Äta bör man annars dör man


Selektiv Ätstörning.
 
Härom veckan fick jag höra talas om Selektiv Ätstörning (SÄ) då det nämndes i en blogg jag läser. Det var första gången jag hörde talas om ätstörningen, men absolut inte första gången jag stötte på den eftersom den varit en del av mitt liv sedan födseln. Jag var tvungen att Googla efter mer information och hittade bland annat selektivatstorning.se.

Jag tänker inte sitta här och självdiagnosera mig själv, men igenkänningsfaktorn är för stor för att låta det gå obemärkt förbi. Är ganska säker på att detta är vad jag led av, om inte nu i alla fall under min uppväxt. Dessutom känns det som att läskigt få vet om SÄ:s existens.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. För folk med normala matvanor kommer det här ju låta helt absurt. Det är knappt någon som förstår. Det känns som att ingen någonsin har gjort det. Då jag var liten ifrågasattes mina matvanor av hela min släkt. Någon blev arg.
Men jag vet ju att "Äta bör man annars dör man". Måste inte bör. Men ibland är det bara så himla jobbigt att äta. Ibland jobbigt som i att jag är lat och inte prioriterar att äta, och ibland jobbigt som att det tar emot i hela kroppen (förutom i magen som är tom). För det känns bara så himla jobbigt att behöva stoppa någonting i munnen som jag inte vill ha. Det är inte alls så "bara" att smaka. Det är inte alls så "bara" att ändra på någonting som alltid varit en del av mitt liv. Det handlar inte om utseende eller vikt, det har det aldrig gjort.
 
Hur får man bort något som sitter så djupt inrotat att det är känns orubbart? Något som alltid varit en del av mig?
 
 
Jag har alltid varit överdrivet kräsen då det kommer till mat. När jag var liten (runt precis-börjat-skolan-ålder) gillade jag i princip bara korv och pannkaka. Även mammas torsk och pannbiffar tillsammans med potatis mosat i smör, alltså exakt det, inga undantag eller ändringar. Jag slutade äta ketchup som 3-4-åring då jag fick veta att det innehöll tomater. I salladsväg åt jag typ rivna morötter. Allt med sås, ost och lök bojkottades. Ni vet inte hur många gånger jag suttit och skrapat bort sås och lökbitar från kött i mitt liv för att ens låta det komma i närheten av min mun. Hur många gånger jag varit oroat mig över middagen då jag eller familjen skulle äta borta. Eller på restaurang. Jag grinade första gången jag åt på McDonald's. Det var ju pålägg på min burgare. Jag beställer alltid naturell (inget på), även idag. Första gången jag åt pizza var jag 14 år, men det dröjde över ett år innan jag åt det igen. Innan åt jag bara kanterna.

Skollunchen blev en pest. Till att börja med hade jag en fixidé om att skolans mjölk var odrickbar, och den idén följde med mig ända till gymnasiet av vana. Sedan ville jag knappt smaka maten för allt var fel. Fabriksgjorda Köttbullar? Grytor? Blek falukorv? Are you kidding? Minns att jag fick besöka skolsystern för att prata om hur viktigt det är att äta. Men det visste jag ju redan. Om någon ändå vetat om Selektiv Ätstörning då.
Jag minns inte så mycket av de första skolåren, men i trean började jag få specialmat efter att en lärare lagt märke till hur dåligt jag åt. Ibland fick jag pannkaka och gjorde alla andra elever avundsjuka, men oftast fick jag samma kött som de andra, fast utan sås, eller blodpudding (ja, jag tycker om det). Om jag minns rätt fick jag fick specialkost tills jag gick i femman. Det blev lite bättre under de åren. T.ex. så började jag gilla kyckling och paprika, men då familjen åt tacos hade jag falukorvsbitar i mitt tacoskal. Den eventuella salladen var bredvid. Den fick aldrig nudda den övriga maten. Varmt och kallt för sig liksom.

I sjuan var vi tvugna att byta skola till en större. Ingen brydde sig över hur man åt längre. Som tur var så hade jag blivit lite bättre på att äta så jag klarade mig, trots att det oftast bara blev torrt ris, rivna morötter och knäckebröd. I gymnasiet blev det värre igen. Inte för att jag åt mindre, utan för att jag behövde mer. Hade alltid ont i huvudet sista lektionen.
Visst kan man kompensera med att äta bra när man kommer hem, men det gjorde jag ju inte. Jag kompenserade hungern med bröd.
 
Skollunch. Det var soppa.

Numera äter jag köttfärs eller kyckling till tacos, inte korv, haha. Men det var bara två år sedan jag började ha sallad i, istället för vid sidan om. Jag kan äta sallad som nuddat kött, gärna tillsammans med kött till och med. Jag äter fortfarande inte sås, men jag är lite mer sparsam med skrapandet. Det är inte längre jobbigt att äta borta. Jag vet att det alltid kommer finnas något som tilltalar mig på restauranger. Jag har blivit modigare då det kommer till att smaka nya saker. Men är jag känner mig inte alls fri från det här jobbiga. Jag har bättre och sämre dagar, men att äta är fortfarande mest bara en jobbig nödvändighet.
 
På hemsidan jag nämde högst upp i inlägget står det bland annat såhär:
Många äter bara mat inom en vit/beige färgskala (pasta, vitt bröd, pommes frites, etc.) och de flesta selektiva ätare dras mot just kolhydratsbaserad mat med högt energivärde. (...) Kladdiga och geggiga maträtter ratas generellt av personer med SÄ.

Kände mig så himla träffad. Om jag hade fått välja skulle jag helst bara äta bröd. Och strips, helst hemmafriterade pommes. Mums. Grekiskt lantbröd och Polarbröds vetekaka är typ det bästa som finns. Nu gillar jag iofs också mörkt bröd, men det ska vara mjukt och kännas färskt med endast Bregott på. Kan hända att vetekakan kan få på sig lite gurka och paprika ibland.
Jag har aldrig haft problem med att äta frukost. Det är bästa måltiden på dagen. Något gott bröd, yoghurt med flingor, frukt, bär eller nötter, pappas havregrynsgröt, smoothies, O'boy, vatten med citron, juice, mjölk... That's my kind of food porn (tyvärr inga ägg eller nyttiga pålägg). Jag gillar frukost så mycket att jag skippar lunchen och äter frukost igen.
 
Sånt som är gott.
 
Jag var hos en psykolog idag. En annan än min vanliga. En som är mer inriktad på ätstörningar och matbeteende. Why? Jag behöver få in bättre matrutiner. Jag måste försöka få i mig mer näring. Anywhore. Jag nämnde inte Selektiv Ätstörning, eftersom jag tyckte det kändes onödigt att tigga till sig en ätstörnings-stämpel. Men då vi satt och pratade om hur man kunde variera de vanliga maträtterna vi äter, att jag måste våga smaka... Jag kände bara "MEN DET GÅR INTE". Samma känslor och tankar och äckel som alltid dykt upp då jag pratat med någon om mat och att jag "Äter för lite" och bla bla bla... This war is defenitly not over.
Jag kan inte göra korv i ugn för jag äter inte ost, ketchup eller senap. Gratänger, grytor, stuvningar... NEJ. Det är sås. Det är slemmigt. Det är ostigt. Det har den här gräddigt, syrliga fucking äckelsmaken som jag inte kan beskriva men som jag hatar. Mat är jobbigt. Varför måste allt innehålla så mycket onödigt?
Jag ser på bloggar, läser recept. Det ser nyttigt och bra ut. Det ser enkelt ut att göra. Det ser... typ gott ut. Men va?! Vad är det där? Och det där? Det går inte att äta. Bort med det där, och bort med den. Måste det vara så kletigt? Vart är alla klara, genomskinliga såser? De som man faktiskt kan äta mer än ett milligram av.
Jag skulle, som det är nu, aldrig kunna bli vegetarian eller följa någon diet. Det är nog svårt att få i sig all näring som det är.
Jag äter lite för ofta med ögonen. Och med näsan. Och kanske lyssnar jag lite för mycket till hjärtat (det jag är sugen på) än på det sunda förnuftet (männsikor måste äta). Ibland vet jag inte om jag vill eller orkar ändra på mig, men samtidigt, jag behöver det. Jag vill inte att en livsnödvändig sak ska kännas så negativt och jobbigt som det gör för mig.

Jag har fått ett enkelt matschema att följa och Kim och jag har fått i uppdrag att testa en ny maträtt varje vecka denna månad. För mig känns regelbunda mattider som ett stort steg. Och enormt svårt. But hell, I have to.

Hoppas att i alla fall någon tog sig tid till att läsa. Det känns som att det är väldigt få som känner igen sig i detta, men jag kan ha fel. Selektiv Ätstörning är inte särskilt känt, därför är det också väldigt få som förstår. Det är inte så "bara". Det är jobbigt. Och det går inte att bara ändra på med en fingerknäppning.



▾ Bunny säger:

Är exakt lika dan! Fy fasen vad sjukt, har aldrig heller hört talas om eller tänkt på det på detta sättet :O

Svar: Åh, jobbigt :( Jag har ibland tänkt att det ju BORDE vara en ätstörning, men sedan viftat bort det. Egentligen är väl det här lika jobbigt och problematiskt som andra ätstörningar (i det stora hela), med tanke på att det är psykiskt och är svårt att bryta sig loss från.
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-06 ✖ 08:18:32
http://bunnydrugz.blogg.se/
▾ Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ säger:

Åh, det är så jobbigt att ha problem med maten. Känner igen mig i så mycket:(

Svar: Eller hur, då det är livsviktigt med mat. Tråkigt :(
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-06 ✖ 09:29:37
http://patriciac.blogg.se
▾ FrökenTV, bloggen om tv och film säger:

var också extremt kräääsen när jag var yngre, börja äta exempelvis sås när jag var 18.. Var hopplös på restauranger. Soppa är det äckligaste jag vet fortfarande.

Svar: I know what you're saying.... Skitdrygt. Jag tycker fortfarande knappt om någon sås.
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-06 ✖ 12:25:32
http://efji.blogg.se/
▾ Alice säger:

Jag känner faktiskt också igen mig! Inte till hundra procent kanske, men ändå, jag kan vara jobbigt kräsen ibland.
Och om du träffar den där psykologen igen tycker jag att du ska ta upp det här med SÄ; hur mycket du tycker att det stämmer in på dig och så vidare. För hur ska han annars kunna hjälpa dig på bästa sätt?

Svar: Ja, du har nog rätt (fast det är en hon, hehe). Vi ska ses igen om tre veckor. Det kändes inte riktigt som hon kanske förstod hur kräsen jag är. Kanske ses överdriven kräsenhet inte som en ätstörning riktigt, till skillnad från anorexia och bulimi. Kanske visar jag henne det här inlägget. Jag kommer iaf att ta upp det nästa gång :)
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-06 ✖ 12:47:16
http://miranodesign.blogg.se/
▾ sofft.blogg.se säger:

Jag är och har varit kräsen hela livet gällande mat. Har jag ex. sätt en maträtt blivit tillagad på fel sätt (enligt mig) så vägrar jag äta. Hehe

Svar: Det är så jobbigt. Fattar vad du menar, så har jag också varit.
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-06 ✖ 17:01:06
http://sofft.blogg.se/
▾ MATILDA säger:

Har också varit extremt kräsen med mat, fanns typ 2 rätter som jag tyckte var riktigt goda resten fick jag tvinga i mig :o idag älskar jag mat men har fortfarande svårt för vissa saker!

Svar: Skönt att det blivit bra nu! Men det är ju helt omöjligt att gilla allt också :)
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-06 ✖ 20:49:52
http://matildays.se
▾ Felicia säger:

Alla problem tar ofta längre tid att lösa, om det inte var ett problem skulle det itne behöva lösas, så jag förstår att det inte går med en fingerknäppning, man måste kämpa och få den hjjälp som behövs, du klarar det!

puss

Svar: Klart det är så, men vissa problem tas på mindre allvar än andra. Just att äta är ju helt normalt och borde inte vara svårt. Det känns som att folk (de jag kommit i kontakt med i mitt liv t.ex.) ser på kräsenhet som bortskämda fixidéer, liksom "Det är ju bara att äta", då det inte alls är så. JAG förstår att det är ett problem, men det känns som att många andra verkligen inte gör det. Men bra att du gör det.
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-07 ✖ 15:20:13
http://fjaelkis.blogg.se
▾ Carina säger:

Intressant läsning tycker jag, känner igen mej då jag som barn/tonåring ok hade det jobbigt med mat. Pannkaka,köttbullar, grillkorv och frukt, var det jag tyckte bäst om. Kött,fisk, husmanskost och många grönsaker kunde jag inte äta. Fick höra att jag var kräsen. Som vuxen nu, äter jag fortfarande inte rött kött men dock kyckling och fisk!. Ha så bra!.

▾ Knaperbloggen säger:

låter väldigt likt mig.
bra skrivet!

Svar: Åh, jobbigt. Tack.
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-08 ✖ 12:50:12
http://knaper.blogg.se
▾ Nina säger:

Alltså jag har nog aldrig känt mig igen så här mycket! Jag har haft ätstörningar eller vad man vill kalla det, i hela mitt liv och fått höra ett och annat genom åren och att det "bara" är att prova ny mat.
Det är ju inte "bara" att prova nya maträtter för då hade jag mer än gärna gjort det!
Det är fortfarande en plåga att äta hemma hos någon för jag vet inte om jag kommer gilla maten och det är fortfarande en plåga att äta ute på restaurang av samma anledning så jag går oftast med det säkra och tar något jag vet att jag kan äta, trots att mycket i menyn ser gott ut men jag vill helst inte slösa pengar ifall att maten inte är god.

Jag känner igen mig i mycket som står på sidan också!!

Svar: Det är så himla jobbigt! Men eller hur! Man önskar ju liksom att man var lika matglad som andra. Känner ibland också att jag tröttnar på maten medan jag äter den även om den var god från början. Att känslan av att ha maten i munnen känns som en evighet innan man kan svälja. Det är ju dåligt eftersom man äter mindre än vad man egentligen behöver...Har du funderat på att ta kontakt med t.ex. en dietist? Om du vill försöka bli mindre kräsen alltså? Jag träffade en dietist för några år sedan, men vet inte hur mycket det hjälpte för just mig eftersom det nu är tillbaka i gamla spår (det är därför jag fått kontakt med en pyskolog nu, för jag vill försöka igen). Men det blev nog bättre ett tag i alla fall, och det bär jag ju fortfarande med mig. Det är inte direkt sämre än vad det var innan, eftersom jag fortfarande kan äta det nya jag smakade då.
Ida ☯ the sky under the sea

2015-02-13 ✖ 23:46:43
http://fames.se/ninasova/
▾ Fredrik säger:

Måste tacka för ett mycket bra inlägg, Känner igen mig läskigt mycket i det du skriver och det jag läst om SÄ stämmer in så bra på mig.

Måste fråga, känner du att det är jobbigt att äta bland folk också? Exempelvis på jobbet om folk kommenterar vad du har med dig eller liknande?

Svar: Vad kul att du gillade det. Men tråkigt att du också har/har haft problem med maten, jag vet ju hur himla jobbigt det är. - - - Jag vet inte om det hänt mig så ofta, men i allmänhet då folk kommenterar hur/vad jag äter kan det nog kännas lite jobbigt ibland. Liksom "låt mig äta ifred". Det var nog jobbigare förut, att jag kanske inte ville att folk skulle titta på mig då jag åt/se mig äta. Men jag tänker att det kanske beror på att jag även har social fobi?
Ida ☯ the sky under the sea

2015-06-30 ✖ 13:38:29
▾ Emelie säger:

Kom hit genom google!

Jag har selektiv ätstöring och har haft sedan jag var liten. Är idag 19. Jag äter lite värre än dig men typisk mat för barn. Makaroner och köttbullar. Korv med bröd. Chicken nuggets på mcdonalds... Ingen som helst typ av såser, dessing, smör, ost, skinka, grönsaker, rinnande saker överhuvudtaget, fisk, "riktiga" köttbitar osv. Bara rent ris, gurka på sidan och då och då "rätt" tillagad tacoköttfärs i en liten egen skål på sidan, för den får inte nudda resten av maten. Även mat jag äter, som potatismos eller pasta, blir det tillagat på minsta fel sätt så kan jag inte äta. Känner en så otroligt stor smakskillnad.

Det jag känner är mest jobbigt är i situationer med nya människor, ofta vuxna och mycket äldre än mig och "måste" äta någon äcklig hemlagad mat för att inte vara extremt oartig och konstig. I skolan har jag aldrig brytt mig, jag tar mina knäckebröd och mitt vatten och äter, men på jobbet där man vill vara så "duktig" och normal som möjligt går jag alltid till matsalen så sent jag kan för att det känns så pinsamt när jag alltid tar ett glas vatten och typ 5 bröd utan pålägg som mat för dagen.

De gångerna jag faktiskt kan äta, som vid julbord/midsommar osv där det alltid finns köttbullar, prinskorv och potatis känns det så bra. För EN GÅNG SKULL passar jag in, tallriken är inte 80% tom och det ser faktiskt bra ut, som mat ska.

En himla konstig ätstöring, men inte mindre ätstöring än ex anorexia, även om SED är mindre livshotande.

2015-12-29 ✖ 03:14:44
▾ Anonym säger:

Vad jag skrattat åt inlägget, det är som du beskriver mig. Naturella hamburgare på McDonalds, här har du en till som gör så. Gör det fortfarande idag och är 29år. "så? Bara bröd?" " - nej, kött och bröd utan allt annat, tack " haha. Och polar vetekaka lever jag nästan enbart på, utan smör på för i mitt huvud inbillar jag mig att det ska bli för blött och geggigt. Och för att inte tala om alla tillställningar och middagar man måste bli bjuden på nu när man är vuxen, det är väl det som är mest jobbigt. För jag Trivs med mina 7 maträtter jag kan äta, jag menar.. Jag vet ju inget annat?. Men att bli bortbjuden är ett rent helvete. Tack för inlägget, känns skönt att läsa att man inte är ensam

2016-12-12 ✖ 13:05:17

Lämna en kommentar!
Det är okej att ha egena åsikter, även om DU HAR FEEEEEEL!
Och till alla som känner för att vara taskiga: buy a cat & GTFO.

Ditt namn:
Hänger du här ofta?

E-mail (om du vill):


URL (så att jag kan hälsa på hos dig):


Oh shit, what's in the bucket?


Trackback