Dåtid

via tumblr

5-7 Mars 2013.
__________________________________________________________________________________________________________________
I’m drowning in tears. I’m ruined.
Ligger och väntar på att tiden ska ändra rikting.

”Vad tänker du på?”
”Jag tänker på allt. Alla människor som är på väg någonstans, framåt. Och jag står mitt ibland dem, men jag står still. Jag vill inte framåt. Så jag lägger mig ner, och väntar. Väntar på att tiden ska börja gå åt andra hållet. Och jag väntar. Väntar. Men allt fortsätter att vara oföränderligt. Jag ligger stilla. Du borde fortsätta utan mig.”
Jag är känslolös. Du gråter. Jag vet inte hur länge. Och sedan säger du att jag är speciell. Och jag vet inte varför men... Jag väljer att förstöra allt.

12:21 - Okej. Orkar inte. Can I quit? You know, just like that.
13:23 - Gå och leva eller ligga som död i sängen, det är frågan.
13:28 -
Kom och rädda mig nu innan det är försent.
Because without it nothing will ever matter.

I needed someone like you five years ago. Now I’m beyond savior.
“Baby, just maybe you’re not the one”

Känslan som funnits där sedan första dagen av det här året ligger ännu som en hinna över mig. Illamående. Ville stanna kvar i drömvärlden. Vill ligga och vänta på att tiden ska spolas tillbaka. Jag vägrar att inse att det aldrig kommer att ske. Besvikelse.

Och han var besviken. Ledsen. Trodde att jag kommit över ”den där skiten”. Nej, det kommer aldrig att hända. Inte så länge det är så här. Jag lovade bara att inte prata om det. Bara för att man ignorerar något betyder det inte att det inte finns kvar. För det gör det. Jag hatar det. Jag mår skit.

__________________________________________________________________________________________________________________

Tre månader hade gått sedan jag började gå sönder. Det kan ta år att bli hel igen. Jag är nog inte helt läkt än.
Men det är bättre. Och han förstår nu.
Trackback