Det här med att blogga hade varit så mycket enklare om jag bara vardagsbloggat, dvs skrivit om mina dagar rätt upp och ner. Men å andra sidan hade jag förmodligen inte bloggat då eftersom jag inte tycker att det är kul att blogga i dagboksform. Jag har en privat dagbok och jag tror seriöst ingen hade tyckt den var särskilt kul att läsa. Just nu skriver jag nämligen mest om Lunas sovrutiner.

 

Dessutom är mitt liv inte särskilt händelserikt just nu. Jag har levt i bebisbubblan (som faktiskt inte är någon rosaskimrande dröm) i fyra månader nu, och härom dagen mådde jag lite dåligt över att jag inte ådstakommit något under den här tiden. Men det är en dum tanke, för mitt enda jobb just nu är egentligen att hålla en bebis vid liv. Jag  s k a  vara en levande mjölkmaskin. Jag ska bära bebis, byta blöja på bebis, och (förhoppningsvis) få bebis att sova. Och allt jag faktiskt hinner med är en bonus som kommer i andra hand. Att bara vara med mina barn under en hel dag är good enough. Att jag också har fotat, bloggat och målat om ett rum är faktiskt väldigt bra jobbat med tanke på omständigheterna.

 

Och ikväll började Kim och jag att bygga stommen till förvaring-under-Ivys-och-snart-Lunas-säng. Jag frågade Kim vad jag gjort om Luna inte funnits (samtidigt som jag beundrade den lilla nyvakna klumpen), och han svarade att jag haft tid till allt det där jag vill göra nu men inte hinner. Och jag tänkte att jag kanske skulle ha varit plattsättar-lärling nu eftersom jag aldrig behövt ta en paus från jobbsökandet iom graviditeten och tjänat mer pengar istället för mindre iom föräldraledigheten. Men Luna är värd mer än alla pengar i världen, och jag vill inte byta bort henne mot "mer tid".