Ja, jag har mens. Inte just nu eftersom jag fick barn för 4,5 månader sedan och den har tagit n angenäm paus tills vidare, men i vanliga fall har jag det. Hurså?

Boken som handlar om ämnet (skriven av Clara Henry) fick jag i julklapp av Kim en gång (2015, samma år den släpptes tror jag). Jag önskade mig den mer för att jag gillar Clara och tycker att mens-education är en viktig del i feminisen mer än för att jag behöver den själv. Hade det varit 10 år tidigare hade jag nog faktiskt behövt den, och ännu mer 11 år tidigare för att det var då jag fick min första mens. Och det var djävulen själv. Pinsamt, pinsamt, pinsamt!

Och det känns också lägligt att äga den då jag nu inte bara har en dotter, utan två. Även om jag inte skulle ha några problem med att prata om mens med dem (Ivy har redan frågat mig vad min menskopp är och jag har sagt att ibland blöder jag från fiffi), kanske de skulle uppskatta en så bra skriven bok om ämnet också. Och om hur det var när Clara och jag var barn.

 

Anledningen till varför jag tar upp det här nu är för att jag började läsa den typ igår. Och förordet förde mig såklart tankarna tillbaka till mellanstadiet. Och på att jag inte minns vår mens-education-kvart-or-so var fullt lika dålig som Claras.

 

Jag fick min första mens 2004. Då var jag 12. Vi hade tjej- och killgrupper lite hela tiden på lektionstid både i femman och i sexan (2003-2005) och jag fick iaf känslan av att vi gjorde lite samma saker, men var för sig för att eventuella frågor och sånt inte skulle stoppas av det andra könsets närvaro.

Menssnacket i skolan
Innan jag fick mens, förmodligen i femman, hade vi mens-snacket på en av dessa tjej-grupps-timmar. Det kanske inte var en timme, men åtminstone 45 minuter. Det enda jag minns nu är att vår fritidspedagog beskrev mens som "Blod blandat med lite annat kolijox", och att en tjej frågade om man kunde hålla sig varav svaret var "Nej, det bara rinner ut, det är därför man behöver mensskydd", och anledningen till att det är det jag minns är för att 1. Fritidspedagogen sedan bad någon hämta något från hennes skrivbord som låg bland "Lite annat kolijox" = alla skrattade för att det var så hon beskrivit mens, och 2. För att jag inte kunde föreställa mig hur något bara rinner ut ur slidan, för jag hade ju bara erfarenhet av kiss vilket man, för det mesta, kan hålla inne av egen vilja. Like, hur läskigt?!

Vi blev också presenterade en skönlitterär bok som heter Hjälp jag blöder av Cecilia Torudd, som jag självklart var tvungen att låna. Den handlade om en tjej som fick mens hos sin kusin (eller något) i deras sommarstuga utan WC, och hade ingen att prata med och förstörde typ alla sina trosor. Hemskt! Min empati var stor.

Jag läste också KP så jag hade ändå läst ett och annat om mens. Och jag ville verkligen inte ha den. Mens var för mig slutet av min frihet. Man kan ju inte bada?! Jo, med tampong men det började jag inte använda förrän jag var 14. Och den dagen jag insåg att mens-veckan ingår i de ca 28 dagarna en cykel är och att det inte är 28 dagar  m e l l a n  menstillfällena gav mig nästan hjärtinfarkt.

Bokomslag bildkälla + mitt klassrum i sexan, hon i rött är jag

Min första mens
Mensen kom när jag var nyss fyllda 12. Först fattade jag inte vad det var. En brun fläck i trosan efter gympalektionen. HAR JAG BAJSAT PÅ MIG?! Nä, torkat blod kan ju vara brunt fattade jag när det fortsatte komma. Men jag levde i förnekelse tills mamma såg mina trosor i smutstvätten och gav mig trosskydd. Nä, inte bindor. Vet inte varför. Ifrågasatte inte. Vågade inte ens säga ordet mens. För det var sååååååå pinsamt och hemskt och djävulens påfund.

Och ja, det var det ju, för min första mens varade i två hela veckor och de första månaderna kom de hand i hand med världens mensvärk. Bara min bästa kompis visste (efter många om och men), så ingen av mina kompisar (som alla var ett år yngre) fattade vad jag lipade över när jag låg med hemska smärtor på bänkarna bakom träslöjden och vägrade kliva upp och gå till matsalen.

Sista gången jag hade så ont var i nian. Då fick jag alvedon hos skolsyster och ligga och vila på en säng tills det gick över. Vet inte varför jag slutade ha grov mensvärk, men jag är enormt tacksam för det. Tackar också för små mängder blod.

 

Jag vet att jag tyckte mens var jättepinsamt hela min tonårsperiod. Det blev såklart mindre och mindre pinsamt med åren, men brukade inte ens säga till mina kompisar om jag hade mens eller mensvärk. Det släppte förmodligen inte förrän jag var 18-19 år. Jag hoppas att Ivy och Luna aldrig behöver skämmas över att ha mens, eller säga ordet mens, eller att berätta för mig att de har fått sin mens.
Har redan tabbat mig när det kommer till namnet på det kvinnliga könsorganet. När Ivy var 2 visste jag inte vad jag skulle välja för ord så jag kallade allt för rumpa och nu är det vad Ivy har inpräntat,  och jag kämpar med att få henne kalla den för fiffi men det går inte in. Ugh.

 

Och det var min lilla novell om mens. Tack och adjö.