We're going to hell


Jag är så himla besviken. När jag först hörde om att Trump skulle ställa upp som kandidat i det Amerikanska presidentvalet trodde jag att det bara var ett skämt. Trodde på riktigt inte att skulle kamma hem det. Då. I år har jag inte direkt känt mig lika hoppfull.
Jag tycker synd om alla som röstade på Hillary. Jag är besviken på alla som gjorde det möjligt för Trump att vinna (tycker nog lite synd om dem också).
Jag hatar att det här inte bara kommer påverka dem, utan hela världen.
En man som Trump (som intenedvärderar alla som inte är vita cis-män) borde inte få besitta en av världens mäktigaste positioner.
Hoppas att de som jobbar för honom är somewhat vettiga och inte kommer låta honom göra allt för stor skada.
 
The world is going down
(but only if we let it)

I dunno. Kände bara att jag var tvungen att skriva något BECAUSE I'M SO PISSED OFF och rädd att över hur det här kommer påverka USAs minioriteter. Fuck.

Jag vill byta efternamn

 
Hej, jag heter Ida Vestin. Vestin. Det är så himla tråkigt. Dessutom:

Kim har ett taget efternamn sedan 2014, vilket är det efternamn även Ivy fått. Vet inte om jag vill skriva det här eftersom det är så unikt, men kan säga att det är The Hobbit-inspirerat. Förut var tanken att jag skulle ta samma efteramn (om jag fick för Kim), men nu vet jag inte.

Vad jag vet är att jag och min bror inte längre delar efternamn med någon av våra föräldrar. Mamma tog tillbaka sitt gamla efternamn och min pappa tog Ninas efternamn när de gifte sig (vilket jag förstår, för det är supersnyggt). Och av mina 13 kusiner på pappas sida är det bara tre av dem som heter Vestin.
Så jag vet inte, Vestin saknar liksom mening på något sätt.

Jag vet också att jag inte kommer byta till mammas efternamn. Jag har svårt att identifiera mig med det. Det känns väldigt "min mamma" eftersom hon hetat det större delen av mitt liv, men det var min biologiska mormors efternamn och för mig var hon aldrig min mormor (min mamma var fosterbarn / adopterad).

En del av mig vill ta Kim och Ivys efternamn, men en del av mig vill hitta ett eget namn. En stor del av mig vill ha samma efternamn som Ivy, men en lika stor del vill ha kvar V:et, eftersom det har en stor betydelse i varför Ivy heter som hon gör.

Dilemman. Tankar. Peace out.

Sprid kärlek, inte hat

 
Älskar denna ♥ Kim har spelat den säkert hundra gånger det senaste året. R.I.P Christina Grimmie.

Det är så himla orättvist, vidrigt och inhumant att någon kan ta sig rätten att bestämma huruvida en annan människa ska få leva mer eller inte.
Jag har inte ens ord för det som hände i samma stad bara ett dygn senare, jag vet bara att det gör ont i hjärtat att läsa. Massmordet på en gayklubb. För att inte tala om alla krig som alltid pågår, och världsfreden som inte existerar.

Sprid kärlek, inte hat.

En tumblr-favorit

 
Maybe they don't want this thrown in their faces either! Haha alltså... Jag förstår verkligen inte homophobia. Demi, hetero, homo, bi, asexuell... Spela roll, ens sexuella läggning är ens egen ensak. Kärlek är något fint, alla ska få vara med ♥

(källa)

Kläder har inget kön

 
Förra året skrev jag ett inlägg om hur jag tänker kring hur jag vill klä Ivy, och i det inlägget nämnde jag att jag inte gillade gulligull... och sånt... Men det gör jag visst. Jag gillar gulliga kläder till bebisar. Inte sockersött, men gulligt, sure. Det är fint. Älskar små koftor, gärna stickade / virkade. Aw. Kewt.
Fast jag tycker ändå att "pojkavdelningarna" oftast har snyggare kläder. Inte för att jag klär Ivy så som jag tycker är snyggast, det finns faktiskt ganska många plagg i hennes garderob jag egentligen inte tycker är så fina. För att 1. Det mesta av Ivys kläder är begagnat (är inte lika kräsen då), och 2. Har bara valt en bråkdel själv. Men det är okej. Så länge det går att matcha, haha, för det är det viktigaste. Missmatchat är ett sånt där störningsmoment som min ADHD-hjärna inte orkar med. 
 
 
Innan det blir helt off topic... Grejen är att jag, som jag försökte få fram i förra inlägget, inte vill köna kläder. För kläder har inget kön. Hade jag haft en pojkbebis skulle jag också gärna klätt honom i fina koftor och gulliga bodys och ja, till och med klänning (fast eftersom jag inte köper bebisklänningar själv hade jag förmodligen inte ens haft några då). Allt som finns i Ivys garderob skulle lika gärna kunna klä en pöjk. I mean whatever, bebisar ser ändå bara ut som bebisar (dvs små goklumpar, aw). Det är vi vuxna som könar. Det är vi vuxna som uppfostrar tjejer till att bli "tjejer" och pojkar till att bli "pojkar". Det är så. Om ni tvivlar så ska ni veta att de sa det i Vänner, så då måste det ju vara sant. I 8x09 "The one with the rumor". Kolla:
Will till Rachel: "That's right. We said your parents flipped a coin, decided to raise you as a girl, but you still had a hint of a penis." 
 
Skulle aldrig betvivla någons könstillhörighet bara på grund av dens kläder. If you say it's a boy, it's a boy, und so weiter. Tror ingen betvivlar att jag är kvinna trots att hälften av mina överdelar är av herrmodell (hatar "girly"-modell på bandtröjor) och att Kim är man trots att han ärvt färgglada jeans av sin syster. 
 
Fick en bra kommentar under förra inlägget av Peace Rev, där hon kunde sätta ord på mina tankar (typ bättre än jag själv).
 
Haha. Kan inte låta bli att känna mig lite töntig som skriver ett seriöst inlägg om kläder, hur ens bebis kläder ser ut. Gah. Så länge hen har kläder liksom.
Men ja, faktum kvarstår, jag förstår inte varför det är så viktigt, eller snarare, varför det kan kännas fel att klä en tjej för pojkigt och en pojke för tjejigt. I jut don't get it. "Ja, men jag klär min tjej tjejigt för att det är fint!". Ja, totally! Är helt med på poängen där. Men. Blir det fult helt plötsligt på en bebis med snopp? Bara en fråga.

Jag skolkade från jobbet och insåg att jag visst är en feminist

Bilder av Ambivalently Yours: tumblr | shop

Som en av många saker skulle jag betitla mig själv som feminist. Jag har inte feministiska värderingar för att jag är feminist, utan jag är feminist för att jag anser mig ha feministiska värderingar.
 
Det var drygt två år sedan jag kom fram till den slutsatsen, alltså att "Hey, jag är ju faktiskt feminist". Tankar och känslor om människors lika värde har växt sig starkare ju äldre jag blivit. Det har väl funnits i bakhuvudet hela tiden, och även om jag inte minns exakt hur jag tänkte som tonåring så vet jag med säkerhet att jag hade ett mycket mer trångsynt och egoistiskt tänkande då än nu.
 
Det var ett reportage i tidningen Veckorevyn som fick mig att inse att "Jo, jag är nog feminist ändå". Det var i juni 2013 och jag skulle ha min tredje inskolningsdag på sommarvikariatet jag hade då, men tanken på att gå dit gav mig så mycket ångest att jag spenderade dagen i bilen på parkeringen på min pojkväns jobb. Vid lunchtid hann rastlösheten ikapp mig, så jag gick till Coop och köpte Veckorevyn, en tidning som jag varken köpt eller läst någonsin förut. Och i den tidningen läste jag om två offentliga personer som var feminister, och om ej namngivna offentliga personer med feministiska värderingar men som inte ville "beblanda sig med 'dem'". Det var då jag insåg att jag varit en av de där personerna som inte velat beblanda mig med 'dem', trots feministiska värderingar. Jag insåg hur dumt det var, och bestämde mig för att jag visst var (är) feminist. 
 
Fast på senare tid har jag börjat undra vad det spelar för roll att jag har feministiska värderingar. Egentligen. Jag gör ju liksom inget, jag bara tycker. Och tänker. Och läser en himla massa, för jag älskar att läsa andras texter för de är så himla bra på att använda språket, förmedla sina åsikter och få sina tankar till ord så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Ibland läser jag förstås om något jag inte alls håller med om... Men då gör jag heller inget, för jag orkar inte lägga ner energi på att tjafsa med någon på internet. Och jag orkar inte skriva upprörda inlägg om det heller, för jag vill formulera mig perfekt, och tappar jag minsta lilla inspirationsglöd så blir det inte bra.
Istället tänker att det jag läser lär mig något, gör mig mer öppen och mindre trångsynt, utvecklar mina värderingar och åsikter, sätter ord på känslor och åsikter jag inte visste jag hade och kan vara till hjälp för att argumentera mot något som jag tycker känns fel i verkligheten. Ge andra perspektiv till trångsynta ögon. Men jag kommer inte argumentera emot, för jag har social fobi och är väldigt emotionell (dock inte svag), så de enda som får ta del av mina värderingar är Kim. Kanske min mamma.
 
Det här inlägget skulle egentligen bara handla om när jag insåg att jag var (är) feminist, så innan det spårar: Även om jag inte skulle säga att jag bokstavligen kämpar för jämlikhet och en bättre värld, så känns mina värderingar i slutändan ändå viktiga. Jag vill ju, men att läsa och tycka är väl inte att kämpa, eller? Jag tänker att sättet jag uppfostrar min dotter på är ett sätt, att det räknas. Att även om världen kanske inte gör så, så tänker i alla fall inte jag låta Ivy känna sig mindre värd, svagare eller underlägsen bara för att hon är tjej. Jag vill att hon ska växa upp och se världen som en plats för alla, där kön inte spelar någon roll och där det som ses som ickenormativt nu är lika mycket norm för henne, att inget är konstigt... Och så vidare... Blöh... Jag vet inte, men något sånt.

God natt (jag tappade inspirationen och skrivflowet)

All monsters are human

Jag är rädd. Skolmorden i Trollhättan. Hot mot minst sju andra skolor idag. Menar ni allvar, är ni bara troll som gömmer er bakom en skärm eller vill ni slippa skolan en dag? Vi kan tyvärr inte chansa. Det är allvar.
 
Jag har tänkt en del på skolskjutningar i år. Förmodligen i samband med att jag såg avsnittet S03E16 With Tired Eyes, Tired Minds, Tired Souls, We Slept av One Tree Hill (där det var en skolskjutning), kanske för att jag drömt hemska drömmar där jag haft tunga vapen riktade mot mig i mitt eget hem och sedan vaknat i panik och tårar. Det spelar ingen roll. Jag är rädd.
Ibland fantiserar jag om att bo i USA, men så tänker jag på att alla skolskjutningar som ägt rum och på att jag inte vill lämna Ivy på skolan med rädsla för att något sånt ska hända varje dag. Och så tänker jag att det är tur att vi bor i Sverige, för här slipper jag den rädslan. Men inte längre. Vi må ha strikta lagar mot skjutvapen, men det stoppar uppenbarligen inte en mördare. Hen hittar andra vapen. Det går inte att vara naiv längre. Det känns som att ingen plats i världen är tillräckligt säker.

De börjar ifrågasätta säkerheten på skolan, men egentligen, ingen skola jag någonsin har klivit in i har haft någon "säkerhet". Det är bara att kliva in och känna sig välkommen. Skolan ska vara en trygg plats, men ska vi verkligen börja behöva ha metalldetektorer som på flygplatser för att den ska kännas trygg? Ska föräldrar i fortsättningen behöva vara rädda då de lämnar sina barn i skolan?

Jag satt och läste om det hemska i natt. Jag kan inte ens föreställa mig rädslan barnen kände då de var tvungna att bevittna och vara med om det här. Inget barn - eller vuxen - förtjänar det. Jag förstår inte hur en människa kan göra något sådant.

Jag är rädd. 
För mig själv, för Ivy och för alla andra.

"Inte alla män"

 
Bildkälla

Ni vet då folk snackar, ofta inom feminismen, om machokulturen eller om en eller flera män som t.ex. begått våldsbrott... eller något... och så vidare... Och så kommer det någon som påpekar "Men inte alla män!". Haha, alltså suck. Men, duh! Såklart inte alla män! Alla som heter Ida gillar inte pulled pork heller (jag heter Ida... och gillar pulled pork... men alla Idor gör inte det). Människor är rätt bra på att ta saker för givet annars, så varför inte göra det även i de här fallen? Eh? 
 
Eller då någon pratar om något relaterat till kvinnors rättigheter, något ämne där kvinnor råkar ha det lite svårare eller något annat med fokus på kvinnor (för att vi kanske bara kände för att snacka om något kvinnligt, I dunno), och så måste någon flika in "Men männen då?".
*facepalm*
Jo, absolut, men måste männen alltid få vara med då? Den här gången var det en kvinna som fick ta plats, let her goddammit. Ni måste inte bli butthurt bara för att ni inte fick vara med idag. Det är som att säga "Ah men HIV då?" då vi uppmärksammar cancer. Båda är viktiga, men nu handlar det inte om det, okej? En ska inte behöva ursäkta sig med att det finns större eller värre problem eller ämnen varje gång man snackar om ett annat. 
 
Jag är helt för jämställdhet. But this is ridiculous. Är (de) män (som kommenterar sånt) verkligen så rädda att världen ska tas över av kvinnor (om det nu skulle vara så farligt). Har aldrig hört någon inflika "Men inte alla kvinnor!" då någon snubbe slänger ur sig "Haha, alltså brudar är så, så, så... och de kan inte hantera..." (sorry, jag kan faktiskt inte komma på något konkret för jag är för awesome, men ni fattar... väl?). I mean, just saying... Dudes, please! :*

PS. Not all men, but yes all women.

Bara bebiskläder


Fina bebiskläder. De övre köpte jag innan Ivy föddes, de undre har hon fått i present av släktingar.

Alltså, vadå tjejigt och pojkigt? Egentligen. Det delas in i tjejkläder och killkläder redan från de minsta storlekarna, då det egentligen bara borde handla om bebiskläder och barnkläder. När jag väljer kläder utgår jag från vad jag tycker är fint eller fult, inte vad som passar bäst till mitt barns kön. 
 
Vi tog aldrig reda på vilket kön Ivy hade innan hon föddes. Det spelade såklart ingen roll vilket det blev, men jag var rädd att om det blev en flicka skulle det bli fritt fram för släkt och vänner att köpa klänningar, rosa och ryschpysch. Bara för att hon är en tjej.
Med facit i hand kan jag säga att, jo, visst har det blivit ett och annat rosa, med spets och gulligull, men inte jättemycket. Och egentligen är det väl inget fel på puttinuttgull, det är bara inte min smak. Jag hade inte satt på henne sånt om hon var en pojke heller. Skillnaden är att jag tror folk inte ens hade köpt sånt till oss då. Så det handlar inte om att klä henne "pojkigt" eller enbart könsneutralt (för det finns mycket i de kategorierna som inte är min smak heller), lika lite som att jag skulle klätt henne "tjejigt" om hon var en pojke.
 
It's very simple. Jag tycker om de flesta färger. Rosa, grönt, turkost, gult... Jag tycker inte om ljusgult, khakigrönt eller när det blir för mycket färger i en rörig kombo. Jag tycker om all-over-prints, gärna med djurmotiv, grafiska mönster, mössor med öron och musikrelaterat. Jag tycker inte om prints med fordonsmotiv, randigt i mer än två färger, sportiga monogram och - slogans, fula mitt-på-magen-tryck eller plotter. Med reservation för undantag (men alltid oavsett kön).
 
Det handlar alltså inte heller om att utesluta färger. Det handlar om att jag inte vill välja rosa och sockersött bara för att Ivy är en tjej. Jag tänker, skulle jag inte valt det till henne om hon var en pojke, varför ska jag välja det till henne då hon är en tjej? 
Liksom, försök avgöra könet på en okänd bebis iklädd, säg, en vit body. Det går inte förrän man tittar innanför blöjan. Är det därför det är så viktigt att klä dem könsstereotypt? För att det ska synas? För mig är det självklart att Ivy är min dotter (tills hon eventuellt säger något annat) oavsett kläder, och för mig är det oviktigt om det syns för alla andra eller inte.
Fast så kommer vi till dubbelmoralen. Klänningar. Jag skulle nog inte sätta på min bebis en klänning om det var en kille. Faktiskt. Och lite därför har jag svårt att klä Ivy i klänning trots att jag tycker det är fint, ibland. Så jag kommer ta emot de jag får av andra, men låter nog bli att köpa själv. Some shit are just too deep inrotat alltså, och må så vara då.

För visst finns det större och viktigare saker och sätt än just hur en väljer att klä sitt barn, men jag tror att det börjar redan där. Jag vill skydda mitt barn från könsstereotyper och könsroller, ge henne större valfrihet. När Ivy är tillräckligt stor för att kunna välja själv ska hon känna att det är lila mycket okej att klä sig i rosa fluff som sportigt och blått. Eller tufft rosa och blå spetsar. Och samma sak om jag någon gång skulle få en son. Han ska kunna klä sig i en prinsessoutfit utan att bli kallad fjollig. Jag vill inte vara delaktig i att propsa på könsroller på mitt barn. Det känns som att resten av världen är tillräckligt bra på att begränsa, så jag väljer att ta avstånd. Och jag börjar med kläderna. Nästa stopp är leksakerna.
 
PS. Jag tror självklart att även folk som klär sin bebis mer eller mindre könsstereotypt väljer de kläder de tycker är fina. Och ni får såklart klä sina bebisar hur ni vill. Det här är mina åsikter om mitt barn.

"Människor lever för att arbeta, inte arbetar för att leva"



@liaobitian för @klasshat någongång i våras

Alltså jag vill ju jobba (och plugga med för den delen) men jag hatar det faktum att det bara finns två alternativ i den här världen: att jobba eller att plugga för att jobba sen och allt annat är liksom oacceptabelt och ses ned på (+ att pengar är allt som betyder något).

När kommer morfar?

Maj 1996

På måndag blir Ivy 6 veckor gammal. Hennes morfar - min pappa - har fortfarande inte varit och hälsat på. Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen och tycka det är konstigt.
 
                                                               När hon var tretton dagar skickade jag detta sms:
 
Det tog två veckor innan han svarade, men förmodligen bara för att han också behövde nämna något om kvarvarande saker i huset han och mamma håller på att sälja (nu sålt). Nu har det gått ytterligare två veckor... Varför kommer han inte och hälsar på? 
 
Förra hösten skrev jag ett inlägg med inläggsidéer / önskerubriker. Ett av dem var "Pappa". Jag har velat skriva det inlägget länge nu, men inte kommit mig för. Jag har inga problem att skriva på djupet då det kommer till mig själv, men så fort det handlar om andra känns det som att jag hänger ut dem. Men jag känner att det är dags nu.
 
Vi tar det från början...
För två somrar sen berättade mamma att hon och pappa tänkte skilja sig. De hade växt ifrån varandra. Jag blev inte förvånad. Tyckte det kändes vettigt. Jag visste ju t.ex. att mamma vantrivdes där vi bodde och ville flytta närmare stan.
Eftersom de fortsatte bo tillsammans kändes allt som vanligt. Som att vi skulle kunna fortsätta träffas som en familj. T.ex vid högtider. Julen 2013 firade vi tillsammans. Det var en fin jul, inget kändes annorlunda. Tänkte att mina föräldrar skulle skiljas som vänner.
 
Men så flyttade pappa från min mamma och bror. Han bara försvann. Jag hade ju flyttat hemifrån, så jag vet inte riktigt hur det var hemma, men som jag förstått det var det väldigt diffust. Som att han bara bestämde sig för att aldrig mer sova i det huset igen, men utan att klargöra det för mina andra familjemedlemmar. Liksom "Juste, jag bor inte här mer".
Något som däremot var känt var att han träffat någon ny. Så småningom flyttade han hem till henne. Just det här stör mig inte alls, jag tycker det är bra att han äntligen har någon som delar hans största intressen: övernaturliga saker, det andliga, livet efter döden, Gud... Något som jag, brorsan och mamma inte alls är intresserade av. Det var liksom vi mot honom varje gång han började snacka om sånt vid middagsbordet. Då han försökte övertyga oss fast han redan visste vart vår åsikt låg, det störde min mamma speciellt.

Skagen, Danmark 2004
 
Nej. Det som gör mig ledsen är att han liksom försvunnit ur mitt och min brors liv bara sådär, sedan han flyttade hem till henne. Han har bara varit och hälsat på mig tre gånger sedan årsskiftet 2013/2014, och två av dessa gånger gick han knappt in. 
Då jag sms:ar svarar han kanske på var tredje... tillslut. Han har sagt att han inte alltid har telefonen på sig, men borde han inte vara mer tillgänglig per telefon då han inte längre träffar mig personligen? 
Förra året glömde han bort min födelsedag. Sms:ade "Förlåt, jag glömde, grattis!" dagen efter. Han sa att jag skulle få en handgjord drömfångare i present, runt jul sa han att han inte haft tid att göra någon. Fine, whatever, men lova inte saker du inte kan hålla då.
Ännu en sak: han tycks inte kunna lämna sin sambos sida. Hon får självklart följa med, men kommer jag aldrig mer få träffa min pappa bara vi? Jag är väldigt öppen, jag lär gärna känna henne, men jag önskar ändå att det fanns en möjlighet att träffa honom själv. Han sa en gång att han ville bjuda mig på fika och prata på tu man hand, men det har fortfarande inte hänt. So will ut ever? 
Och eftersom han inte klarar av att träffa mamma (mamma har dock inga problem att träffa honom) kommer han aldrig komma på födelsedagar mer. Inte min, inte min brorsans och inte Ivys. Är det värt att styra upp något eget bara för att han också ska få komma och fira? För min egen del kvittar det, vill han fira mig är det upp till honom, men han kan väl i alla fall bry sig om Ivy. Eller? 
Efter skilsmässan framgår det ganska klart vilken förälder jag står närmast. Det känns nästan som att han vid skilsmässan inte bara skilde sig från mamma, utan även från mig och min bror. 
 
Jag börjar undra om han ens vill träffa sitt första barnbarn? Jag har sagt att det bara är att komma. Och vad som gör det hela ännu mer ledsamt är att jag vet att hans nya också precis fått barnbarn - pappas bonusbarnbarn - som de åkt flera mil för att hälsa på flera gånger. Det sa de då de var här i våras. Så varför kommer han inte och hälsar på Ivy? 
Min psykolog har sagt att det jag kan göra är att försöka ta kontakt och bjuda in honom, sedan är resten upp till honom. Han är vuxen, det är hans ansvar. Jag vet hon har rätt, att det inte är värt att lägga tid på någon som inte ger sin tid tillbaka, men det är svårt att bara släppa. Min pappa är ingen dålig människa, han har varit e jättebra pappa under hela min uppväxt, nästan för snäll ibland. Men han har förändrats. Numera känner jag inte alls igen honom. Jag vet knappt hur jag ska prata med honom längre. Allt är bara stelt och jobbigt.
 
Innan var jag bara ledsen för min skull. Och min brors. Men nu är jag ledsen för Ivys skull också. Kommer hon ens få någon morfar? Kommer han att bli okänd för henne? 
Jag fick aldrig träffa min morfar, men det var för att han var död. Ivys morfar lever, han finns bara inte där.

Att säga man

bakgrund / blommor

Jag har det senaste året lagt märke till att allt fler skriver 'en' istället för 'man'. Ni vet, som i "Man brukar ju göra så".
Jag har för mig att jag läste ett inlägg på något socialt medie skrivet av en feminist, som handlade om att hon bytte ut man mot en för att könsneutralisera, och för att man associerar till män. 
 
Efter det inlägget började jag lägga märke till att det var väldigt många som bytte ut man mot en. Även jag. Inte för att jag trodde det var något slags feministiskt statement, utan för att utmana mitt sätt att skriva. Jag visste ju hur ofta både jag själv och andra använde ordet 'man', och hur himla inbitet det är. Jag tycker fortfarande att det låter snyggare i de flesta fall. Försök att få uttrycket "Där ser man" låta snyggt utan ordet 'man'. LOL nej.
 
Numera använder jag alltså både 'man' och 'en' (men oftast man), men i första hand vill jag använda 'jag', 'du' eller 'de' osv. Mest för att jag avskyr statusarna på Facebook i stil med "Då har man satt hatten på hästen". Alltså man? Varför säga 'man' då du uppenbarligen menar dig själv?! DU har satt hatten på hästen! Tycker det kan liknas med ett annat irriterande fenomen: att tala i tredje person. Like, soooo annoying. 
 
Men att jag ens började reflektera över ordet 'man' från början var pga engelskan. De säger 'one' (one can't simply do that) eller 'you' (you just don't fart on your cat like that). Så varför skulle det inte funka med samma ord i svenskan? När jag tänker efter är det faktiskt den första kopplingen jag gjorde då jag såg folk använda 'en' istället för 'man'. Att de tog efter engelskan.
 
Men för att återkomma till man och en. Tycker att det är trevligt med könsneutrala alternativ (alltså folk som ba "det finns bara han och hon", bara inse att i vissa fall är det sjukt nödvändigt och behändigt med könsneutrala ord, ingen har liksom bett er avsäga ert kön för det). Men faktum är att jag alltid sett även ordet man som könsneutralt. För jag ser det som att man är en förkortning på människa, vilket både hon, han och hen är. Precis som med boken Of Mice And Men, den är på svenska översatt till Bland möss och människor. Titeln refererar alltså till människor, inte enbart män. Så även om jag tyckte att feministen jag nämnde högst upp hade en poäng, håller jag inte med henne. Att jag även gärna använder 'en' är för att det alltid är kul att utveckla sitt språk.

Nej, tack till kärnkraft i Pyhäjoki

 
Det finns planer om att bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki, norra Finland (ungefär i höjd med Skellefteå, på andra sidan Bottenviken). De har redan skövlat skog. Tycker det är helt idiotiskt. Minst sagt.

Min vän Ida gör halsband och armband (och annat) för en valfri summa pengar som alla ska gå till ett protestläger mot kärnkraftverket (det pågår i skrivande stund). Jag köpte ett flaskhalsband med sand och en snäcka från Hanhikivi, platsen där det snart (hoppas inte) kan komma att stå ett nytt, äckligt kärnkraftverk.

Så kolla in Idas inlägg, och var gärna med och sponsra det hela:
Sponsra lägret i Hanhikivi - smycken av mig
5. Monthly makers - magi
 
Jag måste erkänna att jag inte är jätteinsatt i miljöfrågor, och är inte heller särskilt påläst då det kommer till detta (mer än det Ida skrivit). Men jag vet i alla fall att jag är helt emot kärnkraft.

Det här med kreativitet

 
Jag har många gånger fått höra "Du är så duktig på att rita/måla/skapa, varför utvecklar du inte det här mer, vidareutbilda dig! Du borde jobba med det här!"

Well, alltså, jo. Fast nej. Jag kanske skulle kunna jobba med bild och skapande, men det är ändå min hobby. Jag säger inte blankt nej, men jag gillar att ha det för mig själv. Jag skulle kunna ägna mer tid åt att skapa och sedan sälja det jag gör, men jag vill inte att det här, som jag gör för min egen skull, ska börja handla om pengar och därmed förlora det riktiga värdet: att det får mig att må bra.

Jag säger inte att jag aldrig skulle kunna sälja eller ge bort något jag gjort.
Däremot kommer jag aldrig skapa något för pengarnas skull.

Och det här med att vidareutveckla... Varje gång jag skapar, vare sig det handlar om att rita, måla, pyssla med min dagbok, göra smycken, skulptera, hålla på med Wreck This Journal, baka eller göra schablontryck på klädesplagg så utvecklas jag ju. Kanske inte mycket, men lite. Och eftersom det är så himla mycket jag tycker om att hålla på med då det kommer till bild och skapande så förstår jag att jag aldrig kommer bli proffs. För jag kan inte välja. Jag kommer inte att fördjupa mig i en enskild skapandeform. Jag vill leka runt med allt.

Det mesta handlar om vad jag känner mig inspirerad till att göra. Därför kan det kännas drygt då någon kommenterar "Åh, vad grym du är på att måla, du borde utveckla det här, måla mer!". Tack för komplimangen, men det finns inget jag borde när det kommer till skapande. Känner jag att jag vill måla, ja, då kan jag måla. Känner jag för att baka, japp, det fixar jag. Vill jag rita kläder, då plockar jag fram min Top Model-bok. Åh, snyggt halsband, jag ser om jag kan pyssla ihop ett liknande. And so on. Tappar jag inspirationen till att göra en kreativ sak, så har jag alltid någon annan som kan locka mig. Det jobbiga är då jag vill göra allt samtidigt, haha.

Jag älskar att kunna leka runt med allt.

Hund vs. katt

kollage av mig, bilder via tumblr
 
Alltså, jag måste bekänna en sak som i mångas ögon kanske ses som helt absurd. Jag gillar inte hundar. Say whaaaaaat?! 

Man kan vara hundmänniska eller kattmänniska. Kanske både och eller ingendera. Jag är definitivt en kattmänniska. Alltid varit (sånär som på en kort period i mitten av tonåren, tror jag hade en identitetskris). Som jag tjatat och drömt om att ha katt under åren... Och nu när jag har två skulle jag aldrig vilja vara utan.
Hundar anses ju vara "Människans bästa vän", but I just don't feel it. Jag känner så om mina katter, kan inte tänka mig bättre djursällskap än dem. Jag känner inte alls att katter är oförutsägbara, de har bara ett eget liv. De är självständiga och mystiska, men också gosiga och sociala.
Men hundar... Vill inte generalisera, men jag tycker att majoriteten av alla hundar är så himla "på". Det är jobbigt. Och jag hatar den där speciella hunddoften som många hundar har. Den gör mig illamående. Och nog för att konstant jamande katter (träffat en hona som löper? Gahhhhhhhh), men hundars skall är mycket värre. 

Att säga att jag ogillar hundar är väl att ta i. Hundar är okej, I'm really trying då jag träffar en. Alla djur är fina på sitt sätt. När jag var liten älskade jag verkligen min brorsas kompis mopsar (och var rädd för deras siames-katter, haha). Jag har faktiskt många gånger tänkt att jag kanske ändå vill ha en hund någon gång i framtiden.
Då Kim och jag blev tillsammans och pratade om framtiden fanns ofta en hund med i bilden. En Bruce eller en Sykes. Men jag känner bara mer och mer "Nej, jag vill INTE ha en hund". Vilket gör jag-älskar-djur-men-speciellt-hundar-Kim ledsen (det var jag som övertalade honom att skaffa katt, han tyckte inte om katter innan), men jag skulle aldrig palla ansvaret en hund innebär, speciellt inte nu. Vi har redan två katter och nu ska jag liksom få en bebis också. En människa! HELL to the NO! Sorry, Kim ♥ Någon gång i framtiden kanske jag känner mig redo för en mops eller så, men det ligger i så fall låååååååååångt in i framtiden. Typ som andra känner över att skaffa barn känner jag över hundar.

Haha, haters gonna hate, detta är bara som jag känner.
Så, är ni hund- eller kattmänniska? Eller kanske något annat eller inget-djur-alls-människa?

Jag älskar att kunna se

Jag måste bara få säga att... JAG ÄR SÅ HIMLA TACKSAM ÖVER ATT JAG SER BRA. För det är en sak jag ofta tar för givet. Min syn. Den finns ju liksom bara där. Men det senaste året har jag insett att jag inte alltid kommer att se så här bra. Båda mina föräldrar har synfel. Mamma fick glasögon i tonåren, och pappa i 30-årsåldern. Det är bara en tidsfråga innan min kära syn även sviker mig.

Kim har också synfel. Han har berättat att han gick genom hela högstadiet utan att kunna se vad det stod på tavlan i klassrummet. Att han inte gjorde något åt det förrän i gymnasiet. Varje gång han berättar det, eller nämner hur dåligt han ser får det mig att uppskatta det faktum att jag kan se. Så. Himla. Mycket.
Alltså, jag kan inte ens föreställa mig hur det är att se dåligt. Jag går typ runt och tänker att alla som inte har glasögon ser lika bra som jag. Linser syns ju inte. Kim har linser. Det tog lång tid innan jag fattade att han har det. För jag tar för givet att alla kan se bra bara för att jag inte har erfarenhet av något annat.

Haha, svammelinlägg...

Ja. Jag ville bara offentliggöra min uppskattning över att kunna se bra utan hjälpmedel, för jag uppskattar det väldigt mycket. Det är alltså ingen diss mot synfel eller glasögon.

*knackar i trä så att jag inte råkar ut för en olycka som gör mig blind typ imorgon*

Ingen vill anställa en gravid

 
Arbetslöshet är aldrig något jag skrivit om i bloggen. Det har känts ointressant. Kanske till och med skämmigt. Folk har så mycket åsikter (fördomar) kring arbetslöshet och arbetslösa. Nej, det är liksom inte bara "att skaffa ett jobb". Alla har olika förutsättningar och det kan bero på så himla många olika saker. Men ändå står man där och känner sig helt värdelös då någon frågar "Vad gör du på dagarna då?" för femtioelfte gången. Det enda giltiga svaret är ju jobb eller studier, tydligen.
Men nu, nu skriver jag om det här. 

 
Först, lite historia: 
Tog studenten 2011 (med ett helt okej slutbetyg om det har någon betydelse). Var helt oförberedd på livet efter gymnasiet, blev typ oförmögen till att göra något alls då allt plötsligt låg i mina händer utan skolans trygghet. Jag var inte helt clueless, jag hade en plan, och då 2011 blev 2012 började jag jobba allt mer mot att uppfylla mitt mål. Det gick segt, men ett år senare hade jag i alla fall kommit halvvägs, om inte mer. 
Fast då kraschade jag emotionellt. Det tog över och jag släppte allt jag jobbat mot. Jag ville ingenting längre.

Sedan dess känns det som att mitt liv varit en stiltjé. Ett evigt velande. Fylld av omotivation. Planen jag hade gav jag upp. Det blev bara så. Och allt jag försökt med sedan dess har bara runnit ut i sanden.

Jag har försökt anpassa mig efter Arbetsförmedlingens krav. Jag har bestämt mig för att plugga, för att sedan ge upp den tanken. Jag har gått hos jobbcoacher och haft praktik. Jag har börjat hoppats, bara för att låta det dö ut igen. Har fått höra mer än en gång att "de" ska hjälpa mig, t.ex. på AF, och sedan har inget hänt.
Jag kanske varit lite väl naiv som faktiskt trott att jag ska få hjälp. Vill man något här i världen ska man göra det själv. Såklart. Jag får skylla mig själv att jag har extremt svårt med att komma igång med saker. Att jag har social fobi. Japp.


Jag måste erkänna, jag har inte varit jättebra på att söka jobb. Jag har haft perioder av "Blöh, vill inte jobba, kan inte" och det är inte direkt något jag är stolt över och gått och skyltat med. Men jag kan inte direkt ta tillbaka det nu.
Och jag har varit kräsen. Det får man ju egentligen inte vara, men jag känner att det är viktigt att kunna trivas på sitt jobb. Jag vill inte bli depremerad på grund av ett jobb. Min pojkvän blev det av sitt förra jobb, och det följde med honom hem, påverkade oss båda. Det är inte värt det.

Sommaren 2013 jobbade jag på ett äldreboende. Ett jobb jag sökte för att göra alla andra nöjda. Like, "Hey, nu har jag sökt ett jobb som jag troligtvis kommer att få, nu är jag inte värdelös längre". Jag hatade det jobbet. Tredje inskolningsdagen vaknade jag med ångest och Kim fick nästan släpa mig från sängen till bilen. Men jag kom bara halvvägs, jag klarade inte av att gå dit. Spenderade hela dagen på en parkeringsplats.
Jag kunde ha gett upp helt då, men jag kämpade mig genom den sommaren trots att jag vantrivdes och var ledsen varje dag. Jag är glad att jag gjorde det, men jag gör det inte igen, hur lätt det än är att bli vikarie inom äldrevården. Jag har testat det nu.

Jag vill ha ett jobb jag känner att jag kan klara av. Jag vet inte förrän jag testat, men jag känner ändå till mina förmågor. Säljare? På Telefon? Aldrig. Prata i telefon, ringa folk jag inte känner, vara extremt utåtriktad? Grinar nästan vid tanken. De säger att enda sättet att komma över sina fobier är att möta dem, men man börjar väl inte spela på Hard om man är Beginner? Hur mycket jag än önskar att jag var den där supersociala personen, så är jag inte det, inte på långa vägar.


Men så... I november förra året fick jag veta att jag är gravid. Ända sedan dess har jag bara velat hitta ett jobb nu, nu, nu. Jag har hoppats på att i alla fall hinna några månader innan jag får barn. I mars var jag grym på att söka jobb (jämfört med tidigare). Jag har både velat och gjort. Jag har varit hoppfull och stolt över mig själv att jag faktiskt tagit tag i det. Jag har varit mindre kräsen. Matbutiker, parkarbete och städjobb. Sånt jag känner att jag skulle kunna klara av, och har mer eller mindre intresse av.
Men nu är det bara tre månader kvar till BF och under april har hoppet bara runnit av mig mer och mer. Ingen vill anställa en gravid. Ingen anställer någon som bara kan jobba i högst tre månader. Och jag går snart in i Fas 3 på Arbetsförmedlingen. Gahhhh! Jag är less på att vara hemmafru. Är less på att känna rädsla över att folk ska fråga "Vad jag gör" utan att kunna ge något vettigt svar (så snälla sluta fråga).

Men trots att jag sitter här helt hopplös har jag faktiskt lyckats få en jobbintervju imorgon. Det är ett sommarjobb på tre månader, och jag ska ha en bebis runt månadsskiftet juli / augusti, så jag har rätt låga förväntningar. Speciellt eftersom det är ett ganska fysiskt krävande jobb. Men jag har inget att förlora på att gå på en intervju känner jag. Det är ett jobb jag faktiskt vill ha, och om jag inte får det nu skulle det vara intressant även i framtiden.

mvh just-another-housewife

Because 5inist

 
En Facebook-bekant lade upp massa bra bilder idag och nu har jag förmedlat några av dem hit. Yay.

Slaskbajs VS mens

 
Bild 1 / Bild 2

Jag såg en reklam om Finish diskmaskinsrengöring på tv en kväll. De visar bilder på matrens-slask-sörja?! Och så säger de något om att det passerar x antal kg mat genom diskmaskinen bla bla... *kräks* JAG HATAR SLASKBAJS! Jag skulle hellre betala för att någon annan tar bort allt äckel ur slasken än att göra det själv. Grymt taskig reklam. 

Det fick mig att tänka på reklam om mensskydd. Där är vätskan som ska representera blod blå. Blå. Så de (reklamskapare, samhället, vad vet jag) kan visa brun äckelsörja, men det går inte att visa en mensvätska som är röd. Hur töntigt? Jättetöntigt faktiskt.
Inget av det kanske direkt är jättemumsigt, men själv tycker jag ändå att slaskbajs är vidrigare. Vad tycker ni? Haha.

Bra Instagram-konton


Jag vill tipsa om tre Instagram-konton som jag tycker är bra, intressanta och läsvärda. Instagram handlar ju framför allt om bilder, men i det här fallet är det som står skrivet det viktiga.

@HUMANSOFNY
Humans of New York är ett väldigt fint konto tycker jag. Bilderna är street-foton av en (eller ibland två) New York-bor och i texten följer en liten berättelse ur personens liv. Ibland korta, ibland långa. Sorgliga eller lyckliga. Dåtid eller nutid. Det är väldigt intressant, eftersom det bevisar att varje individ bär på en unik livshistoria, stor som liten. Alla har något att berätta.

@KLASSHAT
Baserat på inskickade berättelser och erfarenheter av att växa upp eller leva med dålig ekonomi, att behöva vända på varenda krona. Om klasshat, fördomar och folk som tar för givet att alla har råd. Ett viktigt konto bland trångsynthet och vardagslyxande. I medel- och överklassen tar många så mycket för givet, allt från julklappar och utlandsresor till riktig mat för dagen som om deras verklighet matchar alla andras, och tänka "de som är fattiga är dumma och får skylla sig själva". Ögonöppnare och mycket "feels", ibland även lite igenkänning (vet inte riktigt vart jag ska placera mig själv, men skulle säga att min familj var nedre medelklass under min upppväxt, kanske övre arbetarklass i perioder?).

@HORSTIGMAT
Baserat på inckickade berättelser och erfarenheter av sexarbetare, och de fördomar deras yrke ofta innebär. Jag vet inte varför eller hur, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett ner på sexarbete, mer än då jag förlitat mig på bilden som samhället målat upp för en (att bara de som mår dåligt eller är outbildade skulle överväga att bli prostituerad eller strippa). Den bilden kom jag dock att riva sönder någon gång i tonåren, och jag tycker att prostitution borde vara lagligt (om man är över 18). Jag tänker inte motivera mig vidare eftersom det förmodligen skulle behöva ett eget inlägg, utan säger bara: Följ. Varesig du ser snett på sexarbete, stöttar det eller bara är intresserad av andras åsikter och erfarenheter inom detta område.
 

Ber om ursäkt in advance för att jag är sämst på att uttrycka och motivera mig ibland, haha. Det jag vill få ut är att dessa konton är värda att följa. Punkt.

Tidigare inlägg