Det här är min Covid-19-uppdatering. Jag tänkte inte skriva något. Alla vet redan vad som händer, alla vet vad som förväntas av var och en, och vissa väljer att vara ignoranta. Men detta händer, och jag vill att det jag känner och tänker ska finnas i mitt arkiv.

 

Jag var inte rädd. Det var så långt borta. Det kom hit, rädslan infann sig en millisekund, för min kunskap var lika med noll. Och det var fortfarande långt borta. 
Ena stunden åkte vi tåg, var i Stockholm och gick på konsert. Det var Melodifestivals-final och allt var som vanligt, sedan var det inte det längre. När jag lyssnade på Spöktimmen - Världens undergång del 1 med ångest i magen i början av året anade jag aldrig att moder jords detox var så nära.

 

Jag är inte rädd. Inte för mig själv. Jag är mer rädd, eller snarare orolig för vad som händer med samhället när allt stannar upp. Vet ni vad, mitt liv är exakt likadant, jag var hemma med barnen då och jag är hemma med barnen nu. Kim går till jobbet. Men det hänger något konstigt i luften. 2020 has been cancelled.

 

Min mamma är riskgrupp. Över 60 med underliggande sjukdom. Vi träffar inte henne längre. Ivy brukade vara där på onsdagar. Det var skönt så länge det varade.
Kim är egentligen också riskgrupp, pga hans medicin, men han är helt obrydd.

 

Jag läser om hur världen tar med sig sitt jobb hem. Alla kan inte göra det. Kim är elektriker, han kan inte jobba hemifrån. Jag är tacksam över att jag är föräldraledig just nu, för mitt snabbmatsjobb går inte heller att ta hem. Hade jag ens kunnat skrapa ihop tillräckligt många pass? Förra veckan minskade deras försäljning med 20%. Hur kommer det bli när jag ska börja jobba igen? Jag var redo för ett karriärbyte, men är det ens lönt att söka nytt jobb?

 

Och jag är SÅ UTTRÅKAD! Jag har varit hemma i över åtta månader redan. I höstas var jag för trött för att orka ha ett socialt liv. Men nu är jag less. Jag skulle äntligen ge mig ut och träffa andra mammor. Jag känner mig så ensam. Jag hatar det här.
Jag har varit förkyld till och från sedan Stockholm. Lämnar knappt hemmet. Ingenting har förändrats för mig. Har tagit med Ivy på miniutflykter utomhus medan Luna sover i bilen för att inte bli helt galen. Jag är tacksam över naturen.

Det var inte hållbart som det var, men låt detta bara gå över.

Luna tar inte napp. Det är både positivt och negativt. Det är skönt att kunna ge napp som tröst till ett litet barn, men det är desto jobbigare när de blir äldre och behöver avänja och sluta med napp. Har Ivy som facit. Hon hade napp till hon var 4 år och någon månad.

 

Luna har bara haft mig som sin tröst och snutte. Det är mysigt, men för mig är det inte hållbart i längden. Jag vill att Kim ska kunna natta Luna också. I min värld fanns dock inte snutte som alternativ förrän BVC tipsade om det, trots att vi har hur många som helst hemma. Oh. Snutte. Såklart. Så för någon månad sedan påbörjade jag uppdrag snutte.

 

De säger att man inte kan välja vad som blir barnets snutte. Ivy hade (har) en filt som farmor virkat som hon blev helt fäst vid till allas förvåning. Men jag har inte tålamod att vänta på att Luna väljer själv, därför har jag valt en elefant-diinglis som hon fick vid min babyshower, mest för att vi har en likadan från när Ivy var bebis (det är bra att ha dubbletter har jag hört). Har haft den på axeln varje gång jag ammat, och sedan lagt den intill henne i sängen.

 

Jag vet inte om den funkar vid insomning ännu, vi bara provat lite halvt. Men hon kan somna om tack vare den. När jag lägger ner henne i sin säng efter amning kan hon ibland vakna till och ligga och vrida på sig, men så hittar hon elefanten och somnar om. Det är så gulligt! Och jag är nöjd för jag slipper ta upp henne till bröstet igen. 

 

9 juni 2012. Ett halvår efter att vi började snacka träffades vi för första gången. Twiggys var i Ö-vik över dagen. Vi sågs inne i stan och jag hade Kim med mig pga social fobi deluxe.

Blogginlägg: Weekend number 23 (ja, Twiggy hette Linnea då)

Av någon anledning mina naglar blivit jättestarka, så jag har kunnat spara ut dem längre än någonsin förut. Jag förstår inte alls hur det gått till, men jag tackar och tar emot. 
Har inte haft långa naglar sedan Ivy föddes (juli 2015). De gick av när jag inte längre kunde måla dem var och varannan dag. Sedan hände Burger King och där får man såklart varken ha lack eller längd på naglarna. "Naglarna får sticka ut max 0,2 mm från fingret" står det i regelboken, eller något sånt. Har verkligen saknat att kunna ha långa, fina naglar.

 

När jag börjar jobba som plattsättare kommer jag kunna fortsätta ha målade naglar, men förmodligen lär både naglar och händer få lida pga av allt vatten och bruk en jobbar med. Så jag får passa på att njuta nu medan jag kan.
I skrivande stund har jag faktiskt klipp ner dem. Det blev en spricka i tumnageln, och efter någon vecka kände jag för att börja om med korta naglar. Har slagit i naglarna flera gånger, utan en skråma, men så slant jag när jag skulle stänga en tryckknapp på Lunas body, och såklart var det något så fjantigt som  d e t  som skulle skada nageln. Men de är fint korta nu, och snart är de långa igen.

 

Nu är Luna 6 månader och 2 veckor. Hon har börjat smaka på mat (frukt och puré) en hel del och äter gröt dagligen. Jag kommer att fortsätta amma ett tag till, har i tankarna sett 7-8 månader som en bra tid, men vi får se. Snart kommer hon få tänder och med tanke på hur ont det gör när hon biter mig  u t a n  tänder vill jag inte ens tänka på hur det kommer bli  m e d  tänder, haha.

 

Det är bara det att jag inte vet  h u r  man slutar. Jag har aldrig behövt ta ställning till det. Jag helammade Ivy tills hon var drygt 5 månader, sedan blev jag sjuk. Hade den värsta influensan jag varit med om över jul / nyår och mjölken tog slut. Jag fick knappt i mig mat själv, så det är ganska självklart att mjölkproduktionen kom i andra hand. Ivy började äta gröt (för hon hade en vägra-flaskan-preiod då) och jag kämpade med att amma en gång per dag för att inte mjölkproduktionen skulle avta helt.
När jag sedan blev frisk efter ungefär tre veckor i sängläge (I ain't kidding) tänkte jag fortsätta amma, men det blev bara morgon och kväll och på Ivys 7-månadersdag ville hon helt enkelt inte längre. 

Jag behövde aldrig göra ett aktivt val att sluta. Det bara blev.

 

Med Luna är det annorlunda. Jag helammar i och för sig inte längre, då vi bytt ut ett - tre mål om dagen till vanlig mat, och det går bra. Men om kvällarna somnar hon genom att bli ammad till sömns. Mamma är hennes snutte. Vi måste avvänja henne vid bröst och lära henne somna på egen hand. Vi måste aktivt kämpa för det. Just nu känns det som ett högt berg vi måste bestiga, och jag känner bara hur jag längtar till den dagen vi tagit oss över det. Jag kommer inte sluta amma helt än, utan successivt introducera vanlig mat (och jag antar att det är så man gör, färre och färre mål genom amning), men det här med nattningen måste vi ta tag i nu. Om hon kan somna själv skulle jag inte ha några problem att amma längre någon gång per dag, för det  ä r  ändå mysigt (oftast), men jag vill ju att det ska funka utan också, så att Kim kan natta henne. Speciellt när jag börjar jobba igen.

I Prevail + Dream State • 27 mars 2020, Fryshuset, Stockholm

 

Det var våren 2017 Kim och jag upptäckte I Prevail, in the middle of a breakup. Jag tror vi båda fastnade mest för låten Alone, även om den förmodligen var mer relaterbar för honom. 

Det där uppbrottet varade dock inte länge, men I Prevail var ett band som fick stanna med oss, och tre år senare besöker de för första gången Sverige och vi ville såklart vara där (även om uppföljar-albumet Trauma inte är riktigt lika bra som Lifelines imo).

 

Förbandet var brittiska Dream State. Kim kom faktiskt att bli mer taggad på dem och har spelat dem hemma en hel del den senaste månaden, vilket jag inte haft något emot. De var riktigt bra live också.
Och det var även I Prevail. Damn, vi hade kul! En stor arenakonsert kan vara mäktig och så, men jag älskar verkligen mindre konserter som på Fryshuset (och Klubben framför Arenan).

För en dryg vecka sedan var jag och Kim två dygn i Stockholm. Vi har haft barnvakt till Luna ett par gånger innan, men det här var första gången jag var borta från henne mer än 6 timmar. Det var välbehövligt. Det kändes inte alls konstigt, bara bra.

 

Tåget. Som jag sett fram emot att åka tåg. Bara få sitta ner och äta, lyssna på podd, se på film och måla målarbok. 5,5 timmar enkelväg. Hade dock inte räknat med illamående för jag brukar inte bli åksjuk på tåg, men jag antar att tröttheten spelade in.

 

Brösten. Jag ammar som ni kanske vet. Hade med mig en bröstpump såklart. Det gick bra och jag behövde inte pumpa så många gånger per dag, men det är inte hållbart i längden och jag vet inte om jag hade orkat vara borta så mycket längre än vad vi var just för den saken. Det tar dessutom lite tid, och det är inte jättekul att sitta helt själv på en offentlig toalett och pumpa i 15 minuter eller längre. På hotellet var det bättre. Vi kunde se på Chernobyl i sängen under tiden.

 

Torsdagen. Det började inte så bra. Både Kim och jag mådde skit. Huvudvärk. Botades med akut intag av alvedon och McDonald's när vi kom fram till Stockholm. Sedan gick vi i snö och blåst till hotellet på Kungsholmen. Hade ju inte behövt sminka mig på tåget i alla fall.
Vi hade tänkt äta middag på något roligare ställe än på nån kedja som finns över hela Sverige innan konserten, men tiden blev så knapp att det fick bli Max ändå. Men jag gillar hamburgare och deras plantbeef var super.

 

Konsert. I Prevail på Fryshuset. Inlägget om det kommer på torsdag. Vi hade tänkt gå ut och ta en öl efteråt men vi var så trötta att vi gick "hem" och titta på miniserien Chernobyl (och pumpa mjölk, haha).

Fredagen. Hotellfrukost. Älskar frukost. Älskar buffé. Gick ner på stan. Fann en fin leksaksbutik i Västermalmgallerian. Ville köpa allt, men fick begränsa mig till ett par fjärilsvingar som Ivy ska få när hon fyller år. 
Eftermiddagen och kvällen spenderade vi på Mall of Scandinavia. Önskade att jag var rik. Shoppade en fin badbomb på Lush i alla fall. Älskar att bada. 
Asiatiskt till middag. Wok. Är nog min favoritmat på hela jorden. Och sedan bio efter det. Det fick bli The Invisible Man på IMAX. Varken Kim eller jag är något större fan av skräck, men den här var bra. Mitt största problem är filmer med övernaturliga inslag.

Hem. Tåget hem gick 06:20, vilket vi kind of ångrade sådär 05 på morgonen efter tre timmars sömn. Men allt som allt är jag nöjd. I needed this!

Ikväll är det final av årets Melodifestival. Vinner rätt låt? Det är frågan som ställs varje år, och självklart har alla sina personliga favoriter (eller så hatar man alla låtar) och då måste ju ändå den låt som flest människor har som favorit vara den rätta låten. Eller är den låt som går bäst i ESC rätt låt? Ja, då får vi helt enkelt lita på den internationella juryn.

 

 

2006
Vinnare: Evighet - Carola
Min vinnare: Temple of Love - BWO
Älskade BWO (och avskydde Carola) när jag var 12-13 år och blev så besviken när dom inte vann. För den här låten är ju inte alls sjukt irriterande och en av de sämsta låtarna BWO gjort, haha. Å andra sidan fanns det i alla fall tio andra låtar som var bättre än Evighet.

 

 

I helgen var Luna och jag separerade i längre än några timmar för första gången. Två dygn för att vara exakt. Hon och Ivy sov hos farmor och farfar och det gick faktiskt bra. Hon har mumsat gröt och köttfärssås med spaghetti. Sömnen var det lite kinkigare med, åtminstone nattsömnen. Det var väntat. Kanske är det därför hon sovit hela nätterna (ca 7-8 timmar) sedan vi kom hem. Helt fantastiskt.

 

Annars då? Hon är fortfarande en glad tjej som gillar att prata. Ligger gärna på rygg, men är oftast i upprätt läge vid aktivitetsbordet, i hoppgungan eller gåstolen. Har provat att sätta henne på golvet utan stöd, och hon tippar ju efter några sekunder men jag tror hon kan sitta snart.
I gåstolen tar hon sig inte riktigt fram i på egen hand än, men vad gör det när man har en storasyster som kan skjutsa! Och hon sträcker sig efter allt! Greppet har blivit så mycket bättre, och så fort hon får tag i något ska det smakas på. Även mammas ansikte. Kewt! Och när hon ligger och tar tag i sina fötter. Gulligt! Älskar 6 månaders-perioden.