Allt du någonsin sagt borde jag gömma djupt ner i en låda
Det är svårt, då allt du någonsin sagt hänger som tunga julgranskulor högt upp i en trädkrona
För högt för att nå
Den trädkronan är mitt minne och kulorna är inte vackra
De hänger där fula och tynger mina steg
Du gav dem till mig, och nu kan du aldrig ta dem tillbaka
Och när du sover ligger jag vaken bredvid dig på knivarna som är allt du någonsin sagt

Du kunde ha räddat mig


Hm. Blev det rätt nu? Fick jag fram det jag kände?
Inte lika fint och kortfattat som min hjärna först tänkte. Dumma glömska.