Jag är bara så trött

 
Jag har tagit en högst oplanerad men välbehövlig bloggpaus på tre veckor. Jag är bara så trött. Kanske stressad också, jag vet inte. Om jag ska vara ärlig har jag mått rätt kasst de senaste veckorna.

Jag hade en grym Halloween-helg men blev sjukt förkyld i samma veva. Sedan kom PMS-avgrunden. Den är hemsk. Den inträffar kanske varannan eller var tredje menscykel. Tror jag kände precis alla negativa känslor som går att känna den veckan. Och eftersom jag inte haft min domedags-PMS på ett väldigt bra tag (fick inte tillbaka min mens efter Luna förrän i våras och den har inte varit helt regelbunden sedan dess) så visste jag inte om det "bara" var PMS eller om jag började bli deprimerad på riktigt.
Ända sedan det blev höst har jag blivit så himla trött och orkeslös. Och jag vet att jag är stressad och låg. Önskar så att jag kunde älska hösten, men i mitt huvud är det lika grått som vädret. Våren brukade vara min deppårstid, men tydligen inte i år.

Det finns så mycket jag vill göra. Roliga saker. Kreativa saker. Men jag orkar inte. Jag gör det som måste göras. Ge barnen mat och omhändertagande. Försöker få i mig själv mat. Tvättar och dammsuger. Och när kvällen kommer och jag äntligen kan få lite egentid har jag så mycket på min lista att jag inte ens vet vart jag ska börja. Så jag gör inget. Eller annat. Det är inte ens jobbiga saker på min lista, det är saker jag sett fram emot att göra under dagen, "när det tråkiga är klart" eller "när barnen sover". Men jag kan bara inte börja. Härom veckan satt jag upp en spegel (den på bilden) klockan 23 på kvällen bara för att jag kände att jag skulle börja gråta om jag gick och lade mig ännu en kväll utan att ha gjort något produktivt. Och trots att jag inte kan göra något kan jag inte heller gå och lägga mig för att sova. Det går inte. Jag är alltid uppe efter midnatt. Alltid.

En annan stress hänger över jobbet. Jag har sökt fler jobb i år än sammanlagt i mitt liv tidigare. Jag får bara nej på nej och det är sjukt segt. Den här månaden har jag inte ens orkat söka ett enda nytt jobb.
På mitt nuvarade jobb stressar jag över att få ihop tillräckligt många timmar för att allt ska gå ihop. Ju längre från sommaren vi kommer desto färre blir passen på schemat, ändå känns det som att jag jobbar hela tiden. Måste tacka ja och vara tillgänglig alltid,  som om lite snabbmat hängde på livet. 

Ja, och så har vi ju det här med källaren... Den som blev översvämmad när det ösregnade en måndag för ett par veckor sedan. Så kontoret som skulle tömmas och flytta ner för att bli Lunas rum typ nu-ish är fortfarande ett kontor, men även lite halvt ett förråd. Är såklart glad att vi faktiskt inte hunnit flytta ner när detta hände. Men ändå. Det är massa extrajobb vi verkligen inte behövde. Och medan jag väntar på att källaren ska torka letar jag i varje vrå av resten av huset efter andra projekt att ta tag i. Jag hittar så många, men än en gång - Jag vet inte vart jag ska börja. För när kvällen kommer är jag bara trött.

Jag har ju ADD. Min hjärna är konstant kaos. Men just nu är den lite mer kaos än vanligt. Är nästan avis på alla som bara har pandemin som sitt enda problem. At least that's real.

Every second's soaked in sadness, every weekend is a war


Jag gick i genom en fotomapp inför ett kommande throwback-inlägg och blev påmind om en kaosnatt på ett tåg. Det var 2013, såklart. Jag var tvungen att plocka fram min dagbok från tidpunkten, för jag kunde inte komma ihåg varför. Och precis som förra gången jag plockade fram en dagbok från ovannämda år för att fräscha upp minnet till ett blogginlägg, blev jag överväldigad över mina egna tankar och känslor. Jag vet exakt vad det var och varför det blev så, men jag hade förträngt att jag var så pass skadad. Jag var dockt inte offret, jag var monstret. Det är inte bara det att jag inte längre kan relatera till den jag var, jag har svårt att komma ihåg. Och när det står där ordagrant svart på vitt, ord som jag har skrivit men läser som för första gången, lämnar det mig mållös och med en klump i magen. Var jag verkligen så pass fördärvad?
 
Det är som om det finns ett jag innan, ett under tiden och ett efter. Men det var ju ändå jag. Råden lyder, rensa bort era giftiga vänner. Men hur blir det när personen man behöver ta avstånd från är sig själv?
Det är i det förflutna nu. Jag har glömt mycket, men resten får jag leva med. Men Kim då? Går det verkligen att förlåta vad som helst? Liksom, att bli misshandlad som barn rättfärdigar inte mord. Och att bli avvisad av en kvinna rättfärdigar inte våldtäkt. Att ha blivit sårad i det förflutna rättfärdigar inte en att bli ett asshole i nutid.
 
Alltså, vad hände ens? Jag trodde jag visste när jag var mitt i det, men jag vågade inte säga varför. För det är inte okej att må så dåligt över en sån struntsak. Alla är berättigade ett förflutet, jag vet det nu och jag visste det då. Jag var trasig på grund av någonting jag inte fick vara skadad av.
Det var inte förrän senare jag såg hela bilden. Det var inte en enda struntsak, det var allt som samlats på hög genom hela mitt liv, och tillslut brast det. Och det fick mig att inte bara skada mig själv, utan också andra. I synnerhet en. 
 
När jag började högstadiet lämnade jag alla mina vänner bakom mig, för de var yngre. Ny, större skola. Ny klass. Jag har alltid varit blyg, men här blev jag helt inåtvänd. Vi behöver inte fördjupa oss mer än så, det skulle kräva ett inlägg för sig, men jag hade kort och gott inga vänner i högstadiet. Var ensam och tyst i tre år. Jag trodde jag var okej, men i slutet av nian mådde jag nog rätt dåligt.
Gymnasiet blev bättre. Efter en seg start fann jag vänner, fler för varje år. Men vid det laget hade jag halkat efter och min sociala kompetens stod typ på noll. Jag visste inte vem jag skulle vända mig till med de djupare sakerna. Och ingen vände sig till mig heller, inte första hand. 
Och det är där vi har det. Andrahandsvalet. Så många år av att känna sig som ett andrahandsval, eller inget val alls.
 
 
Och sen blev jag kär i Kim. Och han i mig. Han hade precis gjort slut med sin första kärlek, och behövde väl i första hand en vän. Han ville ta det lugnt, och jag respekterade det. Vi båda hade våra hjärnspöken, men över oss var jag bara glad. Jag brydde mig inte alls om det som varit. Han fick prata och säga nästan vad han ville, jag brydde mig inte. Until I did.

Okej, får jag quota en Youtuber vid namn Dylan? 
"She has all these expectations for him because of his past relationship. [...] She expects him to act like he did in his past relationship, because he cared about his relationship, so if he acts differently she would assume that he cares less." 
- Watching To All The Boys I've Loved Before 2

Men också detta från One Tree Hill:
"It's been [two] years and she's acting like it just happened."
"She just found out about it, for her it did just happen."
 
Så det var delvis det. Och delvis att vårt nu blev överskuggat av hans förflutet. Och att hans hjärnspöken som tillsammans med mina blev en olycklig häxblandning. Och plötsligt kunde jag inte leva i nuet. Det var inte bara hans förflutna, det var mitt och allas och jag ville inte att tiden skulle fortsätta gå. I was dreaming backwards.
De dagar jag bara lät tiden gå, stirrandes ut i intet, instängd i min egna hjärna, var de dagar som var bra. För då gjorde jag ingen illa. Ibland tror jag att jag ville göra honom ledsen bara för att kunna trösta honom senare. Jag var världens sämsta flickvän. En hemsk person. På riktigt. Jag. Var. Hemsk.
När jag läser om det i nutid förstår jag verkligen inte hur allt kan vara bra nu. Bara en sida är tillräckligt för att drabbas av grav ångest, men inte för vad jag kände utan för hur jag var. 

Hur blev det bättre? Jag vet inte. Precis som ärr bleknar det med tiden. Det kommer förmodligen alltid ligga och skava, mer för honom än för mig, min hjärna har förträngt så mycket. Vi valde att gå vidare, tillsammans, och med Ivy föll allt som i glömska. Jag rekomenderar ingen att skaffa barn som en lösning på ett problem (jag ville på riktigt ha barn, och hade tänkt på det i över ett år när vi faktiskt blev gravida). För mig blev det räddningen. Jag har aldrig ångrat Ivy, någonsin. Med allt jag har misslyckats med kunde jag i alla fall bli en mamma. 
 
Om det låter som att jag vill lägga skulden på någon annan, vill jag bara säga nej. Det är inte någon annans fel. Det var jag som blev fucked up, och jag vill bara hitta ett varför. Det är en rad händelser och erfarenheter, eller lack there of, som ledde till att jag kraschade. Det var inte bara den där lilla droppen alla andra såg. Och ja, det gjorde mig till en hemsk person.
Men det är över nu.
I'm so sorry.

Jason Adventures

 
Första gången jag träffade Jason skulle vi fota i Skeppsmaln, men det blev snabbt mörkt. Sedan hittade vi norrsken ute vid en landsväg.
 

Jason hade aldrig varit vid Slåttdalsskrevan förut så dit åkte vi en dimmig dag i maj 2017.
 

The awkward moment när är Jason varit i Korea och köpt en cool tröja and I was like why do you have Ed Sheeran-lyrics on your shirt, bro?
 
 
Skallbergsgrottan kallade. Ett av de många ställena i närområdet det tog över 25 år för mig att hitta till.
 

När Kim följde med på ett geocache-äventyr i maj 2018.
 
 
Urban exploring i närområdet. Eventuellt trespassing. Och en geocache funnen.
 
 
Coola pinnar vid Alneskogen. Ja, det var en geocache involverad, men det var bara en liten side note.
 
 
Nej, jag är inte nån idiot som utmanar ödet. Tågrälsen var ur bruk och leder ingenvart.
 

Jason hade byggt en gimbal-thingy och jag ser ut som your average poddare (men egentligen spelade vi in sång till nåt som aldrig blev av).
 
 
Den där gången Jason hade lånat ett underbart objektiv.
 
Jag saknar många just nu. Vänner. Majoriteten av mina vänner bor på annan ort, och vi kanske inte ses så ofta i vanliga fall, men nu  f å r  vi inte ens ses för allas bästa. En del har under hela vänskapen bott på en annan plats, så saknaden är ständig men inte lika markant. En del flyttade för längesen, så en har blivit van. Men Jason flyttade för drygt ett år sedan, och innan dess sågs vi nästan varje vecka. Och nu kan jag verkligen sakna våra äventyr.

Jag lärde känna Jason online för tre år sedan. För gemensamma intressens skull. Foto, film, musik. Avenged Sevenfold. Äventyr. Urban exploring. Jag hade förmodligen inte varit ute och upptäckt nya platser om det inte vore för honom. Jag kan vara ganska bekväm av mig. Och jag hade aldrig testat geocaching, vilket är jättekul, men något jag bara gjort med Jason.

Vi hade filmkvällar, fast vi egentligen inte gillar samma sorts filmer. Jag ville göra musik och musikvideos, så han övertalade mig om att jag kunde sjunga (om jag bara tränade, haha). Vi gjorde en cover, och en till som rann ut i sanden. 
Vi gjorde en kortfilm som var så kass att vi knappt vågar prata om den, och en annan som tog oss till riksfinal i Stockholm. Han blev kompis med Kim och hade Formel1-söndagar. Och han följde med mig till krogen när jag fyllde 25 när ingen annan ville / kunde, trots att han inte är någon partymänniska själv.
Och nu saknar jag honom.
Som det ser ut nu lär det ta ännu ett år innan nästa fotoäventyr kan äga rum.
 

Alla mina nyårsaftnar

 
Gott nytt år! Vi har nu klivit in i 2020! Det fjärde årtiondet i mitt liv. Hade en fin nyår hemma med familjen. Åt lite mat, sedan kom några vänner över. Vi spelade spel och åt chips typ. Skålade in det nya året ute på gatan.
 
Nyårsafton har annars varit en rätt medioker högtid för mig. Ångestfylld på senare dagar. Jag har aldrig blivit inbjuden till en nyårsfest. Jag har bjudit in mig själv eller varit med och planerat. 
Fram tills jag var 15 hade jag fina nyårsaftnar tillsammans med familj och släkt. Sedan drömde jag om glittriga fester med vänner, men det var alltid något som var fel.
 
 
2008. 16 år. Firade iofs med familjen även detta år, men jag hade så tråkigt. Jag ville fira med vänner jag inte hade.

2009. 17 år. Nu hade jag vänner, men jag var hemma själv ändå. Hängde lite med brorsan och hans kompis, och hade Tokio Hotels senaste album på repeat inne i mitt rum. Jag var inte ledsen, men ensam.

2010. 18 år. Äntligen nyårsfest med vänner! Men jag var lite bitter. Nu som vuxen kan jag tycka att det är lite löjligt, för anledningen var att jag inte hade någon alkohol. Och för att vi hängde på Max på tolvslaget.

2011. 19 år. Ett undantag mitt i. Det här året blev det faktiskt bra. En kompis kompis hade fest och jag frågade om jag och min kompis fick komma. Det blev en bra kväll.

2012. 20 år. Det var här jag gick sönder. Min första nyår i ett förhållande. Vi hade planerat fest med våra vänner. Det här skulle bli perfekt. Men han har aldrig brytt sig om högtider. Och han var sur för att jag hade köpt hasch, vilket är rimligt. Men jag ville bara känna mig älskad. Inte utanför. Men det slutade med att jag än en gång kände mig som ett andrahandsval. Allt slutade med tårar. Precis som på min födesedag (inte hörd), och på Thanksgiving (utanför) och en handfull gånger till.
Min värsta nyår någonsin.
 
2013. 21 år. Efter fjolårets disaster sökte vi oss till Skellefteå och min bästa vän Twiggy. Jag var 100% anti-fest och fylla. Film och soffmys, tack. Besvikelsen var att vi gick till en fest ändå. Egentligen var det en rätt trevlig fest, jag mådde bara inte så bra och orkade inte träffa människor jag inte kände.
 
 
2014. 22 år. I Thailand, gravid med Ivy. Men att ångesten kommer som ett brev på posten just den här dagen gick inte att fly från, ens på andra sidan jorden. Tyvärr. För det var en fin kväll. Älskar värme, hatar vinter.

2015. 23 år. Hade livets värsta influensa. Feber och havregrynsgröt till middag. Aldrig varit så sjuk.
 
2016. 24 år. Ångestpåslaget var enormt, och det var min tur att förstöra allt. Egentligen inte för att jag ville, utan för att jag är sämst på att säga nej. Och jag var sur på Kim för att han inte ville hitta på något. Som sagt, han bryr sig inte om högtider. Och därför förstörde jag allt helt och hållet.
Det här är den nyårsafton jag mår sämst av att tänka på idag.

2017. 25 år. För femte året i rad vaknade jag med ångest. Andas. Inga förväntningar. Middag med Kim på en restaurang. Jättebra. Bjöd in mig själv på fest i Umeå. En kompis från utbildningen. Det var kul, men råkade bli för full. Kim körde 10 mil enkelväg för att hämta mig. He's a real MVP.

2018. 26 år. "Ångestfri nyårsafton för första gången på 5 år". Lättnaden. Det är över nu.
Gravid igen. Åt middag och spelade spel hos svärföräldrarna och det var alldeles lagom festligt. 

2019. 27 år. Fortfarande ångestfri. Nu släpper jag drömmarna om den prefekta nyårsfesten. Vad är det ens? Vill jag ens ha den? Måste den "perfekta festen" ske på nyår?

2020. 28 år. 364 dagar kvar. Skulle inte ha något emot att fira hemma med familjen. Bara ta det lugnt. Eller resa till värmen. 

Och så har det gått ett år

 
Den 6 november 2018 dog min mormor, 97 år gammal. Idag är det ett år sedan.
 
Men det här inlägget ska inte handla om sorg och död, det ska handla om ett liv och ett minne. Flera minnen. Ett hyllninginlägg jag hade tänkt skriva långt innan döden hälsade på, men jag är en prokratinator utan dess like.
 
Min mormor hette Syster Ottilia Nilsson, född den 6 februari 1921. Gift med Valter. En son och en dotter. Min mamma är dottern, fosterbarn och senare adopterad. Nej, vi var inte släkt via blod, min mormor och jag, but nonetheless, min mormor.
 
Hon bodde i ett tegelhus som min morfar byggt, bara några kvarter från där jag bor nu. Vänster ut från gården, sedan höger, andra vänster, höger igen och nummer 17, där. Där var jag, ibland med hela familjen, ibland med bara mamma. 
 
 
Fika. Jag älskade fika. Och mormor hade alltid fika. Flera sorter, alltid. Frysen var full. Glasen hade fruktmotiv och jag hade ett eget sugrör. Fjärilsflickan.
Hon hade en glasskål på fot i köket. Alltid fylld med chips. Sourcream & onion. Och oftast fanns det också en godisskål, om inte på vardagsrumsbordet så i skåpet i köket.
Vardagsrummet var ett finrum med heltäckningsmatta. Ingen mat fick förtäras där. Undantaget var chips på julafton.
 
Men hennes hus låg över 2 mil från där jag växte upp. Därför fick mormor ofta övernatta hos oss för att mamma och pappa skulle slippa skjutsa hem henne så sent på kvällen. Det var skoj, men slutade ske när jag kom upp i tonåren.
 
1. Mormor med mig i knät.
2. Julafton 2007 hemma hos oss. 
 
Julaftnarna. Min pappa har tre syskon. Två systrar. Tio av totalt femton kusiner. Vi firade med dem ett fåtal gånger innan jag nått skolålder, efter det firade vi uteslutande med mormor. Ibland hos henne, ibland hos oss. Jag minns sista julen hos henne. 14 år. Jag älskade den julaftonen.
 
En liten parantes. 2011. När hon flyttade till ett boende och huset såldes för att åldern gjort henne sämre. Snart kände hon inte igen mig, gångerna hon väl gjorde det blev färre. Men hon var ändå fortfarande mormor. Kakorna fick vi numera ta med oss själva, men skrattet och humorn fanns kvar. Hur hon kunde skratta åt sig själv när hon insåg att hon upprepade sig, trots att det måste varit jobbigt att mista närtidsminnet. Självdistans.
 
1. Första gången mormor träffade sitt barnbarnsbarn.
2. Sista gången jag och Ivy träffade mormor / gammelmormor, september 2018.
 
Jag började sakna min mormor redan innan hon dog. Och det var därför jag ville skriva det här inlägget. Innan hon försvann. För att minnas allt det bra. Huset. Fikat. Utflykterna, varav vissa jag var för liten för att minnas, men som går att beskåda via foton. Nonstop-blusen. Och rösten. Jag hoppas att jag aldrig glömmer hennes röst. Eller skratt.

♥ Mormor ♥

 
Nu har min älskade mormor tillslut somnat in. Hon blev 97 år gammal. 3 månader kvar till 98.

Det var tisdag och jag hade sovit lite för länge. Ivy behövde få i sig lite frukost innan jag skulle skjutsa henne. Kim var hemma och mådde dåligt.

09:13 ringde mamma. Hon behövde skjuts. Mormor var dålig, de trodde att det här var slutet. Mitt hjärta sjönk ett snäpp, men jag tog det ändå ganska lätt. Det skulle säkert gå bra.
Så körde jag Ivy till farmor (som också är dagmamma). Vi var där 09:50, alldeles för sent egentligen. Svängde in på Jula för Kim ville ha en grej. Sedan hämtade jag mamma (som jag nästan glömt bort att jag skulle i stressen då Ivy bland annat inte ville åka farfars bil).
Jag skulle egentligen titta förbi senare, efter en promenad med en kompis, men jag valde att följa med upp. Vi möttes av en sjuksköterska. Hon var superfin. Alla var superfina mot oss. Jag hade aldrig pallat deras jobb (jag vet det, jag har provat).

Och hon sa att mormor redan hade somnat in. 09:50. Då var jag hos farmor Åsa.
Och jag kände bara att jag borde gått in till Kim och sagt att jag tar Ivy senare. Att han kunde meddela Åsa så fick jag åka och hämta mamma på en gång efter att hon ringt. Då kanske vi hade hunnit. Kanske. Ingen vet. Det gick så snabbt.
Och det är detta som gör mig mest ledsen, att inte få träffa min mormor en sista gång. Vi visste ju att det här skulle ske. Min mormor var gammal. Det senaste året har vi sett henne bli tunnare och tunnare, och minnet har blivit sämre och sämre. Vi var nästan helt säkra på att det skulle ske i år. Och när det väl hände kom det ändå som en smärre chock.

 
Vi fick gå in till mormors rum. Och där låg hon och sov. Hon sov, men hon andades inte. Det var helt tyst. Inte ett ljud. Så märkligt att se en sovande person så stilla, utan andetag.
Hon låg nerbäddad med en tygros i handen. Vi fick sitta där med henne, hålla hennes kalla hand. Jag med mina tårar, och mamma med en lugn röst.
När de bytte mormors tröja till en annan, finare, fick vi sitta i allrummet och fika yoghurt och macka, té och saft.
Sedan fick vi sitta intill mormor en sista gång.

Jag har haft turen att inte behöva förlora så många nära. Morfar dog innan jag föddes. Farmor, min morbror; jag var ganska liten då. Farfar. En del musiker som dött har tagit hårdare på mig än egna släktingar. Jag måste säga att mormor är det dösfall som stått mig närmast. Det är en märklig upplevelse.
Jag hoppas att hon har det bättre nu, utan lidande.
 
Vi ses i nästa liv ♥

Vi väntade på Ivy i ett år, och sedan nio månader till

 
Jag vet inte om jag någonsin har nämnt huruvida Ivy var planerad eller inte. Någonsin. Inte ens till min mamma. Och om sanningen ska fram så var hon det. Planerad. Vi väntade på Ivy i ett år, och sedan nio månader till.
 
Det var sommar och vi hade nyss flyttat ihop. Våren som varit hade varit till synes lugn men kaos för alla inblandade (det vill säga vi två), med svärmar av demoner och andra hemskheter. Jag kämpade för att tiden skulle ändra riktning, och när den aldrig gjorde vad jag önskade kunde jag bara komma fram till en sak: Jag behövde ett nytt liv för att rädda mitt eget.
Och det var då jag på riktigt började längta efter ett barn. Fram tills dess var tanken på barn minst 20 år bort.

Började kära ner mig i bebiskläder, speciellt lurviga med öron 

Hösten kom och jag pratade med Kim. Jag sa att jag skulle sluta ta mina minipiller. Dels för att jag hatade den typen av preventivmedel och dels för att jag ville ha en bebis. Han ville också. Vi var 21 år då.
Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur han kunde gå med på det efter allt vi varit med om det året. Och jag kan inte heller rekomendera att skaffa ett barn som någon slags lösning på ett dåligt mående. Det är bara idiotiskt. Därför kan jag vara tacksam över att det ändå tog den tid det tog.

Det var oktober när jag slutade ta mina minipiller. Jag var naiv och trodde att det skulle vara lätt. Okej att det inte går på första försöket, men tredje och fjärde åtminstone? Men inget hände och varje mens blev en undergång, och den undergången blev värre för varje månad. The botten was nådd den dagen när mensen kom i slutet av mars, eller om det var april. Låg i sängen hela dagen. Orkade inte kliva upp, orkade inte äta. Kim var superfin, lagade middag och tvingade upp mig. När vi åt fick jag ett sms om att min kusin väntade barn, och just den dagen kunde jag inte glädjas över det.

Och det var efter den dagen jag sa FUCK THIS! JAG ORKAR INTE MER! Vi slutar försöka. Om det händer händer det, annars får det väl vara.

Pretty Little Liars

Och i oktober 2014 hände det. Ibland har jag perioder där sex verkligen är det mest ointressanta som finns, och jag antar att oktober 2014 var en sådan period, för vi hade bara sex en gång den månaden. Och efter att ha försökt i (mer eller mindre) ett år, så resulterade det i en Ivy just den dagen. Och jag var inte ens uppochner i en halvtimme.

What happened between us (these oceans are far between our hearts)


Kim och jag. Det drog ett oväder över oss, och det var mitt fel. Jag gjorde slut. Tvåhundratrettiofem dagar senare känns det som att inget av det hände. Nästan.

Where do I even start?
Vrider tillbaka klockan. Ett år.

Hösten 2016. Vem är jag? Vad vill jag? Jag vill härifrån! Jag kan inte vara tillsammans med Kim resten av mitt liv. Monogamy is not my thing, right?
Vänta vem är det? Snygg-kille-på-jobbet. Najs.
Nevermind.

Julen kom. Flashback till när jag inte vågade prata med killarna jag gillade. Det var då. Nu kan jag.
Hej, snygg-kille-på-jobbet, let's be friends.


Tvåtusensjutton.

Jag fick känslor för en snygg (då) kille från Syrien. Jag valde att berätta allt för Kim. Lite i taget. Från början. Från höstens tankar. ”Jag tror jag vill ha ett öppet förhållande”. Och vinterns. ”Fast egentligen är det nog bara en annan jag vill ligga med just nu”.  
Först gick Kim sönder, och sedan slets jag itu. Du. Måste. Välja. En. En hel familj med en halv jag. Eller... Men... Jag vill inte ens ha en ny pojkvän! Eller? Tänk om jag inte vill välja, tänk om det inte går! Varför är det inte acceptabelt att ha känslor för fler än en person samtidigt?! Fast... Jag kanske inte ens är kär i Kim längre.
Allt var kaos. Flyttkaos. Känslokaos.
 
Jag valde familjen. Bröt med kollegan. Han från Syrien. A.
Samlade mina tankar ifred. En månad gick, men jag kom fortfarande fram till samma sak som i höstas. I need to be alone, I need to be free. Monogamy is not my thing.


1 mars. Jag gjorde slut. Anledningarna var många. Jag tar det sen.
Kim blev någon jag inte kände. En främling.

Jag flyttade delvis till mamma. Letade lägenhet. Bodde i huset mina veckor med Ivy tills Kim sa ifrån. "Jag tänker inte flytta mer". Var där ändå, när Kim var på jobbet.

Började träffa A igen. April kom. Jag slutade träffa A. Because of reasons.
 
Våren är en dimma. En avlägsen värld. Jag tänkte mycket. På vad jag ville, på vad jag inte ville. Jag ville aldrig förlora Kim som vän, men han klarade inte av den jag var / den jag blivit. Och tillslut vägde anledningarna att göra slut tyngre.

"Men... Egentligen behöver jag nog bara en paus"
Declined. "Din innebörd av en paus är inte densamma som min"
Okej, vi provar väl din version då. Paus = särbos.
 

Valborg. En jobbdag följd av middag med mamma. Inga planer. Frågade Kim om jag fick komma och vara närvarande vid Ivys första majbrasa. Det fick jag. Och sedan blev jag liksom kvar. Lite i taget. Och snart bodde jag inte längre hos mamma mer. But I was scared, oh, so scared.

Mustn’t get our feet wet, 'cause that leads to regret diving in too soon.
 
Vi funkar. Kim är min bästa vän och det närmaste jag kan komma en soulmate. Han har många brister jag stör mig på, och det är säkert ömsesidigt. Men han är inte bara min pojkvän och sambo, han är min familj. And family comes first.

Inga detaljer

 
Det var höst, sen var det jul, sen var det bara vinter.
Kim och jag lämnade Valhalla. Goodbajs goddamned eternity stairs.
Flyttade till ett litet 40-talshus.
Kaoslivet. Jag hatar att flytta.
2013, 2015, 2017. Vartannat år.
 

Kärlekskaos också. Numera bara en parantes.
Jag fick känslor för någon annan.
Jag hade aldrig tänkt att det skulle gå så långt, men jag är rätt bra på att göra dåliga val.
 
En månad senare:
It's simple, I just fell out of love. It started a long time ago.
Vi har gjort slut. Jag har. But we're stuck in limbo.
 

På onsdag tar tåget mig till Stockholm.
Till Twiggy (bästa, saknar). Till Avenged Sevenfold.

Och det var väl det.

Flyttkaos & triangeldrama


Januari var en jobbig månad. Kaos, väldigt mycket kaos. Pallar inte kaos.
Flyttlådor, stress. För många känslor på samma gång. Heartbreaks. Jag är så himla dålig på att göra val.

Jag saknar att blogga. Jag saknar att pyssla med Ivys fotoalbum och min dagbok. Daaaaaaamn.
Frågade om min framtid, och "Kraften kommer alltid att vara med dig", so I guess I'll be okay.

Nobody missed me anyways

 
Scheisse. Tog visst en oplanerad, relativt ofrivillig bloggpaus på tre veckor.
Tiden bara försvinner. Hatar det. Inspirationen försvann också, men nu är den tillbaka.
Men allt jag helst av allt vill göra prioriteras bort. Nu har det börja värka i hjärtat av saknad. En vilja av att fly allt har börjat växa.
Jag har fyra timmar varje kväll. Fyra timmar för att jag går och lägger mig för sent. Fyra timmar om jag inte jobbar stängning. Fyra timmar där allt ska få plats. Tänk om jag jobbat heltid.

Brukade hata såna som mig. Att blogga sällan är okej så länge det är regelbundet, sa jag. Säg, var tredje dag. En gång i veckan. Inte tre dagar i rad följt av veckor av tystnad. Börjar genast tänka på Dan Howell, min favorit-Youtuber. Jag har blivit honom, minus alla side projects.
Men egentligen, vad spelar det för roll?
Vet bara att jag inte vill göra slut med bloggen.
Den får dö då internet slutar existera.

#firstworldproblems #stressedout


Blankspace


When you want to say something, but you don't have anything to say.
There is a tear in my heart, and while it's sad I'm not sad,
I'm okay and dreaming beyond oceans, but them dreams will kill everyone.
...

Four years strong

 
Four years strong now

The perks of not having an official date that is ours: Kan skriva detta inlägg när jag vill (så länge det är på våren).
Bilderna är från april 2012, 2013, 2014, 2015, och maj 2016, i den ordningen.

Låtar som gör ont




Det här med minnet är så himla häftigt. Vissa saker lite mindre kanske, som det som sitter i benmärgen (hur en går, äter, cyklar) eller bilder och ord och händelser. Men det här men våra olika sinnen. Hur dofter kan ta en tillbaka till en helt annan tid. Men det som fascinerar mig mest är musiken. Det går att resa i tiden. För så sitter jag där med en låt i öronen, en låt som är starkt förknippad med en kort period av mitt liv eller en specifik händelse (för att min hjärna bestämt det), och plötsligt befinner jag mig just där och då känslomässigt. Det känns liksom i hela kroppen. Jag känner dofterna jag kände då, om än vagt, och jag ser platsen, om än inflätad i det mina ögon ser i nuet. Kanske känner jag smakerna med. Och det är bittersweet. 
 
Jag har ett gäng låtar som är starkt förknippade med en tid då jag mådde väldigt dåligt. Bra låtar. Så himla bra låtar. Jag älskade dem då. Nu är jag tvungen att hata dem. Jag klarar inte av att höra dem för jag genomsyras av allt jag kände då. Alla intryck. Med alla sinnen. 
Låtarna ovan är några av dem. Ibland plågar jag mig genom dem, för jag kan inte låta bli. Så bittersweet. Shit. Och så himla fascinerande.
 
Jag tar för givet att alla känner så här om viss musik. Till och med de som inte gillar musik. Hur kan en inte? 

Tjugoåttonde februari

 
Igår var det den 28:e februari. No shit liksom. Idag utnyttjar årets extradag med att uppmärksamma gårdagens anniversarys.

7 år sedan jag började blogga
Den 28 februari 2009 hade jag varit trött på Bilddagboken.se (nu Dayveiws) ett tag och bestämde mig för att börja blogga istället. Kanske blev jag inspirerad efter att ha läst Kensas i ett halvår.
Min dåvarande blogg hette i d a w e, och jag hade den i fyra år. Anledningen till att jag sa hej då till i d a w e var en lång bloggpaus under 2013, för när jag väl blev sugen på att ta upp bloggandet igen var en nystart det enda rätta, annars är jag en sådan som gärna håller fast i mina arkriv.


1 år sedan Kim och jag bytte 56m² och snedtak mot 93m² med balkong
Och vi har ännu inte kommit i ordning! Skandal! För mycket yta och för lite pengar / tid / vilja / fantasi. Hallen är fortfarande helt oinredd, kontoret är kaos, Ivys rum likaså och sovrummet är oinspirerande. Men jag har idéer, massa checklistor, ett köksbord som står och väntar på att bli slipat, och vardagsrummet är i alla fall fint.
Men kan inte låta bli att sakna fina, lilla Ås...


1 år sedan my / our last downfall
I'm still mad, still broken
I started it, but you made it worse

I just wanted to be alone
It was the worst day, but you made it worse

And let's just say you know nothing

As I'm dreaming of you

 
Ligger här och lipar som ett litet barn. Inte för att jag känner mig värdelös som inte orkar ta hand om mitt barn pga feber, och inte heller för att bebisen i fråga är bråkig och vägrar äta från mig, utan för... musik... För att musik finns och kan vara helt otrolig.
 
 
Den här listan skapades 2012. Tillägnad Kim. Och mig. Oss. Det faller sig naturligt att det mesta är från vårt första år tillsammans, för sedan mognar känslorna, och fastnar i låtar mer sällan. 
Och nu ligger jag här och försöker svettas ut febern samtidigt som musiken tar mig tillbaka i tiden - till de vi var för så längesedan men det hade lika gärna kunnat vara igår - med sådan känslomässig kraft att jag inte fattar hur det är möjligt. Alltsååååå shfgihfgkllihd! Musik! Fuck! Vad är verkligt? What is life? Them feeeeeels! SAVE ME! Ahhhhhhhhhhhhhh! Musik! JAG ÄLSKAR MUSIK! But damn, it's killing me, killing me, and it won't stop!!!!!!

Family first

 
 
(låten har inget med bilderna att göra, den är bara bra)

Tunnelbanekillen


Vi åkte bil en dag och James Blunt's låt You're Beautiful dök upp på radion. Det var inte igår, tänkte jag. Minns att jag kom att älska den låten då den var ny. Måste vara tio år sedan nu.

"I saw an angel, of that I'm sure. She smiled at me on the subway. She was with another man. [...]
Yes, she caught my eye, as we walked on by. [...] And I don't think that I'll see her again, but we shared a moment that will last 'til the end. [...] But it's time to face the truth, I will never be with you." sjunger han.

Jag har aldrig tänkt att jag kan relatera till texten, men nu lyssnade jag och insåg att... jag visst kan det? Kind of. För plötsligt minns jag Tunnelbanekillen. Tunnelbanekillen?!

Det var också längesedan. Fem år sedan för att vara mer exakt. Jag skrev en novell om honom. På ett A4 hann jag se honom, bli ytligt kär och sedan glömma honom.

Vi skulle till Gröna Lund, jag och mina vänner. Vi satt på en bänk på T-Centralen och väntade på tunnelbanan som skulle gå mot Ropsten. Våra bänkgrannar lämnade oss och gjorde plats åt honom. Han hade en labret-piercing i läppen och en tatuering på höger handled.
Jag minns egentligen inte hur han såg ut mer än så, men ändå är jag fortfarande övertygad om att den här långa, långhåriga snubben kan ha varit den snyggaste människan jag någonsin sett.

Vad vill jag säga med det här? Måste jag ha någon mening med att nämna detta över huvudtaget? Nja, men jag tänker att vi kommer stöta på människor som lämnar spår i våra minnen, stora som små, men som inte kommer minnas en tillbaka, och som vi fömodligen aldrig någonsin kommer stöta på igen. Men det är okej. Jag tycker det är fint på något sätt.

Pssst... för fem år sedan tyckte jag han påminde lite om han (länk), så det måste ju ligga något i det

Ivy med morfar

 
Ville bara säga att min pappa har varit här nu ♥
Och jag hoppas att vi kan fortsätta hålla kontakten, att jag tillslut kan ha en lika bra relation till båda mina föräldrar.

2 year anniversery | The divorce

LOL it didn't even last for more than one year #sorrynotsorry

Kim och jag har bestämt oss för att inte vara förlovade längre. Okej, jag erkänner, det var mest mitt beslut. Jag sa precis vad jag kände, och han sa att det inte spelade någon roll. Vi kan jämföra det med att en inte skulle gifta sig om bara den ena partnern vill. Det är ju inget en gör för att göra någon annan glad liksom. I alla fall inte i vår värld. 

Men älskar ni inte varandra längre? Jo. Då kan ni ju lika gärna vara förlovade? Sorry, jag ser inte en avbruten förlovning som en nedgradering om det gör mig mer bekväm i mitt förhållande.   

För mig är en förlovning: 
1. Ett löfte om att vilja spendera resten av livet med sin partner, och enligt traditioner ska det leda till giftermål.
2. Ett kärleksfullt löfte om att vilja spendera resten av livet med sin partner likvärdigt med giftermål, men utan att ha det på papper. Det behöver alltså inte leda till giftermål, det är minst lika fint ändå. 

För att spara mig själv tid och förkorta inlägget eskorterar jag er h i t och h i t om ni vill läsa om själva förlovningen (♥ still such a beautiful memory ♥).  

Anywhore. Jag känner att jag bara vill fokusera på livet här och nu. För drygt ett år sedan gick jag och fantiserade ihop mitt drömbröllop, men innerst inne känner jag att giftermål inte är något för mig. Jag vill inte gifta mig. Någonsin. Jag skulle inte klara av att avge ett löfte för resten av mitt liv. "Alltså, man kan faktiskt skilja sig". Haha, jo, men om man tänker så ska man nog inte gifta sig. Och även om en förlovning inte måste leda giftermål så känner jag fortfarande att inte heller det är något för mig. När jag sett ner på mitt diamantprydda ringfinger har det inte riktigt känts som jag. Om jag ska vara ärlig känner jag mig obekväm då andra påpekar att "Vi faktiskt är förlovade". Som om det är mer värt. Det är bara en titel och ringarna är bara en symbol, men för mig har det också varit en slags press. Det har känts som att jag gått emot mig själv och det jag står för. Gjort ett val baserat på att det borde vara det mest romantiska som finns, inte för att jag själv tycker det. 
När jag mått dåligt och tvivlat på oss, då saker varit dåliga, då har jag slitit av mig ringen. Jag vet, det är jättetöntigt. Omoget even. Som att vår kärlek sitter i ringarna, och att det är ringens fel liksom. Så då har jag hellre ett vanligt sambo-förhållande än ett förlovat sådant.  

För mig är det här ett mycket mer moget val än att stanna kvar i något jag själv inte tror på. Och det betyder inte att jag inte tror på vårt förhållande. Jag vill inte vara förlovad. Jag vill bara vara tillsammans med Kim. Det finns andra sätt att visa tillhörighet på än med ett par ringar, för där ligger bara en romantiserad, materiell lycka. Något som understryker det är att det jag saknar mest med förlovningen är ingraveringen i ringarna.

My home is in your heart.

(en textrad ur en fin låt av ett gemensamt favoritband; We Came As Romans)

But know what, my home is still in your heart.

Tidigare inlägg