Nu är det bara timmar kvar av år tvåtusentretton. Det är dagen jag haft ångest för ända sedan i november. Har nog inte velat tänka på den alls egentligen, inte någonsin, never ever, aldrig. Det beror nog mest på att inte vilja ta sig framåt mer än själva Nyårsafton. Varje dag som går, varje timme, varje minut, är ännu en dag längre från det som varit. "Men din lilla idiot, det är väl bra, det förflutna är ju det vi vill skiljas från!". Jaja. Hur som helst är idag för 356 dagar sedan dagen då demonen satte rot i mig och sakta raderade allt jag en gång var genom att så hat och äckel i varje tanke. Därför ångest.

Men jag har överlevt djävulens år. Jag har gjort det. Jag. Trots att jag legat och fällt tårar över min existens gång på gång, haft ångest över att det faktiskt finns en framtid, fått panik över att jag måste fortsätta finnas. Trots allt det. Jag vill säga att Pojken med stort P hjälpt mig, men jag kan inte. Det som är förstört är förstört och kommer aldrig att gå att fixa. Den jag en gång var kommer aldrig tillbaka. Det är det enda jag kan vara tacksam över mitt bland allt hat. Att hon är borta för alltid. Jag hatar dig.

Idag är jag inte hemma. Jag är i Skellefteå hos min bästa vän och det känns faktiskt okej. Skitbra faktiskt. Fuck Nyår fast fira ändå. Ska se på feta fyrverkerier och skräckfilm. Äta taco och dricka Bacardi Breezer och alkoholfri skumpa.

Ser fram emot att öppna min fina ♥ burk ♥ då jag kommer hem.