Det här med minnet är så himla häftigt. Vissa saker lite mindre kanske, som det som sitter i benmärgen (hur en går, äter, cyklar) eller bilder och ord och händelser. Men det här men våra olika sinnen. Hur dofter kan ta en tillbaka till en helt annan tid. Men det som fascinerar mig mest är musiken. Det går att resa i tiden. För så sitter jag där med en låt i öronen, en låt som är starkt förknippad med en kort period av mitt liv eller en specifik händelse (för att min hjärna bestämt det), och plötsligt befinner jag mig just där och då känslomässigt. Det känns liksom i hela kroppen. Jag känner dofterna jag kände då, om än vagt, och jag ser platsen, om än inflätad i det mina ögon ser i nuet. Kanske känner jag smakerna med. Och det är bittersweet. 

 

Jag har ett gäng låtar som är starkt förknippade med en tid då jag mådde väldigt dåligt. Bra låtar. Så himla bra låtar. Jag älskade dem då. Nu är jag tvungen att hata dem. Jag klarar inte av att höra dem för jag genomsyras av allt jag kände då. Alla intryck. Med alla sinnen. 

Låtarna ovan är några av dem. Ibland plågar jag mig genom dem, för jag kan inte låta bli. Så bittersweet. Shit. Och så himla fascinerande.

 

Jag tar för givet att alla känner så här om viss musik. Till och med de som inte gillar musik. Hur kan en inte?