Death by Glee | A memorial post

För några veckor sedan möttes alla Glee-fans av nyheten om att ännu en stjärna från serien dött. Naya Rivera som spelade Santana i serien drunknade den 8 juli. Ganska precis 7 år efter att Cory Monteith (Finn) tog en överdos som kostade honom livet. Men tydligen är de inte de enda forna WMHS-elever som gått bort. Av en slump fick jag veta att Naya inte är den andra, utan den tredje från orginal-castet som gått bort. Vilar det en förbannelse över McKinley High? Vem står på tur? Är Naya kanske inte alls den tredje, utan kanske den femte? 
 
Nej. Det var bara tre. "Bara". 3 av alla  orginal-New Directioners på 7 år skulle jag säga är mycket. 
Hur som haver, det här är mitt memorial-inlägg till dessa tre bortgånga Glee-skådisar. Glee som är en av mina bästa feel good-serier.
 
 
Naya Rivera | Santana Lopez
Född: 12 januari 1987 - Död: 8 juli 2020 (33 år)
 
Min waman crush och förmodligen en av mina favoritkaraktärer i serien. Sassy Santana. Älskade hennes röst. De senaste åren ägnade hon sin tid åt dans-serien Step Up: High Water, som ger mig höga vill-se-känslor. Gör de ett Naya-tribute-avsnitt kommer jag gråta, fer sure.
Naya dog genom drunkning. Hon var ute med på en sjö med sin son. När den hyrda båten inte blev returnerad vid utsatt tid åkte företaget som ägde båten ut för att leta efter den. De fann båten och 4-åringen, som låg och sov. Enligt sonen hade Naya lyft upp honom på båten för att rädda honom innan hon själv försvann. Hennes kropp hittades den 13 juli, exakt sju år efter Cory Monteiths död.
Mitt hjärta går sönder. Bara att Naya drunknade är i sig tragiskt, men barnet! Lilla pojken! Att förlora sin mamma och dessutom behöva bevittna det. Vilket trauma. Det gör ont i mig. 
 
 
Mark Salling | Noah "Puck" Puckerman
Född: 17 augusti 1982 - Död: 13 januari 2018 (35 år)

Alright. Här orkar jag inte ens gå in på vem han var som person efter att fått veta att han var åtalad för barnpornografiinnehav vid tillfället av sin död. Jag var aldrig något större fan av Puck i Glee heller, men reagerade ofta på att han såg alldeles för gammal ut för att spela 16 (vilket är vanligt i filmvärlden, men i vissa fall är det värre än andra).
Enligt Fox News hade han tusentals bilder på barn i sin ägo, och året innan sin död erkände han sig skyldig. Han hann dock inte få sin dom, eftersom han några månader innan valde att ta sitt liv genom att hänga sig. Jag tänker inte säga att jag är pro-suicide, men det han gjorde sig skyldig till är minst sagt vidrigt. Usch.
 
 
Cory Monteith | Finn Hudson
Född: 11 maj 1982 - Död: 13 juli 2013 (31 år)
 
Cory som spelade Finn i Glee var precis som de ovannämnda en huvudkaraktär redan från början, men jag vill minnas att första avsnittet kretsade väldigt mycket av honom. Men till skillnad från Naya och Mark dog Cory medan serien fortfarande var aktuell. Han dog mitt emellan säsong 4 och 5. Anledningen var en överdos av heroin och alkohol. Vid tillfället dejtade han sin co-star Lea Michele som spelar Rachel Berry.
Jag minns väl när nyheten om hans död nådde mig. Jag var på jobbet (ett äldreboende) när Kim sms:ade mig. Han visste att jag följde Glee. Det kom som en chock. Kändisdödsfallen var inte lika täta då som nu (som påverkat mig personligen då, människor dör varje dag år ut och år in).
Hösten som följde tillägnades Finn ett helt avsnitt, S05E03 - The Quarterback.
 
Bildkällor: 1, Naya, Santana, Mark, Puck, Cory, Finn

Hur går det med Marvel?

Bildkällor: 1, 23-11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24
 
Våren 2016 fick jag för mig att jag ville se alla filmer i Avengers-universumet i ordning enligt tidslinjen. Och jag efterlyste en kompanjon. Ni kan läsa inlägget här. Nu är har det gått fyra år. Så alla (ingen) undrar hur det har gått.
 
Min kusin ställde upp och vi såg de två eller tre första, sedan försvann hon till Thailand i flera långa omgångar och jag tog upp tittandet med Twiggy (and her man Jason) istället. Vi kom till Avengers (2012) som jag sett en gång förut, men ville se igen men där tog det stopp. Twiggy och jag hade tänkt se Captain Marvel (2019) nästa gång vi sågs (vilket skulle ske under påskhelgen) men Covid-19 hände. Och grejen är att jag är en sån som gärna ställer tusen frågor under filmer som dessa och inte pallar se dem själv. Dessutom har det släppts typ femtioelva filmer till sedan 2016 så jag antar att jag kommer hinna dö innan jag är klar. 
 
Och det mina vänner, är hur det går med Marvel.

Gilmore Girls

Bildkälla: 1 & 2

Och två år senare har jag äntligen sett klart Gilmore Girls!

Jag var egentligen helt ointresserad att avverka en gammal serie från early 2000 (2000-2007 för att vara exakt), men så råkade jag bläddra förbi Gilmore Girls: A Year In The Life från 2016 en kväll framför Netflix och det fångade mitt intresse. Bara det att en förmodligen bör se alla 7 säsonger först. Okej då, I'll give it a try.
 
Serien var tyvärr lika seg som jag förväntat mig. Väldigt snäll. Jag är van vid drama, and lot's of it. Den kändes outdated med alldeles för många förlegade referenser som jag inte alls kunde relatera till. Därför behövde jag en lång paus med annan underhållning för varje säsong jag lyckades avverka.
Uppskattade dock alla skådisar jag kände igen från nyare serier och filmer. T.ex är Rami Malek (Mr. Robot, Bohemian Raphsody) med i ett avsnitt från 2004. För att inte nämna Melissa McCarthy som spelar Sookie, eller Jared Padalecki som spelar Dean. Skrattade också när jag såg Liza Weil som Paris, för den karaktären är så olik den jag är van att se henne som, nämligen som Bonnie i How To Get Away With Murder
 
Bildkälla: 1, 2, 3 & 4
 
Efter årsskiftet började jag se säsong 5, och här tycker jag serien äntligen blev rätt bra. Inte jättebra, men ganska. Och härom veckan fick jag äntligen se A Year In The Life och det var sannerligen intressant, och lite konstigt. Helt plötsligt var allt modernt och alla har åldrats 10 år. Eftersom detta hände över en natt för mig, hade det förmodligen inte samma effekt som för ett gediget fan av serien. Det blev lite antiklimax. Och jag är skitarg över slutet, haha.
 
Men innan jag avslutar vill jag bara nämna en sak som gjorde mig lite offended. Det är Lane som blir gravid i sista säsongen (tror jag). Det är ganska tydligt att Lane inte ville bli gravid och inte var glad över det, och hennes man Zack reagerade ungefär likadant. Men ändå kommer inte abort upp som ett alternativ. Inte ens en hint. Allt är bara "Jo, du kommer visst bli en bra mamma!", och allt blir ju bra, men jag blev bara så förvånad. Var abort-frågan verkligen så kontroversiell år 2006 att den inte en fick nämnas vid namn i en serie som Gilmore Girls?
Ja, jag har två barn och de är det bästa som har hänt mig, men seriöst. De. Ville. Inte. Ha. Barn. De hade precis gift sig, men. De. Ville. Inte. Ha. Barn. Inte där och då. För mig är det bara jättekonstigt att det inte ens kom på tal.
 
Och det var mitt stora inlägg om Gilmore Girl, bye!

15 år av Melodifestivalen: Mina Mellovinnare

Logga via  

Ikväll är det final av årets Melodifestival. Vinner rätt låt? Det är frågan som ställs varje år, och självklart har alla sina personliga favoriter (eller så hatar man alla låtar) och då måste ju ändå den låt som flest människor har som favorit vara den rätta låten. Eller är den låt som går bäst i ESC rätt låt? Ja, då får vi helt enkelt lita på den internationella juryn.

Hur som helst har min personliga favorit sällan varit den låt som vunnit, men jag brukar heller inte rösta så jag har inget att säga till om. Här nedan följer mina favoriter från varje år sedan jag gick i sjuan (dvs 2006), dvs låten jag tyckte var bäst  d å , så jag reserverar mig för att kanske ha ändrat åsikt i nutid.

15 år av Melodifestivalen
 
 
2006
Vinnare: Evighet - Carola
Min vinnare: Temple of Love - BWO
Älskade BWO (och avskydde Carola) när jag var 12-13 år och blev så besviken när dom inte vann. För den här låten är ju inte alls sjukt irriterande och en av de sämsta låtarna BWO gjort, haha. Å andra sidan fanns det i alla fall tio andra låtar som var bättre än Evighet.
 
 
2007
Vinnare: The Worrying Kind - The Ark
Min vinnare: Cara Mia - Måns Zelmerlöw
Det här var första gången Melodifestivalen besökte Örnsköldsvik, och jag hade varit på genrepet tidigare under dagen. Föll för den här låten direkt. Grät riktiga tårar när han gick direkt vidare till final. The Worrying Kind var väl cool och så, men tycker fortfarande att Cara Mia borde ha vunnit.
 
 
2008
Vinnare: Hero - Charlotte Perelli
Min vinnare: Lay Your Love On Me - BWO
Här är de igen, med en lite bättre låt. Besvikelsen när de inte vann var dock inte lika stor, för jag gillade faktiskt Hero också.
 
 
2009
Vinnare: La Voix - Malena Ernman
Min vinnare: Hope & Glory - Måns Zelmerlöw
Vi börjar se ett mönster. Finns det bara två Mellovinnare i min värld? Faktum är att jag inte kommer ihåg vem jag hejade på för 11 år sedan (rimligt ändå), men eftersom Måns inte vann när jag mest ville det, hoppades jag förmodligen på en andra chans nu. Kan dock ha hejat på Moving On - Sarah Dawn Finer också. Den är powerful.
 
 
2010
Vinnare: This Is My Life - Anna Bergendahl
Min vinnare: Keep On Walking - Salem Al Fakir
Det fanns ett gäng låtar jag tyckte var catchy detta år, men jag vill minnas att jag hoppades på Salem Al Fakir. Annars var ju Manboy - Eric Saade lite av en guilty pleasure of mine. Tycker i alla fall fortfarande att Annas låt var sämsta vinnarlåten vi haft i modern tid.
 
 
2011
Vinnare: Popular - Eric Saade
Mina vinnare: Popular av Eric Saade / Leaving Home - Nicke Borg Homeland
Ur min dagbok: "Äntligen blev det som jag ville, Eric Saade vann Melodifestivalen! Jag tycker fortfarande att den enda riktiga bra låten var Leaving Home, men nu skickar vi ett säkert kort till ESC. Eric, Danny och The Moniker i topp, det var så jag ville ha det."
 
 
2012
Vinnare: Euphoria - Loreen
Min vinnare: Euphoria - Loreen
Mer rätt än så här blir det inte. Bästa Mello- och ESC-låten någonsin. Mystery - Dead By April och Soldiers - Ulrik Munther var två andra favoriter, men de kunde tyvärr inte mäta sig med Loreen.
 
 
2013
Vinnare: You - Robin Stjernberg
Min vinnare: Begging av Anton Ewald
Kim röstade på Ulrik Munther 99 gånger och Yohio vann folkets röster, och jag gillade nog dem också, men mest gillade jag Begging. Tyckte den var så peppig, den fick mig att vilja dansa. 
 
 
2014
Vinnare: Undo - Sanna Nielsen
Min vinnare: Undo - Sanna Nielsen / Echo - Outrigger
Echo var en låt jag kunde lyssna på seriöst hela våren, men jag tyckte faktiskt om Undo väldigt mycket i Melodifestival-sammanhang, och blev mycket nöjd med den vinsten.
 
 
2015
Vinnare: Heroes - Måns Zelmerlöw
Min vinnare: If I Was God For One Day - Neverstore
"Jag hejade inte direkt på någon, det fanns flera som hade kunnat vinna utan att jag skulle bli besviken. Men tycker att Heroes är rätt tråkig."
Därför sätter jag in en låt jag gillade som inte ens var med i finalen. Tycker den är genuint bra.
 
 
2016
Vinnare: If I Were Sorry - Frans
Min vinnare: Håll om mig hårt - Panetoz
Men va, vad är det här? En svensk låt?! Kanske lite otippat, men jag älskade denna. Efter vit-solo-kille-vinsten året innan ville jag ha något glatt med mycket dans. Alternativt Youniverse - Molly Sandén eller My Heart Wants Me Dead - Lisa Ajax. Eller typ vad som helst, bara inte Frans.
 
 
2017
Vinnare: I Can't Go On - Robin Bengtsson
Min vinnare: As I Lay Me Down - Wiktoria
Hade många favoriter det här året, så många bra! Men hejade på Wiktoria och Robin i finalen. Här är resten av mina favoriter:
Crucified - Bella & Filippa som kom femma i sin deltävling.
Hearts Align - Dismissed som åkte ut i Andra chansen
Hold On - Nano som kom tvåa
A Million Years - Mariette som kom fyra
Gotta Thing About You - FO&O som kom näst sist


2018

Vinnare: Dance You Off - Benjamin Ingrosso
Min vinnare: Last Breath - Liamoo
Är vi inte lite trötta på att se en vit solo-kille vinna nu? Säger jag och hejar på Liamoo, haha. Men Benjamin hade  s å  tråkig låt! Gillade också For You - Mariette och All The Feels - Renaida.
 
 
2019
Vinnare: Too Late For Love - John Lundvik
Min vinnare: Anna Bergendahl
Är det inte dags att en kvinna vinner nu?! Ingen vågade skicka Anna efter floppen 2010, men den här gången hade hon ju faktiskt en bra låt. Hade dock ingen självklar favorit egentligen, och tyckte om Too Late For Love väldigt mycket.
 

2020

Vinnare: ???
Min vinnare: Bulletproof - Dotter
Jag är inte helt säker. Egentligen är Take A Chance (Robin Bengtsson) den enda låten jag fastnade för på en gång, men jag orkar inte att en solo-kille vinner igen (och Robin har faktiskt redan vunnit en gång). Men å andra sidan tycker jag verkligen om samtliga kvinnliga bidrag, speciellt låtarna på B; Brave och Bulletproof, men den senare är nog strået vassare ändå.

Och imorgon är det internationella kvinnodagen, så... HEJA ALLA QUINNS!

Böcker 2019

 
På årets bucketlist hade jag "Läsa minst två böcker", och jag är typ ett kapitel ifrån att ha läst min tredje. Victory! Läste en x-antal-saker-du-bör-göra-innan-du-skaffar-barn-artikel någonstans, och en av punkterna var "Läsa romaner". Fast jag läste en halv bok innan Luna kom, och har plöjt 2,5 efter hennes födsel, so I call bullshit. Här är årets lästa böcker:
 
Harry Potter and The Philospher's Stone av JK Rowling
Kände att det var på tiden att läsa om denna bok för att 1. Har bara läst den en gång och det var när jag var typ 9 år, 2. Ville läsa den på engelska, och 1. Hade lägligt nog 20-årsutgåvan (i Slytherin-grönt) på engelska oläst i bokhyllan. Wow, säger jag bara. Jag var 9 år för sjukt länge sedan så det var som att läsa en helt ny bok.
 
Looking For Alaska av John Green
Jag har en tendens att samla på mig böcker och sedan inte läsa alls på ett bra tag, så även denna fanns i min bokhylla oläst. John Green är ett ganska känt namn sedan filmen The Fault In Our Stars kom och detta är hans debutroman. Tyckte inte alls om den. Boken är uppdelad i "Before" och "After" och kunde inte komma på något som skulle vara så storslaget att en nödvändigtvis behöver dela upp boken i ett Före och ett Efter. Men så kom sista sidan av "Before" och jag kände bara "Såklart". Såklart, John Green. Och det var precis vad jag behövde för att tycka om boken. Nu hade den ett syfte. Och nu vill jag se serien på HBO.

Shadowhunters / The Mortal Instruments: City of Bones av Cassandra Clare
Fantasy / äventyr som utspelar sig i New York. De dödar demoner och sånt. Det finns en film från 2013 som är bra. Det finns en serie från 2016 som inte är så bra (men Alec är fett snygg och den är ändå ganska underhållande). Boken är i alla fall jättebra. Detta är den första i serien och jag ser fram emot att läsa resterande 6.

Jane The not so Virgin anymore

Bilder via IMDb
 
När jag var gravid med Ivy (våren 2015 med andra ord) började jag se en serie vid namn Jane The Virgin. Älskade serien så mycket att jag skrev ett inlägg på bloggen om det.

Mitt och Janes liv är - och var även då - som natt och dag, men jag älskade att se en serie om en tjej i min egen ålder (Jane var 23 och jag skulle fylla 23 samma år) efter alla high school-serier jag fastnat för (som jag också älskar), och som dessutom - precis som jag - var gravid (om än under helt olika förutsättningar).
 
Därför blev jag såklart superglad då jag såg att Netflix släppt den femte säsongen! Jag fattade dock inte att det var den sista (känner igen att jag läst det för länge sedan, men vid det här laget hade det fallit i glömska). Inte förrän Chapter 99 - intervju- och recapavsnittet. Och nu är det över.
 
Så jag gjorde vad som bara är naturligt. Jag började om från Chapter 1.
 
Ska bara se om första säsongen medan jag velar över vad jag ska se härnäst. Fortsätta beta av Gilmore Girls kanske? Eller How To Get Away With Murder som jag tappade för ett tag?
Anywow, gillar ni drama (!), romantik, och en gnutta crime blandat med en lite humor och telenovela-associationer - då ska ni se denna serie.

Musik + film = sant

Vi tar en throwback till förra året. Började nämligen skriva på det här inlägget då, men orkade aldrig slutföra det.
Film med musik som huvudfokus. Jag älskar musik, så när det dyker upp en film som hålls samman av musik, då vill jag se den. Oftast. Ännu bättre när de är biografiska eller baserade på verkliga händelser eller personer. Typ Nowhere Boy (2009), eller Rudderless (2014).
 
2018. Det blev tre musikfilmer på bio. Jag hade även tänkt se en fjärde, nämligen A Star Is Born, men det blev inte av. Av de tre jag såg har jag dock en självklar vinnare, men alla tre var riktigt bra.
 
 
1. Bohemian Raphsody
Min absoluta favoritfilm från förra året. Har aldrig kallat mig Queen-fan, men de har så många grymma låtar, och det var verkligen en intressant film. Älskar Rami Malek i rollen som Freddie.
 
 
2. Mamma Mia: Here We Go Again
En riktig feelgood-film. Tyckte mycket om den första filmen från 2008 och denna fick mig att vilja sjunga med minst lika mycket.
 
 
3. Ted: För kärlekens skull
En mycket fin film med Adam Pålsson, en av mina favoritskådisar från Sverige. Visste faktiskt inte så mycket om Teds liv innan jag såg filmen (t.ex. att han bara var 15 år när han slog igenom, samt spelade tennis med Björn Borg), jag kände bara till låtarna och hans tragiska avslut på livet.
 
Bildkällor: 1 / 2 / 3

Midsommar, fast det är en sekt

Bild
 
Såg drama / skräck-filmen Midsommar på bio i söndags, och det var längesedan jag såg en så disturbing film. Jag var varken rädd när jag körde hem från bion, eller hade några insomningssvårigheter efteråt, däremot förföljdes jag av ett starkt obehag både en och två dagar efter. För det var ingen typisk skräck film med jumpscares och mörker och skuggor. Men som tittare fylldes jag av obehag från första stund. Mycket ångest. Många "what the fuck is this?!". Det som händer i början är bara... Definitivt inte skräckfyllt, snarare ångestklumpar i magen.
 
Men mitt i allt obehag är den också mycket snygg cinematographicly, och ljus, ljus.
Kan tänka mig att en del kan tycka att den är lite långsam, men jag tycker att det passar den här filmen. Är man intresserad av film som konstform tycker jag att man ska se den.
 
Handling enligt iMDb:
"A couple travels to Sweden to visit a rural hometown's fabled mid-summer festival. What begins as an idyllic retreat quickly devolves into an increasingly violent and bizarre competition at the hands of a pagan cult."
 
Trailer

Mama, just killed a man, put a gun against his head

Bildkälla: IMDb
 
När mamma fyllde år bjöd jag henne på bio. Vi såg storfilmen Bohemian Raphsody som jag längtat efter sedan första gången jag glimtade trailern.

Den handlar som känt om Queen, och framförallt Freddie Mercury, från början av karriären till den legendariska spelningen på Live Aid 1985. Och den var G R Y M ! Skulle kunna gå och se den igen typ idag. Utan tvekan. Ahhhhhhhhh! Så bra. Se den! Men om jag ska gnälla på något hade jag gärna sett mer av tiden innan de blev riktigt stora.

Fick dessutom en crush på Ben Hardy i rollen som Roger Taylor (trummisen). Dog lite inombords varje gång hans face syntes i bild, heh... Guess I'm never growing up from fangirling. 

How To Get Away With Murder

Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Ahhhh! Vet ni vilken serie som precis kommit tillbaka med en fjärde säsong?! Klart ni vet, det står ju i rubriken! How To Get Away With Murder! Andra avsnittet kom igår! Ahhhh!

How To Get Away With Murder hade premiär 2014 och hamnade direkt på min vill-se-lista. Men ni vet hur det är, så många serier, så lite tid. Men så en lördagskväll i juni dök serien upp bland många andra titlar på Netflix and I was like "Uhhhh okay, nu kör vi". OCH DET VAR SKITBRA! HOOKED AT FIRST SIGHT! TIPS TIPS TIPS! CLIFFHANGER I VARJE AVSNITT DVFlwrgalknbglökdsnjkö.

Handling i korthet: A group of ambitious law students and their brilliant criminal defense professor become involved in a twisted murder plot that promises to change the course of their lives.
iMDB-rating: 8,2 ← I mean, look at that!

Någon mer som ser How To Get Away With Murder?

Alec Lightwood

bildkällor: 1 | 2 | 3

KOLLA IN SNUBBEN! MIN NYA CELEBRITY CRUSH! SERIE-CRUSH! CHARACTER-CRUSH! OMGOMGOMG! Alec Lightwood i Shadowhunters, eller Matthew Daddario som han heter i den fantasy-lösa verkligheten. Snyggsnyggsnygg. Och Malec OMG OTP! Iwantyounakedinmybedrightnow #iwillnevergrowup

Just serien Shadowhunters är något jag nyss börjat titta på. Älskade filmen The Mortal Instruments: City of Bones (2013). Är fett sugen på att börja läsa böckerna. Älskar idén liksom. Dessvärre saknar serien mystiken och skådespeleriet som filmen hade (among other things). Så jag vet inte riktigt om jag kommer fortsätta titta efter första säsongen. Serien är liksom inte bra kvalitétsmässigt, men jag gillar storyn. Och Alec är sååååå snygg. I mean, hot boys; tall, brown-eyed, hot boys, they got me like sdvfhjbsvjhsabfvlkjfbvl.

Trevligt kväll önskar one-shallow-bish!

Hur det gick med Arvtagaren och nästa bok-att-läsa


I maj skrev jag ett inlägg om att jag äntligen börjat läsa den avslutande delen i Arvtagaren-serien av Christopher Paolini, med deadline den 31:e juli. Did I make it? Oh, yes I did! Blev färdig tidigare till och med. Låg i gräset på Kornsjö strand den 19:e juli och vägrade åka hem förrän jag läst bokens sista ord. Det bästa är att jag inte ens känner mig tom nu, trots att jag liksom är klar med en bokserie jag varit fan av i tio år. Det känns bara bra.

Nästa bok att läsa blir manuset Harry Potter and The Cursed Child. Tror jag läst ett manus som bok en gång förut, men minns inte säkert. Oh well, det är Harry Potter. Den kan inte vara dålig. So exited.

You'll never know the freakshow sitting next to you

 
Jag är nog team Marvel snarare än DC, om ens något, men jag är pepp på den här filmen. Suicide Squad, that is. Kanske är det alla andras pepp som smittar av sig, I don't even care. Men Jared Leto! Gå på bio! Gah, want! Och den här låten. Min bästa atm. Känns så mycket natt. Sommarnatt, betong och lite emo. I don't even know. Bara att den är braaaaaa.

Arvtagaren

 
Äntligen! Äntligen har jag börjat läsa Arvtagaren, den avslutande boken i serien med samma namn, skriven av Christopher Paolini. Tanken var ju att jag skulle göra det redan 2012 då jag köpte den, men först ville jag läsa Eragon, Den äldste och Brisingr igen för att fräscha upp minnet (värt). Men så hände Kim i mitten av Brisingr... och... ja. Minsta lilla störningsmoment och allt vad heter att läsa böcker blir oviktigt.

Men så i februari tog jag vid där jag slutade för snart fyra år sedan. Jag insåg att jag var tvungen att fixa någon slags läsrutin och ett mål för att lyckas, precis som innan jul då jag skulle läsa ut Bara inte du av Katarina von Bredow innan nyårsafton. Det går inte annars. Jag har tappat konsten att läsa böcker för nöjes skull.
Så i februari kämpade jag mig genom den sista halvan av Brisingr, tack vare ett tio-sidor-per-dag-löfte. Tio sidor per dag är rimligt, det kan jag klara. Kör på samma med Arvtagaren.

Deadline: 31 juli.

PS. Om jag var regissör skulle jag göra bokserien till en asbra tv-serie (för filmen sög). Åh. Goals.

SÖKER: Marvel-maraton-vän

Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12

Såg Ant-Man (2015) med Kim häromdagen. Jag gillade den. Jag är inget jättefan av superhero-filmer, men om jag måste välja mellan Marvel och DC väljer jag Marvel. Mest på grund av humorn. Det jag sett från DC är så mörkt att jag inte orkar.... gah... I need a laugh! Och Ant-Man var rolig. Kunde dock inte undkomma att lägga märke till alla referenser till andra filmer/serier inom samma franchise, ur vilken jag sett... typ två? Blev nyfiken på hur många filmer det egentligen finns och... Haha, alltså... Var tvungen att googla "How to watch Marvel movies". Hittade denna bild. OCH NU VILL JAG SE ALLA MARVEL-FILMER! I ORDNING! Men inte serierna. Eller X-Men (såg första och den var skitdålig).

Skulle va fint att se filmerna med någon. Anyone? Be my Marvel companion! Avnjut totalt 25 exlusiva sofftimmar uppdelat på tolv gånger (självklart inget maraton, 'cause damn, nobody got time for that! Herregud, orkar knappt se klart en film utan att bli rastlös) med Ida, det vill säga jag! Woho! Party! Vilket erbjudande! Men om du hatar folk som måste snacka (dvs slänga in kommentarer här och där) under filmens gång är detta inget för dig. Synd.
Okej. Nä. Är helt inställd på att få se dessa filmer själv. Kim vill inte, eftersom han har ett uttalat hat mot alla Marvel-filmer (utom X-Men). Kanske kan få sällskap av Ivy. Och katterna... Haha.

Scheisse... Detta känns som ett uppdrag dömt för att misslyckas.

Ett viktigt tioårsjubileum

 
Det är mars 2016! No shit liksom, men vet ni vad det innebär? Det är tioårsjubileum för min fiction! Yay! Grattis!
Jag kallar den fiction för det är ingen saga, ingen bok och inget manus (än). Och för att mitt under-construction-namn är så pinsamt dåligt att jag inte vill avslöja det #mes
Har nämnt den i bloggen en gång förut, men detta är första gången jag berättar mer. Ytterst lite, men mer.
 
Min fiction är en påhittad grej jag har skrivit på sedan jag var 13, och min högsta dröm i hela världen (som inte innefattar magi, hehe) är att göra den till en tv-serie. Det är ett drama i stil med 90210, The O.C. och One Tree Hill (såg dock inte dessa serier förrän långt senare). För R-rated för CW, men för lame för HBO. Ni som är hardcore fans av dessa tre serier (själv älskade jag 90210) tänker kanske att ni inte behöver en till serie i den stilen, men ni har fel. Ni behöver min fiction. Muhahah.
 
Nä... Nog för att det är min högsta dröm att förvandla den till en tv-serie, skulle det inte vara hela världen om min önskan inte slog in. Min fiction är viktig för mig. Den har varit min tillflyktsort då jag varit less på mitt eget liv, eller då jag bara varit uttråkad eller längtat dit. Den har gjort mig glad. I hela tio år. OMFG. It's my darling, and I refuse to kill it. 

Might be two characters... shhh!
 
Allt började med att jag, min kusin och min brorsa lekte med Lego. Vi byggde en stad och hittade på karaktärer. Jag var dock 13, så jag kände mig tvungen att ta storyn till en annan nivå inuti mitt huvud, och jag ritade av alla gubbar så som jag tyckte att de såg ut eftersom Legogubbarna var för fula. Skippade alla flygande bilar och adderade ett ton drama. När sommaren kom höll jag fortfarande på att rita alla karaktärer, och skriva utdrag ur storyn, trots att leken var död.
Jag har fortfarande inte slutat utveckla storyn och karaktärerna. Jag har adderat nytt och skrivit om gammalt (en specifik händelse har jag skrivit om en handfull gånger bara för att jag ifrågasatt varje detalj säkert hundra gånger). Jag har bytt namn på nästan alla karaktärer eftersom de i grunden döptes efter kändisar i FRIDA-tidningar och tv-serien Lost.
Den senaste tiden har jag också funderat över vithetsnormen, och kommit fram till att jag skulle kunna ändra hudfärg och anletsdrag på precis varenda en och det skulle ha noll betydelse eftersom jag bara har en klar bild av utseendet på ett fåtal karaktärer.
Funderar även på det här med sexualiteter. Har bara representerat hetero- och homosexualitet. Några få har dock icke-nämnd sexualitet.
Att skapa karaktärer på djupet är rätt intressant förresten... Speciellt svårt är det med de jag inte kan identifiera mig med alls. Karaktären som var "jag" i Legoleken känner jag mig inte alls igen i nu. Förstår mig inte alls på henne, och det gör det jättesvårt att skriva om henne. Men jag försöker blanda in en liten del av mig själv i alla. Eller försöker, det blir nog så av sig själv.
 
My first drafts are cringe worthy

Nu tror jag inte att jag är unik i att leka författare, snarare tvärtom. Jag leker inte ens författare, jag har haft det mesta i mitt huvud hela tiden. Det är först på senare tid jag börjat skriva ner, för att inte glömma. Bara en bråkdel finns dock på papper, och det är långt ifrån målande beskrivningar. Tanken är att jag vill skriva ett manus snarare än en bok, för jag skriver ingen bok, jag skapar en tv-serie. It's great and I love it, och jag bryr mig inte om jag är den enda för att jag älskar den ♥

They make mah heart melt away

Bildkällor: 1 | 2
 
Såg precis klart American Story Hotel: Hotel. Jag har inte hört så mycket åsikter / tankar om den säsongen (kanske för att inte bli spoilad), men själv tyckte jag om den. Bra. Fick Murder House-vibbar i början (vet inte om någon säsong kommer toppa den, dels för det sentimentala värdet i att den säsongen liksom var hösten 2011 för mig) pga alla spöken som lever vidare med byggnaden. Tappade intresset vid avsnitt två, men sedan tog det sig igen. Säsongsavslutningen var väldigt fin. Tristan och Liz tillsammans. Aw. Det var egentligen bara det jag ville säga. I ship them so much. Blev tårögd då de återförenades. Hatade The Countess så. mycket. för att hon SPOILER dödade Tristan. Men nu får de leva lyckliga i alla sina dagar ♥

Hej då 2015 ▲ Del 3

 
SEPTEMBER
Fyllde 23 år och spenderade dagen i Umeå. Dagen innan hade jag födelsedagsfika med besök hela dagen och massa fina presenter. Veckan därpå började jag en kortfilmskurs som Anna Röd höll i. Var på norrskensjakt mitt i natten. Såg klart Sagan om ringen-triologin för första gången (say what), och sedan var jag på bio och såg Sinister 2 (2015) och kunde inte somna om på tre nätter. Puh.
Audin blev fixad efter ett halvårs strul = äntligen en mer familjeanpassad bil. Besökte Recycling mums och fyndade begagnade kläder till Ivy. Kortfilmskursen hade helgaktiviteter då de från Östersund var här. Det var kul förutom det faktum att jag upplevde extremt mjölkstinna bröst för första gången. Det var hemskt och kladdigt. Det var månförmörkelse och blodmåne = coolt. Fick tillbaka min mens = inte coolt. Fick jag en ny psykolog och började med KBT för social fobi. Tills sist var det tjejkväll på stan och jag var där med mamma och Ivy.

 
OKTOBER
Jag och brorsan köpte en filmkamera för att kunna konvertera våra gamla Hi8-band. Så kul att kunna se allt efter alla dessa år (pappas filmkamera gick sönder då jag var 12). Var i Östersund med filmkursgänget och hade en mycket trevlig helg med bio, middag, hotell och filmuppgifter... Det var första (och hittills enda) natten jag varit ifrån Ivy.
Var på en mysig skogsutflykt till Skobaberget och passade på att hälsa på pappa i samma veva. Ivy och jag började gå på babymassage. Fick låna Annas Canon IOS 5D Mk II och blev kär. I slutet av månaden var jag på första riktiga konserten på över ett år, In Flames i Umeå. Firade sedan Halloween genom att klä ut mig och familjen till Den lilla sjöjungfrun-karaktärer (Ariel, prins Eric och Sebastian) och krogen (spökbåt) med Izabell och Jerry.
 
(sista bilden har jag snott av Anna, hehe)

 
NOVEMBER
De tapetserade om i sovrummet (så vi fick sova i vardagsrummet), hallen, Ivys rum och kontoret samt målade om på toaletterna. Skönt att slippa alla fula tapeter! Och min brorsa! Haha ja, för han flyttade tillbaka till mamma igen (det var både kul och jobbigt att ha honom här). Var på BVC och lärde oss Barn-HLR. Pysslade ihop en namnlampa till mitt kusinbarn Tuva. Firade mammas födelsedag med middag och fika. Sedan var det dags för den sista filmkurs-träffen. Vi filmade klart allt, woho!
Bilade ner till Stockholm med familjen och mamma. I Stockholm bodde vi hos min moster, vi irrade runt i affärer, jag fyndade på Myrorna, Kim och jag såg Bring Me The Horizon live för fjärde gången och filmen Everest på bio (braaaaa), slutligen träffade vi min kusin med familj över en awesome frukost. I samma veva tog jag mig en bloggpaus på ca en månad.
Drömde en sjukt obehaglig dröm där jag var besatt av djävulen. Den kändes nästan verklig på ett sjukt sätt. Var på sista babymassagen med Ivy och hon fick diplom.
Månaden avslutades med golvbyte i vardagsrummet (det blev fint) och adventsfika hos mamma.
Trots att det ändå var en rätt bra månad kände jag mig ofta ledsen och nedstämd. Höstdeppet före julpeppen?

 
DECEMBER
Inledde månaden med att ta fram och klä julgranen och baka saffransbullar. Mums. Men så blev Kim sjuk i över en vecka och jag fick ta hand om Ivy själv. Det var rätt jobbigt. Var i alla fall superpepp på julen och fixade med de sista julklapparna. Läste en bok jag hatade men ändå inte kunde släppa. Kim fyllde 23 och vi bjöd på fika. Av mig fick han biobiljetter till senaste Star Wars. Såg fram emot den filmen så mycket, och åh så bra den var.
Efter en trevlig spelkväll med Alias började jag få feberkänningar, och sedan var influensan ett faktum de resterade 12 dagarna av året. När jag tänker tillbaka känns de som ett långtråkig ingenmansland. Mådde skit, var helt orkeslös = sängliggandes. Var jätteledsen över att jag missade julen och speciellt julafton när den väl kom, men fick i alla fall jättefina julklappar. Såg klart One Tree Hill (130 timmar utspridda över elva månader, OMG).
Året slutade verkligen inte bra. Tillsut skickade vårdcentralen mig till akuten där jag fick dropp. Dagen efter firade jag den lugnaste och tråkigaste nyårsaftonen jag någonsin haft.

MER 2015

Filmer jag såg på bio: Furious Seven, Paper Towns, Sinister 2, Glada hälsningar från Missångerträsk, Taikon, Flocken, Everest, Hunger Games: Mockingjay Part 2 och Star Wars Episod VII: The Force Awakens.
Av dessa gillade jag mest Paper Towns, Everest och Star WarsGlada hälsningar från Missångerträsk, Taikon och Flocken, fick jag se gratis tack vare Film i Västernorrland / Svenska Filminstitutet... Eh... Tror jag... Hehe. Tack i alla fall!

Totalt såg jag 98 olika filmer under 2015. Big Hero 6 (2014) var den enda filmen jag såg mer än en gång (fyra gånger).

Tv-serier jag såg: The 100 (säsong 2), American Horror Story: Freakshow och Hotel, Fear The Walking Dead (säsong 1), Game of Thrones (säsong  5), Girls (säsong 4), Glee (säsong 6), Gotham (säsong 1 & 2), Jane The Virgin (säsong 1), Kyle XY (säsong 1-3), Limitless (säsong 1), Mr. Robot (säsong 1), One Tree Hill (säsong 1-9), Pretty Little Liars (säsong 5 & 6), Prison Break (säsong 1-4), Revenge (säsong 4), Sleepy Hollow (säsong 2) och The Walking Dead (säsong 5).
Så mycket bra att jag inte ens kan välja någon favorit! Bara GoT var en besvikelse.

Böcker jag läste: Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, Paper Towns av John Green, Smalast när hen dör vinner av Anton Hörnfelt och Bara inte du av Katarina von Bredow.
Älskade verkligen de två första, tyckte inte om den sista. Antons bok är en klass för sig då det är en biografi och jag halvt gick i hans klass på gymnasiet (dvs bekanta). Den var bra, men det var riktigt jobbigt att läsa om hur han haft det (boken handlar om hans ätstörningar).

Fina albumsläpp: Bring Me The Horizon: That's The Spirit, Bullet For My Valentine: Venom, Fall Out Boy: American Beauty/American Psycho, Sleeping With Sirens: Madness och We Came As Romans: We Came As Romans
Även om jag gillade albumen var de flesta tyvärr rätt lame jämfört med tidigare album (i synnerhet BMTH, BFMV och WCAR). Lyssnade i princip bara på Fall Out Boy och Sleeping With Sirens under sommaren. 

Musik som upplevdes live: Neverstore på Merry Can den 22 maj, Linus Svenning på O'Learys den 23 maj, In Flames och Black Temple i Umeå den 28 oktober samt Bring Me The Horizon, PVRIS och Beartooth på Fryshuset den 14 november.
Med graviditet och bebis blir det inte så mycket konserter, jag är glad att det åtminstone blev två lite större konserter varav en riktig (hoppa, skrika och mosha = riktig, haha). Ville hemskt gärna gå på Sleeping With Sirens & Pierce The Veil samt Of Mice & Men i mars men fick det inte att funka, och 5 Second of Summer hade jag fått gå ensam på. En kan tyvärr inte få allt, förhoppningsvis kommer det fler chanser.
 
THE END 

Throwback: Star Wars, The Exhibition

 
Tänkte att en throwback till Star Wars: The Exhibition 2008 sitter fint nu då det råder Star Wars-hype världen över.
Bilderna är superkassa av tre anledningar: jag var inte en jättebra fotograf 2008, kameran var inte den bästa och det var supermörkt inne i muséet, men ja, det är bara att gilla läget.

Precis som Harry Potter-utställningen som kom till Norrköping 2014, var (är?) Star Wars: The Exhibition en kringresande utställning med props osv från filmerna. Sommaren 2008, då jag var 15, var denna utställning på plats i min hemstad. Min kusin fick äran att vara en av de två som fick gestalta Darth Vader, och jag ångrar nästan att jag själv inte sökte sommarjobb som Storm Trooper. Hade varit coolt, haha.
 
Under invigningshelgen gick det runt massa Star Wars-karaktärer på stan för att locka besökare, vid Leklust hade de byggt upp en miniutställning med Star Wars-lego och i hockeyarenan fanns Naboo Starfighter-skeppet för det fick inte plats på muséet. Själva utställningen var mycket intressant, tycker det är coolt att se filmprops och sånt som varit med på film på riktigt (som om jag är med om det ofta, haha).
 
Ser ni bilden där jag posar gärnt bredvid Anakins kläder? I was like "Det här är det närmsta jag kommer komma Hayden Christensen!". Helt överlycklig, haha.

Philomena

Vilken fin film. Eller tragisk. Bra. Intressant. (bildkälla)

Philomena (2013) har funnits på min never-ending lista av filmer jag vill se i ett par år nu, men jag har alltid avfärdat den som tråkig trots att den funnits på listan av en anledning (handlingen verkade intressant).
Jo, för mitt huvud funkar så. Jag älskar film, men jag har ADHD och oftast när se film kommer på tal får jag myror i huvudet och så känner jag bara "Ahhhh se film så jobbigt det kommer ta så lång tid gahhhh måste sitta ner så länge OMG orkar inte fokusera på nån made up handling buhuhu!". Jag tror att jag inte orkar sätta mig in i en bra, välgjord, djup film som lämnar en bra känsla efter sig efteråt. So I'm like "Meh, orka... Eller... Jag vill se en rolig film, en lättsam komedi eller high school-drama, annars får det vara". Men så sitter jag där sen framför en dålig Adam Sandler-film och dör inombords samtidigt som min inre kritiker öser hat över varje stereotyp kliché som dyker upp i var och varannan scen. Som tur är när jag ser på film med Kim blir det oftast hans val av film som vinner (thrillers, action och sci-fi, ibland relativt lättsamma, ibland lite svårare) och då slipper jag ångra hur jag spenderade mina två senaste timmar (utom när vi såg Jupiter Ascending från förra året, gah vad dålig).
 
Så... ja... Philomena såg jag dock själv, och jag är glad att jag äntligen fick för mig att se den, för jag tyckte om den. Jag gillade de två huvudkaraktärerna tillsammans, Martin bitter (well, han var milt deprimerad sades det) och Philomena glad och härlig trots omständigheterna... Dessutom hör det inte till vanligheterna att huvudkaraktärerna i filmer jag ser är 50+. Så tanken med det här inlägget är inte bara ett filmtips, utan även lite omväxling bland filminläggen.

Här är handlingen:
En världstrött politisk journalist bestämmer sig för att skriva om en kvinnas sökande efter sin son, som fördes bort från henne för decennier sedan efter att ha blivit gravid som 18-åring och tvingats leva i kloster.

Tidigare inlägg