Jag har tagit en högst oplanerad men välbehövlig bloggpaus på tre veckor. Jag är bara så trött. Kanske stressad också, jag vet inte. Om jag ska vara ärlig har jag mått rätt kasst de senaste veckorna.

Jag hade en grym Halloween-helg men blev sjukt förkyld i samma veva. Sedan kom PMS-avgrunden. Den är hemsk. Den inträffar kanske varannan eller var tredje menscykel. Tror jag kände precis alla negativa känslor som går att känna den veckan. Och eftersom jag inte haft min domedags-PMS på ett väldigt bra tag (fick inte tillbaka min mens efter Luna förrän i våras och den har inte varit helt regelbunden sedan dess) så visste jag inte om det "bara" var PMS eller om jag började bli deprimerad på riktigt.

Ända sedan det blev höst har jag blivit så himla trött och orkeslös. Och jag vet att jag är stressad och låg. Önskar så att jag kunde älska hösten, men i mitt huvud är det lika grått som vädret. Våren brukade vara min deppårstid, men tydligen inte i år.

Det finns så mycket jag vill göra. Roliga saker. Kreativa saker. Men jag orkar inte. Jag gör det som måste göras. Ge barnen mat och omhändertagande. Försöker få i mig själv mat. Tvättar och dammsuger. Och när kvällen kommer och jag äntligen kan få lite egentid har jag så mycket på min lista att jag inte ens vet vart jag ska börja. Så jag gör inget. Eller annat. Det är inte ens jobbiga saker på min lista, det är saker jag sett fram emot att göra under dagen, "när det tråkiga är klart" eller "när barnen sover". Men jag kan bara inte börja. Härom veckan satt jag upp en spegel (den på bilden) klockan 23 på kvällen bara för att jag kände att jag skulle börja gråta om jag gick och lade mig ännu en kväll utan att ha gjort något produktivt. Och trots att jag inte kan göra något kan jag inte heller gå och lägga mig för att sova. Det går inte. Jag är alltid uppe efter midnatt. Alltid.

En annan stress hänger över jobbet. Jag har sökt fler jobb i år än sammanlagt i mitt liv tidigare. Jag får bara nej på nej och det är sjukt segt. Den här månaden har jag inte ens orkat söka ett enda nytt jobb.
På mitt nuvarade jobb stressar jag över att få ihop tillräckligt många timmar för att allt ska gå ihop. Ju längre från sommaren vi kommer desto färre blir passen på schemat, ändå känns det som att jag jobbar hela tiden. Måste tacka ja och vara tillgänglig alltid,  som om lite snabbmat hängde på livet. 

Ja, och så har vi ju det här med källaren... Den som blev översvämmad när det ösregnade en måndag för ett par veckor sedan. Så kontoret som skulle tömmas och flytta ner för att bli Lunas rum typ nu-ish är fortfarande ett kontor, men även lite halvt ett förråd. Är såklart glad att vi faktiskt inte hunnit flytta ner när detta hände. Men ändå. Det är massa extrajobb vi verkligen inte behövde. Och medan jag väntar på att källaren ska torka letar jag i varje vrå av resten av huset efter andra projekt att ta tag i. Jag hittar så många, men än en gång - Jag vet inte vart jag ska börja. För när kvällen kommer är jag bara trött.

Jag har ju ADD. Min hjärna är konstant kaos. Men just nu är den lite mer kaos än vanligt. Är nästan avis på alla som bara har pandemin som sitt enda problem. At least that's real.