Mama, just killed a man, put a gun against his head

Bildkälla: IMDb
 
När mamma fyllde år bjöd jag henne på bio. Vi såg storfilmen Bohemian Raphsody som jag längtat efter sedan första gången jag glimtade trailern.

Den handlar som känt om Queen, och framförallt Freddie Mercury, från början av karriären till den legendariska spelningen på Live Aid 1985. Och den var G R Y M ! Skulle kunna gå och se den igen typ idag. Utan tvekan. Ahhhhhhhhh! Så bra. Se den! Men om jag ska gnälla på något hade jag gärna sett mer av tiden innan de blev riktigt stora.

Fick dessutom en crush på Ben Hardy i rollen som Roger Taylor (trummisen). Dog lite inombords varje gång hans face syntes i bild, heh... Guess I'm never growing up from fangirling. 

♥ Mormor ♥

 
Nu har min älskade mormor tillslut somnat in. Hon blev 97 år gammal. 3 månader kvar till 98.

Det var tisdag och jag hade sovit lite för länge. Ivy behövde få i sig lite frukost innan jag skulle skjutsa henne. Kim var hemma och mådde dåligt.

09:13 ringde mamma. Hon behövde skjuts. Mormor var dålig, de trodde att det här var slutet. Mitt hjärta sjönk ett snäpp, men jag tog det ändå ganska lätt. Det skulle säkert gå bra.
Så körde jag Ivy till farmor (som också är dagmamma). Vi var där 09:50, alldeles för sent egentligen. Svängde in på Jula för Kim ville ha en grej. Sedan hämtade jag mamma (som jag nästan glömt bort att jag skulle i stressen då Ivy bland annat inte ville åka farfars bil).
Jag skulle egentligen titta förbi senare, efter en promenad med en kompis, men jag valde att följa med upp. Vi möttes av en sjuksköterska. Hon var superfin. Alla var superfina mot oss. Jag hade aldrig pallat deras jobb (jag vet det, jag har provat).

Och hon sa att mormor redan hade somnat in. 09:50. Då var jag hos farmor Åsa.
Och jag kände bara att jag borde gått in till Kim och sagt att jag tar Ivy senare. Att han kunde meddela Åsa så fick jag åka och hämta mamma på en gång efter att hon ringt. Då kanske vi hade hunnit. Kanske. Ingen vet. Det gick så snabbt.
Och det är detta som gör mig mest ledsen, att inte få träffa min mormor en sista gång. Vi visste ju att det här skulle ske. Min mormor var gammal. Det senaste året har vi sett henne bli tunnare och tunnare, och minnet har blivit sämre och sämre. Vi var nästan helt säkra på att det skulle ske i år. Och när det väl hände kom det ändå som en smärre chock.

 
Vi fick gå in till mormors rum. Och där låg hon och sov. Hon sov, men hon andades inte. Det var helt tyst. Inte ett ljud. Så märkligt att se en sovande person så stilla, utan andetag.
Hon låg nerbäddad med en tygros i handen. Vi fick sitta där med henne, hålla hennes kalla hand. Jag med mina tårar, och mamma med en lugn röst.
När de bytte mormors tröja till en annan, finare, fick vi sitta i allrummet och fika yoghurt och macka, té och saft.
Sedan fick vi sitta intill mormor en sista gång.

Jag har haft turen att inte behöva förlora så många nära. Morfar dog innan jag föddes. Farmor, min morbror; jag var ganska liten då. Farfar. En del musiker som dött har tagit hårdare på mig än egna släktingar. Jag måste säga att mormor är det dösfall som stått mig närmast. Det är en märklig upplevelse.
Jag hoppas att hon har det bättre nu, utan lidande.
 
Vi ses i nästa liv ♥

♥ Ivys 3-årsdag ♥

 
♥ 12 & 13 juli 2018 ♥

Eftersom det blivit så trångt hemma hos oss föregående födelsedagar bestämde jag mig för att dela upp firandet av Ivys 3-årsdag. Dagen innan Ivys födelsedag hade vi några gäster mitt på dagen (min mamma, en kompis till mig och en kompis till Kim), och några gäster på kvällen (min kusin med familj, samt ett par kompisar till mig). Och självklart skulle hon ha favoritklänningen från förra året. Den har ju både glass, hamburgare och godis på sig!
Dagen därpå, på Ivys födelsedag, åkte vi ut till Ivys farmor och farfars stuga och firade med Kims släkt med grillning.

♥ Ivys 2-årsdag ♥

 
♥ 13 juli 2017 ♥

Tänkte visa bilder från Ivys 3-årsdag, men då kände jag att det är lika bra att köra en ännu längre throwback till 2-årsdagen först.
Både min släkt och Kims släkt var på plats. Huset fullt. Fyra av Ivys tremänningar. Bjöd på massa gott fika, bland annat hemmagjorda munkar.
Dagen efter kom morfar, Nina och låtsaskusin Josef på besök.

Antingen eller

Photo: Jason Lee

Hittade en kul antingen-eller-lista hos missbabypeaches

Inkluderar mina motiveringar för att göra inlägget mer personligt.

Välja året du dör | Välja hur du kommer att avlida?
- Känns som att det är mer stress i att veta när en kommer dö än hur.

Ha gratis Apple produkter för resten av ditt liv | Ha gratis Wi-Fi vart du än går?
- Jag har en iPhone, men om jag ska vara ärlig är jag inget större fan av Apple.Wi-Fi tho...

Fullfölja din största dröm | Ta tillbaka det som du ångrar allra mest i livet?
- Det finns inget i mitt liv som jag ångrar tillräckligt mycket för att jag ska välja bort min högsta dröm för att få det ogjort?! I only regret things I didn't do. Det finns inget att ta tillbaka. Allt som varit har gjort mig till den jag är idag. Klyshigt, men sant.

Kunna läsa andras tankar | Kunna förflytta dig lika snabbt som ljuset?
- Att kunna läsa tankar känns bara obehagligt. Jag tror inte jag har psyket för det. Vara supersnabb känns mer användbart. Nästan som att teleportera sig.

Ha presentkort värda fem miljoner kronor | Ha två miljoner kronor som rena pengar?
- Jag vet att det finns presentkort till det mesta, men det känns ändå väldigt begränsat och väldigt köp-köp-köp.

Vara bästa kompis med din favoritkändis | Dejta din kändis-crush i två år?
- Denna var svår. Grejen är att jag har så himla många kändis-crusher, då är lättare att bara bestämma att Miley Cyrus är min nya BFF.


So sexy! Bildkälla

Gratis bensin i 25 år | Äga din drömbil?

- Egentligen är gratis bensin rimligare då jag kan ta över tankningen till alla bilar i min närhet, men jag är mitt uppe i en skilsmässa mellan mig och min första bil (och vårt förhållande var inte bra) och att hitta en ny bil är bara så himla tråkigt. Så mycket saker som ska stämma. Pris, ort, skick, milantal... UGH! Då är det så mycket lättare att bara ta drömbilen. Just nu är jag helt nere i Toyota C-HR. Uuuuuuuhhhh, så het. Orkar inte.

Vara osynlig | Se in i framtiden?
- Ugh, tror inte att jag skulle må bra av att kunna se in i framtiden. Man ska inte veta, that's the point. 


Fortsätta ditt liv | Börja om från början?
- En del av mig vill börja om (om jag får behålla kunskap och minnen från detta liv), men jag är alldeles för lat för att behöva göra om allt igen. Lära sig gå. Inte kunna engelska. Behöva äta alla äckliga skolluncher och dra ut tänder igen? Nej tack!

Spela basket i klackskor | Fotboll med rullskridskor?
- Dels för att basket är roligare (vill jag minnas från alla jobbiga idrottslektioner), och dels för att jag inte litar på mig själv i ett par skor med hjul. Hell nah.

Kunna kommunicera med djur | Kunna prata och förstå alla språk i hela världen?
- Att kunna språk är hett. Att få den kunskapen bara sådär skulle vara guld värt. Oh, the possibilities! Detta är lätt topp tre i superkrafter-jag-vill-ha.


Sleeping With Sirens | 17.10.27 | Rise Against

 
Var på konsert med Kim förra hösten för att  ä n t l i g e n  få se Sleeping With Sirens. Och Rise Against såklart. Men, damn, jag föll verkligen för SWS's album Gossip som släpptes förra året. Ta och lyssna, det är catchy AF, även om jag kanske lyssnat sönder låtarna vid det här laget. Tyvärr.

Konserten då. Jag vill minnas att den var bra. Fryshuset i Stockholm. Helt okej lokal, men en pina att komma in och ut pga få dörrar och mycket folk. Hoppade och sjöng som en grown-up teen till SWS och stod i bakgrunden med en öl (eller två) till Rise Against.
Vi bodde i min brorsas lägenhet då han råkade vara hemma i Örnsköldsvik just den helgen.
Och dagen efter konserten var vi till Mall of Scandinavia. Bra barnfri helg i hufvudstaden.

Don't touch my roses

 
Choker - Shock  | Body - Stay / Carlings | Kjol - H&M
 
Fyndade massa blommigt (okej, det var 3 för 2, så 3 blommiga plagg) på Carlings i somras on da sale. Yas.

NOOmaraton 2018 | Story Filmfestival & Riksfinalen i Stockholm



Västernorrlands bidrag till NOOmaraton 2018 skulle visas i Sundsvall på Story Filmfestival, så jag och Jason bilade ner för att närvara. Vår film visades i filmpass 2, som vi såg. Alltid lika spännande att få se sin film på en bioduk. De som ville fick komma fram efter filmpassen och prata om sin film, vilket vi gjorde. Brukar hata att prata inför folkmassor, men det var bara kul denna gång. Sedan gick vi runt i Sundsvall för att sedan gå tillbaka och se filmpass 4, samt en föreläsning med Andreas Öhman som är regissör, och prisutdelningen, såklart. Då fick vi komma fram ännu en gång eftersom vi vann NOOmaraton i Västernorrland. Ni kan se vår film i detta inlägg.

 
Priset länsfinalisterna i NOOmaraton får är resa och boende i Stockholm i anslutning till Riksfinalen. Så det blev två nätter på Långholmen, och en heldag i Stockholm, med riksfinalen i Filmhuset som fokus. Det var många bra filmer och vi vann inte i någon kategori, men det hade vi inte väntat oss heller  (damn vad alla flaws blev uppenbara när man såg de andras filmer, haha), vi var glada över att bara få vara där.
Vi hann även med en tur till Scandinavian Photo, och eftersom det var Jasons födelsedag tog vi en spännande öl på en mysig liten bar i Hornstull.
Bilderna på mig har Jason tagit, obviously.

Vallgraven runt huset

 
Vi blev lite inspirerade av medeltiden och grävde en vallgrav runt huset. Det kändes coolt tyckte vi. Eller så håller vi på att byta avlopp och dränera huset. Typ det tråkigaste som finns, men ack så nödvändigt (avloppet är dock endast i förebyggande syfte). 
Jag har egentligen inte hjälpt till ett skit (bar dock gamla avloppsrör till ett släp, och det var gammalt toapapper kvar i vissa, huääääää), utan har bara varit inne med Ivy och i vissa fall målat nere i källaren (ska fixa en pysselhörna där, mys). Kim och Niclas har däremot varit ute om kvällarna och kämpat. Superduktiga.

Vi lever alltså i ett kaos just nu. Vi måste balansera på en spång för att ta oss in och ut ur huset. Skorna är leriga och farstun är konstant smutsig. Hela tomten pryds av jordhögar.
Längtar tills skiten är klar. Då slipper vi oroa oss över eventuella fuktskador i källaren. Och nästa år kan vi fokusera på roligare saker, som att bygga en altan.

NOOmaraton 2018 | Ljuva viskningar


År 2016 var jag och min bror med i NOOmaraton, tävlingen där man gör film på tid. Vi vann i Västernorrlands län. I år var jag med igen, tillsammans med min kompis Jason, en kille jag lärde känna förra året och som delar mina intressen inom film, foto, och musik.

Årets kriterier
Tema: Viskningar & rop
Platser: Scen, staty/monument, framför en spegel
Föremål: Valsedel, linjal, knytblus

Huvudidén var helt och hållet Jason's (han är uppenbarligen bättre än mig på att pressa fram idéer), medan jag fick stå för skådespeleri (hade egentligen föredragit att vara bakom kameran FÖR JAG HATAR ATT HÖRA MIN RÖST PÅ DET HÄR SÄTTET, I cringeeeeeeeeee).
Och än en gång vann vi första pris i Västernorrland, med motiveringen: 

"Filmen använder sig av de angivna ålatserna och föremålen på ett kreativt och naturligt sätt och den övergripande tematiken ramar in filmen. Huvudkaraktären griper tag i oss och gör oss nyfikna på att se mer. Filmen bärs upp av ett hantverk som bådar gott inför framtiden."

Såhär i efterhand ser jag en hel del brister (speciellt efter att ha sett alla andra grymma vinnande filmer i Stockholm), men det är sjukt svårt att göra en film på bara 24 timmar, speciellt med dessa begränsningar som kriterierna faktiskt kan vara. Å andra sidan gillar jag begränsningar till en viss del, och utmaningen att få in alla platser och föremål i filmen.
 
Ett inlägg om prisutdelningen i Sundvsall samt riksfinalen i Stockholm kommer.

H ö s t s k r u d

 
 
Skulle in och skriva ett gäng inlägg (för än en gång hade det lyckats gå veckor av tystnad) men insåg att min header inte längre tilltalade mig, och pysslade ihop en ny istället. Bakgrunden fick även lite nya färger. Jag är nöjd.

Vi väntade på Ivy i ett år, och sedan nio månader till

 
Jag vet inte om jag någonsin har nämnt huruvida Ivy var planerad eller inte. Någonsin. Inte ens till min mamma. Och om sanningen ska fram så var hon det. Planerad. Vi väntade på Ivy i ett år, och sedan nio månader till.
 
Det var sommar och vi hade nyss flyttat ihop. Våren som varit hade varit till synes lugn men kaos för alla inblandade (det vill säga vi två), med svärmar av demoner och andra hemskheter. Jag kämpade för att tiden skulle ändra riktning, och när den aldrig gjorde vad jag önskade kunde jag bara komma fram till en sak: Jag behövde ett nytt liv för att rädda mitt eget.
Och det var då jag på riktigt började längta efter ett barn. Fram tills dess var tanken på barn minst 20 år bort.

Började kära ner mig i bebiskläder, speciellt lurviga med öron 

Hösten kom och jag pratade med Kim. Jag sa att jag skulle sluta ta mina minipiller. Dels för att jag hatade den typen av preventivmedel och dels för att jag ville ha en bebis. Han ville också. Vi var 21 år då.
Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur han kunde gå med på det efter allt vi varit med om det året. Och jag kan inte heller rekomendera att skaffa ett barn som någon slags lösning på ett dåligt mående. Det är bara idiotiskt. Därför kan jag vara tacksam över att det ändå tog den tid det tog.

Det var oktober när jag slutade ta mina minipiller. Jag var naiv och trodde att det skulle vara lätt. Okej att det inte går på första försöket, men tredje och fjärde åtminstone? Men inget hände och varje mens blev en undergång, och den undergången blev värre för varje månad. The botten was nådd den dagen när mensen kom i slutet av mars, eller om det var april. Låg i sängen hela dagen. Orkade inte kliva upp, orkade inte äta. Kim var superfin, lagade middag och tvingade upp mig. När vi åt fick jag ett sms om att min kusin väntade barn, och just den dagen kunde jag inte glädjas över det.

Och det var efter den dagen jag sa FUCK THIS! JAG ORKAR INTE MER! Vi slutar försöka. Om det händer händer det, annars får det väl vara.

Pretty Little Liars

Och i oktober 2014 hände det. Ibland har jag perioder där sex verkligen är det mest ointressanta som finns, och jag antar att oktober 2014 var en sådan period, för vi hade bara sex en gång den månaden. Och efter att ha försökt i (mer eller mindre) ett år, så resulterade det i en Ivy just den dagen. Och jag var inte ens uppochner i en halvtimme.

A-Maze-Thing

 
En liten kvällsutflykt dagen efter min födelsedag. Med mat från Subway begav vi oss mot Åsbergets topp. Dinner with a veiw.
Har länge velat besöka något av Arknat-vindskydden som finns placerade runt om i Höga Kusten, läs mer om detta projekt h ä r / h ä r.
Det fick bli det som är närmast beläget: A-Maze-Thing uppe på Åsberget som bara ligger "runt hörnet". Supermysigt, väldigt fint vindskydd och underbar utsikt.

Är jättetaggad på att finna The Tree Cube härnäst. Supercool sak!

Ivy vill bara ha kläder med glass på


En sommar-Ivy i en av hennes favoritklänningar. Födelsedagsklänningen från både förra året och detta. Älskar den. Much is more-printet med all sweet everything. Ivy vill helst bara ha kläder med glass på, men det funkar ju inte riktigt. Jag sa att det var godisregn på en tröja med färgglada regndroppar på bara för att hon skulle vilja ha den. Man får luras lite ibland.

Jag slutade skolan och fyllde år

 
Fredagen den 7 september: Jag slutade skolan och fyllde år på samma dag! 

Så förmiddagen spenderades i Umeå och på Movant. Gjorde inte mycket mer än att städa ur mitt skåp. De flesta från min "klass" har varit på praktik större delen av året, men just i fredags råkade Caisa och Hannes vara i skolan för en kurs, så jag fick chansen att säga hej då till dem. Förutom Vanessa är de väl de som jag lärt känna bäst av alla i min klass.

På kvällen bjöd vi på tacos och fika (äppelpaj med äpplen från trädgården bland annat), och jag fick den rosa hoodien av mamma (plus lite annat smått och gott).

Så. Nu är jag 26 år. Närmare 30 än 20. I don't mind. De flesta som inte känner mig tror ändå att jag är 22.

Will I Be Remembered or Will I Be Lost in Loving Eyes?

Bildkällor: Bild 1 / Bild 2. Bild 3 och 4 är tagna av mig.
 
Jag tänker inte på det jätteofta, men när jag gör det svider det till. Han var bara två år äldre än mig. Och han dog. Av en "accidental overdose". Och just den lilla biten gör mig så arg. Så himla onödigt. Jag hatar droger.
Men mest är jag ledsen. Ledsen över att ännu ett fint band i denna värld är trasigt. Det blir ju så. Jag har som tur är aldrig behövt uppleva det själv, men när en vän lämnar livet blir en nog lite trasig.

Den 25 augusti dog Kyle Pavone, sångare (clean vocalist) i We Came As Romans, ett av mina favoritband.
Det här är ett band jag lyssnat på sedan 2011 / 2012, och till skillnad från många andra som lämnat jordelivet för tidigt (The Rev, Chester Bennington, Avicii...) så är WCAR ett band jag sett till att uppleva live, inte bara en gång utan två gånger (i Stockholm 2013 och på Bråvalla 2014). Och det kommer bli fler gånger, för jag hoppas att de resterande fem medlemmarna kommer fortsätta göra grym musik. Och att Kyle kommer att vara saknad, det är en underdrift.

Rest in piece, Kyle ♥