Popcorn! POPCORN! Ursäkta mig, men vi måste snacka popcorn. Vet ni hur mycket jag älskar popcorn? ASMYCKET! Mahwnmahwmahwmahw!

När jag var liten gillade jag inte popcorn. Tyckte inte om de vassa "kärnorna". När jag var tonåring tyckte jag om popcorn på normal nivå. Nu skulle jag nästan kunna leva på popcorn.

Jag kan utan svårigheter äta en hel Big Popper-skål helt själv utan problem. Ja, även innan jag blev gravid.

Okej, så här är det. Skulle vi ha chips hemma (nu gillar jag nästan inga chips, men vi säger att det är typ lättsaltade, för de är helt okej) skulle jag inte bry mig ett dugg om Kim satt och munchade i sig näve efter näve. Skulle vi ha en godispåse till filmmyset skulle jag inte bry mig om Kim lämnade knappt en fjärdedel till mig (nu har Kim typ tvärtom godissmak som jag, så jag brukar få ha mina favoriter för mig själv, but that's not the point). Inte ens choklad. Jag är mer än nöjd om vi delar lika på en chokladkaka. Samma sak med glass (jag äääääääälskar glass).

Men popcorn. POPCORN. Vi brukar göra en fullstor Big Popper-skål (bojkottar micropopcorn pga gifter i påslimmet, blä) och det är rätt mycket popcorn. Men jag blir skitstressad och alldeles nojig då Kim äter våra popcorn. Vill typ ryta "MEN GE FAN I MINA POPCORN! SLUTA! RÖR DEM INTE! GAAAAAH". Jag har fått någon slags kortslutning i hjärnan som säger att alla popcorn är mina. Jag tappar allt fokus och ser bara hur mina popcorn slinker ner i någon annans mun. Det är helt sjukt. Det är något seriöst fel. Jag har blivit popcornomanalist.

Precis så mycket älskar jag popcorn.

#saveme #heltjätteseriöstinlägg