Enter here, please

 
Farstun (eller vad man ska kalla det) före och efter ↑
 
Från början var detta som ett för-rum till resten av huset med dörr både ner till källaren och till "övervåningen". Den senare plockade vi bort med karm och allt redan från början, men dörren till källaren hängde vi bara av.
 
Hösten 2017 började vi renoveringen med att öppna upp nästan helt ner till källaren för att få mer väggyta. Vi spacklade och målade. Trots att det är ett litet "rum" vågade jag mig på mörkgrått. Det är ju vitt från midjan och uppåt, och lampan i taket ger bra ljus (DIY från House Doctor ♥).
 
I somras fortsatte jag att måla träpanelen ner till källaren med samma gråfärg. Vi har träpanel i nästan hela källaren, men resten kommer målas vitt.
Egentligen skulle jag bara ta itu med hörnet ni ser i sista bilden. Jag vet inte om jag skulle få MVG av en snickare men jag är ändå nöjd med min lösning som består av spånskivor, kvartsstav och latexfog, haha. Och när jag målade det hela kände jag att jag lika gärna kunde fortsätta med hela väggen ner till källaren. 
 
Några bilder från resans gång

Golvet tog vi tag i våren / sommaren 2018. Kim och hans pappa rev upp golvet och lade nytt (golvspånskiva, för att få ner tjockleken), sedan lade Kim in golvvärme (han är elektriker). Flytspacklade och lade klinker gjorde jag. Valde svart hexagonformat klinker. Det var rätt dyrt, men eftersom det är en sån liten yta kände vi att det var okej. Jag är helnöjd. Och det är så skönt med golvvärme. Eftersom det inte finns något element där kändes det nödvändigt.

Vi har även bytt lampknappar och gjort så vi kan tända taklampan både längst upp i trappen och precis innanför dörren. Innan fanns bara den förstnämnda.
 
 
Vi har fortfarande några saker kvar att göra. Har markerat fyra av dem på bilden ovan.
1. Måla räcket svart.
2. Strippa av den gamla mattan, slipa och lasera resten av trappstegen (och bättra på de jag redan fixat).
3. Det finns ett litet hål där bakom som vi tillfälligt lagt en träbit i, som behöver en mer permanent lösning.
4. Måla den lilla distansen mörkgrå. Det är lätt gjort. Vet inte varför jag skjutit på det så länge.
 
Sedan har vi den övre ledstången som vi tänkt måla (bättra på den svarta färgen) och sätta tillbaka, men vi får se. Sedan är jag osäker på om jag vill måla dörren eller inte.

Slytherin-head

 
Jag färgade mitt hår svart för första gången i april i år, tänkte att det var på tiden att prova den icke-kulören också. Och ända sedan dess har jag tänkt bleka topparna och färga dem gröna (mest för att göra slut på mina gröna slattar från 2014, vill inte slänga). Men har jag orkat? Nej. Men nu äntligen! Känner mig verkligen som en sann Slytherinare nu, haha.

Förlossningsberättelse


Måndag 2 september: Hemma
Vaknar tidigt på morgonen av att det strålar smärta ner i höger lår. Jag vet att det är tidigt för Kim ligger kvar bredvid mig. Klockan är runt 05. Det känns precis som när jag har mensvärk, men lite värre. Det gör skitont! AJ! Är det nu det händer?

Ligger och gnyr ett tag i sängen, sedan är jag tvungen att gå upp och gå på toaletten. Ser att mina flytningar är svagt rosa. Slemproppen? När den lossnat kan man få rosa / blodaktiga flytningar.
Ivy vaknar när jag varit på toaletten och får sova bredvid mig - för ja, jag går och lägger mig igen. Men jag kan inte somna om, det gör för ont.

Funderar om jag ska be Kim stanna hemma eller inte, men smärtan börjar avta och jag tänker att det förmodligen är falskt alarm, för det är inte första gången jag känt något liknande som sen gått över. Men jag säger i alla fall att jag har ont innan han går.
Och sen lyckas jag somna om.

Halvsover till 08. Då är det dags att kliva upp och göra Ivy klar för att åka (till dagmamma). Hon vill inte åka, men jag har ont och behöver verkligen bara vara hemma och vila - vem vet när jag får chansen igen sen. Har planerat att bara ligga i soffan och spela SongPop - och kanske rensa och organisera städskåpet. Och så hade jag tänkt ta ett bad, men nu vågar jag inte ifall slemproppen lossnat. Det får bli en vanlig dusch istället.
Och under den här tiden har jag små sammandragningar då och då.

Skjutsar Ivy strax efter 09. 
Klockan 10 har jag fortfarande svaga sammandragningar emellanåt, som mensvärk som kommer och går. Tänker att det faktiskt kan vara dags idag.
Äter frukost och målar ögonbrynen - viktigt, haha. Vet att jag prioriterade det när jag anade att Ivy var på G också.
Sen vill jag bara ligga och vila i soffan. Göra inget. Spela SongPop på telefonen. Men sammandragningarna blir allt jobbigare. Håller Kim uppdaterad via Messenger.

Kim: Försvann det?
Jag: Det kom tillbaka. Det gör ont 😢
Kim: 😢
Kim: Men det är väl bra?
Jag: Ja. Eller det beror på. Hur länge ska jag ha ont innan jag ber dig komma hem? Jag vill inte att du ska komma hem i onödan.
Kim: Är det konstant eller värkar?
Jag: Sammandragningar? De kommer lite då och då.
Kim: Ja exakt. Såpass! Då är det ju på G ♥ ♥ ♥
Jag: Jag har ju bara ont. 
Jag: Inget vatten. Ingen slempropp. Det kanske bara är falskt alarm. Kanske får gå så här hela dagen...
(lite bitter fortfarande, haha)
Jag: Var dock rosa (blod?) imorse när jag gick på toan...
Jag: Hur illa måste det va innan jag ber dig komma hem?
Kim: Oh fan. Jag vet inte. 100% på att det är dags och inte falskt alarm?
Jag: Okej. Jag vet ingenting.

Börjar klocka värkarna ca 11:25. De kommmer med 3-6 minuters mellanrum. Ligger fortfarande bara i soffan. Försöker spela SongPop men då jag har sammandragningar så ofta och är tvungen att titta på klockan ligger fokus mest på det.

Börjar gråta några gånger när jag inser att vi kanske ska få träffa vår lilla bebis idag. Äntligen!
Strax innan 13 ringer jag till förlossningen (efter att ha velat fram och tillbaka och försökt samlat mod i typ en halvtimme, mvh hatar-att-ringa). Såklart har jag inte en enda sammandragning alls under samtalet och vi bestämmer oss för att avvakta. Däremot tycker de att Kim bör vara hemma med mig om jag nu ligger hemma och har sammandragningar. 

Men jag hinner inte skriva till honom, för jag ser att mamma har ringt under tiden jag pratat med förlossningen så jag ringer upp henne först. Är fortfarande hemlighetsfull om hur jag verkligen mår. Tänker att så fort jag yttrar något om att det är på G så kommer det att sluta - precis som när jag ringde förlossningen. Men faktum är att det börjar göra mer ont nu. Nästan sekunden jag lade på till förlossningen och ringer mamma börjar det igen. Och det är ofta. Var 2-3 minut. Men jag säger bara att jag har lite ont, pratar lite, sen lägger vi på.

13:30 Kim: Nå?
Jag: Har ringt.
Kim: Och?
Jag: Hade såklart inga sammandragningar just då så vi kom överens om att avvakta. Däremot tyckte hon att du borde va hemma med mig.
Kim: Ska jag komma hem och vänta då?
Jag: Antar det.
Kim: Åker vid 14 då.
Jag: Blir bra.

Så här i efterhand ångrar jag att jag inte bad honom åka på en gång, men jag tänker att inte mycket kommer hinna hända på 20 minuter (plus 20 minuter restid), för inget har ju hänt under de 2 timmar jag legat i soffan och haft ont. Så dumt. För bara 10 minuter senare är det outhärdligt.

13:50 Ringer förlossningen igen. Säger att vi kommer in så fort sambon kommer hem. Är arg. Har ont. Kan inte ligga ner längre. Har värmt vetekudden för typ tredje gången. Tar fram BB-väskan och slänger i det sista, för det finns inte en chans att jag väntar på att Kim ska komma hem och hjälpa mig. När han kommer ska vi åka. NU.

14:17 VART ÄR HAN?! KOM HEM NUUUUUUUUUUU!

Går runt hemma och har så ont att jag inte vet vad jag ska göra. Har slutat klocka värkar för länge sen, det är inte lönt, jag vet att förlossningen är igång nu. Vill bara gråta. KIM, VAR ÄR DUUUUUUUU?!

14:20 Kim kommer ÄNTLIGEN hem. Börjar gråta. Han kramar mig.
"Vi måste åka nuuuuuuuu"
Får två riktigt starka värkar i bilen på väg till sjukhuset.



Förlossningen
14:30 Inskrivning på förlossningen.


En liten parantes: I journalen står det inskrivning 14:18, men enligt Messenger skrev jag "Kom hem nuuuuuu" till Kim 14:17, han hade alltså inte ens kommit hem då, och vi var hemma i kanske 5 minuter innan vi åkte, sedan har vi 3-4 minuter till sjukhuset. Så de måste ha skrivit fel.

Får gå in själv medan Kim parkerar bilen. Det kännns som att alla tittar på mig när jag går genom entréhallen. Får nog en värk mitt i allt också. Men jag bara går. Mot hissarna. Våning 4.
Blir uppmött av en sjuksköterska (E) och får en värk. Hon leder mig till en förlossningssal och jag får lägga mig i en säng, vilket jag egentligen inte vill för det gör så extremt ont och att ligga ner är outhärdligt, men jag måste. Sköterskan gör flera försök till att sätta en nål i armvecket, men kombinationen av att hon har svårt att hitta mina kärl och täta värkar (kan inte ligga still för det gör så ont) gör att vi sätter in lustgas först. TACK OCH LOV! GOD BLESS! 

15:00 Jag svettas SÅ MYCKET. Kim och E hjälper till att klä av mig. Har jag fått nålen i armvecket nu? Jag vet inte, men jag är så tacksam över lustgasen. Det gör fortfarande skitont, såklart, men den mildrar värkarna något. Blir lite borta i huvudet och det är skönt.

Barnmorskan (L) kollar hur mycket jag är öppen, och jag är öppen 5 cm. Tänker på min förra förlossning och att det kan ta lång tid innan jag är helt öppen, så jag ber om epidural (vilket jag inte hade med Ivy och därför vill prova denna gång).

15:15 Läkaren som ska sätta epiduralen kommer väldigt fort. Jag måste ligga helt stilla, men så kommer en värk och det går under inga omständigheter att ligga stilla. Men jag måste. Så efter det håller jag hårt i lustgasmasken och andas in konstant. Och inte förrän då får jag uppleva den sanna effekten lustgasen kan ge. Jag känner värkarna, men de blir plötsligt uthärdliga. I'm getting high, and it's nice. Rummet är fullt av folk, men jag bara ligger och andas i masken. Är helt borta. Tappar tid och rum. Blir helt sömnig mellan värkarna, för när det inte gör ont kan jag slappna av och jag är så trött... Vill bara vila.

Det känns som att det tar en evighet att sätta i epiduralen, men ändå snabbt. Det är skönt att bli distraherad av något, inte bara ligga och ha värkar. Jag ligger på sidan och det känns bra. Kim frågar om jag är vaken. Det är jag.

15:20 Vill såklart att epuduralen ska börja verka direkt, men det ska ta hela 20 minuter.
MEN! Så känner jag ett tryck vid en värk och jag orkar inte hålla emot, så jag ger efter och trycker. Det blir varmt och väldigt blött. VATTENAVGÅNG! Vilken lättnad.
Mekoniumfärgat fostervatten = Får veta att det är avföring i fostervattnet. Det kan innebära att bebisen fått "bajsvatten" i lungorna, vilket kan betyda andingssvårigheter / ökad infektionsrisk.

15:26 L tittar hur mycket jag är öppen.
"Oj, nu kan bebis vara här när som helst! Jag ser huvudet!"
Jag är helt öppen. Say what? Hon ser huvudet? Redan?! Bebisen är på väg! Lyckokänslor! Nu är det nära ♥
Känner krystvärkar men fattar inte att det är okej att trycka på. Får ju alltid höra att en ska vänta, men nu är det plötsligt okej, redan?
Jag får fortsätta ligga på sidan och både jag och sängen blir anpassad för krystningsarbete i den ställningen.

15:43 Rummet fylls av mer personal. Tydligen är det låga fosterljud, så bebisen får en sladd "intryckt" i huvudet, eller som det står i journalen "Skalp CTG-reg inledd".

15:47 Och tydligen har epiduralen börjat verka, så mitt krystningsarbete blir för svagt och "Syntocinon kopplas" / "Oxytocintillförsel för stimulering av värkarbete". De tar bort lustgasen och jag blir helt klar i huvudet. Jag blir lite sur för det var så skönt att vara hög, haha.

De två sista krystvärkarna innan Luna kommer ut är hemska. Huvudet spänner ut slidöppningen till det yttersta. Det gör sjukt himla ont. AJ! Önskar bara att jag får fortsätta krysta tills Luna är helt ute, att krystvärken ska hålla på tills jag är klar. Jag vill inte vila! Jag vill få ut henne!
Väntar bara på sista krystvärken. När jag tror att det är den sista är det ännu en kvar. Väntan känns så lång. Men så säger de att det är den sista.



15:53 Sista krystvärken! Det tar tre krystningar sedan äntligen kommer känslan av att Bebisen rinner ur mig (ja, för att efter huvudet - pluggen - lossnat är det verkligen som att resten bara rinner ut). FÖDELSE! Ja! Bebis! LÄTTNADEN! Äntligen kan jag andas ut!

"OMG. Bebis", är det första jag säger. Haha.

En timme och 23 minuter från inskrivning. 10 minuter efter krystvärkarna började. Wow. Kanske var det därför jag tappade tid och rum, för att allt gick så snabbt.

Postpartum
L och E, kanske någon till, tar Luna, så det tar några minuter innan Kim och jag får se henne - och vilket kön det blev. Eftersom det var avföring i fostervattnet vill de kolla andningen, och de behöver stimulera fram skrik och ta prover ur navelsträngen.

Men snart får vi se att det blev en FLICKA. Som jag trodde. Ända sedan jag kollade upp Chinese Gender Calendar.

Hon får komma upp till mitt bröst. Kladdig. Kim klipper navelsträngen. Moderkakan sitter fast precis som med Ivy. Typiskt. Hoppas att jag slipper operation. Får Oxytocin för att hjälpa till.
De lämnar oss själva med bebisen en liten stund. Försöker amma henne. Det ska också hjälpa till att få moderkakan att släppa.
Nästan 30 minuter senare kan jag krysta ut moderkakan.

16:30 Blir undersökt. Har en grad 1 bristning. Blir bedövad och sydd. Får en ren sjukhusrock och renbäddat i sängen, sedan blir vi lämnade för oss själva ett tag. Och såklart får vi fika. Så gott.
Vi fortsätter försöka amma, och när jag provar amningsnapp funkar det. Precis som med Ivy, skillnaden är att jag var förberedd denna gång. Så får hon äta från båda brösten. Det känns så bra när det funkar.

18:15 Efterskötning. De kollar andning, temperatur, vikt och längd.
Jag får duscha och kissa medan Kim byter blöja och klär på Bebis. Det är så skönt att äntligen få stå upp. Och att få duscha. Och eftersom jag fortfarande är bedövad mellan benen går det till och med bra att kissa.

18:48 Vi får komma till BB, Sal 12.

· 2 september 2019 · 3695 gram, 49 cm ·

Det var min andra förlossning. Berättelsen om hur min andra flicka kom till världen 

Mitt emellan BF 1 (3/9 beräknat efter sista mens) och BF 2 (1/9 beräknat efter RUL). Helt underbart! Äntligen är du här!

Här kan ni läsa min första förlossningsberättelse, när jag födde Ivy.


2 m å n a d e r

 
Egentligen bloggar jag lite för sällan för att publicera Lunas månadsfoton varje månad, speciellt då det nästan enbart blivit bebis- och graviditetsinlägg sedan jag började blogga igen. Men, jag vill. Och Ivy fick ju det (glömde dock 2 och 5 månader). So, here we go.
 
Den här månaden har jag blivit mer bekväm i att vara mamma åt en bebis igen (en hinner glömma en hel del på fyra år). Luna är mer vaken och har börjat le. Det är så fint! Glad bebis! Hon sover bra i vagnen (försöker promenera minst fyra gånger i veckan och har skaffat en ståbräda till Ivy så hon också kan följa med, men går helst själv om jag får välja), och ännu bättre i bilen. Hon är en jättesnäll och lugn bebis, bara lite smågrinig om kvällarna (då duger nästan inget). Förra veckan sov hon sig genom en hel natt! Från midnatt till 07-ish! OMG! När jag vaknade kändes det lite som att ha vunnit på lotto. Det var en engångshändelse, men inte mindre skönt för det.

Och så har det gått ett år

 
Den 6 november 2018 dog min mormor, 97 år gammal. Idag är det ett år sedan.
 
Men det här inlägget ska inte handla om sorg och död, det ska handla om ett liv och ett minne. Flera minnen. Ett hyllninginlägg jag hade tänkt skriva långt innan döden hälsade på, men jag är en prokratinator utan dess like.
 
Min mormor hette Syster Ottilia Nilsson, född den 6 februari 1921. Gift med Valter. En son och en dotter. Min mamma är dottern, fosterbarn och senare adopterad. Nej, vi var inte släkt via blod, min mormor och jag, but nonetheless, min mormor.
 
Hon bodde i ett tegelhus som min morfar byggt, bara några kvarter från där jag bor nu. Vänster ut från gården, sedan höger, andra vänster, höger igen och nummer 17, där. Där var jag, ibland med hela familjen, ibland med bara mamma. 
 
 
Fika. Jag älskade fika. Och mormor hade alltid fika. Flera sorter, alltid. Frysen var full. Glasen hade fruktmotiv och jag hade ett eget sugrör. Fjärilsflickan.
Hon hade en glasskål på fot i köket. Alltid fylld med chips. Sourcream & onion. Och oftast fanns det också en godisskål, om inte på vardagsrumsbordet så i skåpet i köket.
Vardagsrummet var ett finrum med heltäckningsmatta. Ingen mat fick förtäras där. Undantaget var chips på julafton.
 
Men hennes hus låg över 2 mil från där jag växte upp. Därför fick mormor ofta övernatta hos oss för att mamma och pappa skulle slippa skjutsa hem henne så sent på kvällen. Det var skoj, men slutade ske när jag kom upp i tonåren.
 
1. Mormor med mig i knät.
2. Julafton 2007 hemma hos oss. 
 
Julaftnarna. Min pappa har tre syskon. Två systrar. Tio av totalt femton kusiner. Vi firade med dem ett fåtal gånger innan jag nått skolålder, efter det firade vi uteslutande med mormor. Ibland hos henne, ibland hos oss. Jag minns sista julen hos henne. 14 år. Jag älskade den julaftonen.
 
En liten parantes. 2011. När hon flyttade till ett boende och huset såldes för att åldern gjort henne sämre. Snart kände hon inte igen mig, gångerna hon väl gjorde det blev färre. Men hon var ändå fortfarande mormor. Kakorna fick vi numera ta med oss själva, men skrattet och humorn fanns kvar. Hur hon kunde skratta åt sig själv när hon insåg att hon upprepade sig, trots att det måste varit jobbigt att mista närtidsminnet. Självdistans.
 
1. Första gången mormor träffade sitt barnbarnsbarn.
2. Sista gången jag och Ivy träffade mormor / gammelmormor, september 2018.
 
Jag började sakna min mormor redan innan hon dog. Och det var därför jag ville skriva det här inlägget. Innan hon försvann. För att minnas allt det bra. Huset. Fikat. Utflykterna, varav vissa jag var för liten för att minnas, men som går att beskåda via foton. Nonstop-blusen. Och rösten. Jag hoppas att jag aldrig glömmer hennes röst. Eller skratt.

H a l l o w e e n

 
Från och med i år älskar Ivy Halloween (eller Hawoween som hon säger). Hon har tjatat om Halloween sedan slutet av september (är det Halloween idag, mamma?) och allt hon vill klä ut sig till (skelett, häxa, monster, katt, spöke och Elsa från Frozen).
 
Vi firade på fredagskvällen (pga more convenient) med Halloween-middag (nuggets och pommes i Halloweenformer från Lidl, bästa), utklädnad och Ivy fick massa godis.
Att klä ut sig är det jag gillar mest med Halloween. Året då Ivy föddes var vi karaktärer från Den lilla sjöjungfrun. Jag har oftast varit allt annat än traditionell (panda, Sailor Moon, tuggummiautomat, inmate) så i år fick det bli häxa, mest för att jag inte orkade göra något mer avancerat. Ivy fick en La Catrina-klänning och Luna fick vara en pumpa.

Somewhere under the rainbow

 
Kims mamma, det vill säga min svärmor, är en mästare på att virka.
Så jag önskade mig en barnvagnsmobil med regnbågar till Luna, and here it is! Så himla fin ♥

Jane The not so Virgin anymore

Bilder via IMDb
 
När jag var gravid med Ivy (våren 2015 med andra ord) började jag se en serie vid namn Jane The Virgin. Älskade serien så mycket att jag skrev ett inlägg på bloggen om det.

Mitt och Janes liv är - och var även då - som natt och dag, men jag älskade att se en serie om en tjej i min egen ålder (Jane var 23 och jag skulle fylla 23 samma år) efter alla high school-serier jag fastnat för (som jag också älskar), och som dessutom - precis som jag - var gravid (om än under helt olika förutsättningar).
 
Därför blev jag såklart superglad då jag såg att Netflix släppt den femte säsongen! Jag fattade dock inte att det var den sista (känner igen att jag läst det för länge sedan, men vid det här laget hade det fallit i glömska). Inte förrän Chapter 99 - intervju- och recapavsnittet. Och nu är det över.
 
Så jag gjorde vad som bara är naturligt. Jag började om från Chapter 1.
 
Ska bara se om första säsongen medan jag velar över vad jag ska se härnäst. Fortsätta beta av Gilmore Girls kanske? Eller How To Get Away With Murder som jag tappade för ett tag?
Anywow, gillar ni drama (!), romantik, och en gnutta crime blandat med en lite humor och telenovela-associationer - då ska ni se denna serie.

En helg i oktober

 
Spenderade torsdag - lördag hos min bästa vän Twiggy i Skellefteå. Vi har pratat om att hon ska komma ner och hälsa på under hösten (och hon ska fortfarande försöka göra det), men då hennes mamma tragiskt nog gick bort för två veckor sedan (helt ofattbart) ville jag komma så fort jag hade möjlighet. Så jag tog med Luna på hennes första roadtrip (tacksamt med bebisar som gillar att sova i bilen) så fick vi ett par mysiga dagar där vi bara tog det lugnt och umgicks.
 
Funderar på att göra ett inlägg med alla gånger jag och Twiggy setts genom åren, i dagbokssyfte för min egen skull snarare än en uppvisning för allmänheten. A walk down memory lane.
 
 
Och när jag kom hem från Skellefteå (efter en mindre komplikation där  b å d a  mina halvljus pajade halvvägs hem från Umeå så Kim var tvungen att komma och rädda mig), anlände även min bror till Ö-vik. Två dagar spenderade han i sin hemstad innan han än en gång beger sig ut på äventyr. Han åkte till Australien på ett jobb-visum i maj förra året, och nu ska han tillbaka för att plugga. Och vara med sin flickvän, såklart. Så det blev två hej då-middagar, en med tacos hos mamma och en på restaurang.

Bryssel ♦ Belgien ♦ 2016

 
Bryssel ♦ Belgien ♦ 2016
 
Jag har inte lämnat Sverige sedan dess. November 2016.
Lögn. Tre timmar i Helsingfors, Finland, 190206 i minusgrader. Ville ha mer. Fick inte mer.
 
Vill bara ta med Luna och dra. Vart som helst. Kräver inte många dagar. Begär inte ens bra väder. Behöver bara andas annan luft.
 
 
Mitt mål var att lämna Sverige minst en gång per år, starting 2013.
UK, Norge, USA. Drog till Thailand 2014 och kom hem 2015.
 
Sedan hände 2017. Nej, inte Ivy, hon föddes 2015. Ivy hindrade mig inte från att åka till Belgien.
Nej. Biljäveln hände. Jag köpte min första bil och bilar äter sparpengar.
"Må du brinna i helvetet", sa hon och skaffade en till, annan biljävel. Må den vara skonsammare mot min sparbössa.
Just. Vi köpte hus också.

Det blev en Luna

 
Vi har äntligen bestämt namn nu. Den 29:e september valde vi slutligen Luna. Det namn jag först fastnat för. Det namn jag i huvudet tänkte när jag såg henne de första dygnen på BB.
 
Den 2 oktober fyllde Luna en månad. Hon har blivit märkbart större, men är fortfarande så liten. Storlek 50 är för litet nu. 500 gram tyngre, och 5 cm längre (4,2 kg / 54,5 cm).
Hon har varit stark i nacken från start, och så småningom har hon blivit mer vaken, haft ögonen öppna allt mer och nyfiket tittat sig omkring på den för henne nya världen.
 
 
Vi har ett mellannamn också. Ell. Som modemagasinet, men utan E på slutet. Från start har vi varit på jakt efter namn på tre bokstäver. För att matcha resten av familjen. Ida. Kim. Ivy. Vi hade faktiskt en hel lista. Kims favorit var Sky. Men det blev Luna som tilltalsnamn, och de tre bokstäverna hamnade istället i andranamnet.
 
Luna är helt fantastisk sömnmässigt. På BB sov hon länge efter att ha fått sina första droppar mjölk efter förlossningen. Vaknade vid midnatt. Hon gillar att vara vaken runt småtimmarna, men det har blivit bättre. Vi går och lägger oss sent (för vi känner att det inte är någon idé om vi ändå måste sitta vaken i sängen), men när hon väl somnat sover hon till tidig morgon. Jag ammar henne och hon somnar om några timmar till.
 
 
Namnet Luna var aldrig lika självklart som Ivy var. Ivy fastnade jag för redan två år i förväg och det blev hennes namn så snart hon var född.
Luna fann jag bland alla födelsedagsbarn i Tidningen 7. Fint. Luna som i Luna Lovegood i bästaste Harry Potter-böckerna. Luna som den svarta katten i Sailor Moon. Luna heter dottern till fotografen Maria Mroxx som jag följer på Instagram.
Och Kims arbetskamrats dotter. Det var därför han inte riktigt ville att vår Lilla Boo skulle heta Luna. Han ville inte härmas. Men hon  ä r  ju en Luna. What to do liksom? Jag kunde bara inte släppa det.

Några sista ord från en gravid bitterfi**a

Foto 1: Beatrice Jonsson / Foto 2: Stina Sjölund
 
Sista inlägget om graviditeten vecka för vecka är här: vecka 37 - 40.

Augusti 2019: Vecka 37
Var förkyld och helt energilös, och på grund av det väldigt rädd att förlossningen skulle starta redan nu. Hade två gravidfotograferingar. Japp, två stycken. En kompis kompis som är hobbyfotograf tog superfina bilder på mig vid havet, och en bekant ville ställa upp för kul. Så det blev två fotograferingar. En på förmiddagen och en på kvällen. Var helt slut efter den dagen.
 
 
Vecka 38
Graviditeten räknas nu som fullgången, och det var i denna vecka (37+6) som Ivy föddes.
Hade mitt näst sista barnmorskebesök och allt såg bra ut.
Och även om jag inte födde denna vecka så hade jag åtminstone en känning per dag, mestadels milda sammandragningar, typ som mensvärk.
Packade också BB-väskan på riktigt. Från lådan, till skötväskan. Finns att beskåda i en vlogg.
 
 
Vecka 39
"Wow, jag har aldrig varit gravid så här länge förut."
Och nu är det tungt på riktigt. Hade ont i bäckenbotten när jag gick, att ta sig upp från golvet på egen hand var det inte talan om, och så svullnade mina fötter upp  o r d e n t l i g t  som från ingenstans. Kunde bara ha mina annars för stora glitterslides.
Och bara för att Ivy föddes i vecka 38 kändes det som att jag redan gått över tiden, tänk då om jag skulle gå över på riktigt.
 
 
Vecka 40
Sista veckan, tack och lov! Fast det visste jag ju inte då. Var bara less och hoppades på att det skulle hända vilken dag som helst, och varje dag det inte hände blev jag bara mer och mer bitter.
"Kommer inte få föda alls, bebis kommer inte komma ut."
Tog en promenad på 7 km med en kompis i ren desperation, haha.
Och fötterna blev värre. Det gjorde typ ont. Även händerna hade blivit svullna nu.
Magen stenhård, sammandragningar varje dag, svettas, svårt att sova. Var tvungen att ha ett stort gosedjur som kudde, annars vaknade jag mitt i natten av halsbränna. Ja, ville bara gråta.
 
Hade mitt sista besök hos barnmorskan. Vi bokade in ett till besök 5 september, och sedan en bedömning för igångsättning den 12 september och jag kände mig bara uppgiven vid tanken.
 
Men så fyra dagar senare (2/9) var hon här. Ivys Lillasyster 

Musik + film = sant

Vi tar en throwback till förra året. Började nämligen skriva på det här inlägget då, men orkade aldrig slutföra det.
Film med musik som huvudfokus. Jag älskar musik, så när det dyker upp en film som hålls samman av musik, då vill jag se den. Oftast. Ännu bättre när de är biografiska eller baserade på verkliga händelser eller personer. Typ Nowhere Boy (2009), eller Rudderless (2014).
 
2018. Det blev tre musikfilmer på bio. Jag hade även tänkt se en fjärde, nämligen A Star Is Born, men det blev inte av. Av de tre jag såg har jag dock en självklar vinnare, men alla tre var riktigt bra.
 
 
1. Bohemian Raphsody
Min absoluta favoritfilm från förra året. Har aldrig kallat mig Queen-fan, men de har så många grymma låtar, och det var verkligen en intressant film. Älskar Rami Malek i rollen som Freddie.
 
 
2. Mamma Mia: Here We Go Again
En riktig feelgood-film. Tyckte mycket om den första filmen från 2008 och denna fick mig att vilja sjunga med minst lika mycket.
 
 
3. Ted: För kärlekens skull
En mycket fin film med Adam Pålsson, en av mina favoritskådisar från Sverige. Visste faktiskt inte så mycket om Teds liv innan jag såg filmen (t.ex. att han bara var 15 år när han slog igenom, samt spelade tennis med Björn Borg), jag kände bara till låtarna och hans tragiska avslut på livet.
 
Bildkällor: 1 / 2 / 3

Nu börjar mammaledigheten på riktigt

 
It's friday, yay! Har nu klarat av mina första dagar hemma utan Kim. Mina första dagar själv med både Bebis och Ivy, för i onsdags gick han tillbaka till jobbet. Och jag har överlevt!
 
När Ivy kom var det så himla bra planerat att hon föddes mitt i semestertider, så Kim var hemma i över en månad. Först tio pappadagar, sedan fyra veckors semester (eller om det var tvärt om). Den lyckan liksom. Därför kändes pappadagarna så himla få denna gång, och jag bävade inför att vara hemma med  t v å  barn helt själv.
 
Men det har gått bra. Men om ni tror att en ska få saker gjorda får ni tänka om. Vi får ta dagarna som de kommer. Och det här med att sova när bebisen sover funkar inte när det finns ett stort barn hemma samtidigt. Istället sover jag och Lilla Boo (bebisen) bort förmiddagen, medan Ivy får sitta bredvid i sängen och titta på Youtube (vilket hon är nöjd med).
I somras såg jag fram emot en höst med barnvagnspromenader och Netflix, men hittills har det inte blivit helt så.
 
Såhär har vår vecka sett ut:
• Onsdag - Ivy och jag bakade kakor. Lilla Boo var vaken mellan 11 och 15, så jag var enarmad most of the time.
• Torsdag - Ivy var hos Dagmamma och jag hann starta diskmaskinen och slänga in en tvätt den ynka kvarten Lilla Boo nöjde sig med att sova själv i babynestet. Sen barnvagnspromenad för att hämta storasyster.
• Fredag - Lilla Boo sov halva eftermiddagen! Själv! I nestet! Så Ivy och jag passade på att bygga Lego.

En andra dag på Kolmården

 
1 augusti. Vi började dag 2 med Safari-linbanan. 
Det var varmt idag så lejonen låg i skuggan och syntes knappt till tyvärr.
 
 
Vi åt återigen lunch på Farmors kök i Bamses Värld, sedan gick vi vidare till Barnens bondgård.
 
 
Där fick vi klappa getter och lyssna på barnlåtar. Det var allsång, men Ivy var nöjd med att bara lyssna.
 
 
Ståtlig björn och söt snok.
Jag hängde vid ormarna medan Ivy tog med pappa Kim till Bamses Värld en sista gång för att åka karusell.

 
Fanta-slush. Besvikelsen när Coca Cola-slushen var slut så jag fick ta Fanta jordgubb till det blå.
 

Avslutade dagen på Tropicarium utanför djurparken. Där fanns det surikater, sköldpaddor, spindlar, fiskar och reptiler. Ivy tyckte det var jättespännande med hajarna, Doris och Nemo.
 

Hemfärd dagen därpå! Packade ihop tältet, mötte upp min bror för lunch på Bastard Burgers i Solna.
Efter ett glass-stopp i Tönnebro sträckkörde vi ända hem medan vi lyssnade på En mörk historia-podden.

Nu börjar det bli tungt

 
I realtid har Lilla Boo (fortfarande namnlös, ja) redan hunnit fylla en vecka, och några dagar därtill. Hon är världens finaste och sover lite för bra (förutom på natten runt småtimmarna typiskt nog). Det är fint att få vara hemma hela familjen, och jag gruvar mig lite för att Kim börjar jobba igen på tisdag.
 
Här kommer näst sista gravid-inlägget, vecka 32 - 36.
 
 
Juli 2019: Vecka 32
Var tvungen att strula med försäkringskassan och min rätt till en högre SGI bara för att min chef inte uppdaterat mitt avtal när jag bad om det i april. Var både less, arg och orolig.

Min ordinarie barnmorska hade semester och fick träffa en annan tillfälligt. Tydligen  k a n  man få blåmärken i magen av att bebisen sparkar ofta och hårt på samma punkt. Det förklarar varför jag haft en öm punkt på magen en tid.
 
Gjorde plats för bebisens kläder i garderoben.
Inåsg också hur mycket bättre jag mått i kroppen sedan jag slutade jobba.
 
Vecka 33
Packade BB-väskan (sa tydligen fel i vloggen), men då jag inte hade någon väska att avvara lade jag allt i en låda.
 
Beställde en skötbädd, skötväska och golvskydd för barnvagn.
 
 
Vecka 34
Är så himla osmidig nu. Det är jobbigt att bara vända sig i sängen. Dessutom börjar många fosterrörelser kännas obekväma, som när bebis trycker mot höger revben, ugh.
 
Fick hem babynestet jag och mamma beställde från Petras Pyssel.
Allt fortsätter se bra ut på barnmorskebesöken.
Läcker råmjölk  v a r j e  kväll nu.
 
Vecka 35
Går inte normalt längre. Bredbenta Ida är här.
Denna vecka är även känd som den veckan norrlandskusten fick smaka på riktig hetta. Det var så sjukt himla jobbigt. Mina fötter kokade i slutet av dagen och det fanns inga kläder jag kunde ha, som både var svala och stora nog att rymma magen.
 
 
Vecka 36
Varje gång jag känner sammandragningar och inser att det är nära drabbas jag av en smärre panik, men mest känner jag att jag längtar.

Det här var veckan vi var ner till Kolmården. Kan nu bocka av "Tälta som höggravid" från min Bucketlist. Det gick hur bra som helst, det var Kim som led.

Fick hem skötbädd, skötväska och några sista plagg i strl 50, och införskaffade även amningsnapp.