Lyssnade på ett avsnitt av min favoritpodd Konsten att vara, och avsnittet 87. Konsten att välta en barnvagn där de pretty much snackar om L'appel du vide - The call of the void. Det är något jag tänkt på väldigt mycket sedan Luna föddes, för att tänk om mina händer skulle tappa eller avsiktligt slänga lilla nyfödda bebis ner i klinkergolvet, eller typ trycka allt jag har på fontanellen. Och i ungefär samma sekund drabbas jag av en akut invärtes kräkning och vågar knappt titta på husets få kvadratmeter av klinker. Eller på Lunas huvud.

 

Nämen ni, jag skrev ett inlägg om detta fenomen en gång för några år sedan: L'appel du vide. Läser det ganska precis 6 år senare och blir nästan chockad. Ja, ibland när jag hållit i en kniv kanske jag tänkt att jag skulle kunna sticka den i en annan människa, eller typ tappa den i huvudet på mitt barn (eller katt), men herregud, jag får det ju att låta som om det skulle vara lätt?! Förstår ni hur  i n t e  lätt det skulle vara att sticka ner en annan levande varelse. D e t  har jag tänkt på. Att känna motståndet av kött och ben och organ och ändå fortsätta. Jag har börjat gråta av mindre, typ en gång när jag skar upp en fläskfilé, dvs en  d ö d  köttbit som är så socialt accepterad att stycka som det bara går.

 

Det är helt normalt att drabbas av dessa psycho thoughts, men om de år 2014 till viss del följdes av skratt så följs de nu till 100% av panikkänslor och ångest. Kan inte åka över en bro eller förbi en sjö utan att hålla extra hårt i ratten. För jag skulle ju kunna svänga av och köra rakt ner i vattnet. Med båda barnen i baksätet. Panik. Min värsta mardröm. Kan inte ens sätta upp en tavla utan att min hjärna ska sätta igång. För tänk om jag drar in skruven i Lunas huvud i stället för i väggen. 
Eller så kanske jag bara fått mer dödsångest sedan jag blev mamma. Kände mig nog ganska odödlig när jag var 21, haha.