Idag är det den 27 juli, dagen då Ivy var beräknad. Istället blir hon två veckor idag. Tänkte fira det med min förlossningsberättelse. Inte intresserad? Skit i att läsa. För det här råkade visst bli en mil långt...

Söndag 12 juli

Gick runt med "mensvärk" hela dagen. Då jag gick ner på stan kändes det extra jobbigt, jag kände liksom ett tryck nedåt för varje steg jag tog.
Väl hemma igen kände jag mig extremt slut, och lite senare lossnade slemproppen. Trodde först det var vattnet som gått då jag kände att det blev blött, men det var det inte. Tur det eftersom Kim var och fiskade långt åt fanders. Just idag. Blev så arg.

Gick och skrev mitt sista gravidinlägg som jag tänkte publicera dagen därpå, trots att jag kände på mig att det var väääääldigt nära nu. Kanske redan dagen därpå. Men samtidigt kändes det så overkligt att det skulle hända redan att jag inte blev nervös.

Måndag 13 juli
Vaknade 07:57 av att jag hade jätteont i svanken, precis som då jag har mensvärk, fast det kom och gick. Försökte sova lite till, sedan gick jag och publicerade gravidinlägget jag skrivit dagen innan. Det började göra mer och mer ont i svanken nu, samt ner över magen och låren. Värkar. Inte en chans att det var något annat. Klockade dem bara för att göra mig ännu mer säker, och de kom var 7-5 minut.
"Kim! Vakna! Jag har ont! Om det här bara är föraningar vet jag inte om jag klarar det då det väl gäller!" grinade jag. Han ba "Okej, vill du se klart filmen (Nightcrawler) medan vi äter frukost?". Jag tror inte riktigt han fattade att det verkligen var på väg att hända, jag gjorde ju knappt det själv.
Försökte få i mig frukost utan vidare resultat. Blev arg över att jag ätit så dåligt dagen innan. Dushade. Det var skönt. Värkarna kom nu var 2-4 minut, och det gjorde bara ondare och ondare.
Tvingade Kim att ringa förlossningen. Vi ringde dit två gånger. Först ville de att jag skulle vänta hemma en tag till om jag orkade. Jodå. En timme till, sedan orkade jag inte mer. Det gjorde så himla ont. Kunde inte slappna av alls längre.

Sista bilden på mig och magen, strax innan halv ett. Ser ni glädjen i ansiktet, hehe... heh.

Kims syster skjutsade in oss. Blev inskrivna klockan 13:00.
Vi har bara fem minuter till sjukhuset från oss, så det kändes väldigt skönt. Dessutom hade Örnsköldsviks sjukhus haft sommarstängt fram till just den här dagen, så Ivy var alltså först ut efter semestern. Hade hon bara kommit en dag tidigare hade vi varit tvugna att åka till Sollefteå, tio mil inåt landet (alternativt Umeå). Så det kändes väldigt tursamt att vi slapp åka dit. Hon hade ju varit halvvägs ute innan vi ens hunnit fram, haha.

Så fort jag blivit tilldelad ett rum kom smärtlindring på tal. I bilen innan hade jag sagt något om att jag ville ha "Den fetaste sprutan de hade", men då barnmorskan föreslog lustgas godkände jag det.

De undersökte mig och allt såg bra ut. Jag var öppen 4 cm. 

Det kändes jätteskönt att vara på plats och få ligga och vila i sjukhussängen, men då värkarna kom (som bara gjorde ondare och ondare) kände jag mest bara att jag ville lägga mig ner och dö. Inte för att jag tror att någon tror något annat, men det GÖR sjukt ont. Kan inte annat än hålla med alla som beskriver det som mensvärk gånger hundratusen (minst). Fast innan jag blev gravid och började läsa förlossningsberättelser var själva utdrivningsskedet, att krysta ut en liten människa, det som avskräckte mig. Jag hade aldrig förstått att man skulle behöva ha vedervärdiga värkar i flera timmar innan. Det är ju de som gör ondast. Själv skulle jag beskriva känslan som att ha en demon på extremt dåligt humör inneboende i magen.
Så här i efterhand minns jag såklart inte smärtan. Min hjärna ba "Det kanske inte var så farligt ändå, det här gör vi om en dag". Nej, yo ass hat! DET GJORDE VISST SKITONT! För jag minns vad jag tänkte. "Det här är det jobbigaste jag varit med om vill aldrig göra om det här kan de bara vara över någon gång ahhhhh?!"

Så. Tyckte inte lustgasen hjälpte ett skit, blev bara smågrumlig i huvudet. Så efter en timme eller så ökade de på den. Wow. Det märktes. Kändes som mina första fyllor på den tiden då jag inte blev illamående. Den tog inte bort smärtan, bara ytterst lite, men den hjälpte mig på så sätt att jag lade allt fokus på att andas in i masken. De gånger jag var för sen med att andas in tog den inte bort någon smärta alls. Då gjorde det så ont att jag inte visste vart jag skulle he mig (om jag får uttrycka mig lite norrländskt). Jag ville helst bara försvinna. Nu har mitt liv varit rätt skonsamt, men det var den värsta smärtan jag någonsin varit med om. Tvivlar på att något kommer göra ondare.

 

Strax efter de höjt lustgasen undersökte de mig igen. Kim sa på skämt att "Nu är du väl öppen 8 cm", utan att mena det. Jag kände mest "Fattas bara!".Jag var öppen 10 cm. Fullt. Fuck yes, God bless! 

Krystvärkarna kom utan att vattnet gått. De var tvugna att ta hål på fosterhinnan manuellt. Det kändes som att jag blev minst ett kilo lättare då vattnet rann ur mig. Krystvärkarna kändes på ett sätt bättre än värkarna under öppningsskedet. Det kändes liksom som att de gav något, att jag fick ut något av att ha dem och därför gjorde de också mindre ont.
Klockan 16:20 frågade barnmorskorna hur lång tid jag trodde det var kvar innan bebisen var ute.
"Nu! Jag vill att det ska vara klart nu!" svarade jag.
"Nä, det tror jag inte, men kanske om 40 minuter."
Ville typ grina då. Hela 40 minuter kvar?! I'm fucking tired! Har jag inte redan ett halvt huvud ute?!
Det hade jag ju inte. Men några minuter senare kunde de se toppen av bebisens huvud. Jag fick känna. Wow. Fram till dess hade Kim varit rätt värdelös (förutom första timmen då han matade mig med drickkvarg och vatten), tyckte han mest bara var ivägen, men den sista stunden var han väl behövlig. Barnmorskorna också. Deras pepp hjälpte verkligen, because hell, det är svinjobbigt att krysta. Speciellt då det känns som att jag har en hel vattenmelon på väg ut mellan benen. Hehe, varsågod till den inre bilden. 

Nöjd mamma dagen efter på BB.

Och så plopp. 16:40. Känner mig uttänjd till max och sedan ligger det en bebis där vid fotändan av sängen. Första känslan: befrielse. Andra känslan: chock. Första tanken: OMFG en bebis! Den... var... i min mage... OMG... förstår inte.
Då de torkar av bebisen ser jag att det är en tjej. En Ivy, som vi bestämt redan innan (vi hade ett tjejnamn och ett pojknamn). De lägger henne på mitt bröst. Hade hållit i en annan bebis förut, och hon var 6 månader gammal, så först visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Det kändes konstigt och skrämmande, men också helt rätt. Hon var ju så liten! 
Så. Från att vi blev inskrivna på förlossningen tog det 3 timmar och 40 minuter för Ivy att komma ut. Min önskan om en snabb förlossning gick i uppfyllelse. 

Men så var det ju moderkakan. Den ville inte komma ut. Just det har varit min skräck sedan flera år tillbaka då jag fick höra att man förblöder och dör om den inte kommer ut. Så för första gången på hela dagen blev jag rädd. Och less, för jag ville ju bara att förlossningen skulle vara över så jag fick äta och sova. De tog Ivy till Kim (som heller aldrig hållit i en så liten bebis förut) och började prata om att jag kanske skulle behöva opereras (dvs jag sövs så en läkare kan skrapa ut moderkakan), vilket gjorde mig ännu mer rädd. Jag har aldrig blivit sövd. Det här var liksom första gången jag ens var inskriven på ett sjukhus.
De försökte dra ut den med hjälp av navelsträngen ett par gånger, sedan fick jag stå och "dansa" i hopp om att den skulle åka ut, men den förblev kvar inuti mig. Så ytterligare två barnmorskor kom samt en läkare. Jag gillade läkaren, han var väldigt cool (dvs lugn och sansad). Läkaren började trycka på min mage. Det gjorde så himla ont. Like leave me to die already! Var ju helt öm efter förlossningen (som officiellt inte var över ännu). Fick andas lustgas igen, thank you very much. Och tillslut kom den ut! Jag slapp bli sövd och opererad! *lättad* Och jag slapp dö av blodförlust. Tappade bara 1,2 liter blod... hehe... hehehe *svimmar lite diskret*
Men var det slut där? Nej! För sedan fick jag ligga i gynställning och bli sydd i en halvtimme. Minst. De sa att jag inte brast så mycket, men det tog då en evighet att sy ändå. Om jag ska vara ärlig var det rätt skönt att äntligen bara få ligga ner och vila utan att känna någon smärta.

Efter världens läskigaste toalettbesök (because of obvious reasons) och en dusch fick vi flytta till BB där vi fick fika och bekanta oss med vår lilla bebis. Fint ♥

Det var min förlossning. Den får 6 av 10 toasters. Den gick fort (speciellt med tanke på att jag var förstföderska) och alla barnmorskor var super. Moderkaksstrulet drar ner betyget, samt alla kanyler i armvecken. Men det var lätt en av de mäktigaste upplevelser jag varit med om.