♥ Mormor ♥
Det var tisdag och jag hade sovit lite för länge. Ivy behövde få i sig lite frukost innan jag skulle skjutsa henne. Kim var hemma och mådde dåligt.
09:13 ringde mamma. Hon behövde skjuts. Mormor var dålig, de trodde att det här var slutet. Mitt hjärta sjönk ett snäpp, men jag tog det ändå ganska lätt. Det skulle säkert gå bra.
Så körde jag Ivy till farmor (som också är dagmamma). Vi var där 09:50, alldeles för sent egentligen. Svängde in på Jula för Kim ville ha en grej. Sedan hämtade jag mamma (som jag nästan glömt bort att jag skulle i stressen då Ivy bland annat inte ville åka farfars bil).
Jag skulle egentligen titta förbi senare, efter en promenad med en kompis, men jag valde att följa med upp. Vi möttes av en sjuksköterska. Hon var superfin. Alla var superfina mot oss. Jag hade aldrig pallat deras jobb (jag vet det, jag har provat).
Och hon sa att mormor redan hade somnat in. 09:50. Då var jag hos farmor Åsa.
Och jag kände bara att jag borde gått in till Kim och sagt att jag tar Ivy senare. Att han kunde meddela Åsa så fick jag åka och hämta mamma på en gång efter att hon ringt. Då kanske vi hade hunnit. Kanske. Ingen vet. Det gick så snabbt.
Och det är detta som gör mig mest ledsen, att inte få träffa min mormor en sista gång. Vi visste ju att det här skulle ske. Min mormor var gammal. Det senaste året har vi sett henne bli tunnare och tunnare, och minnet har blivit sämre och sämre. Vi var nästan helt säkra på att det skulle ske i år. Och när det väl hände kom det ändå som en smärre chock.
Jag skulle egentligen titta förbi senare, efter en promenad med en kompis, men jag valde att följa med upp. Vi möttes av en sjuksköterska. Hon var superfin. Alla var superfina mot oss. Jag hade aldrig pallat deras jobb (jag vet det, jag har provat).
Och hon sa att mormor redan hade somnat in. 09:50. Då var jag hos farmor Åsa.
Och jag kände bara att jag borde gått in till Kim och sagt att jag tar Ivy senare. Att han kunde meddela Åsa så fick jag åka och hämta mamma på en gång efter att hon ringt. Då kanske vi hade hunnit. Kanske. Ingen vet. Det gick så snabbt.
Och det är detta som gör mig mest ledsen, att inte få träffa min mormor en sista gång. Vi visste ju att det här skulle ske. Min mormor var gammal. Det senaste året har vi sett henne bli tunnare och tunnare, och minnet har blivit sämre och sämre. Vi var nästan helt säkra på att det skulle ske i år. Och när det väl hände kom det ändå som en smärre chock.
Vi fick gå in till mormors rum. Och där låg hon och sov. Hon sov, men hon andades inte. Det var helt tyst. Inte ett ljud. Så märkligt att se en sovande person så stilla, utan andetag.
Hon låg nerbäddad med en tygros i handen. Vi fick sitta där med henne, hålla hennes kalla hand. Jag med mina tårar, och mamma med en lugn röst.
När de bytte mormors tröja till en annan, finare, fick vi sitta i allrummet och fika yoghurt och macka, té och saft.
Sedan fick vi sitta intill mormor en sista gång.
Jag har haft turen att inte behöva förlora så många nära. Morfar dog innan jag föddes. Farmor, min morbror; jag var ganska liten då. Farfar. En del musiker som dött har tagit hårdare på mig än egna släktingar. Jag måste säga att mormor är det dösfall som stått mig närmast. Det är en märklig upplevelse.
Jag hoppas att hon har det bättre nu, utan lidande.
Hon låg nerbäddad med en tygros i handen. Vi fick sitta där med henne, hålla hennes kalla hand. Jag med mina tårar, och mamma med en lugn röst.
När de bytte mormors tröja till en annan, finare, fick vi sitta i allrummet och fika yoghurt och macka, té och saft.
Sedan fick vi sitta intill mormor en sista gång.
Jag har haft turen att inte behöva förlora så många nära. Morfar dog innan jag föddes. Farmor, min morbror; jag var ganska liten då. Farfar. En del musiker som dött har tagit hårdare på mig än egna släktingar. Jag måste säga att mormor är det dösfall som stått mig närmast. Det är en märklig upplevelse.
Jag hoppas att hon har det bättre nu, utan lidande.
Vi ses i nästa liv ♥
▾ Ellen Gräntz säger:
Beklagar. <3
Trackback
