Arbetslöshet är aldrig något jag skrivit om i bloggen. Det har känts ointressant. Kanske till och med skämmigt. Folk har så mycket åsikter (fördomar) kring arbetslöshet och arbetslösa. Nej, det är liksom inte bara "att skaffa ett jobb". Alla har olika förutsättningar och det kan bero på så himla många olika saker. Men ändå står man där och känner sig helt värdelös då någon frågar "Vad gör du på dagarna då?" för femtioelfte gången. Det enda giltiga svaret är ju jobb eller studier, tydligen.

Men nu, nu skriver jag om det här. 

 

Först, lite historia: 

Tog studenten 2011 (med ett helt okej slutbetyg om det har någon betydelse). Var helt oförberedd på livet efter gymnasiet, blev typ oförmögen till att göra något alls då allt plötsligt låg i mina händer utan skolans trygghet. Jag var inte helt clueless, jag hade en plan, och då 2011 blev 2012 började jag jobba allt mer mot att uppfylla mitt mål. Det gick segt, men ett år senare hade jag i alla fall kommit halvvägs, om inte mer. 

Fast då kraschade jag emotionellt. Det tog över och jag släppte allt jag jobbat mot. Jag ville ingenting längre.

Sedan dess känns det som att mitt liv varit en stiltjé. Ett evigt velande. Fylld av omotivation. Planen jag hade gav jag upp. Det blev bara så. Och allt jag försökt med sedan dess har bara runnit ut i sanden.

Jag har försökt anpassa mig efter Arbetsförmedlingens krav. Jag har bestämt mig för att plugga, för att sedan ge upp den tanken. Jag har gått hos jobbcoacher och haft praktik. Jag har börjat hoppats, bara för att låta det dö ut igen. Har fått höra mer än en gång att "de" ska hjälpa mig, t.ex. på AF, och sedan har inget hänt.
Jag kanske varit lite väl naiv som faktiskt trott att jag ska få hjälp. Vill man något här i världen ska man göra det själv. Såklart. Jag får skylla mig själv att jag har extremt svårt med att komma igång med saker. Att jag har social fobi. Japp.


Jag måste erkänna, jag har inte varit jättebra på att söka jobb. Jag har haft perioder av "Blöh, vill inte jobba, kan inte" och det är inte direkt något jag är stolt över och gått och skyltat med. Men jag kan inte direkt ta tillbaka det nu.
Och jag har varit kräsen. Det får man ju egentligen inte vara, men jag känner att det är viktigt att kunna trivas på sitt jobb. Jag vill inte bli depremerad på grund av ett jobb. Min pojkvän blev det av sitt förra jobb, och det följde med honom hem, påverkade oss båda. Det är inte värt det.

Sommaren 2013 jobbade jag på ett äldreboende. Ett jobb jag sökte för att göra alla andra nöjda. Like, "Hey, nu har jag sökt ett jobb som jag troligtvis kommer att få, nu är jag inte värdelös längre". Jag hatade det jobbet. Tredje inskolningsdagen vaknade jag med ångest och Kim fick nästan släpa mig från sängen till bilen. Men jag kom bara halvvägs, jag klarade inte av att gå dit. Spenderade hela dagen på en parkeringsplats.

Jag kunde ha gett upp helt då, men jag kämpade mig genom den sommaren trots att jag vantrivdes och var ledsen varje dag. Jag är glad att jag gjorde det, men jag gör det inte igen, hur lätt det än är att bli vikarie inom äldrevården. Jag har testat det nu.

Jag vill ha ett jobb jag känner att jag kan klara av. Jag vet inte förrän jag testat, men jag känner ändå till mina förmågor. Säljare? På Telefon? Aldrig. Prata i telefon, ringa folk jag inte känner, vara extremt utåtriktad? Grinar nästan vid tanken. De säger att enda sättet att komma över sina fobier är att möta dem, men man börjar väl inte spela på Hard om man är Beginner? Hur mycket jag än önskar att jag var den där supersociala personen, så är jag inte det, inte på långa vägar.


Men så... I november förra året fick jag veta att jag är gravid. Ända sedan dess har jag bara velat hitta ett jobb nu, nu, nu. Jag har hoppats på att i alla fall hinna några månader innan jag får barn. I mars var jag grym på att söka jobb (jämfört med tidigare). Jag har både velat och gjort. Jag har varit hoppfull och stolt över mig själv att jag faktiskt tagit tag i det. Jag har varit mindre kräsen. Matbutiker, parkarbete och städjobb. Sånt jag känner att jag skulle kunna klara av, och har mer eller mindre intresse av.

Men nu är det bara tre månader kvar till BF och under april har hoppet bara runnit av mig mer och mer. Ingen vill anställa en gravid. Ingen anställer någon som bara kan jobba i högst tre månader. Och jag går snart in i Fas 3 på Arbetsförmedlingen. Gahhhh! Jag är less på att vara hemmafru. Är less på att känna rädsla över att folk ska fråga "Vad jag gör" utan att kunna ge något vettigt svar (så snälla sluta fråga).

Men trots att jag sitter här helt hopplös har jag faktiskt lyckats få en jobbintervju imorgon. Det är ett sommarjobb på tre månader, och jag ska ha en bebis runt månadsskiftet juli / augusti, så jag har rätt låga förväntningar. Speciellt eftersom det är ett ganska fysiskt krävande jobb. Men jag har inget att förlora på att gå på en intervju känner jag. Det är ett jobb jag faktiskt vill ha, och om jag inte får det nu skulle det vara intressant även i framtiden.

mvh just-another-housewife

En Facebook-bekant lade upp massa bra bilder idag och nu har jag förmedlat några av dem hit. Yay.

 

Jag såg en reklam om Finish diskmaskinsrengöring på tv en kväll. De visar bilder på matrens-slask-sörja?! Och så säger de något om att det passerar x antal kg mat genom diskmaskinen bla bla... *kräks* JAG HATAR SLASKBAJS! Jag skulle hellre betala för att någon annan tar bort allt äckel ur slasken än att göra det själv. Grymt taskig reklam. 

Det fick mig att tänka på reklam om mensskydd. Där är vätskan som ska representera blod blå. Blå. Så de (reklamskapare, samhället, vad vet jag) kan visa brun äckelsörja, men det går inte att visa en mensvätska som är röd. Hur töntigt? Jättetöntigt faktiskt.
Inget av det kanske direkt är jättemumsigt, men själv tycker jag ändå att slaskbajs är vidrigare. Vad tycker ni? Haha.

Jag vill tipsa om tre Instagram-konton som jag tycker är bra, intressanta och läsvärda. Instagram handlar ju framför allt om bilder, men i det här fallet är det som står skrivet det viktiga.

@HUMANSOFNY
Humans of New York är ett väldigt fint konto tycker jag. Bilderna är street-foton av en (eller ibland två) New York-bor och i texten följer en liten berättelse ur personens liv. Ibland korta, ibland långa. Sorgliga eller lyckliga. Dåtid eller nutid. Det är väldigt intressant, eftersom det bevisar att varje individ bär på en unik livshistoria, stor som liten. Alla har något att berätta.

@KLASSHAT
Baserat på inskickade berättelser och erfarenheter av att växa upp eller leva med dålig ekonomi, att behöva vända på varenda krona. Om klasshat, fördomar och folk som tar för givet att alla har råd. Ett viktigt konto bland trångsynthet och vardagslyxande. I medel- och överklassen tar många så mycket för givet, allt från julklappar och utlandsresor till riktig mat för dagen som om deras verklighet matchar alla andras, och tänka "de som är fattiga är dumma och får skylla sig själva". Ögonöppnare och mycket "feels", ibland även lite igenkänning (vet inte riktigt vart jag ska placera mig själv, men skulle säga att min familj var nedre medelklass under min upppväxt, kanske övre arbetarklass i perioder?).

@HORSTIGMAT
Baserat på inckickade berättelser och erfarenheter av sexarbetare, och de fördomar deras yrke ofta innebär. Jag vet inte varför eller hur, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett ner på sexarbete, mer än då jag förlitat mig på bilden som samhället målat upp för en (att bara de som mår dåligt eller är outbildade skulle överväga att bli prostituerad eller strippa). Den bilden kom jag dock att riva sönder någon gång i tonåren, och jag tycker att prostitution borde vara lagligt (om man är över 18). Jag tänker inte motivera mig vidare eftersom det förmodligen skulle behöva ett eget inlägg, utan säger bara: Följ. Varesig du ser snett på sexarbete, stöttar det eller bara är intresserad av andras åsikter och erfarenheter inom detta område.

 

Ber om ursäkt in advance för att jag är sämst på att uttrycka och motivera mig ibland, haha. Det jag vill få ut är att dessa konton är värda att följa. Punkt.

Kom över ett asbra inlägg idag som alla borde läsa. Det låg på blogg.se's startsida härom dagen, så om ni hänger där kanske ni redan läst det. Det handlar om skönhetsideal och om hur det inte tillåter tjocka / icke smala att tycka om sin kropp osv för att skönhetsidealen obviosuly är helt diskriminerande (och det är FEL). Typ. Alltså läs bara.

Har en inläggsidé i min saker-jag-vill-blogga-om-lista som jag döpt "Varför är tjock = ful?", och det jag ville säga i detta ännu ej existerande inlägg blev sagt i ovannämnda fast säkert 100 gånger bättre. Kommer ha kvar det i min idélista ändå, och skriva det då jag känner att jag hittar de rätta orden, eftersom det är ett ämne som tåls att ta upp flera gånger om. Ända tills i alla fall en bråkdel av världen fattat och tagit farväl av sin trångsynt...het.

PS. Bonus. Hela hennes blogg är helskön.

Jag tycker att det är jättefint och roligt att ha en blogg, men det finns en sak jag verkligen hatar med bloggandet. De falska kommentarerna. Aaaarrrrggggghhhh! Exempel: Då jag lagt upp en låt jag gillar eller kanske till och med en vlogg och folk kommenterar "Bra låt", "Skön video" etc FAST DET ÄR SÅ HIMLA UPPENBART ATT DE INTE LYSSNAT ELLER KOLLAT. Patetiskt. Hur ska jag då kunna veta då folk faktiskt menar det de skriver? Det gör att jag inte längre tar åt mig av något alls (i stil med bra/fin/smart/gulligt/whatever). Tyvärr.

And while we're at it. Då man skrivit om något viktigt eller ett känsligt ämne och får kommentarer om att bilden är fin. HAHAHA. Nej. Det bästa (värsta) är att jag sett folk som klagat över detta och sedan gjort exakt samma sak själva. Dat double standard alltså. ROTFL.
Jag tycker det är okej att kommentera bara bilden. Vissa kommenterar texten, och vissa bilderna, helt okej för mig. Men aldrig i ovannämnda sammanhang. Det är bara taskigt.

Och sedan är det rätt drygt att få kommentarer som enbart gör reklam för sin egen blogg, ala "Hej, kika in hos mig". Om en inte har något att kommentera, DON'T FUCKING DO IT. Det är bara meningslöst att ljuga ihop en komplimang bara för att få göra ett avtryck. Sedan beror det ju förstås på vilket sorts inlägg en får en sådan kommentar på, men oftast känns det bara som ett stort in your face. "Din blogg är mindre värd än min. Skrev du något eget? För jag ser bara 'bla bla bla', hahahahahaha".

Jag går alltid in på alla bloggar som kommenterar här. Alltid. Så ingen behöver be om det. Hittar jag något som fångar mitt intresse kommenterar jag, och jag läser alltid inläggen jag kommenterar, även om jag slutligen bara säger något om bilden. Det känns mot min standard annars. Vill bara att ni ska veta det.

Egentligen kanske jag borde sluta "kommentera tillbaka" för att slippa den här falskheten på i alla fall min egen blogg, men det är enormt svårt att låta bli.
Förväntar mig inte att det någonsin kommer bli en förändring. Men nu vet ni i alla fall att jag genomskådar alla lögner. I ain't stupid. Muhahaha. K. Bye.

 

Bilden har inget med inlägget att göra

Ganska ofta kommer jag på saker jag kan skriva om här, men ganska ofta orkar jag inte få det från idéer till skrift. Det har jag sagt förut. Men vissa saker jag vill skriva om platsar inte här på min blogg. Jag har en väldigt liten blogg, men alla som vill kan ändå läsa det jag publicerar här och då vill jag inte skriva vad som helst. Vissa saker är för personliga och privata för att signeras med mitt namn och ansikte, men jag vill ändå dela med mig av dem och få respons.

Fattar ni vad jag menar?

Starta en lösenordskyddad eller anonym blogg är inte ett alternativ här. Jag har en privat dagbok där jag kan skriva vad fan jag vill, och det tar för mycket tid och energi att starta en helt ny blogg med en någorlunda stor läsarskara för kanske tre ynka texter.

Jag tycker att det borde finnas en blogg som består av massa olika människors texter. Tankar, åsikter och upplevelser. Att när man vill skriva av sig kan man göra det, skicka in sin text och få den publicerad anonymt. Jag skulle läsa en sådan blogg. Typ som Le Love fast på svenska och utan någon nisch. Det kanske redan finns? Lemme know!

Imorgon / idag är det Halloween. Yaaay!!!
But please, don't be a dickhead.

14 september - Something I want
Att Sverigedemokraterna går / åker ut ur riksdagen.

Hoppas verkligen att alla ni som är över 18 har röstat. Jag röstade i torsdags. Denna gång fick det bli ett annat parti än 2010, vilket var första gången jag fick rösta.

Blir så arg.
källa

Och finns det personer i EU-parlamentet som tycker att kvinnor inte längre ska få rösta (= ha åsikter, leva i en jämnställd värld, vara med och bestämma i samhället vi lever i osv) så är det ett tecken på att feminismen behövs och verkligen inte har gått för långt.

I början av året som är nu bestämde jag mig för att beställa hem en menskopp. Hade gått och funderat på det rätt länge, men inte orkat samt glömt om vartannat. Men nu, nu så! Har nu haft den i några månader och är helnöjd. Det är så skönt att slippa tänka på att inhandla tamponger. Visst kostar de mer (299 spänn,för mindel, men det finns billigare), men nog lägger man ut mer än så på menskydd under ett år, om inte bara på några månader. Om man delar det på alla år man ska ha den är det inte så mycket.

Den var krånglig att använda de första gångerna, I'm not gonna lie. Man ska liksom vika den dubbel, men den vecklade bara ut sig hela tiden innan jag lyckats få in den, så det var bara att börja om. Frustrerande. Tänke att "Ska det ta en kvart att gå på toa varje mens-vecka hädanefter, I dissaprove!", men det gick ändå rätt fort att lära sig.
Att få ut den första gången var dock svårare. Hahahaha. Ska inte gå all TMI on ya, så om ni vill veta får ni fråga. Resten är enkelt: töm i toaletten, skölj av/tvätta och sätt in igen. Tycker inte alls det känns ofräscht, snarare bara jättenaturligt och mindre kladdigt än tamponger/bindor.

Jag köpte min på menskoppen.se. De hade ett test där man kunde få fram vilken storlek man uppskattningsvis borde ha. Bra ju!
Självklart passar menskoppar kanske inte alla, men tycker ändå att den borde uppmärksammas mer. Vill man bara testa så leta reda på en billigare variant. Och ja, det är värt att testa!

Vann dessa söta dip dye-sockar hos Catarina, thanks a lot! Fast att få snygga bilder på fötter var svårare än jag hoppats, haha.

Fick även en fin kommentar nu i veckan som gjorde mig superglad. Den löd så här:

Daniel Howell aka Danisnotonfire är så himla underbar. Brittisk engelska, check! Snygg, check! Och självklart det viktigaste för en Youtubare: Underhållande, check! Plus att igenkänningsfaktorn i nästan alla hans videor är så hög det bara går. Marry me, eller?

I den här videon tar han upp psycho thoughts aka L'appel du vide. PSYCHO THOUGHTS! L'APPEL DU VIDE! Skäms inte om du har dem, skäms istället om du inte har dem för då är du i princip nästan omänsklig. Så in your face Kim då jag berättat för honom att jag ibland tänker hur lätt (oh well) det skulle vara att köra in en kniv rakt genom hans bröst, och han tagit illa upp (alltså, helt förståerligt egentligen). Jag har nog dödat hela min familj i mitt huvud minst tre gånger. MEN HALLÅ, DET BETYDER JU INTE ATT JAG VILL ATT DE SKA DÖ! Jag älskar ju dem. Jag vill att de aldrig ska dö. Familjen om ni mot förmodan skulle läsa detta så har jag även flertal gånger funderat på hur det skulle vara att själv dö. Till exempel:
"Jag skulle kunna hoppa framför den där blå bilen som nu kommer körande i 90 km/h. Jag skulle dö. Haha."
Och sedan sitter man där i en hög på vägkanten och gråter en skvätt över sin egna begravning. Yep, true story.
Eller ett mer frekvent exempel:
Jag går längs ett vattendrag, eller kanske över en bro. Djupt vatten. Telefonen i handen, i fickan, whatever.
"Jag skulle kunna kasta min telefon i vattnet. Tänk om jag råkar kasta min telefon i vattnet?! NEJ!"
Eller putta ner någon. Hoppa i själv. Vad vet jag.

Jag skulle dra hur många exempel som helst, och många av dem kan få mig att framstå som ett monster. Som att vrida nacken av min katt. Trycka stavmixern i ansiktet medan den är igång. Klippa av någons snopp. Dammsuga ut mitt öga ur ögonhålan. Hoppa ner från högsta våningen i Gallerian. Men pfft, I'd never liksom.

God natt, hoppas ni drömmer mardrömmar om mig.

Så. När dessa fyrkanter började användas mer och mer flitigt under namnet hashtag bojkottade jag dem till en början. To hip for me yo. Men sedan, inte långt senare började min hjärta ticka lite extra vid åsynen av en # och mina fingrar kliade i önskan om att få använda dem. Skämmigt tyckte jag. Folk kommer ju tro att jag tror att jag är cool eller nåt. Men grejen är att jag älskar att använda hashtags, men jag gör det ironiskt, eller ironically som det heter på engelska. FATTAR NI? JAG ANVÄNDER HASHTAGS IRONISKT? FÖR ATT GÖRA NARR AV GREJEN? FATTAR NI?

Fast nu har det gått så långt att jag börjar tveka. Är det verkligen med ironi jag använder # # # nu förtiden? JAG VET INTE! I'VE TOTALLY LOST MYSELF! I DON'T KNOW WHO I AM ANYMOREEEEEEE!

Om ni mot förmodan inte riktigt fattar vad jag dillar (ännu ett ord jag använder ironiskt, det är en lång historia) om här eller vill lära er mer om fenomenet TRYCK HÄR OCH HÄR! Psst. Det är danisnotonfire ♥

Tänkte dela med mig av dagens inlägg i Bloggutmaning365. Publicerar ju inte de inläggen här, utan i en underblogg. Denna vecka är temat Sociala medier, och dagens fråga lyder:

 

027. Är du noga med vad för slags bilder och information du delar med dig av (och inte) på sociala medier?
På Facebook är jag det. Är inte så aktiv där, men då jag vill få ut något personligt brukar jag använda mig av rader ur låttexter. Vill inte outa mig konkret där helt enkelt. Och då jag ska välja profilbild är jag mer noga för vilken bild jag väljer, än till exempel här på bloggen.

Sedan finns det vissa event jag skulle vara försiktig med att lägga upp bilder från. Begravningar till exempel, sjukhus, personer jag inte känner så väl, barn. Så ja, det finns en del bilder jag inte vill publicera, men då gäller det oftast av respekt för andra. Jag minns att mamma inte ville att jag visade bilder av julbordet, på den tiden jag använde Bilddagboken. Fattade inte vad som var fel med att visa vår mat, haha. Raderade i alla fall direkt. Handlar det om mig själv och det som är mitt är jag inte däremot så strikt.

Jag har inga problem med nakenhet, det är skillnad på porr och ett fint foto. Ibland är foton till för att visa upp något, ibland är det bara en form av konst. Ibland verkar det mer okej att visa bilder på sig själv i bikini bara för att man står på en strand, men skulle det vara underkläder i sitt eget hem så reagerar folk. I don't bother. Det beror mer på vad det är för slags bild än motivet tycker jag.
Är min valda bild provocerande? Är det porr, eller bara ett fint/fult foto?

På bloggen tillåter jag mig att ha mer frihet än på Facebook. Jag kan skriva personliga saker. Jag berättar det jag känner för. Tycker om att skriva, och det fina med språket är att man kan berätta samma sak på flera olika sätt. Oftast undviker jag att berätta personliga saker i detalj, ibland döljer jag ett budskap i diktliknande texter.

En sak jag aktar mig för är att uttrycka mig kränkande, vilket socialt media jag än befinner mig på. Det är okej att ha åsikter, men det är aldrig okej att mobba, vara rasistisk, homofobisk eller att bara allmänt bete sig som ett äckel.

Men. Nu har jag inte någon särkilt stor blogg. Mellan 20 och 50 läsare dagligen. Hade min blogg varit mycket större är jag ganska säker på att jag hade varit mycket mer noga med vad som publiceras och ej. Fast som Liie skrev, man vet aldrig vilka som snokar runt på ens sidor. Och de gäller vare sig man har många läsare eller bara några få.

Danisnotonfire-Daniel är himla awesome för att: brittisk accent + rolig + klockren + videor med igenkänningsfaktor 99,9 = vinnande koncept. Amen.

Så. Inatt hände Existential Crisis för 456 706 567:e gången i mitt liv. Hallå, alla har dessa tankar någon gång, annars ljuger ni, inte bara för samhället utan också FÖR ER SJÄLVA! Och inatt låg jag i sängen med Kim och grinade över att "Inget spelar någon roll för att alla kommer dö ändå" för att jag glömt bort vad jag blev ledsen över (säkert dumma tankar om äckel) från början.

Men det är ju så. Egentligen spelar ingenting i hela världen någon roll. Alla dör. Vi föds kanske för att leva, men vi föds också för att dö. Och sedan finns jorden inte mer och så var det med det. Ingen kommer att sörja jordens undergång, för att det kommer inte att finnas någon som kan sörja den. Så alla som säger att de bara tror på det logiska, det här är sanningen. Vi betyder inget i det stora hela.
Idag har jag ingen Existential Crisis så min hjärna bryr sig inte riktigt om texten ovan. Jag sitter inte och försvinner i filosofier över hela universum tills allt som är logiskt inte alls känns så logiskt längre. Inte idag. Men det är himla jobbigt då det händer. Man ba "Why am I even doing this, it makes no sense!" över vad man än håller på med. OBS. Kan framkalla illamående. Och så får man flashbacks över hela sitt liv och tänker "DET MÅSTE FINNAS NÅGOT STÖRRE ÄN DET HÄR LIVET VI LEVER OCH KOMMER ATT LEVA FRÅN OCH MED IDAG!". Och så går man och sätter sig i en garderob och stirrar ut i intet i ca 84 minuter.

Men som Gandhi sa: "Whatever you do in life will be insignificant, but it's very important that you do it because nobody else will."