What happened between us (these oceans are far between our hearts)


Kim och jag. Det drog ett oväder över oss, och det var mitt fel. Jag gjorde slut. Tvåhundratrettiofem dagar senare känns det som att inget av det hände. Nästan.

Where do I even start?
Vrider tillbaka klockan. Ett år.

Hösten 2016. Vem är jag? Vad vill jag? Jag vill härifrån! Jag kan inte vara tillsammans med Kim resten av mitt liv. Monogamy is not my thing, right?
Vänta vem är det? Snygg-kille-på-jobbet. Najs.
Nevermind.

Julen kom. Flashback till när jag inte vågade prata med killarna jag gillade. Det var då. Nu kan jag.
Hej, snygg-kille-på-jobbet, let's be friends.


Tvåtusensjutton.

Jag fick känslor för en snygg (då) kille från Syrien. Jag valde att berätta allt för Kim. Lite i taget. Från början. Från höstens tankar. ”Jag tror jag vill ha ett öppet förhållande”. Och vinterns. ”Fast egentligen är det nog bara en annan jag vill ligga med just nu”.  
Först gick Kim sönder, och sedan slets jag itu. Du. Måste. Välja. En. En hel familj med en halv jag. Eller... Men... Jag vill inte ens ha en ny pojkvän! Eller? Tänk om jag inte vill välja, tänk om det inte går! Varför är det inte acceptabelt att ha känslor för fler än en person samtidigt?! Fast... Jag kanske inte ens är kär i Kim längre.
Allt var kaos. Flyttkaos. Känslokaos.
 
Jag valde familjen. Bröt med kollegan. Han från Syrien. A.
Samlade mina tankar ifred. En månad gick, men jag kom fortfarande fram till samma sak som i höstas. I need to be alone, I need to be free. Monogamy is not my thing.


1 mars. Jag gjorde slut. Anledningarna var många. Jag tar det sen.
Kim blev någon jag inte kände. En främling.

Jag flyttade delvis till mamma. Letade lägenhet. Bodde i huset mina veckor med Ivy tills Kim sa ifrån. "Jag tänker inte flytta mer". Var där ändå, när Kim var på jobbet.

Började träffa A igen. April kom. Jag slutade träffa A. Because of reasons.
 
Våren är en dimma. En avlägsen värld. Jag tänkte mycket. På vad jag ville, på vad jag inte ville. Jag ville aldrig förlora Kim som vän, men han klarade inte av den jag var / den jag blivit. Och tillslut vägde anledningarna att göra slut tyngre.

"Men... Egentligen behöver jag nog bara en paus"
Declined. "Din innebörd av en paus är inte densamma som min"
Okej, vi provar väl din version då. Paus = särbos.
 

Valborg. En jobbdag följd av middag med mamma. Inga planer. Frågade Kim om jag fick komma och vara närvarande vid Ivys första majbrasa. Det fick jag. Och sedan blev jag liksom kvar. Lite i taget. Och snart bodde jag inte längre hos mamma mer. But I was scared, oh, so scared.

Mustn’t get our feet wet, 'cause that leads to regret diving in too soon.
 
Vi funkar. Kim är min bästa vän och det närmaste jag kan komma en soulmate. Han har många brister jag stör mig på, och det är säkert ömsesidigt. Men han är inte bara min pojkvän och sambo, han är min familj. And family comes first.

En månad på Movant

 
Nu är det så att jag har gått exakt en månad på Movant i Umeå. Shit, vad tiden går, men jag har hunnit lära mig bra mycket på bara en månad.

Första veckan hade vi introduktion och teori i väntan på våra arbetskläder. Månadagen veckan därpå var det stålhätteskor på och direkt ut i verkstaden.
"Nu ska ni äntligen få börja spika och såga!"
Jag drabbades av akut semi-ångest. Redan? Måste vi verkligen? Det var ju ganska kul med teori ändå... JAG KAN INTE SÅGA!


Nä, jag kunde inte såga, men jag lärde mig. Och i slutet av dagen var jag klar med vår första praktiska uppgift (vi skulle kapa till fyra bitar, och de tre mindre skulle spikas fast - och såklart passa - på den längsta).

 
Nästa uppgift var att bygga en arbetsbock. Jag tror den tog två skoldagar för mig att göra. Det kändes kul att få bygga något som kommer att användas.


Sedan uppgraderade vi ytterligare och började bygga bjälklag (som är fästa på lastpallar för att enkelt kunna förflyttas). Det är alltså själva golvet i ett hus med träregelstomme. Fast vi fick göra bjälklag utan isolering och sånt där annat viktigt som egentligen behövs vid ett riktigt husbygge.


Innan första veckan var slut hann jag påbörja bygget av stolpverket - väggarna. Och bjälklaget hade fått sig ett golv av OSB.

 
Vecka två! Stolpverket är på plats! Strävor (för att allt ska hållas rakt) och ångspärr är på plats! Och så lite OSB-väggar på det. Och allt detta har vi varit tvugna att såga för hand. Snacka om drygt. Men snacka om att en blir proffs med fogsvansen (sågen).


Tisdag vecka tre satte jag upp gipsväggar och började spackla, men jag hann inte långt innan läraren K kom och parade ihop mig med G för en extrauppgift. But why? Why me? Segaste personen (jag) tillsammans med klassens snabbaste?!
Det visade sig att vi skulle planera och sedan bygga en förvaringsmöbel för våra hjälmar. Och det var kul. Problemlösning. Teamwork. Med ett toppenbra slutresultat.


Och nu kör jag solo igen. Håller på att spackla min vinkelvägg och medan det torkar sätter jag plattor på en annan vägg. Ah, det är så kul! Är så stolt över allt jag lärt mig under dessa veckor! Mina mål är att bli en handy man och få jobb som plattsättare, och det ser lovande ut om jag får säga det själv...

How To Get Away With Murder

Bildkällor: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Ahhhh! Vet ni vilken serie som precis kommit tillbaka med en fjärde säsong?! Klart ni vet, det står ju i rubriken! How To Get Away With Murder! Andra avsnittet kom igår! Ahhhh!

How To Get Away With Murder hade premiär 2014 och hamnade direkt på min vill-se-lista. Men ni vet hur det är, så många serier, så lite tid. Men så en lördagskväll i juni dök serien upp bland många andra titlar på Netflix and I was like "Uhhhh okay, nu kör vi". OCH DET VAR SKITBRA! HOOKED AT FIRST SIGHT! TIPS TIPS TIPS! CLIFFHANGER I VARJE AVSNITT DVFlwrgalknbglökdsnjkö.

Handling i korthet: A group of ambitious law students and their brilliant criminal defense professor become involved in a twisted murder plot that promises to change the course of their lives.
iMDB-rating: 8,2 ← I mean, look at that!

Någon mer som ser How To Get Away With Murder?

Köksrenovering i miniformat


Ivy fick IKEA's barnkök Duktig av morfar & N i julklapp, och efter att ha sett alla fantastiska makeovers på Pinterest var jag bara tvungen att köra lite köksrenovering light myself.

Vad jag gjort:
♥ Spraymålat allt träfärgat vitt
♥ Spraymålat diskho och kran svart (håller dock dåligt trots "överlack")
♥ Klätt om bänkskivan med dekorplast (hade över sedan jag klädde om ovansidan av vår öppna spis)
♥ Bytt handtag (fick mersmak och bytte ut alla handtag till dessa i vårt riktiga kök också, haha)
♥ Skruvat fast vred till spisen (IKEA's billigaste knoppar)

 
Ska fortsätta leta props till hennes kök. Älskar tanken på att hitta saker i miniformat som egentligen inte är menade för barn. Idag fick jag improvisera lite. Ställde tillfälligt dit Ivys riktiga matskålar samt äkta växter, men hade tänkt leta efter konstgjorda växter på second hand. Glasskulorna och grytlappen har Ivys farmor virkat, så fina!

Får ta och visa hela hennes rum någon gång snart, med före- och efterbilder. Eller ja, kanske hela huset, haha.

Vecka trettionio

 
Denna vecka alltså. Känns som att jag knappt varit hemma. Much plans, wow. Men jag visste att det skulle bli så, jag har hela tiden varit inställd på att min egentid (eller åtminstonde hemmatid) skulle minska drastiskt då jag började plugga (eftersom jag samtidigt både jobbar och är småbarnsmamma). Men hädanefter ska jag försöka undvika att planera in fler kvällsaktiviteter än en per vecka. Jag pallar inte det, haha.


Måndag. Ibland åker jag till min mamma för att låna hennes träningscykel. Tänkte åka hem och måla naglarna och färga håret direkt efter, men fick sitta där till halv tio för min brorsa behövde skjuts till Rececentrum. Går och lägger mig tio i vanliga fall, men färgade håret i alla fall. Var så himla less på mitt hår.


Tisdag. En kväll för ungefär en månad sedan tyckte jag att det verkade som en bra idé att vara med i en skådespelar-workshop. Har en filmmaking som intresse och regissör som drömjobb kan det ju vara bra tänkte jag. Öhhhhhhhhh. Har jag sagt att jag är diagnoserad av social fobi? Det var sjukt intressant, men mådde sjukt dåligt. Jag kan inte skådespela. Undrade mest vad i helsike jag gjorde där. Men så sitter man där och försöker spela skittaskig kompis medan Adam Pålsson (medverkat i bl.a. Torka aldrig tårar utan handskar (2012), Portkod 1525 (2014), I nöd och lust (2015)) coachar en till att framkalla jobbiga känslor en inte ens känner. Dog lite inombords.

Onsdag. Tjejkväll på stan! Ett årligt evenemang som anordnats i Örnsköldsviks stadskärna sedan... I don't even know. 2006 minst. Butikerna har öppet till 21 och allt kretsar kring shopping och köphets med diverse erbjudanden, men jag kan inte låta bli att tycka det är mysigt på något sätt. Inte trängseln och köphetsen, men höstnatten och att få se Örnsköldsviks annars så folktomma gator vid liv ända in på kvällen. Och är det något jag tänkt köpa i vilket fall kan jag lika gärna passa på då de har specialerbjudanden, för till skillnad från mitt 14- och 18-åriga jag har jag lärt mig att hantera pengar.

Torsdag. Träna och prismärka Ivys urväxta kläder inför Recycling mums. Kanske inte låter som så himla mycket, men det tog hela kvällen.


Fredag. Var så himla trött efter veckan som varit. Tidiga mornar och sena kvällar. En utekväll väntade. Rock On The Hill. Var så himla otaggad, haha #gammal.


Lördag. Förmiddagen: Recycling mums, en marknad med begagnade barnkläder mm. Fyndade extrakläder till Ivy och tjänade själv in en slant. En del kvarvarande kläder skänks dessutom till behövande i Ukraina. Bra grej.
Sedan hängde jag på Burger King resten av kvällen. För jag jobbar där. Jag jobbade.

Söndag. Dagen jag sett fram emot hela veckan. För att jag skulle få vara helt ledig. Inga planer. Meeeeeen sedan behövdes jag på jobbet, and I was like fine, om jag får börja 17:00 istället för 15:00. Fyra timmar, that I can manage. I mean, I need the money.

Mom, I wanna be a tiler when I grow up

Bilder via Pinterest

Hur kom jag fram till att jag vill bli plattsättare?
Har varit intresserad av hus, renovering och inredning sen jag var barn egentligen. Lärde mig ord som burspråk, klinker och spröjs långt före mycket annat. Hatade träslöjd som barn, men nu som vuxen hatar jag att jag känner mig så otillräcklig. Speciellt nu då vi har hus och det finns miljoner saker jag vill göra, men har ca noll kunskap. Jag hatar att behöva vara beroende av andra. Jag vill kunna själv.
Jag vet också att jag är praktiskt lagd och funkar bättre om jag får jobba med händerna, gärna varierat, med olika projekt. Inget monotont och hjärndödande.
 
Så. För ett år sedan började jag kartlägga yrken jag var intresserad av, undersökte studiemöjligheter och gjorde studiebesök. Valde bort läraryrket då bara tanken på flera års teoretiska studier gjorde mig hjärndöd. Valde bort trädgårds- och parkanläggare efter ett studiebesök på Forslunda gymnasium i Umeå då det bara kändes helt fel. Och kvar var bygg.  
Hittade Movant då jag kollade igenom utbudet av yrkesskolor i Umeå (Ö-viks utbud är typ fyra yrkesutbildningar per år sååååå). Rubriken för Plattsättare löd "För dig som är noggrann och kreativ" and I Was like, that's me! Och jag vill ju kunna lägga kakel och göra badrum! So Yeah.  
Fick komma på studiebesök på Movant i Umeå i december förra året och magkänslan kändes bara bra. Helt rätt. Liksom, här vill jag gå! Valde dock att fortsätta jobba under våren och sommaren. I dunno, it made more sense to begin in the fall.

And now I'm here. I 52 veckor framöver. Och jag är så taggad.
 
 

My barfday weekend

 
Torsdag 7 september | Min födelsedag
Middag på Il Romanos med mamma, Kim och Harriet.


Fredag 8 september | Fredagsmys
Thaimat-mys med Amanda och filmmys med Kim. Vi såg Death Note (2017).


Lördag 9 september | Fest
Well, that's a lie, jag hade ingen fest, men var i alla fall på krogen med Jason och det var najs.


Söndag 10 september | Födelsedagsfika
Hade kompisar och svärsläkt (alltså Kims släkt, LOL) över från ett till typ fem på kvällen. Bjöd på Black velvet cheesecake och fick ytterligare ett gäng fina presenter.

The start of something new

 
Nu har mitt nya liv börjat. Jag studerar härmed Bygg på Movant i Umeå, med inriktning plattsättning (dvs jobba med kakel och klinker). Vi börjar dock inte med våra specialyrken förrän till våren så jag har chans att ändra mig. Men just nu känns plattsättare rätt. Är egentligen också intresserad av träbygg (dvs snickare), men jag vet inte... Det känns inte riktigt helt hundra. Men vi ser väl.

Här är kurserna jag (vi) kommer läsa:
Bygg och anläggning 1
Bygg och anläggning 2
Husbyggnadsprocessen
Husbyggnad
Husbyggnad 2
Husbyggnad 3 - ombyggnad
Specialyrken 1
Specialyrken 2
Specialyrken 3

(detta är alltså en yrkesutbildning på gymnasienivå)

Alltså waaaah! Jag är så taggad! Och rädd! Liksom, vad har jag gett mig in i?! Jag kan väl inte bygga? Nä, kanske inte, men det är därför jag ska lära mig. Jag vet att jag är praktiskt lagd, och intresset finns där. Jag huserade faktiskt i min pappas verkstad en hel del när jag var liten, även om jag bara fick leka med trälim och spillvirke.

Hittills har vi bara haft teori. Känner mig fett rookie, men ändå inte helt lost. Har haft lite ångest, men mest känns det bra. Trots att jag måste kliva upp 06 på morgonen för att hinna med tåget (är verkligen ingen morgonmänniska). Ibland har vi hemmastudier, och då kan jag ta sovmorgon. Som imorgon ♥


Mot nästa äventyr | Part II

 
Burger King. Jag har trivts väldigt bra där, och jag gör det fortfarande. Därför känns det bra att inte säga adjö helt och hållet, att fortfarande ha något bekvämt att falla tillbaka till mitt i allt det nya (jag kommer jobba ett pass per helg). Det finns dock en hel del saker jag inte kommer sakna den dag jag lämnar stället helt:

• Att ha en bergochdalbana till schema.
• Att bara kunna se nämnda-bergochdalbane-schema två veckor framåt.
• Stängningarna. Ingen förstår hur less jag är på att städa samma skit om och om igen.
• Att bara få en halvtimmes rast hur länge jag än jobbar. Det är enda gången på hela jobbpasset en har chans att sitta ner.
• Att plocka på och av alla piercingar och smycken.
• Stressen och arga gäster.
• Att måsta hålla sina naglar kortklippta (och glömmer jag klippa dem går de av vilket fall).
• Att inte få måla naglarna.

Men det värsta måste vara att riskera att bli inringd på jobb, ofta i sista minuten, för att någon är sjuk. Går aldrig säker. Inte på mina lediga dagar, inte på semestern, och inte ens om jag råkar befinna mig i en annan stad. Typ Umeå (true story... "När kommer du hem då?" och så var den mother-daughter-dagen på IKEA förstörd, dessutom blev min förkylning pga detta och jag var tvungen att sjukanmäla mig dagen därpå, greaaaaat). Det går ju alltid att säga nej, men har jag inte en legit ursäkt (ingen barnvakt eller dagsutflykt till Nordpolen) är det sjukt svårt för jag vet hur desperata de är. Vi är liksom alltid så få vi bara kan vara, och får någon förhinder blir det kaos. Det märks verkligen om vi så bara är en person kort. Och det suger så himla mycket att en liksom inte bara kan planera in en vilodag hemma utan att göra något, för då känns det inte som en legit anledning till att säga nej ifall jag skulle bli inringd... Detta har retat upp mig så många gånger. Kommer verkligen. Inte. Sakna detta.

Men trots allt detta tycker jag omm att jobba på Burger King. Jag har trivts där. För bara några år sedan tänkte jag att jag aldrig skulle kunna trivas - och faktiskt ha kul - på ett sådant ställe. Men jag hade fel.
En viktig anledning till att jag trivs är självklart alla jag jobbar med. Bästa gänget. Och varje gång någon av mina bästisar har slutat och jag känt "Fuck, vad tråkigt det kommer bli att jobba nu", så har deras ersättare varit minst lika awesome och fortsatt gjort Burger King i Ö-vik till en fin arbetsplats (även om de som lämnat såklart är saknade). Min chef också. Hon är hur bra som helst. Schysst och supertrevlig.
Och jag vet att jag är uppskattad. Får ofta mycket ansvar, speciellt i köket. En gång fick jag hålla ett shift trots att jag inte är AL (arbetsledare), eftersom alla andra var sjuka. #fettstoltassåLOL

Burger King. Jag arbetade mitt sista pass igår. Mitt sista pass som ordinarie personal. Hädanefter blir det bara fritösos en gång i veckan.

Läs Part I här

T W E N T Y F I V E

 
It's your barfday gurl! Hell yaaas! Nu är jag tjugofem år gammal. An adult for real.

Har haft en riktigt fin torsdag och en hyvens födelsedag. Började dagen med att jobba ett tretimmars-pass som var hur chill som helst. Wow, tack Burger King för bästa födelsedagspasset. Och ikväll har vi (mamma, Kim, Ivy, Harriet + hennes bebi) firat mig med middag på Il Romanos. It was perfect.

Nu är min plan att fira mig hela helgen lång. Tjugofem är ändå ganska stort. Fika med tårta på söndag, filmmys på lördag och fezt imorgon (om jag så får gå på krogen själv).

Once a year, go someplace you've never been before

 
Hittade en fin lista bland mina utkast. Detta skrev jag förra sommaren:
Idag när jag var ute på en promenad framkallade kombinationen av den varma solen och bilkön vid korsningen nedanför oss en extrem längtan efter Thailand. Blev faktiskt ganska förvånad eftersom... Well, jag gillade inte Thailand jättemycket (fast på senare tid har jag insett att det förmodligen berodde på att jag saknade den västerländska maten för mycket... Jag var gravid och mat var typ mitt största problem då).
Det har gått 1,5 år sedan vi var där och jag börjar känna att jag varit i Sverige för länge utan avbrott. Inte för att jag rest utomlands så mycket i mina dar. Innan jag fyllde 20 hade jag aldrig varit utomlands så när som i Danmark när jag var 11. Var så överpepp på den resan. En av mina kompisar "mobbade" mig för att jag tjatade om Danmark så mycket (läs: lagom) #baraföratthonvaritiUSAochpåKretaandwhatnot. Haha. Men sen hände 2013. Var i Norge, USA och England två gånger. Sedan Thailand året därpå. Och nu vill jag ha meeeeeeer.

Sedan jag skrev det ovan har jag även besökt Belgien. Och jag vill fortfarande utomlands Så. Himla. Mycket. Gärna något varmt och exotiskt ställe eftersom denna sommar var lite av en besvikelse rent vädermässigt. Här är en lista så länge.

 
En flygplansvinge. Mot Manchester, UK 2013. Skulle till Download Festival. Själv.

 
Bilden som av misstag blev väldigt bra. Imma på linsen blev ett häftigt filter. På en pub / krog i Brygge, Belgien med varsin Kwak.
 

Resebilden man blir på gott humör av.
I mean, it's a monkey, c'mon. På en ö någonstans i Thailand, 2015.
 

Naturbilden.
Vackra Norge, såklart. Roadtrip på tre dagar, sommaren 2013. Har bara halvdana mobilbilder därifrån, ångrar att vi inte lånade en systemkamera till den resan.

 
En bild högt uppifrån. New York, USA. September 2013. Finaste utsikten från Empire State Building.


Vykortsbilden.
Turistsevärdheten Atomium i Bryssel, Belgien. Känns som att den pryder en del vykort.
 
 
Bild på resesällskapet. Hua Hin, Thailand. Januari 2015. Vilopaus med dryck under nattmarknadssafarin.

 
Njuta-under-palmen-bilden. Hua Hin, Thailand. Januari 2015. Men parasoll i stället för palm.

 
Godmorgon. När vi var i Norge sov vi i bilen. Vi hade gjort baksätet och bagaget till en säng och det var hur mysigt som helst. Här har vi just gjort morgon i Oslo.

 
Favoritstaden. New York. Måste dit igen. Måste.


Bubblare. En bild från Danmark sommaren 2005 måste ju få vara med också. Brorsan, jag och pappa i Skagen.

Hittade listan hos Ylvwes. Rubriken är en quote av Dalai Lama (enligt Google). 

I Took what I hated and made it a part of me

En ny favoritlåt

Den 20 juli dog Chester Bennington. Det var inget som gick många obemärkt förbi, åtminstonde inte av mitt Facebookflöde att döma.

Jag kom hem sent efter en stängning på jobbet. Fann Kim i sängen, ledsen.
"Han är död."
Jag stålsatte mig. Vem är död? Lättnaden då det inte var någon närstående, sorgen då det ändå var någon som funnits i en liv en stor del av ens liv.

Inget dödsfall är trevligt, men självklart påverkar vissa dödsfall en mer än andra. Det är ingen rocket science. Och detta dödsfall påverkade mig mer än någon kändisdöd gjort på flera år. Så då Kim torkade tårarna och lade sig för att sova tog jag över sorgens stafettpinne innan det var dags för mig att slockna.

Jag skrev detta i min dagbok dagen efter.
Dead by suicide. Chocken. You never really see death comming, but this... Fuck. Av alla kändisdödsfall som skett de senaste två, tre åren är detta den som berör mig mest. Faktiskt. 
Jag har aldrig riktigt insett det innan, men hans röst var verkligen speciell. Oersätterlig. Och under alla dessa år har jag bara tagit den för givet. Hela bandet. Inte orkat lyssna på deras nyare material. För tio år sedan var Linkin Park ett av mina favoritband. Det var Tokio Hotel, Fall Out Boy, Eminem, och Linkin Park (judge not, please). Jag visste om dem sedan innan, because how could you not, men det var år 2007 som jag verkligen började lyssna på dem. De hade tre album då,och  jag älskade dem alla. Allt från Papercut till The Little Things Give You Away. Och nu känns det så himla bittert att Chester var tvungen att dö för att väcka intresse för albumet One More Light. Jag hatar att texterna då bara var ord, och att det inte är förrän nu jag verkligen hör betydelsen bakom dem.

Och jag ledsen att jag missat alla mina chanser att se dem live, hur själviskt det må kännas att skriva. De spelade på Bråvalla för bara några veckor sedan. Min bror var lycklig nog att få se dem. Jag hade velat vara där. Jag hade velat vara där 2014 då de spelade Hybrid Therory i sin helhet på Download. Det är inget jag säger bara för att jag vet vad jag vet nu, utan för att jag verkligen, uppriktigt ville. Då. Men pengar stod i vägen. Och Bråvalla valde jag bort för Twiggy. Jag ångrar det inte (uppskattar verkligen den där veckan i Göteborg), men jag är ledsen. Det är Såna här gånger en inser att chanser är till för att tas. You only live once. Cheesy AF, but true.

Och när jag läser om vänner berätta hur han verkade gladare än någonsin. Det skär i hjärtat att läsa. För i den stunden är beslutet fattat. He knew that he was going to die. At last.

Oh. Fuck this.

May you have found your peace now, C.

När 25-årsdagen närmar sig

↑ m i n  ö n s k e l i s t a ↑
Öviks-poster, Nadja Wedin-bricka, krukor, kewla phonecases, byxor med snörning i sidorna (H&M), Mateus ostron-skål i grått, Missoni-parfym

Okej, hör upp! Om en vecka, torsdagen den 7 september, fyller jag år. 25 år. OMG. Det är stort. Jag är härmed vuxen på riktigt.

Att bli vuxen. De säger att det är på ens 18-årsdag det händer, en blir myndig. Men myndig enligt lagboken är inte nödvändigtvis vuxen. Jag kände mig långt ifrån vuxen då jag fyllde 18. Inte så att jag kände mig som ett barn heller, men jag var inte vuxen. Nope. Det hände allt eftersom de kommande åren, i synnerhet efter att jag blev mamma.

Att bli vuxen är inget som sker över en natt, utan det händer successivt och sedan står man bara där en dag och inser det. Like, Oh shit, jag är vuxen nu.
För mig hände det i år. Oh my God, jag är vuxen nu?! Och nu kommer åldern som markerar det. Det är klart att det är väldigt individuellt, men seriöst, detta blir mitt sista år som ungdom enligt SJ?! Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhh! Hilf mir.

Så, mina vänner. 7 september. Write it down.

Mot nästa äventyr | Part I


Elva dagar. Sedan räknas jag inte längre som ordinarie personal på Burger King. Åtta arbetsdagar. Efter det går jag från att ha en tillsvidaretjänst på 75%-ish till att jobba extra en gång i veckan.

Jag har bara jobbat på Burger King i ett år (och två månader), men det är tillräckligt för att det ska kännas sjukt konstigt. Jag ska börja plugga. Det var liksom hela 6 år sedan jag tog studenten, och efter det har jag fumlat efter mina karriärsdrömmar i mörker. Men nu har jag fått fotfäste. Jag ska börja plugga. Med mål att hamna i en bransch jag har jag har cirka noll erfarenhet inom men som jag tänkte skulle passa perfekt för mig. I don't even know anymore. Sjukt nervös. Kommer det ens gå vägen?

Utan att jämföra mig med någon annan känner jag att jag har ett tufft år framför mig. Pendla till Umeå varje dag. Studera på heltid. Jobba lördagar (jag har föreslagit endast stängningar, dvs 16:00-01:00). Barn. Hus. Eventuellt förverkliga några av våra renoveringsplaner. En sambo vars schema är som en liten bergochdalbana. Bara tanken gör mig trött. Men också taggad. Efter mina år utan moivation och så vidare känns det som att jag har en del att ta igen. Det är faktiskt bara ett år.

Alec Lightwood

bildkällor: 1 | 2 | 3

KOLLA IN SNUBBEN! MIN NYA CELEBRITY CRUSH! SERIE-CRUSH! CHARACTER-CRUSH! OMGOMGOMG! Alec Lightwood i Shadowhunters, eller Matthew Daddario som han heter i den fantasy-lösa verkligheten. Snyggsnyggsnygg. Och Malec OMG OTP! Iwantyounakedinmybedrightnow #iwillnevergrowup

Just serien Shadowhunters är något jag nyss börjat titta på. Älskade filmen The Mortal Instruments: City of Bones (2013). Är fett sugen på att börja läsa böckerna. Älskar idén liksom. Dessvärre saknar serien mystiken och skådespeleriet som filmen hade (among other things). Så jag vet inte riktigt om jag kommer fortsätta titta efter första säsongen. Serien är liksom inte bra kvalitétsmässigt, men jag gillar storyn. Och Alec är sååååå snygg. I mean, hot boys; tall, brown-eyed, hot boys, they got me like sdvfhjbsvjhsabfvlkjfbvl.

Trevligt kväll önskar one-shallow-bish!

Min lilla bil



Igår tvättade jag min bil, och idag dammsög jag den. It looks so neat now. Yay.

Ja. Jag har en bil. En egen bil. Jag har haft mitt körkort i snart fem år, men aldrig under dessa fem år har jag varit intresserad av att äga en bil. Så sent som fram till årsskiftet kände jag att jag aldrig vill ha en egen bil. But then this year came, vi flyttade några kilometer bort från stan (provade att gå med Ivy till dagmamma sedan jobb, och det var inte hållbart), jag blev less på att vara beroende av andra (kunde inte längre låna Kims bil ju, since we broke up-ish) sååååååå biljakten började. Blev less på biljakten. Valde den fräschaste i min prisklass, inom rimligt avstånd och ba JAG TAR DEN (trots min faders småhat gentemot märket i fråga, LOL).

And I kinda like it. Det är långt ifrån min drömbil, men den funkar och den känns bra. En svart Ford Mondeo. Från 2004. Med skitfula fälgar och dålig radiomottagning.
Jag ville inte ens ha en så stor bil egentligen. I was like, "Jag vill ha en kombi, men den ska vara mindre än Kims [Audi A6] bil [som han hade då]", och så blev den inte det :PPppPpppPP

Och nu har jag dedikerat ett helt inlägg till min bil. Oj.

Puss!