Såg drama / skräck-filmen Midsommar på bio i söndags, och det var längesedan jag såg en så disturbing film. Jag var varken rädd när jag körde hem från bion, eller hade några insomningssvårigheter efteråt, däremot förföljdes jag av ett starkt obehag både en och två dagar efter. För det var ingen typisk skräck film med jumpscares och mörker och skuggor. Men som tittare fylldes jag av obehag från första stund. Mycket ångest. Många "what the fuck is this?!". Det som händer i början är bara... Definitivt inte skräckfyllt, snarare ångestklumpar i magen.

 

Men mitt i allt obehag är den också mycket snygg cinematographicly, och ljus, så ljus.

Kan tänka mig att en del kan tycka att den är lite långsam, men jag tycker att det passar den här filmen. Är man intresserad av film som konstform tycker jag att man ska se den.