Kim och jag har bestämt oss för att inte vara förlovade längre. Okej, jag erkänner, det var mest mitt beslut. Jag sa precis vad jag kände, och han sa att det inte spelade någon roll. Vi kan jämföra det med att en inte skulle gifta sig om bara den ena partnern vill. Det är ju inget en gör för att göra någon annan glad liksom. I alla fall inte i vår värld. 

Men älskar ni inte varandra längre? Jo. Då kan ni ju lika gärna vara förlovade? Sorry, jag ser inte en avbruten förlovning som en nedgradering om det gör mig mer bekväm i mitt förhållande.   

För mig är en förlovning: 
1. Ett löfte om att vilja spendera resten av livet med sin partner, och enligt traditioner ska det leda till giftermål.
2. Ett kärleksfullt löfte om att vilja spendera resten av livet med sin partner likvärdigt med giftermål, men utan att ha det på papper. Det behöver alltså inte leda till giftermål, det är minst lika fint ändå. 

För att spara mig själv tid och förkorta inlägget eskorterar jag er h i t och h i t om ni vill läsa om själva förlovningen (♥ still such a beautiful memory ♥).  

Anywhore. Jag känner att jag bara vill fokusera på livet här och nu. För drygt ett år sedan gick jag och fantiserade ihop mitt drömbröllop, men innerst inne känner jag att giftermål inte är något för mig. Jag vill inte gifta mig. Någonsin. Jag skulle inte klara av att avge ett löfte för resten av mitt liv. "Alltså, man kan faktiskt skilja sig". Haha, jo, men om man tänker så ska man nog inte gifta sig. Och även om en förlovning inte måste leda giftermål så känner jag fortfarande att inte heller det är något för mig. När jag sett ner på mitt diamantprydda ringfinger har det inte riktigt känts som jag. Om jag ska vara ärlig känner jag mig obekväm då andra påpekar att "Vi faktiskt är förlovade". Som om det är mer värt. Det är bara en titel och ringarna är bara en symbol, men för mig har det också varit en slags press. Det har känts som att jag gått emot mig själv och det jag står för. Gjort ett val baserat på att det borde vara det mest romantiska som finns, inte för att jag själv tycker det. 
När jag mått dåligt och tvivlat på oss, då saker varit dåliga, då har jag slitit av mig ringen. Jag vet, det är jättetöntigt. Omoget even. Som att vår kärlek sitter i ringarna, och att det är ringens fel liksom. Så då har jag hellre ett vanligt sambo-förhållande än ett förlovat sådant.  

För mig är det här ett mycket mer moget val än att stanna kvar i något jag själv inte tror på. Och det betyder inte att jag inte tror på vårt förhållande. Jag vill inte vara förlovad. Jag vill bara vara tillsammans med Kim. Det finns andra sätt att visa tillhörighet på än med ett par ringar, för där ligger bara en romantiserad, materiell lycka. Något som understryker det är att det jag saknar mest med förlovningen är ingraveringen i ringarna.

My home is in your heart.

(en textrad ur en fin låt av ett gemensamt favoritband; We Came As Romans)

But know what, my home is still in your heart.