Kim och jag. Det drog ett oväder över oss, och det var mitt fel. Jag gjorde slut. Tvåhundratrettiofem dagar senare känns det som att inget av det hände. Nästan.

Where do I even start?
Vrider tillbaka klockan. Ett år.

Hösten 2016. Vem är jag? Vad vill jag? Jag vill härifrån! Jag kan inte vara tillsammans med Kim resten av mitt liv. Monogamy is not my thing, right?
Vänta vem är det? Snygg-kille-på-jobbet. Najs.

Nevermind.

Julen kom. Flashback till när jag inte vågade prata med killarna jag gillade. Det var då. Nu kan jag.

Hej, snygg-kille-på-jobbet, let's be friends.


Tvåtusensjutton.

Jag fick känslor för en snygg (då) kille från Syrien. Jag valde att berätta allt för Kim. Lite i taget. Från början. Från höstens tankar. ”Jag tror jag vill ha ett öppet förhållande”. Och vinterns. ”Fast egentligen är det nog bara en annan jag vill ligga med just nu”.  

Först gick Kim sönder, och sedan slets jag itu. Du. Måste. Välja. En. En hel familj med en halv jag. Eller... Men... Jag vill inte ens ha en ny pojkvän! Eller? Tänk om jag inte vill välja, tänk om det inte går! Varför är det inte acceptabelt att ha känslor för fler än en person samtidigt?! Fast... Jag kanske inte ens är kär i Kim längre.
Allt var kaos. Flyttkaos. Känslokaos.

 

Jag valde familjen. Bröt med kollegan. Han från Syrien. A.
Samlade mina tankar ifred. En månad gick, men jag kom fortfarande fram till samma sak som i höstas. I need to be alone, I need to be free. Monogamy is not my thing.


1 mars. Jag gjorde slut. Anledningarna var många. Jag tar det sen.
Kim blev någon jag inte kände. En främling.

Jag flyttade delvis till mamma. Letade lägenhet. Bodde i huset mina veckor med Ivy tills Kim sa ifrån. "Jag tänker inte flytta mer". Var där ändå, när Kim var på jobbet.

Började träffa A igen. April kom. Jag slutade träffa A. Because of reasons.

 
Våren är en dimma. En avlägsen värld. Jag tänkte mycket. På vad jag ville, på vad jag inte ville. Jag ville aldrig förlora Kim som vän, men han klarade inte av den jag var / den jag blivit. Och tillslut vägde anledningarna att göra slut tyngre.

"Men... Egentligen behöver jag nog bara en paus"
Declined. "Din innebörd av en paus är inte densamma som min"
Okej, vi provar väl din version då. Paus = särbos.

 

Valborg. En jobbdag följd av middag med mamma. Inga planer. Frågade Kim om jag fick komma och vara närvarande vid Ivys första majbrasa. Det fick jag. Och sedan blev jag liksom kvar. Lite i taget. Och snart bodde jag inte längre hos mamma mer. But I was scared, oh, so scared.

Mustn’t get our feet wet, 'cause that leads to regret diving in too soon.

 

Vi funkar. Kim är min bästa vän och det närmaste jag kan komma en soulmate. Han har många brister jag stör mig på, och det är säkert ömsesidigt. Men han är inte bara min pojkvän och sambo, han är min familj. And family comes first.