

I just wanted to be alone
It was the worst day, but you made it worse

And let's just say you know nothing

As I'm dreaming of you

 
Ligger här och lipar som ett litet barn. Inte för att jag känner mig värdelös som inte orkar ta hand om mitt barn pga feber, och inte heller för att bebisen i fråga är bråkig och vägrar äta från mig, utan för... musik... För att musik finns och kan vara helt otrolig.
 
 
Den här listan skapades 2012. Tillägnad Kim. Och mig. Oss. Det faller sig naturligt att det mesta är från vårt första år tillsammans, för sedan mognar känslorna, och fastnar i låtar mer sällan. 
Och nu ligger jag här och försöker svettas ut febern samtidigt som musiken tar mig tillbaka i tiden - till de vi var för så längesedan men det hade lika gärna kunnat vara igår - med sådan känslomässig kraft att jag inte fattar hur det är möjligt. Alltsååååå shfgihfgkllihd! Musik! Fuck! Vad är verkligt? What is life? Them feeeeeels! SAVE ME! Ahhhhhhhhhhhhhh! Musik! JAG ÄLSKAR MUSIK! But damn, it's killing me, killing me, and it won't stop!!!!!!

Family first

 
 
(låten har inget med bilderna att göra, den är bara bra)

Tunnelbanekillen


Vi åkte bil en dag och James Blunt's låt You're Beautiful dök upp på radion. Det var inte igår, tänkte jag. Minns att jag kom att älska den låten då den var ny. Måste vara tio år sedan nu.

"I saw an angel, of that I'm sure. She smiled at me on the subway. She was with another man. [...]
Yes, she caught my eye, as we walked on by. [...] And I don't think that I'll see her again, but we shared a moment that will last 'til the end. [...] But it's time to face the truth, I will never be with you." sjunger han.

Jag har aldrig tänkt att jag kan relatera till texten, men nu lyssnade jag och insåg att... jag visst kan det? Kind of. För plötsligt minns jag Tunnelbanekillen. Tunnelbanekillen?!

Det var också längesedan. Fem år sedan för att vara mer exakt. Jag skrev en novell om honom. På ett A4 hann jag se honom, bli ytligt kär och sedan glömma honom.

Vi skulle till Gröna Lund, jag och mina vänner. Vi satt på en bänk på T-Centralen och väntade på tunnelbanan som skulle gå mot Ropsten. Våra bänkgrannar lämnade oss och gjorde plats åt honom. Han hade en labret-piercing i läppen och en tatuering på höger handled.
Jag minns egentligen inte hur han såg ut mer än så, men ändå är jag fortfarande övertygad om att den här långa, långhåriga snubben kan ha varit den snyggaste människan jag någonsin sett.

Vad vill jag säga med det här? Måste jag ha någon mening med att nämna detta över huvudtaget? Nja, men jag tänker att vi kommer stöta på människor som lämnar spår i våra minnen, stora som små, men som inte kommer minnas en tillbaka, och som vi fömodligen aldrig någonsin kommer stöta på igen. Men det är okej. Jag tycker det är fint på något sätt.

Pssst... för fem år sedan tyckte jag han påminde lite om han (länk), så det måste ju ligga något i det

Ivy med morfar

 
Ville bara säga att min pappa har varit här nu ♥
Och jag hoppas att vi kan fortsätta hålla kontakten, att jag tillslut kan ha en lika bra relation till båda mina föräldrar.

2 year anniversery | The divorce

LOL it didn't even last for more than one year #sorrynotsorry

Kim och jag har bestämt oss för att inte vara förlovade längre. Okej, jag erkänner, det var mest mitt beslut. Jag sa precis vad jag kände, och han sa att det inte spelade någon roll. Vi kan jämföra det med att en inte skulle gifta sig om bara den ena partnern vill. Det är ju inget en gör för att göra någon annan glad liksom. I alla fall inte i vår värld. 

Men älskar ni inte varandra längre? Jo. Då kan ni ju lika gärna vara förlovade? Sorry, jag ser inte en avbruten förlovning som en nedgradering om det gör mig mer bekväm i mitt förhållande.   

För mig är en förlovning: 
1. Ett löfte om att vilja spendera resten av livet med sin partner, och enligt traditioner ska det leda till giftermål.
2. Ett kärleksfullt löfte om att vilja spendera resten av livet med sin partner likvärdigt med giftermål, men utan att ha det på papper. Det behöver alltså inte leda till giftermål, det är minst lika fint ändå. 

För att spara mig själv tid och förkorta inlägget eskorterar jag er h i t och h i t om ni vill läsa om själva förlovningen (♥ still such a beautiful memory ♥).  

Anywhore. Jag känner att jag bara vill fokusera på livet här och nu. För drygt ett år sedan gick jag och fantiserade ihop mitt drömbröllop, men innerst inne känner jag att giftermål inte är något för mig. Jag vill inte gifta mig. Någonsin. Jag skulle inte klara av att avge ett löfte för resten av mitt liv. "Alltså, man kan faktiskt skilja sig". Haha, jo, men om man tänker så ska man nog inte gifta sig. Och även om en förlovning inte måste leda giftermål så känner jag fortfarande att inte heller det är något för mig. När jag sett ner på mitt diamantprydda ringfinger har det inte riktigt känts som jag. Om jag ska vara ärlig känner jag mig obekväm då andra påpekar att "Vi faktiskt är förlovade". Som om det är mer värt. Det är bara en titel och ringarna är bara en symbol, men för mig har det också varit en slags press. Det har känts som att jag gått emot mig själv och det jag står för. Gjort ett val baserat på att det borde vara det mest romantiska som finns, inte för att jag själv tycker det. 
När jag mått dåligt och tvivlat på oss, då saker varit dåliga, då har jag slitit av mig ringen. Jag vet, det är jättetöntigt. Omoget even. Som att vår kärlek sitter i ringarna, och att det är ringens fel liksom. Så då har jag hellre ett vanligt sambo-förhållande än ett förlovat sådant.  

För mig är det här ett mycket mer moget val än att stanna kvar i något jag själv inte tror på. Och det betyder inte att jag inte tror på vårt förhållande. Jag vill inte vara förlovad. Jag vill bara vara tillsammans med Kim. Det finns andra sätt att visa tillhörighet på än med ett par ringar, för där ligger bara en romantiserad, materiell lycka. Något som understryker det är att det jag saknar mest med förlovningen är ingraveringen i ringarna.

My home is in your heart.

(en textrad ur en fin låt av ett gemensamt favoritband; We Came As Romans)

But know what, my home is still in your heart.

När kommer morfar?

Maj 1996

På måndag blir Ivy 6 veckor gammal. Hennes morfar - min pappa - har fortfarande inte varit och hälsat på. Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen och tycka det är konstigt.
 
                                                               När hon var tretton dagar skickade jag detta sms:
 
Det tog två veckor innan han svarade, men förmodligen bara för att han också behövde nämna något om kvarvarande saker i huset han och mamma håller på att sälja (nu sålt). Nu har det gått ytterligare två veckor... Varför kommer han inte och hälsar på? 
 
Förra hösten skrev jag ett inlägg med inläggsidéer / önskerubriker. Ett av dem var "Pappa". Jag har velat skriva det inlägget länge nu, men inte kommit mig för. Jag har inga problem att skriva på djupet då det kommer till mig själv, men så fort det handlar om andra känns det som att jag hänger ut dem. Men jag känner att det är dags nu.
 
Vi tar det från början...
För två somrar sen berättade mamma att hon och pappa tänkte skilja sig. De hade växt ifrån varandra. Jag blev inte förvånad. Tyckte det kändes vettigt. Jag visste ju t.ex. att mamma vantrivdes där vi bodde och ville flytta närmare stan.
Eftersom de fortsatte bo tillsammans kändes allt som vanligt. Som att vi skulle kunna fortsätta träffas som en familj. T.ex vid högtider. Julen 2013 firade vi tillsammans. Det var en fin jul, inget kändes annorlunda. Tänkte att mina föräldrar skulle skiljas som vänner.
 
Men så flyttade pappa från min mamma och bror. Han bara försvann. Jag hade ju flyttat hemifrån, så jag vet inte riktigt hur det var hemma, men som jag förstått det var det väldigt diffust. Som att han bara bestämde sig för att aldrig mer sova i det huset igen, men utan att klargöra det för mina andra familjemedlemmar. Liksom "Juste, jag bor inte här mer".
Något som däremot var känt var att han träffat någon ny. Så småningom flyttade han hem till henne. Just det här stör mig inte alls, jag tycker det är bra att han äntligen har någon som delar hans största intressen: övernaturliga saker, det andliga, livet efter döden, Gud... Något som jag, brorsan och mamma inte alls är intresserade av. Det var liksom vi mot honom varje gång han började snacka om sånt vid middagsbordet. Då han försökte övertyga oss fast han redan visste vart vår åsikt låg, det störde min mamma speciellt.

Skagen, Danmark 2004
 
Nej. Det som gör mig ledsen är att han liksom försvunnit ur mitt och min brors liv bara sådär, sedan han flyttade hem till henne. Han har bara varit och hälsat på mig tre gånger sedan årsskiftet 2013/2014, och två av dessa gånger gick han knappt in. 
Då jag sms:ar svarar han kanske på var tredje... tillslut. Han har sagt att han inte alltid har telefonen på sig, men borde han inte vara mer tillgänglig per telefon då han inte längre träffar mig personligen? 
Förra året glömde han bort min födelsedag. Sms:ade "Förlåt, jag glömde, grattis!" dagen efter. Han sa att jag skulle få en handgjord drömfångare i present, runt jul sa han att han inte haft tid att göra någon. Fine, whatever, men lova inte saker du inte kan hålla då.
Ännu en sak: han tycks inte kunna lämna sin sambos sida. Hon får självklart följa med, men kommer jag aldrig mer få träffa min pappa bara vi? Jag är väldigt öppen, jag lär gärna känna henne, men jag önskar ändå att det fanns en möjlighet att träffa honom själv. Han sa en gång att han ville bjuda mig på fika och prata på tu man hand, men det har fortfarande inte hänt. So will ut ever? 
Och eftersom han inte klarar av att träffa mamma (mamma har dock inga problem att träffa honom) kommer han aldrig komma på födelsedagar mer. Inte min, inte min brorsans och inte Ivys. Är det värt att styra upp något eget bara för att han också ska få komma och fira? För min egen del kvittar det, vill han fira mig är det upp till honom, men han kan väl i alla fall bry sig om Ivy. Eller? 
Efter skilsmässan framgår det ganska klart vilken förälder jag står närmast. Det känns nästan som att han vid skilsmässan inte bara skilde sig från mamma, utan även från mig och min bror. 
 
Jag börjar undra om han ens vill träffa sitt första barnbarn? Jag har sagt att det bara är att komma. Och vad som gör det hela ännu mer ledsamt är att jag vet att hans nya också precis fått barnbarn - pappas bonusbarnbarn - som de åkt flera mil för att hälsa på flera gånger. Det sa de då de var här i våras. Så varför kommer han inte och hälsar på Ivy? 
Min psykolog har sagt att det jag kan göra är att försöka ta kontakt och bjuda in honom, sedan är resten upp till honom. Han är vuxen, det är hans ansvar. Jag vet hon har rätt, att det inte är värt att lägga tid på någon som inte ger sin tid tillbaka, men det är svårt att bara släppa. Min pappa är ingen dålig människa, han har varit e jättebra pappa under hela min uppväxt, nästan för snäll ibland. Men han har förändrats. Numera känner jag inte alls igen honom. Jag vet knappt hur jag ska prata med honom längre. Allt är bara stelt och jobbigt.
 
Innan var jag bara ledsen för min skull. Och min brors. Men nu är jag ledsen för Ivys skull också. Kommer hon ens få någon morfar? Kommer han att bli okänd för henne? 
Jag fick aldrig träffa min morfar, men det var för att han var död. Ivys morfar lever, han finns bara inte där.

So come a little closer, tell me it's all in our heads


16 JULI || EN LÅT JAG LYSSNAR PÅ NÄR JAG ÄR LEDSEN
Det snarare så att den får mig att gråta. So many feels. Den påminner mig om min och Kims första sommar tillsammans. Han hade den som alarmsignal om mornarna då han skulle till jobbet. 02:43. När Josh Franceschi sjunger "We're young and in love, heart attacks waiting to happen. So come a little closer, tell me it's all in our heads." om och om igen. Hela låten är fin, men just det... Det... Ah... Det och doften av parfymen han brukade ha då... Mitt hjärta går sönder.

We're young and in love, heart attacks waiting to happen

 
3 JULI || EN PERSON JAG KAN BERÄTTA ALLT FÖR
Det är skönt att lätta sitt hjärta då och då, men jag kommer aldrig att säga allt. Då menar jag bokstavligen allt. Jag skulle känna mig naken, helt blottad. Det är inte viktigt att blotta allt.
Men kom ihåg att det är skillnad på att undanhålla viktiga detaljer, att ljuga och på att hålla en del för sig själv. Det som bara är mitt. Men Kim kommer närmare allt än någon annan. Vad jag än känner, bra som dåligt, sjukt som sane, då kan jag berätta det för honom.

Midsommaraftonsförväntningar

 
Imorgon är det midsommarafton. En högtid jag tycker om väldigt mycket och alltid ser fram emot att fira. 
Är klar med alla mina förberedelser:
Har bakat en fin rabarberpaj (samt två saker till, men funderar på att frysa in dem och spara) och köpt både vaniljglass och vaniljsås att ha till. Alkoholfria bubbliga drycker är införskaffade. Har till och med köpt mina favoritchips (typ de enda chipsen jag gillar, se bilden). Och en mycket fin blommig klänning hänger i garderoben och väntar på mig.

Men ändå känner jag mig ledsen.
För jag saknar det allra viktigaste.
Umgänge och planer.
 
Alla jag känner verkar hålla sig på sitt håll. Alla jag frågat endera jobbar eller har andra planer. Till och med min brorsa. Jag har inte ens Kim. Han jobbar och kommer inte hem förrän runt sju.
Jag har egentligen inga problem med att vara själv. Jag är rätt introvert och behöver vara ensam ibland. Men det är skillnad på att vara självvalt ensam och vara ensam mot sin vilja. 
 
Jag vill inte vara ensam. Jag vill fira midsommar, för jag har sett fram emot att göra det. Jag vill hitta på något. Något som inte är vardag (dvs dator och myskväll framför en film). Om det så ska ske då halva kvällen redan är förbi och jag bara har Kim. Vägrar att sitta hemma och känna mig som en fånge i mitt eget hem, för det gör jag tillräckligt redan.
 
Just nu känns jag som ett typiskt exempel på fördomen "Livet tar slut då en blir gravid och får barn". Jag som skulle motbevisa det. Jag ba blir allt jag inte vill bli... #fettbitter #ochliteledsen

Now is good

bild från igårkväll

Jag mår bra nu. Det känns konstigt på något sätt. Det har ju varit kaos i mitt huvud så många gånger de senaste åren att det blivit mitt "Som vanligt".
 
Jag har depperioder ibland. Så är det bara. Jag vet inte om jag är deprimerad på riktigt eller om jag bara är lite nere. Motivationen försvinner, jag vill aldrig riktigt lämna sängen, och när jag gör det vill jag aldrig gå och lägga mig. Dåliga tankar kommer tillbaka, även de som varit bortglömda. 
Depperioder. Oktober var så, februari snäppet värre. Jag kommer nog aldrig slippa det helt.
 
Men ända sedan mars har det bara varit bra. Helt okej. Jag har accepterat hur mitt liv ser ut just nu. Varit nöjd. Livet är helt okej att leva, och helt okej kan faktiskt vara bra nog.
Jag tror inte på perfektion. Det har funnits konflikter, missnöje och tårar. Men det har varit bra. Onda tankar har kunnat viftas i väg, konflikterna har handlat om missnöje i nuet, vanligt vardagsskit. 
 
Det känns skönt. Såklart. Men konstigt. För det var så himla längesedan jag kände så här sist.

Jag mår bra nu.

Tre år


I think it's fair to say... Att Kim och jag har varit tillsammans i hela tre år nu.
Wow. Vi har inget datum eftersom allt egentligen bara hände eftersom, därför är det heller inget vi firar. Men det är ändå fint nog att nämnas.

Vi lärde känna varandra under Pier Pressure 2010 (endagsfestival i Göteborg). Vi gick runt och var kära i Ville Valo från HIM mest hela dagen.
I början av 2012 började vi umgås mer. Då började jag känna något mer för honom än bara vänskap, och uppenbarligen var det ömsesidigt. Men han sa att han ville ta det lugnt, och jag var okej med det. Fast då han ena dagen sa så, och den andra inte alls levde upp till sina ord blev jag smått irriterad (och glad, för jag ville egentligen inte ta det lugnt, hehe). Hans kompis refererade till mig som "Kims flickvän" långt innan han själv gjorde det. Förstår ni min förvirring då det kändes som att vi var tillsammans, och tydligen var det också, men det enda jag fått höra var att vi inte var det... För att han ville jävlas med sin nyfikna släkt... ALLTSÅ KIIIIIIIIIIIIIIIIIMMMM! GAH! Fett taskigt.
Fick tillslut nog and had the talk med honom. Då fick jag veta att han tyckt vi varit tillsammans sedan första gången vi kysstes. Men säg det dååååååååå. LOL.

Haha nä. Jag var inte enbart romantiskt frustrerad den där våren för tre år sedan. Jag var mest glad över att få umgås med en sådan fin vän... pojkvän... vän... pojkvän... Eh.
Nu är jag i alla fall säker på att han är min pojkvän, och snart även pappan till vårt barn. Älskar dig ♥

Det som inte syns

Tvåtusen fjorton. Kände mig så himla ensam. Jag klagade. Inga vänner. 
Men kanske var det jag som var problemet.
I don't know how to friend.
 
Det kommer så himla enkelt för andra. Naturligt.
Saker som anses självklara för er är ett stort frågetecken och en osäkerhet för mig.

Jag vet inte hur man bryr sig.
Jag känner, åh, det är klart jag känner. Men hur agerar man, hur förvandlar en känslorna till ord?
Ord som faktiskt betyder något.
Ord känns så himla litet. Går det att förmedla känslor i ett ynka 'Okej'?

Det var lätt på gymnasiet. Skolan förde oss samman.
Nu hör vi inte av varandra. Är det bara jag, eller är vi alla så? 
Ni har gått vidare med era liv. Jag blir mer och mer introvert.
Och nu är den enda som brydde sig borta.
 
Procrastination. Det är jag. Skjuter upp allt.
Inte bara det som är tråkigt, även det som är viktigt. Även det som är roligt, berikande. Även vänner. 
Det är en ond cirkel. Jag måste ta mig ur.
På promenaden. "Damn, jag glömde mobilen, jag gör det då jag kommer hem". Glömmer.
I duschen. "Just det, när jag är klar!". Glömmer. 
Det handlar inte om tid, för tid har jag i överflöd. 
Det handlar om mitt sämsta personlighetsdrag. Min sämsta ovana. 
Jag vill bryta mig ur. Du förstör mitt liv.
 
Var jag alltid sådan eller blev jag som jag umgicks? Tillsammans, men aldrig nära. 
Den sociala förmågan utvecklades aldrig här. De oskrivna reglerna blev aldrig inlärda.
Jag har börjat fatta det mer och mer.
Och nu är det försent. Allt bara blir fel.

En gång pratade jag med en tjej via mail. Jag hade nyss funnit en annan vän via mail, så med självförtroende sa jag "Jag blir din vän!". Du mådde dåligt psykiskt och försvann ett tag. Du kom tillbaka. Jag minns inte om det var då jag sköt upp svaret eller om det var efter nästa mail, men jag sköt upp det för inga ord var bra nog. Sedan sköt jag upp det mer. Och jag glömde bort det. Och jag kom ihåg. Glömde, och kom ihåg. Det där obesvarade mailet förföljer mig än.
Är det försent att svara nu? Ja. Vad skulle jag skriva? "Förlåt för sent svar". HAHAHAH. Nej. Ursäkter finns inga, ursäkter är patetiska.
Tänk om hon är död?

Maybe I don't deserve friends.
Project improve myself required.


Inlägget Dåtid kunde inte kommenteras, likaså gäller detta. Jag kommer fortsätta att ta bort kommentarsfunktionen på inlägg som är mer personliga, mörka eller känslofyllda. Inlägg som dessa.
Jag gör det för att våga skriva (och kanske också för att slippa "Fin bild" osv just på dessa inlägg).
Mobilversionen verkar dock inte fatta detta.

Tidigare inlägg