(källa)

Så här såg jag ut en gång när det var sommar och regnade.
Hatar att skorna är en storlek för små för de är sååååå fina ♥

Det är mars 2016! No shit liksom, men vet ni vad det innebär? Det är tioårsjubileum för min fiction! Yay! Grattis!
Jag kallar den fiction för det är ingen saga, ingen bok och inget manus (än). Och för att mitt under-construction-namn är så pinsamt dåligt att jag inte vill avslöja det #mes
Har nämnt den i bloggen en gång förut, men detta är första gången jag berättar mer. Ytterst lite, men mer.

 

Min fiction är en påhittad grej jag har skrivit på sedan jag var 13, och min högsta dröm i hela världen (som inte innefattar magi, hehe) är att göra den till en tv-serie. Det är ett drama i stil med 90210, The O.C. och One Tree Hill (såg dock inte dessa serier förrän långt senare). För R-rated för CW, men för lame för HBO. Ni som är hardcore fans av dessa tre serier (själv älskade jag 90210) tänker kanske att ni inte behöver en till serie i den stilen, men ni har fel. Ni behöver min fiction. Muhahah.

 

Nä... Nog för att det är min högsta dröm att förvandla den till en tv-serie, skulle det inte vara hela världen om min önskan inte slog in. Min fiction är viktig för mig. Den har varit min tillflyktsort då jag varit less på mitt eget liv, eller då jag bara varit uttråkad eller längtat dit. Den har gjort mig glad. I hela tio år. OMFG. It's my darling, and I refuse to kill it. 

 

Allt började med att jag, min kusin och min brorsa lekte med Lego. Vi byggde en stad och hittade på karaktärer. Jag var dock 13, så jag kände mig tvungen att ta storyn till en annan nivå inuti mitt huvud, och jag ritade av alla gubbar så som jag tyckte att de såg ut eftersom Legogubbarna var för fula. Skippade alla flygande bilar och adderade ett ton drama. När sommaren kom höll jag fortfarande på att rita alla karaktärer, och skriva utdrag ur storyn, trots att leken var död.
Jag har fortfarande inte slutat utveckla storyn och karaktärerna. Jag har adderat nytt och skrivit om gammalt (en specifik händelse har jag skrivit om en handfull gånger bara för att jag ifrågasatt varje detalj säkert hundra gånger). Jag har bytt namn på nästan alla karaktärer eftersom de i grunden döptes efter kändisar i FRIDA-tidningar och tv-serien Lost.
Den senaste tiden har jag också funderat över vithetsnormen, och kommit fram till att jag skulle kunna ändra hudfärg och anletsdrag på precis varenda en och det skulle ha noll betydelse eftersom jag bara har en klar bild av utseendet på ett fåtal karaktärer.
Funderar även på det här med sexualiteter. Har bara representerat hetero- och homosexualitet. Några få har dock icke-nämnd sexualitet.
Att skapa karaktärer på djupet är rätt intressant förresten... Speciellt svårt är det med de jag inte kan identifiera mig med alls. Karaktären som var "jag" i Legoleken känner jag mig inte alls igen i nu. Förstår mig inte alls på henne, och det gör det jättesvårt att skriva om henne. Men jag försöker blanda in en liten del av mig själv i alla. Eller försöker, det blir nog så av sig själv.

 

Nu tror jag inte att jag är unik i att leka författare, snarare tvärtom. Jag leker inte ens författare, jag har haft det mesta i mitt huvud hela tiden. Det är först på senare tid jag börjat skriva ner, för att inte glömma. Bara en bråkdel finns dock på papper, och det är långt ifrån målande beskrivningar. Tanken är att jag vill skriva ett manus snarare än en bok, för jag skriver ingen bok, jag skapar en tv-serie. It's great and I love it, och jag bryr mig inte om jag är den enda för att jag älskar den ♥

Anledningen till att jag typ aldrig bloggar.

Har inte dagbokat på flera år. Håller på med 2013 nu. I was like, shit ligger såååå efter kommer aldrig få tid till detta finns magi eller buhuhuhu. Men så såg jag Dan Howell's Existential crisis-vlogg igen och bestämde mig för att ta mig tid. Jag kommer liksom inte få mer tid bara för att jag väntar. Det funkar inte så. 2013 var ett rätt jobbigt år och det är väl delvis därför jag dragit mig för att skriva om det, men jag har insett att det snarare ger mig closure. Dessutom är det kul. Så värt.

HASHTAG PUTTING MY PRIORITIES RIGHT!

Igår hade vi 40-årsfest för en av mina kusiner. Så kul! Tänkte jag att det skulle bli i alla fall. Hade verkligen sett fram emot att få festa med min släkt, och kanske eventuellt gå ut senare på kvällen. Istället fick jag... trumvirvel... magsjuka! Någt jag inte fått mysa med sen jag var nio, tio år. Yay! 

 

Hade lite ont i magen redan då jag kom dit vid fyra, men jag trodde bara att jag var hungrig (trots att jag nyss ätit lunch). Tills jag fick veta att en av mina kusiner låg hemma i magsjuka. And I was like fuck, fuck, fuck, för jag hade träffat honom kvällen innan.

Försökte inte tänka på det, men då det var dags för mat tog det emot och jag kände ett stygn av illamående. And I was like fuck, fuck, fuck, och började äta i snigelfart samt ta minst två glas vatten till varje alkoholhaltigt (vilket inte blev mer än två glas vin och en öl på ca fem timmar, ifall någon tänker att jag kanske bara blev för full). 

Alltså, jag vägrade! Jag har emetofobi (rädsla för att spy) och är det något jag kan skjuta upp i evigheter så är det att spy. Just nope, I don't do that.

Vid nio satt jag och spelade spel med de yngsta i sällskapet. Började få så himla ont i magen nu. Det hjälpte inte att jag drack mängder med vatten, tillslut var jag helt enkelt tvungen att ge med mig. En av mina största farhågor hade slagit in. Jag hade fått magsjuka. Noooooooooooooooo! 

Gick ut och ringde Kim och vägrade gå in igen. Varnade alla som kom ut att jag trodde jag fått magsjuka. Blev förundrad över att ingen verkade få panik, hallå what?! För hos mig pågick en inre kamp, jag mot magen. Inte spy, inte spy, inte spy. Vägrade. Ibland kändes det som att jag skulle vara tvungen att ge upp och möta mitt öde, så jag började gråta. För enligt mig är att spy = döden, trots att jag vet att det oftast blir bättre efteråt. Men ångesten inför det alltså... FUCK! 

 

 

Spydde två gånger i natt and that's it. Har fortfarande lite ont i magen, men mest har jag ont i huvudet eftersom jag prioriterat att sova framför att dricka. Men. Magsjukan har fått sällskap av en svag förkylning och jag har kliande utslag över armarna och benen precis som i somras. Whaaaat?
Ska försöka få i mig massa vätska nu. Om jag inte varit så rädd för att bli värre igen hade jag klunkat i mig flera liter på en gång. Är så törstiggggggg. Och saknar Ivy så det gör ont. Har fått Ivy-förbud, så jag vill bara bli frisk så jag får kramas me na <3

 

Ja. Var bara tvungen att skriva om detta. Traumatisk upplevelse, osv osv.

Åtta månader den 13/3 ♥

Antar att det är safe to say att Ivy nu officielt börjat krypa. Eller något åt det hållet. Hon varken kryper eller studsar fram på rumpan (som jag och min brorsa gjorde), utan något... mellanting? Satt och åt frukost i morse (i köket) och Ivy satt i babygymmet och lekte (i köket). Sedan satt hon helt plötsligt inte där längre. Första gången hittade jag henne tillsammans med Jamie och hans mat utspridd på golvet runt omkring dem. Nästa gång satt hon på andra sidan köksbordet och drog ut sladden till Jamies vattenfontän... Gah. Måste hitta någon bra lösning till Jamies mat / vatten känner jag.

Och tack vare hennes nyvunna flexibilitet blev det en enorm utmaning att ta bilderna ovan. Scheisse. Skärpa på bebisen eller få skrivplattan med på bild (upprätt)? Pick one. Jag valde det senare. Inte kunde hon bjussa på ett leende heller. Suris ♥

PS. Sista bilden är en gif. Läser du i mobilen måste du trycka på bilden.
Hon gråter för att hon fick klämman i ansiktet.

Det bruna blev mörkt rödlilaaktigt (tyvärr känns det som att det finaste med färgen redan tvättats ur en aning). Sparade det urblekta grönblonda med flit, skulle inte känna mig som mig själv riktigt med enfärgat hår. Nu måste jag bara ta och klippa det också. Har inte klippt mig sedan april förra året, och då då gjorde jag det själv. Aldrig igen, haha.

28 februari

Förstora skor för att få plats med tjocksockar. Täckbyxor så att en kan leka i snön trots att en är vuxen. Och korvgrillning såklart.

Jag har äntligen fått måla naglarna för första gången i år. Mina korta, risiga naglar blev genast till synes inte fullt lika risiga. Har använt OPI O Suzi Mio (under) som jag fick i julklapp och OPI Suzi & The 7 Düsseldorfs (över). Kunde inte låta bli att göra en ruffian för att 1. Kändes tråkigt med enfärgat, och 2. Ruffians är världen enklaste manikyr. Ska försöka att inte göra en ruffian nästa gång...

Såg precis klart American Story Hotel: Hotel. Jag har inte hört så mycket åsikter / tankar om den säsongen (kanske för att inte bli spoilad), men själv tyckte jag om den. Bra. Fick Murder House-vibbar i början (vet inte om någon säsong kommer toppa den, dels för det sentimentala värdet i att den säsongen liksom var hösten 2011 för mig) pga alla spöken som lever vidare med byggnaden. Tappade intresset vid avsnitt två, men sedan tog det sig igen. Säsongsavslutningen var väldigt fin. Tristan och Liz tillsammans. Aw. Det var egentligen bara det jag ville säga. I ship them so much. Blev tårögd då de återförenades. Hatade The Countess så. mycket. för att hon SPOILER dödade Tristan. Men nu får de leva lyckliga i alla sina dagar ♥