18 JULI || EN SANNING OM MIG

Under andra halvan av min graviditet var jag sjukt sötsugen. Under påsk åt jag godis varje dag i en vecka (så pass att jag blev äcklad en månad framöver), sedan gick det över till glass och efterrätter. Och läsk. Choklad. Och så flottet... strips och mjukt bröd med mycket Bregott... Jättebra, verkligen. Inte.

But then... BREAKING NEWS!

 

Efter förlossningen förändrades allt. Jag är numera sugen på nyttig mat. Say what?! Är inte sötsugen efter middagen längre. Bara att jag har frysen full med glass känns onödigt. Det känns som att jag inte ens har tid att äta godsaker, för då jag är hungrig behöver jag riktig mat och däremellan ska jag amma och vila.
Vill helst bara ha frukt och grönsaker och fiskrätter, Philadelphia på brödet och vatten i mängder. Detta händer inte mig. Fast så gjorde det det och det känns sjukt bra (you know, jag har haft matproblem hela livet).
Synd bara att kocken i hemmet (dvs Kim) är oförändrad och fortfarande är kvar i gamla mönster. Sist han handlade kom han hem med varmkorv, parisare och vitt bröd. And I was like "Blä", vilket jag aldrig skulle ha känt för bara en vecka sedan. Nä, Ivy och jag får försöka få honom att tänka om känner jag, hehe.

 

Igår den 13 juli klockan 16:40 föddes vår lilla tjej, två veckor innan beräknad födsel. Vikt: 3235 gram. Längd: 48 cm.

 

Jag som planerat att dammsuga, städa kattlådan och handla igår. Och färga håret idag. Haha. Ibland blir det inte riktigt som planerat, men jag är enormt nöjd. Och öm. Och trött. Hela familjen mår bra i alla fall. Imorgon får vi komma hem från BB. Spännande.

Wow. Nu är det nära! För en vecka sedan klagade jag rejält. Så fort jag publicerat inlägget kände jag nästan att jag inte hade rätt att klaga över så världsliga saker, eftersom jag haft turen att ha en sådan komplikationsfri graviditet (eller en graviditet över huvud taget). Som jag sa då, det värsta har varit halsbränna och sura uppstötningar. Jag har inte behövt avstå från något jag velat göra (men då innefattar ju mina intressen inte extremsporter heller). Men. Jag behövde ventilera. Jag var sjukt less. Tyckte allt kändes jobbigt runt månadsskiftet. Ja, även ett så ytligt problem som jag-kan-inte-ha-mina-kläder. Om det ändå vore socialt acceptabelt att gå runt naken, eller åtminstone varmt nog att gå runt i enbart bikini. 

Men nu har peppen kommit ifatt mig! Skönt! Imorgon går jag in i vecka 39. Idag är det bara två veckor kvar till BF. Shiet! Men som jag känner nu kan det lika gärna ske den här veckan. Magen har sjunkit, Fetus har fixerat sig (hen ligger med huvudet nedåt) och jag har haft "mensvärk" från och till. Igår hade jag "mensvärk" hela dagen, och då jag gick till stan kändes det som att Fetus trycktes nedåt för varje steg jag tog. Sedan lossnade slemproppen (nej, det är ingen bild) under kvällen. Scheisse.

En del av mig är redo och vill att det ska ske nu, nu, nu så vi kan bege oss in i nästa kapitel någon gång. Jag vill ju träffa Fetus! Se vad det är för filur Kim och jag har skapat, och ge henom ett riktigt namn... Kanske äntligen greppa att det är på riktigt? 
Medan en annan del av mig vill att Fetus ska stanna i magen till dagarna runt den 27:e, kanske längre. Jag känner mig inte riktigt färdig. Inte för att jag vet exakt vad det är jag inte är färdig med... Haha. Sedan kan jag tycka att det är lite otåligt av Fetus om hen inte kan vänta till lördag i alla fall, för då får Kim semester. ;)

Det är fint att vara gravid. Det är mysigt att känna Lilla Fetus sparkas därinne. Och jag är otroligt tacksam över att jag mått så bra och haft så lindriga graviditetskrämpor (halsbrännan och de sura uppstötningarna har varit det värsta, men de har tack och lov minskat den senaste veckan).

 

Men. Jag börjar bli less på att vara gravid nu. Nådigt less alltså. Jag har gått upp massa i vikt (vilket såklart hör till, men ändå) och jag känner mig tung, trött och osmidig. Jag har börjat få ont i fötterna. De har svällt så mina skor börjar kännas trånga (kan typ bara ha mina Birkenstock-wannabes och flipflops) och mina fingrar värker då jag vaknar om mornarna, för även de har svullnat. Blä. 

 

Jag är less på att ha halsbränna. Och sura uppstötningar, speciellt de som bränner och ger mig hostattacker. 

Jag är less på att känna mig konstant förkyld pga att slemhinnorna i näsan varit fucked up sedan november förra året.

 

Men mest är det vikten. Eller snarare det faktum att jag svällt upp som en boll.

 

I höstas vägde jag 62 kg (min "standardvikt", LOL). Första trimestern gick jag ner till 58 kg av någon anledning. Nu väger jag 78 kg och det normala är att man fortsätter gå upp ett halvt kilo fram till förlossningen. Jag antar att det är den ökade vikten som orsakat fotontet eftersom den gör att de belastas mer. Jag orkar inte bli tyngre nu. 

Och den stora magen gör mig enormt osmidig. Känner mig som en gammal tant, haha. Allt är jobbigt. Jag kan knappt böja mig ner, bara att ta på sig skor är en enorm ansträngning. Då jag böjer mig ner känns det endera som att jag får blodstopp i hjärnan eller som att jag ska spy.

 

Jag vill ha min kropp tillbaka. Jag längtar efter att få börja träna igen.

Eftersom min träning mest består av promenader, joggning och cykling (samt lite fuldans hemma då ingen ser) var min plan att fortsätta med det även som gravid (fast lite lugnare och ingen joggning), men efter Thailand försvann all motivation (hamnade i en depperiod) och då vi flyttade i mars kom den aldrig tillbaka. Och nu orkar jag inte (får dock inte ont i magen som i våras längre). Jag brukar promenera till stan och barnmorskan. Blir helt slut lagom till hemfärden. Jag som är van att gå fort sniglar mig fram, delvis pga fötterna och delvis pga att min kropp är trött.

 

Eftersom jag förespråkar att vara nöjd med sin kropp no matter what, känns det väldigt motsägelsefullt att känna så här. Men jag gör det. Jag tycker det är skitjobbigt att bara kunna ha en bråkdel av kläderna i garderoben. Jag tycker om mina kläder, att använda dem och kombinera dem på olika sätt, men det jag har är anpassat till en helt annan kropp än jag har nu. Så det går inte. Varje gång jag går till min garderob vill "klä upp mig" slutar det att jag blir besviken. Jag vet att det här är världens mest ytliga problem, men jag kan inte låta bli att tycka att det är skitdrygt.

Och det handlar inte om att jag inte tycker jag är fin. Jag tar inte alls illa upp då folk kallar mig tjockis (vilket typ alla gör just nu, haha). Jag vill varken se det ordet som något nedvärderande eller fult, så därför gör jag inte det. Det handlar om att jag inte känner mig som mig själv, jag är inte bekväm i min egen kropp. Jag känner mig begränsad. Klumpig. Osmidig.

 

Jag längtar efter att kunna springa. Jag längtar efter att kunna ha alla mina kläder igen. Jag längtar efter att få min kropp tillbaka, för just nu är den inte min. 

Och det är helt okej att känna så här. Alla måste inte älska att vara gravid hela tiden, för det är ingen dans på rosa fluffmoln. Det har ingenting med otacksamhet att göra. Det är inte konstigt att efter åtta månader vara trött.

PS. Går in i vecka 38 idag, tre veckor kvar till BF!

bilder via tumblr

Nu är det bara en månad kvar till beräknad födsel / förlossning. Eftersom det är viktigt att ha ett stort energiförråd vid förlossning rekommenderar barnmorskan att börja äta mer kaloririk kost, och det vill säga kolhydrater. Kolhydrater?! Det är jag skitbra på. Bara det att min idé av kolhydrater ser lite annorlunda ut än vad min barnmorska hade i åtanke... hehe. Som tur är är det bröd (och popcorn!!!!!) jag är en sucker för, vilket kanske är lite bättre än om det varit godis och chips.

PS. Även bilderna till höger är sånt som jag mer än gärna skulle kunna äta. Ville inte lägga upp bilder på mat som jag tycker är äcklig.

Hihi. Kolla vad fint! Det är Fetus som håller på och har sig därinne. Filmade detta för en månad sedan, då jag var i vecka 31 (det har gått 35 hela veckor idag, så det börjar närma sig "slutet"). Det här är alltså från mitt perspektiv. Tycker det ser lite komiskt ut.

Något som är mindre fint är mitt nya gravidsymptom: svullna händer och fötter. Mina fötter är verkligen inte vackra just nu, och händerna värker. Blä. Tur att det snart är över.

Hittade finaste blommiga klänningen på Forever 21 (som typ allt annat på den sidan var den sold out efter en vecka, så jag kan ej länka). Hade på mig den igår. Den får mig mage att se ännu mer gigantisk än vad den egentligen är ♥
Har även kommit på en lösning på att kunna ha korta klänningar utan att visa halva rumpan: cykelshorts. Lyckades till och med få håret lite vågigt trots att jag äger noll hårstylingsprodukter (samt noll talang för hår över huvud taget).

Jag blev enbart glad när jag (i november förra året) fick veta att jag var (är) gravid. Men så slog det mig att "Damn, ungen måste ut" och jag drabbades av panik. Började gråta. Men nu... har det typ gått över...

Igårkväll läste jag förlossningsdelen i Vänta barn-boken vi fick köpa av MVC. Trots att det kan kännas skrämmande har jag börjat längta efter min förlossning (all bedövningsinfo fick mig dock att bli småyr pga nålrädd). Jag börjar faktiskt bli lite less på att vara gravid. Det är jättemysigt och så men... JAG VILL TRÄFFA FETUS (men hen får ändå mer än gärna vänta till BF, hehehe).

Alright, tanken på den här smärtan jag aldrig känt förut känns väl lite läskig. Och att bebisen ska ut genom lilla hålet (men det utvidgas ju faktiskt when in labor) känns kanske lite grotesk. Och visst finns det kanske en liten oro om huruvida min kropp verkligen kommer att orka (fast det tror jag). Men jag drabbas varken av panik eller tårar längre. Men det är inte bara min längtan som tagit över, utan även min emetofobi.

Jag har nämligen läst ett par förlossningsberättelser där båda nämner att de blivit illamående och spytt. Min barnmorska frågade om jag hade svårt för att spy, och jag svarade "Ja". Svårt för att spy? Hah. Vilken underdrift. Jag tror att kräkas är lika med döden!
Barnmorskan tyckte i alla fall att det var onödigt att ägna energi åt denna rädsla, eftersom det kanske inte ens kommer att hända. Jag däremot, jag tycker det känns skönt att min emetofobi distraherar mig från min smärre förlossningsrädsla. Att föda barn är okänt för mig, och det kommer med 100% chans att hända inom de närmsta två månaderna. Där har vi en rädlsa som är uppstressande om en tvingas leva med den. Att må illa och spy är jag alltid rädd för, jag har erfarenhet av det och innerst inne vet jag ju att det inte är farligt. Och det kanske inte ens kommer att hända. Alltså är det inte alls lika uppstressande.

Ja, jag har blått hår nu (har varit less på det gröna i ett halvår ju). Och en ny klänning (från Bikbok). Den är mysig.
Nu saknas bara sommaren. Ni vet, den där årstiden som är grön och varm och behaglig? Den.

Lilla Fetus i vecka 19 på rutinultraljudet ♥

Idag ska Kim och jag på tillväxtultraljud. Jag fick träffa en barnmorska på specialistmödravården för ett tag sedan då jag var orolig över att jag inte äter tillräckligt bra, men eftersom min vikt och allt annat var normalt blev det inte mer än ett tillväxtultraljud inbokat i vecka 32. Och den dagen är alltså kommen.

Ihh. Spännande. Det känns som att allt står bra till, men det ska bli skönt att (förhoppningsvis) få det bekräftat. Och sedan är ju Fetus så mycket större nu och jag är "rädd" att jag kommer lyckas se vilket kön hen har. När vi har väntat så här länge vill jag att det ska bli en överraskning. Fast samtidigt vill jag veta... Ah!

Jag älskar bikinis. Varje vår sitter jag och bläddrar i H&M-katalogen och får hundratals bikini-cravings (tycker deras bikiniutbud är helt bezt assow). För då det kommer till bikinis är min smak inte längre svart och rockig, utan där älskar jag mönster och färg. Woho.

Ovan ser ni min lilla samling. Vill alltid ha minst tjugo stycken per år egentligen, men lyckas hålla mig till en. Då jag sparar alla kommer det ju bli många tillslut.

Men nu till saken. Mina tuttar har blivit förstora! Kan knappt ha någon av dessa överdelar längre. Är det något jag verkligen hatar så är det att växa ur kläder. Då jag köper något (vi snackar kläder nu) så gör jag det med inställningen att jag ska ha dem tills jag dör (uppenbarligen funkar det inte alltid, men det är i alla fall min inställning). Men nu måste jag alltså 1. Börja om min bikinisamling fast jag fortfarande tycker om alla mina bikinis, eller 2. Börja gå topless på stranden.

Nej. Jag vägrar svika mina bikinis. Har sagt farväl till två, det räcker (en var förliten redan då jag köpte den för typ sex år sedan, och den andra var en vit som gulnat och blivit supernoppig... och den täckte inte mina nipples).

Mitt 13-åriga jag hade älskat att få större bröst (mitt 13-åriga jag: "när jag är 18 ska jag förstora dem buhuh"), men mitt nuvarande jag har varit helnöjd med dem som de var. Och ja, jag vet att det är naturligt att brösten växer då du är gravid, men ändå. Låt mig sörja mina numera-inte-så-funktionsbara-bikinisamling *dramatiskt teatergråt*

;)

Idag har det gått 30 hela veckor av min graviditet. Det betyder att det bara är 10 veckor kvar till BF! Den skräckblandade förtjusningen då jag insåg det... Nä, om jag ska vara ärlig så kände jag mest panik och var tvungen att springa till Kim (han är lika panikslagen som jag, om inte mer).

 

När jag tänker på förlossningen och allt runt i kring får jag en mindre panik. Ibland är det en spännande, pirrig rädsla och ofta känner jag bara "Lilla Fetus kom ut, jag vill träffa dig nuuuu". Men ibland kommer det som en våg av OMGOMFGJGDRYVFHJHHKLJJHFGOOOOHSHIT. Gaaaaaaaaaaahhhhh!

För att inte tala om tanken på bebisens första tid i livet. Att bli förälder! Kim och jag?! Hallååååå! Whaaaaat?! Sjukt konstigt. 

 

Alltså, det handlar inte om att jag tvivlar på att det kommer att gå bra, för det tror jag. Men samtidigt, hur kan man inte känna såhär? Det är ju det mest läskiga någonsin! Hur mycket en än förbereder sig och läser på är det inte tillräckligt. För hur ska man någonsin kunna förbereda sig för något man aldrig varit med om förut eller har någon erfarenhet av (att föda ett barn, att vara förälder)??!?!?!?!? Exakt, det går typ inte förrän det händer.

 

Ja. Det känns som att man oftast bara får läsa om den romantiserade graviditeten (och lite fysiska krämpor på det), samt lite praktisk fakta här i bloggvärlden. Visst är det mysigt, men jag känner för att dela med mig av den här versionen idag.

 

Jag har börjat få ont i magen då jag "anstränger" mig, det vill säga allt som innebär att jag måste lämna lägenheten. Typ handla, gå ner på stan, tvätta, bara strosa runt... Allt som inte är stillasittande med andra ord.

Det känns som att någon biter mig vid sidan av naveln, alternativt som att jag har ett stort blåmärke där (vilket jag inte har). Barnmorskan verkade inte orolig i alla fall. Tur det. Jag känner att jag inte kan stanna inne i lägenheten i över två månader bara för att undvika lite ont. Sjukt tråkigt ju, haha. Dessutom är det ju inte så hälsosamt att ligga inne och leka degklump heller.

Satt och läste ett förslag över en packlista till BB (inte för att det är dags än på någon månad, men ändå). Bland de första punkterna finner jag "bindor". Right, bindor. Såklart. There will be blood. Jag fattar ju att en inte är så sugen på att stoppa upp de andra bloduppsamlande alternativen (eller någonting över huvud taget) i sin vajayjay när en nyss förlöst ett barn. MEN JAG KAN JU INGENTING OM BINDOR. Inte längre. Det var nästan tio år sedan jag använde bindor ju (insåg hur mycket bekvämare tamponger var, sedan föll jag för menskoppen). Märke kvittar ju, men vilken sort?! Känner mig som en clueless 12-åring igen.
Tur att Google finns så att jag lätt kan googla fram andra som haft samma "problem" som mig. Det är ju inte så att man går fram till random anställd på Ica och ba "Hej, vilka bindor tror du passar bäst efter en förlossning? Hehehehehe...".

På tal om bindor, damn vad opepp jag är på att få mens igen... Tänk om jag inte kommer kunna ha min menskopp längre?! NOOOOOOOOO!

Så här kan man se ut om en gillar svart, 90-talssmycken och sammetsskor. Det gör jag.

Ja. Tänkte försöka mig på att skriva ett gravidinlägg trots att jag tycker det är jättesvårt. Vet liksom inte vad jag ska skriva... Well... Okay... LOOK AT MY BUN! Om jag tycker att jag är stor nu, vad kommer jag inte tycka om några månader?! Haha. Gick in i vecka 29 igår, men bilderna ovan är tagna för några dagar sedan.

Var hos barnmorskan idag och allt ser bra ut, förutom att jag har lågt blodvärde. Har ätit järntabletter i fem veckor, en varje dag, men nu måste jag ta en extra varannan dag.
Jag har faktiskt mått bra hela graviditeten. Är så glad att jag sluppit "morning sickness" eftersom jag har emetofobi (fobi för att spy). Det är bara den ständiga hungern. Jag kunde gå länge utan att äta innan, men nu blir jag luddig i huvudet om det gått mer än en timme sedan jag åt senast. Känns som att jag inte gör annat än att tänka på mat...

Några krämpor har jag dock fått stått ut med de senaste månaderna... Foglossning två gånger (ca två veckor vardera). I februari var det svanken, i april var det blygdbenet (så jag gick som en pingvin, haha). It did hurt I must say. Men det gick över.
Sedan har jag sura uppstötningar hela tiden OCH DET ÄR SÅ ÄCKLIGT! Och drygt. Tror jag börjat få halsbränna också... Fast det känns som när man är hungrig fast i halsen... Eller som att jag har kall eld som ligger och lurar... Fett obehagligt.


Och vet ni vad jag måste stå ut med de närmsta dagarna från och med ikväll?! Kim ska ha lan! En annan skulle väl ha joinat, men dataspel är inte min grej alls. Tur att vi har en fyra, så att de kan stänga in sig i det blivande barnrummet medan jag får resten av lägenheten för mig själv. Muhaha. Fast hade inte haft något emot att någon kom och kidnappade mig...

Har fått hem min första babybox. Det finns företag som ger ut gratis boxar med gratisprodukter, prover, rabatter osv till de som väntar barn i utbyte mot medlemskap. Kim och jag har beställt två eller tre (minns inte riktigt), och den här från Apotek Hjärtat är den första som kommit. Roligt, roligt. Unboxing stuff is so much funzzz.
I den här var det bland annat prover på schampo och tvål, men jag har läst att man inte behöver tvätta en bebis med något annat än vatten. Då känns det ju onödigt att börja vänja bebishuden och -håret med massa produkter, även om det är ekologiskt. Eller? Jag vet inte, känner att jag ännu har mycket att lära.

Längtar bara mer och mer efter att Fetus (alltså, det är ett medan-i-magen-namn, haha) ska komma så vi får träffa henom ♥

Haha. Hittade min anteckning med tankar jag hade om graviditeten de första fem-tio veckorna. Förutom den sista raden, den skrev jag i vecka 20 (gick in i vecka 27 idag).

Här är lite kommentarer.
› Jag har haft väldigt lindriga graviditetssymptom, och i början var jag mest bara överdrivet hungrig och trött. Dessutom gick jag ner i vikt, inte upp. Då är det faktiskt ganska svårt att fatta att det växer någonting därinne. Därav "Tänk om den försvinner ba poff".

› Mamma blev inte arg. Hon är nästan mer exited än mig, haha.

› Nu blev det ju varken Of Mice & Men eller Pierce The Vei, men om jag drar på konsert i nuläget är sittplats ett måste.

› Vilken krokodil?

› Ettåringar är söta, nyfödda är inte det. Jag ser fram emot att få denna åsikt ändrad då jag får se mitt eget barn. Hehe.

› JA MEN SERIÖST?!

› Ja ♥

› Att föreställa sig att föda barn har varit något av det läskigaste jag vet sedan jag var 12. Minst. And now it's happening... So, yeah.

› Världens bästa känsla ♥

Tack för gratulationerna i förra inlägget! Fick några frågor om graviditeten av Yuki Yoursic.

När har du BF?
Beräknad födsel är den 27 juli, men jag tror hen kommer komma i början av augusti, hihi.

Hur reagerade du när du fick veta om det?
Det stod OMG med stora feta neonbokstäver i huvudet samtidigt som jag mumlade "Oh my God". Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är den korta versionen, jag kan ta den långa då jag ändå håller på...

Så, jag har bra koll på min (väldigt regelbundna) menscykel. Det var dagen för beräknad mens (14 november förra året) och mitt inbyggda alarm ba:
"Borde inte jag fått mens idag?"

JO! Den kommande veckan försökte jag komma på andra anledningar till varför mensen dragit på semester FÖR ATT HALLÅ JAG KAN INTE VARA GRAVID JAG SKA ÅKA TILL THAILAND OCH FESTA BUHU, men ingen lät väldigt trovärdig.
En vecka senare (21 november) gjorde jag ett graviditetstest på Ungdomsmottagningen (orkade köpa hem ett test + att jag fick prata med en barnmorska direkt). Och så kom det två streck på stickan. Och neon-OMG:et tändes inuti huvudet. Och jag ville börja gråta. Men jag höll mig eftersom jag skulle prata med barnmorskan, och då jag gick därifrån kunde jag inte sluta le. Kunde heller inte bry mig mindre om att resa till Thailand som gravid och inte kunna dricka alkohol.

Hur berättade du det för Kim?
Haha. Jag vet inte riktigt. Jag stod och diskade då han kom hem från jobbet (samma dag som ovan) och eftersom jag har sämst poker face stod jag och log.
Kim: "Vad är det?"
Jag: "Jag var på Ungdomsmottagningen idag."
Kim: "Vad sa de då?"
Jag: "Vad tror du?" *gråt, gråt* *kramas*
Eh. Sedan minns jag inte... Bara att Kim satt på köksgolvet mitt i matlagningen, sedan i soffan och så sa han något om att han inte kunde äta. Kanske sa han "Vad har vi gjort?" med skräckblandad glädje, och att han äntligen har en anledning till att köpa kombi.

Värt att nämna är kanske att han var väl medveten om att min mens var utebliven. Uppdaterade honom med ett "Den har fortfarande inte kommit" varje dag innan jag gjorde testet.

So... yeah. That's that.

Ser mig inte som officiellt tillbaka ännu, tänka bara passa på att svara på de här frågorna nu då jag är hos mamma och lånar internet.

Bildkälla

 

Och så kommer det en dag då den här bilden blir sanning. Jag har tidigare suttit och skrattat åt den medan jag nickat instämmande, men nu är det faktiskt så att har jag ett litet monster i min mage. Fast det känns extremt taskigt att kalla hen för monster, så jag kallar henom för Fetus istället. Ja, alltså, det växer ett liv inuti min mage. Jag är gravid. OMFG! Say what?!

Har gått och burit på den här "hemligheten" sedan den 21 november förra året. Det datumet har etsat fast sig i min hjärna. Att få veta att man gravid är liksom inget man bara rycker axlarna åt, i alla fall inte för mig.
Jag är i vecka 24 (av 40) nu och det både syns och känns (att hen sprattlar därinne), men det hela känns fortfarande helt absurt. Jag ska bli mamma. MAMMA?! Det bor en BEBIS i min mage. Ett liv, en människa. So surreal. Fast egentligen är det ju världens mest jättevanliga grej och helt naturligt. Något som redan skett miljarders miljoner gånger på vår planet. Det blir bara en helt annan grej då man är med om det själv.
Det känns fantastiskt och helt skitläskigt på samma gång. Jag är glad och Kim är glad. Jag är rädd och Kim är rädd. Men om jag inte hade trott i alla fall lite på att vi skulle klara det skulle jag inte gett mig in i det, och alla runt omkring oss säger att det kommer gå bra.

Så. Det är därför vi har flyttat till en större lägenhet (i alla fall därför vi hade så bråttom med att göra det). Det är därför Kim har köpt en kombi (eller jah, han har ju faktiskt tjatat om en kombi hur länge som helst plus att hans Saab var rätt risig). Och det är därför jag är fucking hungrig hela tiden. Vilken omställning DET har varit. Jag åt väldigt dåligt och lite innan. Frukost och middag. Eventuellt lite småätande däremellan. Helt plötsligt var jag tvungen att börja tänka på att få bättre matvanor. Folk säger att man kan äta normalt, bara lägga till någon frukt eller mellanmål, men det funkar inte om man äter alldeles för lite från början (min-typ-selektiva-ätstörning).

Ingen behöver oroa sig över att detta kommer bli en mammablogg. Det finns två typer av bloggar jag aldrig varit intresserad av, och det är (renodlade) mammabloggar och träningsbloggar. Men bland alla naglar, rockbands-kärlekar och vad-min-blogg-nu-handlar-om, så innefattar den ändå mitt liv, och mitt liv handlar inte bara om mig själv längre.
Men det här med veckans magbild kan jag nog utesluta. Alltså, är det ens kul att se bilder på en mage varje vecka? Jag har varit väldigt sparsam med att ta bilder faktiskt, jag började inte ens märka av min mage förrän vecka 16 (på morgonen, om jag låg ner). Haha.

Men om det är något ni undrar eller vill veta är det bara att fråga, haha ♥