De kommande tre inläggen kommer jag tillägna Valborg. Jag har mysiga bilder från de tre senaste åren, vilka jag under samtliga hade bloggpaus. Vi börjar med 2017.

 

Lyssnade på ett avsnitt av min favoritpodd Konsten att vara, och avsnittet 87. Konsten att välta en barnvagn där de pretty much snackar om L'appel du vide - The call of the void. Det är något jag tänkt på väldigt mycket sedan Luna föddes, för att tänk om mina händer skulle tappa eller avsiktligt slänga lilla nyfödda bebis ner i klinkergolvet, eller typ trycka allt jag har på fontanellen. Och i ungefär samma sekund drabbas jag av en akut invärtes kräkning och vågar knappt titta på husets få kvadratmeter av klinker. Eller på Lunas huvud.

 

Nämen ni, jag skrev ett inlägg om detta fenomen en gång för några år sedan: L'appel du vide. Läser det ganska precis 6 år senare och blir nästan chockad. Ja, ibland när jag hållit i en kniv kanske jag tänkt att jag skulle kunna sticka den i en annan människa, eller typ tappa den i huvudet på mitt barn (eller katt), men herregud, jag får det ju att låta som om det skulle vara lätt?! Förstår ni hur  i n t e  lätt det skulle vara att sticka ner en annan levande varelse. D e t  har jag tänkt på. Att känna motståndet av kött och ben och organ och ändå fortsätta. Jag har börjat gråta av mindre, typ en gång när jag skar upp en fläskfilé, dvs en  d ö d  köttbit som är så socialt accepterad att stycka som det bara går.

 

Det är helt normalt att drabbas av dessa psycho thoughts, men om de år 2014 till viss del följdes av skratt så följs de nu till 100% av panikkänslor och ångest. Kan inte åka över en bro eller förbi en sjö utan att hålla extra hårt i ratten. För jag skulle ju kunna svänga av och köra rakt ner i vattnet. Med båda barnen i baksätet. Panik. Min värsta mardröm. Kan inte ens sätta upp en tavla utan att min hjärna ska sätta igång. För tänk om jag drar in skruven i Lunas huvud i stället för i väggen. 
Eller så kanske jag bara fått mer dödsångest sedan jag blev mamma. Kände mig nog ganska odödlig när jag var 21, haha.

Igår var det exakt 2 år sedan jag började min två månaders långa paraktik på Skanska Direkt i Umeå (på Norrlands Universitets Sjukhus / NUS för att vara mer exakt). Därför tycker jag det är dags att sammanfatta det i ett inlägg.

 

Om jag ska vara ärlig trivdes jag inte jättebra där, men jag uppskattar ändå min praktik där. Det som gjorde att jag mådde dåligt var att jag kände mig som en outsider, och hade svårt med det sociala (vilket jag har i de flesta sammanhang iofs). I skolan (Movant) var jag ordförande i elevrådet och hade bra kontakt med både lärare och andra elever så det blev en väldigt stor kontrast. 
Sedan var det pendlingen. Jobbade 07-16, så var tvungen att ta tåg som gick ca 05:20 på morgonen och kom hem 17:30. Lägg till barn, hus och helgjobb på det. Nämnde att jag tyckte det var jobbigt en gång och fick typ "Äh, det är fler som pendlar som du" till svar. Bara det att jag visste att ingen av dem hade småbarn eller extrajobb. Dessutom är alla olika, och för mig var det så jobbigt att jag bröt ihop och var förkyld under hela praktiken.

 

Men det var också väldigt lärorikt. Jag blev mer självständig än innan, och det var kul att få jobba på något beständigt. Var där i huvudsak för att lägga 3000m² klinker i en av sjukhusets entréer, med allt vad det innebär. Läggning, kapning, mätning, flytspackling, fogning, sockel, mjukfog, städning... Det blev också en del andra småprojekt. Lade klinker i en liten toalett i ett omklädningsrum, fick vara med och gjuta ett betonggolv, och när plattsättarjobben sinade blev det snickarjobb i form av att sätta upp skåp. Plattsättning ses som ett tungt jobb, och visst kan det vara det, men det var mycket mer soft än jag hade anat. Mycket av tiden gick åt till gå omkring på sjukhuset. Det blev en hel del steg på en dag, men de hade inte direkt bråttom, haha. Kan tänka mig att det är annorlunda på ett mindre företag, och en annan press när en jobbar för privata kunder.

PS. Det var också min och Kims 8-årsdag igår ♥

Och två år senare har jag äntligen sett klart Gilmore Girls!

Jag var egentligen helt ointresserad att avverka en gammal serie från early 2000 (2000-2007 för att vara exakt), men så råkade jag bläddra förbi Gilmore Girls: A Year In The Life från 2016 en kväll framför Netflix och det fångade mitt intresse. Bara det att en förmodligen bör se alla 7 säsonger först. Okej då, I'll give it a try.

 

Serien var tyvärr lika seg som jag förväntat mig. Väldigt snäll. Jag är van vid drama, and lot's of it. Den kändes outdated med alldeles för många förlegade referenser som jag inte alls kunde relatera till. Därför behövde jag en lång paus med annan underhållning för varje säsong jag lyckades avverka.

Uppskattade dock alla skådisar jag kände igen från nyare serier och filmer. T.ex är Rami Malek (Mr. Robot, Bohemian Raphsody) med i ett avsnitt från 2004. För att inte nämna Melissa McCarthy som spelar Sookie, eller Jared Padalecki som spelar Dean. Skrattade också när jag såg Liza Weil som Paris, för den karaktären är så olik den jag är van att se henne som, nämligen som Bonnie i How To Get Away With Murder. 

 

Efter årsskiftet började jag se säsong 5, och här tycker jag serien äntligen blev rätt bra. Inte jättebra, men ganska. Och härom veckan fick jag äntligen se A Year In The Life och det var sannerligen intressant, och lite konstigt. Helt plötsligt var allt modernt och alla har åldrats 10 år. Eftersom detta hände över en natt för mig, hade det förmodligen inte samma effekt som för ett gediget fan av serien. Det blev lite antiklimax. Och jag är skitarg över slutet, haha.

 

Men innan jag avslutar vill jag bara nämna en sak som gjorde mig lite offended. Det är Lane som blir gravid i sista säsongen (tror jag). Det är ganska tydligt att Lane inte ville bli gravid och inte var glad över det, och hennes man Zack reagerade ungefär likadant. Men ändå kommer inte abort upp som ett alternativ. Inte ens en hint. Allt är bara "Jo, du kommer visst bli en bra mamma!", och allt blir ju bra, men jag blev bara så förvånad. Var abort-frågan verkligen så kontroversiell år 2006 att den inte en fick nämnas vid namn i en serie som Gilmore Girls?
Ja, jag har två barn och de är det bästa som har hänt mig, men seriöst. De. Ville. Inte. Ha. Barn. De hade precis gift sig, men. De. Ville. Inte. Ha. Barn. Inte där och då. För mig är det bara jättekonstigt att det inte ens kom på tal.

 

Och det var mitt stora inlägg om Gilmore Girl, bye!

Oj vad tiden går! Precis som med Ivy övergår jag till sittande läge i fotona från och med nu (blev från 6 månader med Ivy då hon var tidigare med att sitta). Luna har blivit så stabil på bara den här månaden. På 6-månadersdagen provade jag sätta henne, men hon föll på några sekunder. Nu kan hon sitta bra riktigt länge, och det ska ganska mycket till för att hon ska falla. Oftast trillar hon bara över så hon ligger på mage, och inte jätteofta bakåt.

 

Det känns som att det hänt väldigt mycket den senaste månaden. Mat och amning. Ammar henne det första jag gör på morgonen, och det sista jag gör innan hon somnar (men Kim kan också natta henne utan problem, yay, vilken lättnad), men hon kan inte leva på enbart bröstmjölk längre. Hon vill inte dia tillräckligt länge för att få i sig nog mycket för att blir riktigt mätt. Till frukost får hon gröt, och till kvällsfika får hon gröt. Vi kör på Sempers med frukt, precis som med Ivy. Det här med riktig mat och smakportioner har vi halkat efter med, men så fort hennes stol är klar (håller på att måla om vår Tripptrapp) kan hon vara med vid våra måltider på ett annat sätt.

 

Sömnen. Vi nattar och lägger ner henne runt nio. Hon vaknar 1-2 gånger per natt och är vaken vid 07-08. Fast sedan kom ju sommartiden och fuckade upp allt hela förra veckan. Så typiskt, haha. Men det verkar vara återställt nu. Känns så skönt att kunna gå upp och få en eller två timmars egentid efter nattning om jag så vill.
På dagen är det dock sämre. Hon somnar nästan aldrig vid amning, och det går inte att bara lägga ner henne i sängen. Så jag måste ut och köra eller ta en promenad med vagnen. Och har vi tur sover hon 3-4 timmar i sträck då, annars är det typ kört resten av dagen.

Gåstolen. För en månad sedan kunde hon backa av misstag, men nu tar hon sig fram hur bra som helst. Hon kommer när man ropar och är jätteglad. Älskar att dra av sig sina strumpor och suga på dem. Pratar väldigt mycket. Skrattar ofta. Älskar henne så himla mycket! Min gojänta ♥

 

Nu blev det riktigt långt, men kände för att göra en ordentlig uppdatering för en gångs skull. 

Inlägget jag skulle skriva när Ivy var bebis men som aldrig blev av. Kom över fotona nyligen och blev påmind, och när de liks existerar, here we go...

Fick dessa tre koftor / baseballjackorna till Ivy i tre olika färger, i tre olika storlekar av tre olika personer. Lite kul ändå, att ingen av dem lyckades köpa samma färg, och inte ens samma storlek.
Har samtliga kvar till Luna att ärva. Har dock inte varit superduktig på att använda koftor till Luna. Föredrar långärmade bodies helt enkelt. Dessutom har min smak förändrats en del under dessa fyra år.