Lyssnade på ett avsnitt av min favoritpodd Konsten att vara, och avsnittet 87. Konsten att välta en barnvagn där de pretty much snackar om L'appel du vide - The call of the void. Det är något jag tänkt på väldigt mycket sedan Luna föddes, för att tänk om mina händer skulle tappa eller avsiktligt slänga lilla nyfödda bebis ner i klinkergolvet, eller typ trycka allt jag har på fontanellen. Och i ungefär samma sekund drabbas jag av en akut invärtes kräkning och vågar knappt titta på husets få kvadratmeter av klinker. Eller på Lunas huvud.

 

Nämen ni, jag skrev ett inlägg om detta fenomen en gång för några år sedan: L'appel du vide. Läser det ganska precis 6 år senare och blir nästan chockad. Ja, ibland när jag hållit i en kniv kanske jag tänkt att jag skulle kunna sticka den i en annan människa, eller typ tappa den i huvudet på mitt barn (eller katt), men herregud, jag får det ju att låta som om det skulle vara lätt?! Förstår ni hur  i n t e  lätt det skulle vara att sticka ner en annan levande varelse. D e t  har jag tänkt på. Att känna motståndet av kött och ben och organ och ändå fortsätta. Jag har börjat gråta av mindre, typ en gång när jag skar upp en fläskfilé, dvs en  d ö d  köttbit som är så socialt accepterad att stycka som det bara går.

 

Det är helt normalt att drabbas av dessa psycho thoughts, men om de år 2014 till viss del följdes av skratt så följs de nu till 100% av panikkänslor och ångest. Kan inte åka över en bro eller förbi en sjö utan att hålla extra hårt i ratten. För jag skulle ju kunna svänga av och köra rakt ner i vattnet. Med båda barnen i baksätet. Panik. Min värsta mardröm. Kan inte ens sätta upp en tavla utan att min hjärna ska sätta igång. För tänk om jag drar in skruven i Lunas huvud i stället för i väggen. 
Eller så kanske jag bara fått mer dödsångest sedan jag blev mamma. Kände mig nog ganska odödlig när jag var 21, haha.

Det här är min Covid-19-uppdatering. Jag tänkte inte skriva något. Alla vet redan vad som händer, alla vet vad som förväntas av var och en, och vissa väljer att vara ignoranta. Men detta händer, och jag vill att det jag känner och tänker ska finnas i mitt arkiv.

 

Jag var inte rädd. Det var så långt borta. Det kom hit, rädslan infann sig en millisekund, för min kunskap var lika med noll. Och det var fortfarande långt borta. 
Ena stunden åkte vi tåg, var i Stockholm och gick på konsert. Det var Melodifestivals-final och allt var som vanligt, sedan var det inte det längre. När jag lyssnade på Spöktimmen - Världens undergång del 1 med ångest i magen i början av året anade jag aldrig att moder jords detox var så nära.

 

Jag är inte rädd. Inte för mig själv. Jag är mer rädd, eller snarare orolig för vad som händer med samhället när allt stannar upp. Vet ni vad, mitt liv är exakt likadant, jag var hemma med barnen då och jag är hemma med barnen nu. Kim går till jobbet. Men det hänger något konstigt i luften. 2020 has been cancelled.

 

Min mamma är riskgrupp. Över 60 med underliggande sjukdom. Vi träffar inte henne längre. Ivy brukade vara där på onsdagar. Det var skönt så länge det varade.
Kim är egentligen också riskgrupp, pga hans medicin, men han är helt obrydd.

 

Jag läser om hur världen tar med sig sitt jobb hem. Alla kan inte göra det. Kim är elektriker, han kan inte jobba hemifrån. Jag är tacksam över att jag är föräldraledig just nu, för mitt snabbmatsjobb går inte heller att ta hem. Hade jag ens kunnat skrapa ihop tillräckligt många pass? Förra veckan minskade deras försäljning med 20%. Hur kommer det bli när jag ska börja jobba igen? Jag var redo för ett karriärbyte, men är det ens lönt att söka nytt jobb?

 

Och jag är SÅ UTTRÅKAD! Jag har varit hemma i över åtta månader redan. I höstas var jag för trött för att orka ha ett socialt liv. Men nu är jag less. Jag skulle äntligen ge mig ut och träffa andra mammor. Jag känner mig så ensam. Jag hatar det här.
Jag har varit förkyld till och från sedan Stockholm. Lämnar knappt hemmet. Ingenting har förändrats för mig. Har tagit med Ivy på miniutflykter utomhus medan Luna sover i bilen för att inte bli helt galen. Jag är tacksam över naturen.

Det var inte hållbart som det var, men låt detta bara gå över.

Ja, jag har mens. Inte just nu eftersom jag fick barn för 4,5 månader sedan och den har tagit n angenäm paus tills vidare, men i vanliga fall har jag det. Hurså?

Boken som handlar om ämnet (skriven av Clara Henry) fick jag i julklapp av Kim en gång (2015, samma år den släpptes tror jag). Jag önskade mig den mer för att jag gillar Clara och tycker att mens-education är en viktig del i feminisen mer än för att jag behöver den själv. Hade det varit 10 år tidigare hade jag nog faktiskt behövt den, och ännu mer 11 år tidigare för att det var då jag fick min första mens. Och det var djävulen själv. Pinsamt, pinsamt, pinsamt!

Och det känns också lägligt att äga den då jag nu inte bara har en dotter, utan två. Även om jag inte skulle ha några problem med att prata om mens med dem (Ivy har redan frågat mig vad min menskopp är och jag har sagt att ibland blöder jag från fiffi), kanske de skulle uppskatta en så bra skriven bok om ämnet också. Och om hur det var när Clara och jag var barn.

 

Anledningen till varför jag tar upp det här nu är för att jag började läsa den typ igår. Och förordet förde mig såklart tankarna tillbaka till mellanstadiet. Och på att jag inte minns vår mens-education-kvart-or-so var fullt lika dålig som Claras.

 

Jag fick min första mens 2004. Då var jag 12. Vi hade tjej- och killgrupper lite hela tiden på lektionstid både i femman och i sexan (2003-2005) och jag fick iaf känslan av att vi gjorde lite samma saker, men var för sig för att eventuella frågor och sånt inte skulle stoppas av det andra könsets närvaro.

Menssnacket i skolan
Innan jag fick mens, förmodligen i femman, hade vi mens-snacket på en av dessa tjej-grupps-timmar. Det kanske inte var en timme, men åtminstone 45 minuter. Det enda jag minns nu är att vår fritidspedagog beskrev mens som "Blod blandat med lite annat kolijox", och att en tjej frågade om man kunde hålla sig varav svaret var "Nej, det bara rinner ut, det är därför man behöver mensskydd", och anledningen till att det är det jag minns är för att 1. Fritidspedagogen sedan bad någon hämta något från hennes skrivbord som låg bland "Lite annat kolijox" = alla skrattade för att det var så hon beskrivit mens, och 2. För att jag inte kunde föreställa mig hur något bara rinner ut ur slidan, för jag hade ju bara erfarenhet av kiss vilket man, för det mesta, kan hålla inne av egen vilja. Like, hur läskigt?!

Vi blev också presenterade en skönlitterär bok som heter Hjälp jag blöder av Cecilia Torudd, som jag självklart var tvungen att låna. Den handlade om en tjej som fick mens hos sin kusin (eller något) i deras sommarstuga utan WC, och hade ingen att prata med och förstörde typ alla sina trosor. Hemskt! Min empati var stor.

Jag läste också KP så jag hade ändå läst ett och annat om mens. Och jag ville verkligen inte ha den. Mens var för mig slutet av min frihet. Man kan ju inte bada?! Jo, med tampong men det började jag inte använda förrän jag var 14. Och den dagen jag insåg att mens-veckan ingår i de ca 28 dagarna en cykel är och att det inte är 28 dagar  m e l l a n  menstillfällena gav mig nästan hjärtinfarkt.

Bokomslag bildkälla + mitt klassrum i sexan, hon i rött är jag

Min första mens
Mensen kom när jag var nyss fyllda 12. Först fattade jag inte vad det var. En brun fläck i trosan efter gympalektionen. HAR JAG BAJSAT PÅ MIG?! Nä, torkat blod kan ju vara brunt fattade jag när det fortsatte komma. Men jag levde i förnekelse tills mamma såg mina trosor i smutstvätten och gav mig trosskydd. Nä, inte bindor. Vet inte varför. Ifrågasatte inte. Vågade inte ens säga ordet mens. För det var sååååååå pinsamt och hemskt och djävulens påfund.

Och ja, det var det ju, för min första mens varade i två hela veckor och de första månaderna kom de hand i hand med världens mensvärk. Bara min bästa kompis visste (efter många om och men), så ingen av mina kompisar (som alla var ett år yngre) fattade vad jag lipade över när jag låg med hemska smärtor på bänkarna bakom träslöjden och vägrade kliva upp och gå till matsalen.

Sista gången jag hade så ont var i nian. Då fick jag alvedon hos skolsyster och ligga och vila på en säng tills det gick över. Vet inte varför jag slutade ha grov mensvärk, men jag är enormt tacksam för det. Tackar också för små mängder blod.

 

Jag vet att jag tyckte mens var jättepinsamt hela min tonårsperiod. Det blev såklart mindre och mindre pinsamt med åren, men brukade inte ens säga till mina kompisar om jag hade mens eller mensvärk. Det släppte förmodligen inte förrän jag var 18-19 år. Jag hoppas att Ivy och Luna aldrig behöver skämmas över att ha mens, eller säga ordet mens, eller att berätta för mig att de har fått sin mens.
Har redan tabbat mig när det kommer till namnet på det kvinnliga könsorganet. När Ivy var 2 visste jag inte vad jag skulle välja för ord så jag kallade allt för rumpa och nu är det vad Ivy har inpräntat,  och jag kämpar med att få henne kalla den för fiffi men det går inte in. Ugh.

 

Och det var min lilla novell om mens. Tack och adjö.

Efter flera års velande har jag äntligen gjort mitt karriärval. Och det känns Så. Himla. Bra. Ni vet inte.

Min dröm har länge varit att jobba med film. Kanske helst av allt regissör. Allt för länge.Men alla mina försök har bara runnit ut i sanden av olika anledningar. Jag har mått dåligt, jag har tappat all min motivation, jag har inte orkat. Jag har velat om när, var, hur och fått börja om en och två och tre gånger, men aldrig kommit längre än att kartlägga skolor för detta. Fått ångest över hur dyrt det skulle bli. Fått ångest över att mitt enda IG råkar vara i det mycket väsentliga ämnet Samhällskunskap. Fått ångest över att jag behöver flytta och vad det innebär för Ivy.

För ett år sedan kände jag att det var dags att lägga min dröm åt sidan och titta åt andra håll. Jag funderade på lärare, och på parkanläggare... Men i december bestämde jag mig för något helt annat. Och det känns så rätt. Och så kul.

Den 11 september börjar jag plugga en yrkesutbildning i Umeå. Utbildningen är ett år och efter det väntar två lärlingsår. Jag är så taggad. Och nervös. Och afjkHGEFIHGJD!  Can't wait to learn s t u f f f f f f f f !

Och ja, jag är väl medveten om att jag inte sagt exakt vad det är jag ska plugga. Muhahahah.

Hej, jag heter Ida Vestin. Vestin. Det är så himla tråkigt. Dessutom:

Kim har ett taget efternamn sedan 2014, vilket är det efternamn även Ivy fått. Vet inte om jag vill skriva det här eftersom det är så unikt, men kan säga att det är The Hobbit-inspirerat. Förut var tanken att jag skulle ta samma efteramn (om jag fick för Kim), men nu vet jag inte.

Vad jag vet är att jag och min bror inte längre delar efternamn med någon av våra föräldrar. Mamma tog tillbaka sitt gamla efternamn och min pappa tog Ninas efternamn när de gifte sig (vilket jag förstår, för det är supersnyggt). Och av mina 13 kusiner på pappas sida är det bara tre av dem som heter Vestin.
Så jag vet inte, Vestin saknar liksom mening på något sätt.

Jag vet också att jag inte kommer byta till mammas efternamn. Jag har svårt att identifiera mig med det. Det känns väldigt "min mamma" eftersom hon hetat det större delen av mitt liv, men det var min biologiska mormors efternamn och för mig var hon aldrig min mormor (min mamma var fosterbarn / adopterad).

En del av mig vill ta Kim och Ivys efternamn, men en del av mig vill hitta ett eget namn. En stor del av mig vill ha samma efternamn som Ivy, men en lika stor del vill ha kvar V:et, eftersom det har en stor betydelse i varför Ivy heter som hon gör.

Dilemman. Tankar. Peace out.

 

Älskar denna ♥ Kim har spelat den säkert hundra gånger det senaste året. R.I.P Christina Grimmie.

Det är så himla orättvist, vidrigt och inhumant att någon kan ta sig rätten att bestämma huruvida en annan människa ska få leva mer eller inte.
Jag har inte ens ord för det som hände i samma stad bara ett dygn senare, jag vet bara att det gör ont i hjärtat att läsa. Massmordet på en gayklubb. För att inte tala om alla krig som alltid pågår, och världsfreden som inte existerar.

Sprid kärlek, inte hat.

(källa)

Förra året skrev jag ett inlägg om hur jag tänker kring hur jag vill klä Ivy, och i det inlägget nämnde jag att jag inte gillade gulligull... och sånt... Men det gör jag visst. Jag gillar gulliga kläder till bebisar. Inte sockersött, men gulligt, sure. Det är fint. Älskar små koftor, gärna stickade / virkade. Aw. Kewt.

Fast jag tycker ändå att "pojkavdelningarna" oftast har snyggare kläder. Inte för att jag klär Ivy så som jag tycker är snyggast, det finns faktiskt ganska många plagg i hennes garderob jag egentligen inte tycker är så fina. För att 1. Det mesta av Ivys kläder är begagnat (är inte lika kräsen då), och 2. Har bara valt en bråkdel själv. Men det är okej. Så länge det går att matcha, haha, för det är det viktigaste. Missmatchat är ett sånt där störningsmoment som min ADHD-hjärna inte orkar med. 

 

Innan det blir helt off topic... Grejen är att jag, som jag försökte få fram i förra inlägget, inte vill köna kläder. För kläder har inget kön. Hade jag haft en pojkbebis skulle jag också gärna klätt honom i fina koftor och gulliga bodys och ja, till och med klänning (fast eftersom jag inte köper bebisklänningar själv hade jag förmodligen inte ens haft några då). Allt som finns i Ivys garderob skulle lika gärna kunna klä en pöjk. I mean whatever, bebisar ser ändå bara ut som bebisar (dvs små goklumpar, aw). Det är vi vuxna som könar. Det är vi vuxna som uppfostrar tjejer till att bli "tjejer" och pojkar till att bli "pojkar". Det är så. Om ni tvivlar så ska ni veta att de sa det i Vänner, så då måste det ju vara sant. I 8x09 "The one with the rumor". Kolla:

Will till Rachel: "That's right. We said your parents flipped a coin, decided to raise you as a girl, but you still had a hint of a penis." 

 

Skulle aldrig betvivla någons könstillhörighet bara på grund av dens kläder. If you say it's a boy, it's a boy, und so weiter. Tror ingen betvivlar att jag är kvinna trots att hälften av mina överdelar är av herrmodell (hatar "girly"-modell på bandtröjor) och att Kim är man trots att han ärvt färgglada jeans av sin syster. 

 

Fick en bra kommentar under förra inlägget av Peace Rev, där hon kunde sätta ord på mina tankar (typ bättre än jag själv).

 

Haha. Kan inte låta bli att känna mig lite töntig som skriver ett seriöst inlägg om kläder, hur ens bebis kläder ser ut. Gah. Så länge hen har kläder liksom.

Men ja, faktum kvarstår, jag förstår inte varför det är så viktigt, eller snarare, varför det kan kännas fel att klä en tjej för pojkigt och en pojke för tjejigt. I jut don't get it. "Ja, men jag klär min tjej tjejigt för att det är fint!". Ja, totally! Är helt med på poängen där. Men. Blir det fult helt plötsligt på en bebis med snopp? Bara en fråga.

Bilder av Ambivalently Yours: tumblr | shop

Som en av många saker skulle jag betitla mig själv som feminist. Jag har inte feministiska värderingar för att jag är feminist, utan jag är feminist för att jag anser mig ha feministiska värderingar.

 

Det var drygt två år sedan jag kom fram till den slutsatsen, alltså att "Hey, jag är ju faktiskt feminist". Tankar och känslor om människors lika värde har växt sig starkare ju äldre jag blivit. Det har väl funnits i bakhuvudet hela tiden, och även om jag inte minns exakt hur jag tänkte som tonåring så vet jag med säkerhet att jag hade ett mycket mer trångsynt och egoistiskt tänkande då än nu.

 

Det var ett reportage i tidningen Veckorevyn som fick mig att inse att "Jo, jag är nog feminist ändå". Det var i juni 2013 och jag skulle ha min tredje inskolningsdag på sommarvikariatet jag hade då, men tanken på att gå dit gav mig så mycket ångest att jag spenderade dagen i bilen på parkeringen på min pojkväns jobb. Vid lunchtid hann rastlösheten ikapp mig, så jag gick till Coop och köpte Veckorevyn, en tidning som jag varken köpt eller läst någonsin förut. Och i den tidningen läste jag om två offentliga personer som var feminister, och om ej namngivna offentliga personer med feministiska värderingar men som inte ville "beblanda sig med 'dem'". Det var då jag insåg att jag varit en av de där personerna som inte velat beblanda mig med 'dem', trots feministiska värderingar. Jag insåg hur dumt det var, och bestämde mig för att jag visst var (är) feminist. 

 

Fast på senare tid har jag börjat undra vad det spelar för roll att jag har feministiska värderingar. Egentligen. Jag gör ju liksom inget, jag bara tycker. Och tänker. Och läser en himla massa, för jag älskar att läsa andras texter för de är så himla bra på att använda språket, förmedla sina åsikter och få sina tankar till ord så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Ibland läser jag förstås om något jag inte alls håller med om... Men då gör jag heller inget, för jag orkar inte lägga ner energi på att tjafsa med någon på internet. Och jag orkar inte skriva upprörda inlägg om det heller, för jag vill formulera mig perfekt, och tappar jag minsta lilla inspirationsglöd så blir det inte bra.

Istället tänker att det jag läser lär mig något, gör mig mer öppen och mindre trångsynt, utvecklar mina värderingar och åsikter, sätter ord på känslor och åsikter jag inte visste jag hade och kan vara till hjälp för att argumentera mot något som jag tycker känns fel i verkligheten. Ge andra perspektiv till trångsynta ögon. Men jag kommer inte argumentera emot, för jag har social fobi och är väldigt emotionell (dock inte svag), så de enda som får ta del av mina värderingar är Kim. Kanske min mamma.

 

Det här inlägget skulle egentligen bara handla om när jag insåg att jag var (är) feminist, så innan det spårar: Även om jag inte skulle säga att jag bokstavligen kämpar för jämlikhet och en bättre värld, så känns mina värderingar i slutändan ändå viktiga. Jag vill ju, men att läsa och tycka är väl inte att kämpa, eller? Jag tänker att sättet jag uppfostrar min dotter på är ett sätt, att det räknas. Att även om världen kanske inte gör så, så tänker i alla fall inte jag låta Ivy känna sig mindre värd, svagare eller underlägsen bara för att hon är tjej. Jag vill att hon ska växa upp och se världen som en plats för alla, där kön inte spelar någon roll och där det som ses som ickenormativt nu är lika mycket norm för henne, att inget är konstigt... Och så vidare... Blöh... Jag vet inte, men något sånt.

God natt (jag tappade inspirationen och skrivflowet)

Jag är rädd. Skolmorden i Trollhättan. Hot mot minst sju andra skolor idag. Menar ni allvar, är ni bara troll som gömmer er bakom en skärm eller vill ni slippa skolan en dag? Vi kan tyvärr inte chansa. Det är allvar.

 

Jag har tänkt en del på skolskjutningar i år. Förmodligen i samband med att jag såg avsnittet S03E16 With Tired Eyes, Tired Minds, Tired Souls, We Slept av One Tree Hill (där det var en skolskjutning), kanske för att jag drömt hemska drömmar där jag haft tunga vapen riktade mot mig i mitt eget hem och sedan vaknat i panik och tårar. Det spelar ingen roll. Jag är rädd.
Ibland fantiserar jag om att bo i USA, men så tänker jag på att alla skolskjutningar som ägt rum och på att jag inte vill lämna Ivy på skolan med rädsla för att något sånt ska hända varje dag. Och så tänker jag att det är tur att vi bor i Sverige, för här slipper jag den rädslan. Men inte längre. Vi må ha strikta lagar mot skjutvapen, men det stoppar uppenbarligen inte en mördare. Hen hittar andra vapen. Det går inte att vara naiv längre. Det känns som att ingen plats i världen är tillräckligt säker.

De börjar ifrågasätta säkerheten på skolan, men egentligen, ingen skola jag någonsin har klivit in i har haft någon "säkerhet". Det är bara att kliva in och känna sig välkommen. Skolan ska vara en trygg plats, men ska vi verkligen börja behöva ha metalldetektorer som på flygplatser för att den ska kännas trygg? Ska föräldrar i fortsättningen behöva vara rädda då de lämnar sina barn i skolan?

Jag satt och läste om det hemska i natt. Jag kan inte ens föreställa mig rädslan barnen kände då de var tvungna att bevittna och vara med om det här. Inget barn - eller vuxen - förtjänar det. Jag förstår inte hur en människa kan göra något sådant.

Jag är rädd. 
För mig själv, för Ivy och för alla andra.

Bildkälla

Ni vet då folk snackar, ofta inom feminismen, om machokulturen eller om en eller flera män som t.ex. begått våldsbrott... eller något... och så vidare... Och så kommer det någon som påpekar "Men inte alla män!". Haha, alltså suck. Men, duh! Såklart inte alla män! Alla som heter Ida gillar inte pulled pork heller (jag heter Ida... och gillar pulled pork... men alla Idor gör inte det). Människor är rätt bra på att ta saker för givet annars, så varför inte göra det även i de här fallen? Eh? 

 

Eller då någon pratar om något relaterat till kvinnors rättigheter, något ämne där kvinnor råkar ha det lite svårare eller något annat med fokus på kvinnor (för att vi kanske bara kände för att snacka om något kvinnligt, I dunno), och så måste någon flika in "Men männen då?".
*facepalm*
Jo, absolut, men måste männen alltid få vara med då? Den här gången var det en kvinna som fick ta plats, let her goddammit. Ni måste inte bli butthurt bara för att ni inte fick vara med idag. Det är som att säga "Ah men HIV då?" då vi uppmärksammar cancer. Båda är viktiga, men nu handlar det inte om det, okej? En ska inte behöva ursäkta sig med att det finns större eller värre problem eller ämnen varje gång man snackar om ett annat. 

 

Jag är helt för jämställdhet. But this is ridiculous. Är (de) män (som kommenterar sånt) verkligen så rädda att världen ska tas över av kvinnor (om det nu skulle vara så farligt). Har aldrig hört någon inflika "Men inte alla kvinnor!" då någon snubbe slänger ur sig "Haha, alltså brudar är så, så, så... och de kan inte hantera..." (sorry, jag kan faktiskt inte komma på något konkret för jag är för awesome, men ni fattar... väl?). I mean, just saying... Dudes, please! :*

PS. Not all men, but yes all women.

Maj 1996

På måndag blir Ivy 6 veckor gammal. Hennes morfar - min pappa - har fortfarande inte varit och hälsat på. Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen och tycka det är konstigt.

 

                                                               När hon var tretton dagar skickade jag detta sms:

Det tog två veckor innan han svarade, men förmodligen bara för att han också behövde nämna något om kvarvarande saker i huset han och mamma håller på att sälja (nu sålt). Nu har det gått ytterligare två veckor... Varför kommer han inte och hälsar på? 

 

Förra hösten skrev jag ett inlägg med inläggsidéer / önskerubriker. Ett av dem var "Pappa". Jag har velat skriva det inlägget länge nu, men inte kommit mig för. Jag har inga problem att skriva på djupet då det kommer till mig själv, men så fort det handlar om andra känns det som att jag hänger ut dem. Men jag känner att det är dags nu.

 

För två somrar sen berättade mamma att hon och pappa tänkte skilja sig. De hade växt ifrån varandra. Jag blev inte förvånad. Tyckte det kändes vettigt. Jag visste ju t.ex. att mamma vantrivdes där vi bodde och ville flytta närmare stan.

Eftersom de fortsatte bo tillsammans kändes allt som vanligt. Som att vi skulle kunna fortsätta träffas som en familj. T.ex vid högtider. Julen 2013 firade vi tillsammans. Det var en fin jul, inget kändes annorlunda. Tänkte att mina föräldrar skulle skiljas som vänner.

 

Men så flyttade pappa från min mamma och bror. Han bara försvann. Jag hade ju flyttat hemifrån, så jag vet inte riktigt hur det var hemma, men som jag förstått det var det väldigt diffust. Som att han bara bestämde sig för att aldrig mer sova i det huset igen, men utan att klargöra det för mina andra familjemedlemmar. Liksom "Juste, jag bor inte här mer".

Något som däremot var känt var att han träffat någon ny. Så småningom flyttade han hem till henne. Just det här stör mig inte alls, jag tycker det är bra att han äntligen har någon som delar hans största intressen: övernaturliga saker, det andliga, livet efter döden, Gud... Något som jag, brorsan och mamma inte alls är intresserade av. Det var liksom vi mot honom varje gång han började snacka om sånt vid middagsbordet. Då han försökte övertyga oss fast han redan visste vart vår åsikt låg, det störde min mamma speciellt.

Skagen, Danmark 2004

 

Nej. Det som gör mig ledsen är att han liksom försvunnit ur mitt och min brors liv bara sådär, sedan han flyttade hem till henne. Han har bara varit och hälsat på mig tre gånger sedan årsskiftet 2013/2014, och två av dessa gånger gick han knappt in. 

Då jag sms:ar svarar han kanske på var tredje... tillslut. Han har sagt att han inte alltid har telefonen på sig, men borde han inte vara mer tillgänglig per telefon då han inte längre träffar mig personligen? 

Förra året glömde han bort min födelsedag. Sms:ade "Förlåt, jag glömde, grattis!" dagen efter. Han sa att jag skulle få en handgjord drömfångare i present, runt jul sa han att han inte haft tid att göra någon. Fine, whatever, men lova inte saker du inte kan hålla då.

Ännu en sak: han tycks inte kunna lämna sin sambos sida. Hon får självklart följa med, men kommer jag aldrig mer få träffa min pappa bara vi? Jag är väldigt öppen, jag lär gärna känna henne, men jag önskar ändå att det fanns en möjlighet att träffa honom själv. Han sa en gång att han ville bjuda mig på fika och prata på tu man hand, men det har fortfarande inte hänt. So will ut ever? 

Och eftersom han inte klarar av att träffa mamma (mamma har dock inga problem att träffa honom) kommer han aldrig komma på födelsedagar mer. Inte min, inte min brorsans och inte Ivys. Är det värt att styra upp något eget bara för att han också ska få komma och fira? För min egen del kvittar det, vill han fira mig är det upp till honom, men han kan väl i alla fall bry sig om Ivy. Eller? 

Efter skilsmässan framgår det ganska klart vilken förälder jag står närmast. Det känns nästan som att han vid skilsmässan inte bara skilde sig från mamma, utan även från mig och min bror. 

 

Jag börjar undra om han ens vill träffa sitt första barnbarn? Jag har sagt att det bara är att komma. Och vad som gör det hela ännu mer ledsamt är att jag vet att hans nya också precis fått barnbarn - pappas bonusbarnbarn - som de åkt flera mil för att hälsa på flera gånger. Det sa de då de var här i våras. Så varför kommer han inte och hälsar på Ivy? 

Min psykolog har sagt att det jag kan göra är att försöka ta kontakt och bjuda in honom, sedan är resten upp till honom. Han är vuxen, det är hans ansvar. Jag vet hon har rätt, att det inte är värt att lägga tid på någon som inte ger sin tid tillbaka, men det är svårt att bara släppa. Min pappa är ingen dålig människa, han har varit e jättebra pappa under hela min uppväxt, nästan för snäll ibland. Men han har förändrats. Numera känner jag inte alls igen honom. Jag vet knappt hur jag ska prata med honom längre. Allt är bara stelt och jobbigt.

 

Innan var jag bara ledsen för min skull. Och min brors. Men nu är jag ledsen för Ivys skull också. Kommer hon ens få någon morfar? Kommer han att bli okänd för henne? 

Jag fick aldrig träffa min morfar, men det var för att han var död. Ivys morfar lever, han finns bara inte där.

bakgrund / blommor

Jag har det senaste året lagt märke till att allt fler skriver 'en' istället för 'man'. Ni vet, som i "Man brukar ju göra så".

Jag har för mig att jag läste ett inlägg på något socialt medie skrivet av en feminist, som handlade om att hon bytte ut man mot en för att könsneutralisera, och för att man associerar till män. 

 

Efter det inlägget började jag lägga märke till att det var väldigt många som bytte ut man mot en. Även jag. Inte för att jag trodde det var något slags feministiskt statement, utan för att utmana mitt sätt att skriva. Jag visste ju hur ofta både jag själv och andra använde ordet 'man', och hur himla inbitet det är. Jag tycker fortfarande att det låter snyggare i de flesta fall. Försök att få uttrycket "Där ser man" låta snyggt utan ordet 'man'. LOL nej.

 

Numera använder jag alltså både 'man' och 'en' (men oftast man), men i första hand vill jag använda 'jag', 'du' eller 'de' osv. Mest för att jag avskyr statusarna på Facebook i stil med "Då har man satt hatten på hästen". Alltså man? Varför säga 'man' då du uppenbarligen menar dig själv?! DU har satt hatten på hästen! Tycker det kan liknas med ett annat irriterande fenomen: att tala i tredje person. Like, soooo annoying. 

 

Men att jag ens började reflektera över ordet 'man' från början var pga engelskan. De säger 'one' (one can't simply do that) eller 'you' (you just don't fart on your cat like that). Så varför skulle det inte funka med samma ord i svenskan? När jag tänker efter är det faktiskt den första kopplingen jag gjorde då jag såg folk använda 'en' istället för 'man'. Att de tog efter engelskan.

 

Men för att återkomma till man och en. Tycker att det är trevligt med könsneutrala alternativ (alltså folk som ba "det finns bara han och hon", bara inse att i vissa fall är det sjukt nödvändigt och behändigt med könsneutrala ord, ingen har liksom bett er avsäga ert kön för det). Men faktum är att jag alltid sett även ordet man som könsneutralt. För jag ser det som att man är en förkortning på människa, vilket både hon, han och hen är. Precis som med boken Of Mice And Men, den är på svenska översatt till Bland möss och människor. Titeln refererar alltså till människor, inte enbart män. Så även om jag tyckte att feministen jag nämnde högst upp hade en poäng, håller jag inte med henne. Att jag även gärna använder 'en' är för att det alltid är kul att utveckla sitt språk.

Det finns planer om att bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki, norra Finland (ungefär i höjd med Skellefteå, på andra sidan Bottenviken). De har redan skövlat skog. Tycker det är helt idiotiskt. Minst sagt.

Min vän Ida gör halsband och armband (och annat) för en valfri summa pengar som alla ska gå till ett protestläger mot kärnkraftverket (det pågår i skrivande stund). Jag köpte ett flaskhalsband med sand och en snäcka från Hanhikivi, platsen där det snart (hoppas inte) kan komma att stå ett nytt, äckligt kärnkraftverk.

Så kolla in Idas inlägg, och var gärna med och sponsra det hela:
› Sponsra lägret i Hanhikivi - smycken av mig
› 5. Monthly makers - magi

 

Jag måste erkänna att jag inte är jätteinsatt i miljöfrågor, och är inte heller särskilt påläst då det kommer till detta (mer än det Ida skrivit). Men jag vet i alla fall att jag är helt emot kärnkraft.

Jag har många gånger fått höra "Du är så duktig på att rita/måla/skapa, varför utvecklar du inte det här mer, vidareutbilda dig! Du borde jobba med det här!"

Well, alltså, jo. Fast nej. Jag kanske skulle kunna jobba med bild och skapande, men det är ändå min hobby. Jag säger inte blankt nej, men jag gillar att ha det för mig själv. Jag skulle kunna ägna mer tid åt att skapa och sedan sälja det jag gör, men jag vill inte att det här, som jag gör för min egen skull, ska börja handla om pengar och därmed förlora det riktiga värdet: att det får mig att må bra.

Jag säger inte att jag aldrig skulle kunna sälja eller ge bort något jag gjort.
Däremot kommer jag aldrig skapa något för pengarnas skull.

Och det här med att vidareutveckla... Varje gång jag skapar, vare sig det handlar om att rita, måla, pyssla med min dagbok, göra smycken, skulptera, hålla på med Wreck This Journal, baka eller göra schablontryck på klädesplagg så utvecklas jag ju. Kanske inte mycket, men lite. Och eftersom det är så himla mycket jag tycker om att hålla på med då det kommer till bild och skapande så förstår jag att jag aldrig kommer bli proffs. För jag kan inte välja. Jag kommer inte att fördjupa mig i en enskild skapandeform. Jag vill leka runt med allt.

Det mesta handlar om vad jag känner mig inspirerad till att göra. Därför kan det kännas drygt då någon kommenterar "Åh, vad grym du är på att måla, du borde utveckla det här, måla mer!". Tack för komplimangen, men det finns inget jag borde när det kommer till skapande. Känner jag att jag vill måla, ja, då kan jag måla. Känner jag för att baka, japp, det fixar jag. Vill jag rita kläder, då plockar jag fram min Top Model-bok. Åh, snyggt halsband, jag ser om jag kan pyssla ihop ett liknande. And so on. Tappar jag inspirationen till att göra en kreativ sak, så har jag alltid någon annan som kan locka mig. Det jobbiga är då jag vill göra allt samtidigt, haha.

Jag älskar att kunna leka runt med allt.

kollage av mig, bilder via tumblr

 

Alltså, jag måste bekänna en sak som i mångas ögon kanske ses som helt absurd. Jag gillar inte hundar. Say whaaaaaat?! 

Man kan vara hundmänniska eller kattmänniska. Kanske både och eller ingendera. Jag är definitivt en kattmänniska. Alltid varit (sånär som på en kort period i mitten av tonåren, tror jag hade en identitetskris). Som jag tjatat och drömt om att ha katt under åren... Och nu när jag har två skulle jag aldrig vilja vara utan.

Hundar anses ju vara "Människans bästa vän", but I just don't feel it. Jag känner så om mina katter, kan inte tänka mig bättre djursällskap än dem. Jag känner inte alls att katter är oförutsägbara, de har bara ett eget liv. De är självständiga och mystiska, men också gosiga och sociala.

Men hundar... Vill inte generalisera, men jag tycker att majoriteten av alla hundar är så himla "på". Det är jobbigt. Och jag hatar den där speciella hunddoften som många hundar har. Den gör mig illamående. Och nog för att konstant jamande katter (träffat en hona som löper? Gahhhhhhhh), men hundars skall är mycket värre. 

Att säga att jag ogillar hundar är väl att ta i. Hundar är okej, I'm really trying då jag träffar en. Alla djur är fina på sitt sätt. När jag var liten älskade jag verkligen min brorsas kompis mopsar (och var rädd för deras siames-katter, haha). Jag har faktiskt många gånger tänkt att jag kanske ändå vill ha en hund någon gång i framtiden.

Då Kim och jag blev tillsammans och pratade om framtiden fanns ofta en hund med i bilden. En Bruce eller en Sykes. Men jag känner bara mer och mer "Nej, jag vill INTE ha en hund". Vilket gör jag-älskar-djur-men-speciellt-hundar-Kim ledsen (det var jag som övertalade honom att skaffa katt, han tyckte inte om katter innan), men jag skulle aldrig palla ansvaret en hund innebär, speciellt inte nu. Vi har redan två katter och nu ska jag liksom få en bebis också. En människa! HELL to the NO! Sorry, Kim ♥ Någon gång i framtiden kanske jag känner mig redo för en mops eller så, men det ligger i så fall låååååååååångt in i framtiden. Typ som andra känner över att skaffa barn känner jag över hundar.

Haha, haters gonna hate, detta är bara som jag känner.

Jag måste bara få säga att... JAG ÄR SÅ HIMLA TACKSAM ÖVER ATT JAG SER BRA. För det är en sak jag ofta tar för givet. Min syn. Den finns ju liksom bara där. Men det senaste året har jag insett att jag inte alltid kommer att se så här bra. Båda mina föräldrar har synfel. Mamma fick glasögon i tonåren, och pappa i 30-årsåldern. Det är bara en tidsfråga innan min kära syn även sviker mig.

Kim har också synfel. Han har berättat att han gick genom hela högstadiet utan att kunna se vad det stod på tavlan i klassrummet. Att han inte gjorde något åt det förrän i gymnasiet. Varje gång han berättar det, eller nämner hur dåligt han ser får det mig att uppskatta det faktum att jag kan se. Så. Himla. Mycket.
Alltså, jag kan inte ens föreställa mig hur det är att se dåligt. Jag går typ runt och tänker att alla som inte har glasögon ser lika bra som jag. Linser syns ju inte. Kim har linser. Det tog lång tid innan jag fattade att han har det. För jag tar för givet att alla kan se bra bara för att jag inte har erfarenhet av något annat.

Haha, svammelinlägg...

Ja. Jag ville bara offentliggöra min uppskattning över att kunna se bra utan hjälpmedel, för jag uppskattar det väldigt mycket. Det är alltså ingen diss mot synfel eller glasögon.

*knackar i trä så att jag inte råkar ut för en olycka som gör mig blind typ imorgon*