När kommer morfar?

Maj 1996

På måndag blir Ivy 6 veckor gammal. Hennes morfar - min pappa - har fortfarande inte varit och hälsat på. Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen och tycka det är konstigt.

 

                                                               När hon var tretton dagar skickade jag detta sms:

 

Det tog två veckor innan han svarade, men förmodligen bara för att han också behövde nämna något om kvarvarande saker i huset han och mamma håller på att sälja (nu sålt). Nu har det gått ytterligare två veckor... Varför kommer han inte och hälsar på? 

 

Förra hösten skrev jag ett inlägg med inläggsidéer / önskerubriker. Ett av dem var "Pappa". Jag har velat skriva det inlägget länge nu, men inte kommit mig för. Jag har inga problem att skriva på djupet då det kommer till mig själv, men så fort det handlar om andra känns det som att jag hänger ut dem. Men jag känner att det är dags nu.

 

Vi tar det från början...

För två somrar sen berättade mamma att hon och pappa tänkte skilja sig. De hade växt ifrån varandra. Jag blev inte förvånad. Tyckte det kändes vettigt. Jag visste ju t.ex. att mamma vantrivdes där vi bodde och ville flytta närmare stan.

Eftersom de fortsatte bo tillsammans kändes allt som vanligt. Som att vi skulle kunna fortsätta träffas som en familj. T.ex vid högtider. Julen 2013 firade vi tillsammans. Det var en fin jul, inget kändes annorlunda. Tänkte att mina föräldrar skulle skiljas som vänner.

 

Men så flyttade pappa från min mamma och bror. Han bara försvann. Jag hade ju flyttat hemifrån, så jag vet inte riktigt hur det var hemma, men som jag förstått det var det väldigt diffust. Som att han bara bestämde sig för att aldrig mer sova i det huset igen, men utan att klargöra det för mina andra familjemedlemmar. Liksom "Juste, jag bor inte här mer".

Något som däremot var känt var att han träffat någon ny. Så småningom flyttade han hem till henne. Just det här stör mig inte alls, jag tycker det är bra att han äntligen har någon som delar hans största intressen: övernaturliga saker, det andliga, livet efter döden, Gud... Något som jag, brorsan och mamma inte alls är intresserade av. Det var liksom vi mot honom varje gång han började snacka om sånt vid middagsbordet. Då han försökte övertyga oss fast han redan visste vart vår åsikt låg, det störde min mamma speciellt.

Skagen, Danmark 2004

 

Nej. Det som gör mig ledsen är att han liksom försvunnit ur mitt och min brors liv bara sådär, sedan han flyttade hem till henne. Han har bara varit och hälsat på mig tre gånger sedan årsskiftet 2013/2014, och två av dessa gånger gick han knappt in. 

Då jag sms:ar svarar han kanske på var tredje... tillslut. Han har sagt att han inte alltid har telefonen på sig, men borde han inte vara mer tillgänglig per telefon då han inte längre träffar mig personligen? 

Förra året glömde han bort min födelsedag. Sms:ade "Förlåt, jag glömde, grattis!" dagen efter. Han sa att jag skulle få en handgjord drömfångare i present, runt jul sa han att han inte haft tid att göra någon. Fine, whatever, men lova inte saker du inte kan hålla då.

Ännu en sak: han tycks inte kunna lämna sin sambos sida. Hon får självklart följa med, men kommer jag aldrig mer få träffa min pappa bara vi? Jag är väldigt öppen, jag lär gärna känna henne, men jag önskar ändå att det fanns en möjlighet att träffa honom själv. Han sa en gång att han ville bjuda mig på fika och prata på tu man hand, men det har fortfarande inte hänt. So will ut ever? 

Och eftersom han inte klarar av att träffa mamma (mamma har dock inga problem att träffa honom) kommer han aldrig komma på födelsedagar mer. Inte min, inte min brorsans och inte Ivys. Är det värt att styra upp något eget bara för att han också ska få komma och fira? För min egen del kvittar det, vill han fira mig är det upp till honom, men han kan väl i alla fall bry sig om Ivy. Eller? 

Efter skilsmässan framgår det ganska klart vilken förälder jag står närmast. Det känns nästan som att han vid skilsmässan inte bara skilde sig från mamma, utan även från mig och min bror. 

 

Jag börjar undra om han ens vill träffa sitt första barnbarn? Jag har sagt att det bara är att komma. Och vad som gör det hela ännu mer ledsamt är att jag vet att hans nya också precis fått barnbarn - pappas bonusbarnbarn - som de åkt flera mil för att hälsa på flera gånger. Det sa de då de var här i våras. Så varför kommer han inte och hälsar på Ivy? 

Min psykolog har sagt att det jag kan göra är att försöka ta kontakt och bjuda in honom, sedan är resten upp till honom. Han är vuxen, det är hans ansvar. Jag vet hon har rätt, att det inte är värt att lägga tid på någon som inte ger sin tid tillbaka, men det är svårt att bara släppa. Min pappa är ingen dålig människa, han har varit e jättebra pappa under hela min uppväxt, nästan för snäll ibland. Men han har förändrats. Numera känner jag inte alls igen honom. Jag vet knappt hur jag ska prata med honom längre. Allt är bara stelt och jobbigt.

 

Innan var jag bara ledsen för min skull. Och min brors. Men nu är jag ledsen för Ivys skull också. Kommer hon ens få någon morfar? Kommer han att bli okänd för henne? 

Jag fick aldrig träffa min morfar, men det var för att han var död. Ivys morfar lever, han finns bara inte där.

Starkt av dig att skriva om detta! Jag har själv problem i min så kallade familj. Jag träffar inte mina föräldrar alls längre på grund av vad som har hänt tidigare, och det är så illa så att om jag tror att jag kommer att "tvingas" till det eller att de dyker upp så får jag oftast panikattacker. Så jag förstår hur känsligt grejer om familjer som inte fungerar kan vara, och hur det kan påverka en. Jag har dock inte skrivit så mycket om vad som hänt mig, utan bara hintat lite och nämnt lite löst. De flesta av mina bloggläsare som följt bloggen ett tag vet att jag inte har kontakt med mina föräldrar och lite om min bakgrund, men aldrig riktigt vad som egentligen hände. Att lästa det här får mig att fundera på om jag kanske också skulle ta och berätta något. Kanske. Någon gång.

En del föräldrar alltså =/ modigt av dig att dela med dig av detta!

Usch så hemskt det kändes att läsa detta! Du är så himla modig och stark som delar med dig av detta och jag kan inte göra annat än att hoppas att vad som än händer så kommer allting lösa sig. Stor kram till dig och din familj <3

åh, modigt Ida att du delar med dig.
Jag tror väldigt många känner igen sig, däribland jag, men inte så starkt att jag och pappas relation förändrats.
Det är riktigt ledsamt att läsa, jag hoppas han kanske finner tillbaka på något sätt. Finns så många som liksom bara blir "blinda" för sin egen familj, så underligt och tyvärr vanligt :(
Tiden kanske visar något annat.

Många kramar! <3

nej vad tråkigt! hoppas han tar sig tid och hälsar på ivy nångång :/

Usch, va tråkigt.. Hoppas att han kommer och hälsar på ivy någon gång längre fram iallafall! Stor kram till er!

Modigt av dig att skriva så öppet om detta!
Så himla tråkigt när familj eller släkt beter sig sådär.
Jag har knappt kontakt med någon i min familj eller min släkt och det är jättetråkigt men det är ju deras beslut.
Det man ska tänka på är att de är dem som kommer ångra sig i slutändan.
Stor kram till dig!

Starkt av dig att skriva om tycker jag! Och jag hoppas att din pappa kommer och hälsar på lilla Ivy snart! <3

Det där kändes i mitt hjärta. Fick en extrem rädsla att det blir samma sak när jag flyttar hemifrån. mamma och pappa har båda hittat nya inom de närmsta 2 åren. Det var typ 2,5 år sen de gick skilda vägar. Vad händer med all kontakt då? Vi träffar mamma en gång i veckan på torsdagsmiddag. Pappa träffar vi varje dag, han bor kvar i våran villa medan mammsen flyttade till lägenhet. Jag kan inte förmå mig att tänka att de inte skulle vara där båda två när jag får barn.
För jag vill så gärna skaffa barn, typ nu nu (men jag måste vänta för allas skull). Jag känner så intensivt att det är det jag vill leva för. Min familj. Kunna säga min familj utan att det innebär mina föräldrar också. En egen liksom.
Så fantastiskt starkt och modigt att skriva detta. Det får en att tänka, verkligen!! Du verkar vara så bra. Och Ivy är fantastiskt gullig!
Måste bara få önska dig all lycka i världen och blev superglad när jag såg att din pappa äntligen hälsat på.
STOOOOR KRAM!!