I Took what I hated and made it a part of me

En ny favoritlåt

Den 20 juli dog Chester Bennington. Det var inget som gick många obemärkt förbi, åtminstonde inte av mitt Facebookflöde att döma.

Jag kom hem sent efter en stängning på jobbet. Fann Kim i sängen, ledsen.
"Han är död."
Jag stålsatte mig. Vem är död? Lättnaden då det inte var någon närstående, sorgen då det ändå var någon som funnits i en liv en stor del av ens liv.

Inget dödsfall är trevligt, men självklart påverkar vissa dödsfall en mer än andra. Det är ingen rocket science. Och detta dödsfall påverkade mig mer än någon kändisdöd gjort på flera år. Så då Kim torkade tårarna och lade sig för att sova tog jag över sorgens stafettpinne innan det var dags för mig att slockna.

Jag skrev detta i min dagbok dagen efter.
Dead by suicide. Chocken. You never really see death comming, but this... Fuck. Av alla kändisdödsfall som skett de senaste två, tre åren är detta den som berör mig mest. Faktiskt. 
Jag har aldrig riktigt insett det innan, men hans röst var verkligen speciell. Oersätterlig. Och under alla dessa år har jag bara tagit den för givet. Hela bandet. Inte orkat lyssna på deras nyare material. För tio år sedan var Linkin Park ett av mina favoritband. Det var Tokio Hotel, Fall Out Boy, Eminem, och Linkin Park (judge not, please). Jag visste om dem sedan innan, because how could you not, men det var år 2007 som jag verkligen började lyssna på dem. De hade tre album då,och  jag älskade dem alla. Allt från Papercut till The Little Things Give You Away. Och nu känns det så himla bittert att Chester var tvungen att dö för att väcka intresse för albumet One More Light. Jag hatar att texterna då bara var ord, och att det inte är förrän nu jag verkligen hör betydelsen bakom dem.

Och jag ledsen att jag missat alla mina chanser att se dem live, hur själviskt det må kännas att skriva. De spelade på Bråvalla för bara några veckor sedan. Min bror var lycklig nog att få se dem. Jag hade velat vara där. Jag hade velat vara där 2014 då de spelade Hybrid Therory i sin helhet på Download. Det är inget jag säger bara för att jag vet vad jag vet nu, utan för att jag verkligen, uppriktigt ville. Då. Men pengar stod i vägen. Och Bråvalla valde jag bort för Twiggy. Jag ångrar det inte (uppskattar verkligen den där veckan i Göteborg), men jag är ledsen. Det är Såna här gånger en inser att chanser är till för att tas. You only live once. Cheesy AF, but true.

Och när jag läser om vänner berätta hur han verkade gladare än någonsin. Det skär i hjärtat att läsa. För i den stunden är beslutet fattat. He knew that he was going to die. At last.

Oh. Fuck this.

May you have found your peace now, C.



▾ Karin säger:

Gud vad fint du skriver. Och där började jag att gråta igen... Ingens död har tagit mig så hårt som Chester's. Jag visste ju att han mådde dåligt men jag förstår fortfarande inte och jag kommer aldrig att förstå. Det är som ett ändlöst mörker.

Svar: Verkligen tragiskt. Hatar att jag aldrig lyssnade närmare på deras texter innan...
Ida ☯ the sky under the sea

2017-09-03 ✖ 22:56:34
http://forevermore.blogg.se

Lämna en kommentar!
Det är okej att ha egena åsikter, även om DU HAR FEEEEEEL!
Och till alla som känner för att vara taskiga: buy a cat & GTFO.

Ditt namn:
Hänger du här ofta?

E-mail (om du vill):


URL (så att jag kan hälsa på hos dig):


Oh shit, what's in the bucket?


Trackback