The downfall of Burger King's playlists

 
Ni är nog mycket väl medvetna om att det brukar spelas musik inne i butiker och restauranger. Det är standard och Burger King där jag jobbar är inget undantag. Men. Vi måste snacka om hur usel vår musik är. Min chef har sagt, och jag citerar "Det här är dålig arbetsmiljö!".
 
När jag började jobba på BK för fyra somrar sedan hade vi en spellista med blandade låtar. Inte min favoritmusik, men jag gillade den. Det var några skumma låtar från förr, en handfull med favoriter från min tonårstid samt några få nya låtar. Rihanna, Bruno Mars, och Green Day. Hey There Delilah av The Plain White T's. How To Save A Life med The Fray. Och eftersom jag är The Queen of playlists har jag lagt de låtar jag minns i min egna Burger King-Spotifylista. Watch for yourselves.
 
Nu är det annorlunda. För året därpå snålades det nämligen in på både det ena och det andra, och restaurang-musiken byttes ut mot en ny spellista. Och visst förnyelse förnöjer, men inte alltid. För vad vi fick var en härlig blandning av royalty free music. Det vi fått är verkligen bottenskrapet av popindustrin. Varje dag plågas våra öron av "I need a little vaca-a-ay, a little time away..." (relaterar verkligen till den låten).
Eller "I blame you for my trust issues".
Eller "Maybe I am just a bitch! Bi-itch! Bi-itch!"
Eller "Heartbreaker, heartbreaker, is this a game to you?"
Eller min chefs absoluta hatlåt "You left me in bits and pieces, you left me in bits and pie-iece-es, shattered here on the floor..."
 
Ett gammalt inside joke. Texten hänvisar till den underbart dåliga låten vi hade under 2018: "Life is so beautiful, the smiles and the laughters..."

Faktum var att min chef var så himla less på att höra den låten att hon kontaktade företaget vi hyr musiken av och bad om en ny lista (de sitter tydligen på ca 8000 olika låtar). Och det fick vi. En värre lista. Hur är det ens möjligt?! Om vi ens kan kalla det en lista då det bara bestod av åtta låtar. Ja, ÅTTA LÅTAR! Tänk er att vara instängda på en plats i 3 till 8 timmar och behöva höra samma 8 kassa låtar om och om igen, minst 3 gånger i timmen. Det var tortyr. Jag blev galen. Det var hemskt.

Ur min dagbok:
"Kände bara hur den sög ur all energi bara vid första låten. Och så kommer de där vidriga sångerna om och om igen och hjärntvättar en. Don't Let It Go, check. Last Friday Night, check. Wish Me La-la-la-la-luck, check. Den med skumt house-beat, check. Lonliness Lonliness och Lovley Lovley, check check. Don't Wanna Take The Easy Way, check. Ja, ni hör ju av enbart titlarna (som jag förövrigt kommit på själv utifrån vad de sjunger för detta är ju uppenbarligen nån hittepå musik de säljer billigt till butiker och restauranger och vad vet mer) att detta är hemskt! Man får hopp av en av titlarna som för en till Katy Perry, men nej, sån tur har inte vi. Det enda positiva är att dessa 8 låtar vi får stå ut med är endast kvinnliga artister. Men det är säkert gamla trötta män som skrivit dem (eller dragit dem ur röven)."
 
Så nu har vi fått tillbaka den förra listan, och jag trodde aldrig att jag skulle tycka att det var en befrielse att höra den igen. Den försvinner ändå in i bakgrunden för det mesta. Men tro inget annat än att jag hatar den. Avslutar med att lägga upp den bästa av våra låtar (även känt som den enda låten jag lyckats googla fram), så ni kan ju bara gissa hur kassa de övriga är.
 




Lämna gärna en kommentar:
OBS! Om en inte har något snällt att säga är det bättre att hålla käften, puss.

Namn:
Stammis?

E-mail (bara jag ser):


URL (så att jag kan hälsa på hos dig):


Skriv en rad eller två...


Trackback