Ett viktigt tioårsjubileum

 
Det är mars 2016! No shit liksom, men vet ni vad det innebär? Det är tioårsjubileum för min fiction! Yay! Grattis!
Jag kallar den fiction för det är ingen saga, ingen bok och inget manus (än). Och för att mitt under-construction-namn är så pinsamt dåligt att jag inte vill avslöja det #mes
Har nämnt den i bloggen en gång förut, men detta är första gången jag berättar mer. Ytterst lite, men mer.
 
Min fiction är en påhittad grej jag har skrivit på sedan jag var 13, och min högsta dröm i hela världen (som inte innefattar magi, hehe) är att göra den till en tv-serie. Det är ett drama i stil med 90210, The O.C. och One Tree Hill (såg dock inte dessa serier förrän långt senare). För R-rated för CW, men för lame för HBO. Ni som är hardcore fans av dessa tre serier (själv älskade jag 90210) tänker kanske att ni inte behöver en till serie i den stilen, men ni har fel. Ni behöver min fiction. Muhahah.
 
Nä... Nog för att det är min högsta dröm att förvandla den till en tv-serie, skulle det inte vara hela världen om min önskan inte slog in. Min fiction är viktig för mig. Den har varit min tillflyktsort då jag varit less på mitt eget liv, eller då jag bara varit uttråkad eller längtat dit. Den har gjort mig glad. I hela tio år. OMFG. It's my darling, and I refuse to kill it. 

Might be two characters... shhh!
 
Allt började med att jag, min kusin och min brorsa lekte med Lego. Vi byggde en stad och hittade på karaktärer. Jag var dock 13, så jag kände mig tvungen att ta storyn till en annan nivå inuti mitt huvud, och jag ritade av alla gubbar så som jag tyckte att de såg ut eftersom Legogubbarna var för fula. Skippade alla flygande bilar och adderade ett ton drama. När sommaren kom höll jag fortfarande på att rita alla karaktärer, och skriva utdrag ur storyn, trots att leken var död.
Jag har fortfarande inte slutat utveckla storyn och karaktärerna. Jag har adderat nytt och skrivit om gammalt (en specifik händelse har jag skrivit om en handfull gånger bara för att jag ifrågasatt varje detalj säkert hundra gånger). Jag har bytt namn på nästan alla karaktärer eftersom de i grunden döptes efter kändisar i FRIDA-tidningar och tv-serien Lost.
Den senaste tiden har jag också funderat över vithetsnormen, och kommit fram till att jag skulle kunna ändra hudfärg och anletsdrag på precis varenda en och det skulle ha noll betydelse eftersom jag bara har en klar bild av utseendet på ett fåtal karaktärer.
Funderar även på det här med sexualiteter. Har bara representerat hetero- och homosexualitet. Några få har dock icke-nämnd sexualitet.
Att skapa karaktärer på djupet är rätt intressant förresten... Speciellt svårt är det med de jag inte kan identifiera mig med alls. Karaktären som var "jag" i Legoleken känner jag mig inte alls igen i nu. Förstår mig inte alls på henne, och det gör det jättesvårt att skriva om henne. Men jag försöker blanda in en liten del av mig själv i alla. Eller försöker, det blir nog så av sig själv.
 
My first drafts are cringe worthy

Nu tror jag inte att jag är unik i att leka författare, snarare tvärtom. Jag leker inte ens författare, jag har haft det mesta i mitt huvud hela tiden. Det är först på senare tid jag börjat skriva ner, för att inte glömma. Bara en bråkdel finns dock på papper, och det är långt ifrån målande beskrivningar. Tanken är att jag vill skriva ett manus snarare än en bok, för jag skriver ingen bok, jag skapar en tv-serie. It's great and I love it, och jag bryr mig inte om jag är den enda för att jag älskar den ♥



▾ Linnea Aurora säger:

Men ahhh pepp- hoppas få se den som tv-serie i framtiden!!!

Svar: Haha, hoppas jag med :P
Ida ☯ the sky under the sea

2016-03-28 ✖ 02:30:37
http://linneaaurora.webblogg.se/

Lämna en kommentar!
Det är okej att ha egena åsikter, även om DU HAR FEEEEEEL!
Och till alla som känner för att vara taskiga: buy a cat & GTFO.

Ditt namn:
Hänger du här ofta?

E-mail (om du vill):


URL (så att jag kan hälsa på hos dig):


Oh shit, what's in the bucket?


Trackback