Jag blev enbart glad när jag (i november förra året) fick veta att jag var (är) gravid. Men så slog det mig att "Damn, ungen måste ut" och jag drabbades av panik. Började gråta. Men nu... har det typ gått över...

Igårkväll läste jag förlossningsdelen i Vänta barn-boken vi fick köpa av MVC. Trots att det kan kännas skrämmande har jag börjat längta efter min förlossning (all bedövningsinfo fick mig dock att bli småyr pga nålrädd). Jag börjar faktiskt bli lite less på att vara gravid. Det är jättemysigt och så men... JAG VILL TRÄFFA FETUS (men hen får ändå mer än gärna vänta till BF, hehehe).

Alright, tanken på den här smärtan jag aldrig känt förut känns väl lite läskig. Och att bebisen ska ut genom lilla hålet (men det utvidgas ju faktiskt when in labor) känns kanske lite grotesk. Och visst finns det kanske en liten oro om huruvida min kropp verkligen kommer att orka (fast det tror jag). Men jag drabbas varken av panik eller tårar längre. Men det är inte bara min längtan som tagit över, utan även min emetofobi.

Jag har nämligen läst ett par förlossningsberättelser där båda nämner att de blivit illamående och spytt. Min barnmorska frågade om jag hade svårt för att spy, och jag svarade "Ja". Svårt för att spy? Hah. Vilken underdrift. Jag tror att kräkas är lika med döden!
Barnmorskan tyckte i alla fall att det var onödigt att ägna energi åt denna rädsla, eftersom det kanske inte ens kommer att hända. Jag däremot, jag tycker det känns skönt att min emetofobi distraherar mig från min smärre förlossningsrädsla. Att föda barn är okänt för mig, och det kommer med 100% chans att hända inom de närmsta två månaderna. Där har vi en rädlsa som är uppstressande om en tvingas leva med den. Att må illa och spy är jag alltid rädd för, jag har erfarenhet av det och innerst inne vet jag ju att det inte är farligt. Och det kanske inte ens kommer att hända. Alltså är det inte alls lika uppstressande.