Jag skolkade från jobbet och insåg att jag visst är en feminist

Bilder av Ambivalently Yours: tumblr | shop

Som en av många saker skulle jag betitla mig själv som feminist. Jag har inte feministiska värderingar för att jag är feminist, utan jag är feminist för att jag anser mig ha feministiska värderingar.

 

Det var drygt två år sedan jag kom fram till den slutsatsen, alltså att "Hey, jag är ju faktiskt feminist". Tankar och känslor om människors lika värde har växt sig starkare ju äldre jag blivit. Det har väl funnits i bakhuvudet hela tiden, och även om jag inte minns exakt hur jag tänkte som tonåring så vet jag med säkerhet att jag hade ett mycket mer trångsynt och egoistiskt tänkande då än nu.

 

Det var ett reportage i tidningen Veckorevyn som fick mig att inse att "Jo, jag är nog feminist ändå". Det var i juni 2013 och jag skulle ha min tredje inskolningsdag på sommarvikariatet jag hade då, men tanken på att gå dit gav mig så mycket ångest att jag spenderade dagen i bilen på parkeringen på min pojkväns jobb. Vid lunchtid hann rastlösheten ikapp mig, så jag gick till Coop och köpte Veckorevyn, en tidning som jag varken köpt eller läst någonsin förut. Och i den tidningen läste jag om två offentliga personer som var feminister, och om ej namngivna offentliga personer med feministiska värderingar men som inte ville "beblanda sig med 'dem'". Det var då jag insåg att jag varit en av de där personerna som inte velat beblanda mig med 'dem', trots feministiska värderingar. Jag insåg hur dumt det var, och bestämde mig för att jag visst var (är) feminist. 

 

Fast på senare tid har jag börjat undra vad det spelar för roll att jag har feministiska värderingar. Egentligen. Jag gör ju liksom inget, jag bara tycker. Och tänker. Och läser en himla massa, för jag älskar att läsa andras texter för de är så himla bra på att använda språket, förmedla sina åsikter och få sina tankar till ord så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna. Ibland läser jag förstås om något jag inte alls håller med om... Men då gör jag heller inget, för jag orkar inte lägga ner energi på att tjafsa med någon på internet. Och jag orkar inte skriva upprörda inlägg om det heller, för jag vill formulera mig perfekt, och tappar jag minsta lilla inspirationsglöd så blir det inte bra.

Istället tänker att det jag läser lär mig något, gör mig mer öppen och mindre trångsynt, utvecklar mina värderingar och åsikter, sätter ord på känslor och åsikter jag inte visste jag hade och kan vara till hjälp för att argumentera mot något som jag tycker känns fel i verkligheten. Ge andra perspektiv till trångsynta ögon. Men jag kommer inte argumentera emot, för jag har social fobi och är väldigt emotionell (dock inte svag), så de enda som får ta del av mina värderingar är Kim. Kanske min mamma.

 

Det här inlägget skulle egentligen bara handla om när jag insåg att jag var (är) feminist, så innan det spårar: Även om jag inte skulle säga att jag bokstavligen kämpar för jämlikhet och en bättre värld, så känns mina värderingar i slutändan ändå viktiga. Jag vill ju, men att läsa och tycka är väl inte att kämpa, eller? Jag tänker att sättet jag uppfostrar min dotter på är ett sätt, att det räknas. Att även om världen kanske inte gör så, så tänker i alla fall inte jag låta Ivy känna sig mindre värd, svagare eller underlägsen bara för att hon är tjej. Jag vill att hon ska växa upp och se världen som en plats för alla, där kön inte spelar någon roll och där det som ses som ickenormativt nu är lika mycket norm för henne, att inget är konstigt... Och så vidare... Blöh... Jag vet inte, men något sånt.

God natt (jag tappade inspirationen och skrivflowet)

Så bra skrivet och det här var intressant att läsa! Kram

Jag trodde jag var feminist, men nu vill jag inte kalla mig det. För mycket av nutidens feminismen förstår jag inte, och håller jag inte med i. Jag förstår inte varför många får vansinnesutbrott för att det i butiker och reklam finns pojk och flickfärger (blått och rosa) men väljer rosa som färg för sitt feministparti? Logik, var? Jag förstår inte hatet mot män, jag förstår inte hatet mot kvinnor som vill bry sig om sitt utseende, eller kritiken man får för att man blir underbart lycklig i magen då ens pojkvän kallar sig för "sin".

Jag är för jämställdhet och allas lika värde. Att lön och jobb ska ges efter prestation och inte kön. Annat förstår jag faktiskt inte :(

Jätte bra skrivet!
Jag är feminist och försöker att bemöta människor med de värderingarna. Det lilla tror jag gör en skillnad i det stora :)

Jag tror absolut en påverkar i sitt egna liv och mycket mer än vad man tror säkert. Däremot tror jag inte det är möjligt om en inte vågar stå för det. Sett och hört många som tänker något men sen inte vågar möta problemen i verkligheten.

Men ja, och som du nämner vara öppen för olika tankar är nog jätteviktigt, för en kan ju alltid utvecklas i sitt liv och sina tankegångar. Människorna i samhället måste förändra samhället, det är inte som att det bara säger poff å så är allt ett paradis. Så, kör hårt bara. En finner vägar sen om en vill göra mer åt ett håll.