Wah! Glömde helt bort att jag hade tänkt uppmärksamma årsdagen för Kim-och-jag-fick-veta-att-vi-var-gravida. Inte så konstigt att jag glömde egentligen eftersom jag har bloggpaus och det är meningen att jag ska lägga bloggen i glömska. I alla fall, det var en dryg vecka sedan nu, den 21 november.

Den 21 november 2014 tog jag ett graviditetstest efter att ha gått runt i en veckas tid och varit nojig över utebliven mens (läs mer om det här). Testet visade positivt och knappt 8 månader senare klämde jag ut en liten Ivy.

De första månaderna var det väldigt ofattbart, det syntes ju liksom inte. Inte alls. Minns bara att jag var extremt hungrig hela tiden, vissa mornar kunde jag inte kliva upp ur sängen om jag inte fick äta något först. Hatade det. Hatade att jag blev hungrig så fort efter att jag ätit, för jag hatar att lägga tid på att fixa mat. Att behöva tänka på att få i mig bra mat och tillräckligt med näring gav mig ångest. Ibland kändes det som att jag inte fick tänka på annat än att äta. Blev galen.
Om jag ska vara ärlig tyckte jag inte om att vara gravid alls. Eller, det är klart att jag var glad och tyckte det var häftigt och så, och jag älskade när magen blev stor och jag kunde känna sparkarna, men allt som kom med det... Och jag hade ändå en lättsam graviditet. Men det var skönt då det var över. Ivy är roligare (och jobbigare, haha) här på utsidan ♥