Panik?!

 

Idag har det gått 30 hela veckor av min graviditet. Det betyder att det bara är 10 veckor kvar till BF! Den skräckblandade förtjusningen då jag insåg det... Nä, om jag ska vara ärlig så kände jag mest panik och var tvungen att springa till Kim (han är lika panikslagen som jag, om inte mer).

 

När jag tänker på förlossningen och allt runt i kring får jag en mindre panik. Ibland är det en spännande, pirrig rädsla och ofta känner jag bara "Lilla Fetus kom ut, jag vill träffa dig nuuuu". Men ibland kommer det som en våg av OMGOMFGJGDRYVFHJHHKLJJHFGOOOOHSHIT. Gaaaaaaaaaaahhhhh!

För att inte tala om tanken på bebisens första tid i livet. Att bli förälder! Kim och jag?! Hallååååå! Whaaaaat?! Sjukt konstigt. 

 

Alltså, det handlar inte om att jag tvivlar på att det kommer att gå bra, för det tror jag. Men samtidigt, hur kan man inte känna såhär? Det är ju det mest läskiga någonsin! Hur mycket en än förbereder sig och läser på är det inte tillräckligt. För hur ska man någonsin kunna förbereda sig för något man aldrig varit med om förut eller har någon erfarenhet av (att föda ett barn, att vara förälder)??!?!?!?!? Exakt, det går typ inte förrän det händer.

 

Ja. Det känns som att man oftast bara får läsa om den romantiserade graviditeten (och lite fysiska krämpor på det), samt lite praktisk fakta här i bloggvärlden. Visst är det mysigt, men jag känner för att dela med mig av den här versionen idag.

 

Plus en liten update på mitt mående...

Jag har börjat få ont i magen då jag "anstränger" mig, det vill säga allt som innebär att jag måste lämna lägenheten. Typ handla, gå ner på stan, tvätta, bara strosa runt... Allt som inte är stillasittande med andra ord.

Det känns som att någon biter mig vid sidan av naveln, alternativt som att jag har ett stort blåmärke där (vilket jag inte har). Barnmorskan verkade inte orolig i alla fall. Tur det. Jag känner att jag inte kan stanna inne i lägenheten i över två månader bara för att undvika lite ont. Sjukt tråkigt ju, haha. Dessutom är det ju inte så hälsosamt att ligga inne och leka degklump heller.

Det är nog helt normala känslor och det finns säkert dom som låter värre kring det, jag menar wtf, fetus ska ju komma ut och om än det blir jättespännade att träffa han/hon så vet man att det är en liten väg att gå innan det sker!

Lite läskigt... Men det kommer säkert gå superduper bra! Jag tycker dock hela bebis-i-magen-grejen verkar skrämmande, som ett alien typ.... Haha, makes no sense säkert :'D

Det känns så himla läskigt och jag är både imponerad och skrämd över att folk går igenom det här. Heja dig! :D

Fin bild