Måndagen den 23 juni. Vår kvartett blev en sextett. Ett helt underbart gäng var vi, hade en riktigt bra kö-upplevelse (not to sound cheesy buuuuut). Vi fördrev bland annat tiden genom att mata Glenn, samt skrämma iväg alla giriga måsdjävlar.

Under kvällen festade vi till det lite och bestämde oss för att för att upptäcka stan. Plus att vi fått nys om att bandet (Avenged Sevenfold, duh) redan befann sig i Göteborg. What if we got lucky liksom.
Men alla kunde självklart inte gå samtidigt, någon var ju tvungen att vakta campet. Jag och Johanna. För att vi var mest alternativt helt nykter. Fair enough? Nja. I alla fall tänkte jag, whatever, de ska ju bara vara borta i en timme eller så, sedan kommer de och byter av.
Men två timmar passerade, och Johanna och jag började bli nådigt less. Så ringer de och ba:
"VI TRÄFFADE SYNYSTER GATES!" (sologitarristen i bandet aka världens hetaste man)
SAY WHAT?! HALLÅ KOM TILLBAKA, KAN VI BYTA AV NU ELLER?!
Vi var i princip så desperata att vi nästan lämnade campet helt obevakat. Inte för att Gates var kvar, men kommer en bandmedlem kanske det kommer fler. Vi borde ju också få chansen att träffa någon av dem. Men de verkade inte vilja byta av, eftersom de "inte visste vägen tillbaka" (fråga någon som vet kanske, did your smartphone suddenly die?). Oj, men vi kanske skulle tagit första passet, eftersom vi faktiskt kan hitta tillbaka, som kind of är necessary för att hålla löftet om att byta av efter en-timme-eller-så.
Nästa gång de ringde hade de även träffat Arin, trummisen i bandet.

Well. Not gonna lie, jag blev arg. Gråtfärdigt arg. ADHD-utbrott i hjärnan. Jag förstår självklart att vilka två som än hade varit tvugna att sitta kvar och vakta campet hade blivit arga. Men att de inte höll löftet om att komma tillbaka och byta av oss? Att de fick träffa Gates och Arin för att de var fullare än Johanna och mig? SERIÖST? Det kändes så jävla orättvist. Att få träffa mitt favoritband är något av det mest surrealistiska jag kan tänka mig, det är inte ens något jag förväntar mig att få göra. BUT THIS? Nä. Och min psykolog frågar varför jag inte vill lita på folk. Läs ovan liksom. Jag är så tragiskt godtrogen. FML.

OBS! Detta är inget skitsnack gentemot de jag köade med, vi var ett asbra gäng, but I have to express my feelings. Allt kändes bara så orättvist. I refuse to silvercoat this.