Maj 1996

På måndag blir Ivy 6 veckor gammal. Hennes morfar - min pappa - har fortfarande inte varit och hälsat på. Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen och tycka det är konstigt.

 

                                                               När hon var tretton dagar skickade jag detta sms:

Det tog två veckor innan han svarade, men förmodligen bara för att han också behövde nämna något om kvarvarande saker i huset han och mamma håller på att sälja (nu sålt). Nu har det gått ytterligare två veckor... Varför kommer han inte och hälsar på? 

 

Förra hösten skrev jag ett inlägg med inläggsidéer / önskerubriker. Ett av dem var "Pappa". Jag har velat skriva det inlägget länge nu, men inte kommit mig för. Jag har inga problem att skriva på djupet då det kommer till mig själv, men så fort det handlar om andra känns det som att jag hänger ut dem. Men jag känner att det är dags nu.

 

För två somrar sen berättade mamma att hon och pappa tänkte skilja sig. De hade växt ifrån varandra. Jag blev inte förvånad. Tyckte det kändes vettigt. Jag visste ju t.ex. att mamma vantrivdes där vi bodde och ville flytta närmare stan.

Eftersom de fortsatte bo tillsammans kändes allt som vanligt. Som att vi skulle kunna fortsätta träffas som en familj. T.ex vid högtider. Julen 2013 firade vi tillsammans. Det var en fin jul, inget kändes annorlunda. Tänkte att mina föräldrar skulle skiljas som vänner.

 

Men så flyttade pappa från min mamma och bror. Han bara försvann. Jag hade ju flyttat hemifrån, så jag vet inte riktigt hur det var hemma, men som jag förstått det var det väldigt diffust. Som att han bara bestämde sig för att aldrig mer sova i det huset igen, men utan att klargöra det för mina andra familjemedlemmar. Liksom "Juste, jag bor inte här mer".

Något som däremot var känt var att han träffat någon ny. Så småningom flyttade han hem till henne. Just det här stör mig inte alls, jag tycker det är bra att han äntligen har någon som delar hans största intressen: övernaturliga saker, det andliga, livet efter döden, Gud... Något som jag, brorsan och mamma inte alls är intresserade av. Det var liksom vi mot honom varje gång han började snacka om sånt vid middagsbordet. Då han försökte övertyga oss fast han redan visste vart vår åsikt låg, det störde min mamma speciellt.

Skagen, Danmark 2004

 

Nej. Det som gör mig ledsen är att han liksom försvunnit ur mitt och min brors liv bara sådär, sedan han flyttade hem till henne. Han har bara varit och hälsat på mig tre gånger sedan årsskiftet 2013/2014, och två av dessa gånger gick han knappt in. 

Då jag sms:ar svarar han kanske på var tredje... tillslut. Han har sagt att han inte alltid har telefonen på sig, men borde han inte vara mer tillgänglig per telefon då han inte längre träffar mig personligen? 

Förra året glömde han bort min födelsedag. Sms:ade "Förlåt, jag glömde, grattis!" dagen efter. Han sa att jag skulle få en handgjord drömfångare i present, runt jul sa han att han inte haft tid att göra någon. Fine, whatever, men lova inte saker du inte kan hålla då.

Ännu en sak: han tycks inte kunna lämna sin sambos sida. Hon får självklart följa med, men kommer jag aldrig mer få träffa min pappa bara vi? Jag är väldigt öppen, jag lär gärna känna henne, men jag önskar ändå att det fanns en möjlighet att träffa honom själv. Han sa en gång att han ville bjuda mig på fika och prata på tu man hand, men det har fortfarande inte hänt. So will ut ever? 

Och eftersom han inte klarar av att träffa mamma (mamma har dock inga problem att träffa honom) kommer han aldrig komma på födelsedagar mer. Inte min, inte min brorsans och inte Ivys. Är det värt att styra upp något eget bara för att han också ska få komma och fira? För min egen del kvittar det, vill han fira mig är det upp till honom, men han kan väl i alla fall bry sig om Ivy. Eller? 

Efter skilsmässan framgår det ganska klart vilken förälder jag står närmast. Det känns nästan som att han vid skilsmässan inte bara skilde sig från mamma, utan även från mig och min bror. 

 

Jag börjar undra om han ens vill träffa sitt första barnbarn? Jag har sagt att det bara är att komma. Och vad som gör det hela ännu mer ledsamt är att jag vet att hans nya också precis fått barnbarn - pappas bonusbarnbarn - som de åkt flera mil för att hälsa på flera gånger. Det sa de då de var här i våras. Så varför kommer han inte och hälsar på Ivy? 

Min psykolog har sagt att det jag kan göra är att försöka ta kontakt och bjuda in honom, sedan är resten upp till honom. Han är vuxen, det är hans ansvar. Jag vet hon har rätt, att det inte är värt att lägga tid på någon som inte ger sin tid tillbaka, men det är svårt att bara släppa. Min pappa är ingen dålig människa, han har varit e jättebra pappa under hela min uppväxt, nästan för snäll ibland. Men han har förändrats. Numera känner jag inte alls igen honom. Jag vet knappt hur jag ska prata med honom längre. Allt är bara stelt och jobbigt.

 

Innan var jag bara ledsen för min skull. Och min brors. Men nu är jag ledsen för Ivys skull också. Kommer hon ens få någon morfar? Kommer han att bli okänd för henne? 

Jag fick aldrig träffa min morfar, men det var för att han var död. Ivys morfar lever, han finns bara inte där.

Det snarare så att den får mig att gråta. So many feels. Den påminner mig om min och Kims första sommar tillsammans. Han hade den som alarmsignal om mornarna då han skulle till jobbet. 02:43. När Josh Franceschi sjunger "We're young and in love, heart attacks waiting to happen. So come a little closer, tell me it's all in our heads." om och om igen. Hela låten är fin, men just det... Det... Ah... Det och doften av parfymen han brukade ha då... Mitt hjärta går sönder.

Imorgon är det midsommarafton. En högtid jag tycker om väldigt mycket och alltid ser fram emot att fira. 

Är klar med alla mina förberedelser:

Har bakat en fin rabarberpaj (samt två saker till, men funderar på att frysa in dem och spara) och köpt både vaniljglass och vaniljsås att ha till. Alkoholfria bubbliga drycker är införskaffade. Har till och med köpt mina favoritchips (typ de enda chipsen jag gillar, se bilden). Och en mycket fin blommig klänning hänger i garderoben och väntar på mig.

 

Alla jag känner verkar hålla sig på sitt håll. Alla jag frågat endera jobbar eller har andra planer. Till och med min brorsa. Jag har inte ens Kim. Han jobbar och kommer inte hem förrän runt sju.

Jag har egentligen inga problem med att vara själv. Jag är rätt introvert och behöver vara ensam ibland. Men det är skillnad på att vara självvalt ensam och vara ensam mot sin vilja. 

 

Jag vill inte vara ensam. Jag vill fira midsommar, för jag har sett fram emot att göra det. Jag vill hitta på något. Något som inte är vardag (dvs dator och myskväll framför en film). Om det så ska ske då halva kvällen redan är förbi och jag bara har Kim. Vägrar att sitta hemma och känna mig som en fånge i mitt eget hem, för det gör jag tillräckligt redan.

 

Just nu känns jag som ett typiskt exempel på fördomen "Livet tar slut då en blir gravid och får barn". Jag som skulle motbevisa det. Jag ba blir allt jag inte vill bli... #fettbitter #ochliteledsen

Jag mår bra nu. Det känns konstigt på något sätt. Det har ju varit kaos i mitt huvud så många gånger de senaste åren att det blivit mitt "Som vanligt".

 

Jag har depperioder ibland. Så är det bara. Jag vet inte om jag är deprimerad på riktigt eller om jag bara är lite nere. Motivationen försvinner, jag vill aldrig riktigt lämna sängen, och när jag gör det vill jag aldrig gå och lägga mig. Dåliga tankar kommer tillbaka, även de som varit bortglömda. 

Depperioder. Oktober var så, februari snäppet värre. Jag kommer nog aldrig slippa det helt.

 

Men ända sedan mars har det bara varit bra. Helt okej. Jag har accepterat hur mitt liv ser ut just nu. Varit nöjd. Livet är helt okej att leva, och helt okej kan faktiskt vara bra nog.

Jag tror inte på perfektion. Det har funnits konflikter, missnöje och tårar. Men det har varit bra. Onda tankar har kunnat viftas i väg, konflikterna har handlat om missnöje i nuet, vanligt vardagsskit. 

 

Det känns skönt. Såklart. Men konstigt. För det var så himla längesedan jag kände så här sist.

Jag mår bra nu.

I think it's fair to say... Att Kim och jag har varit tillsammans i hela tre år nu.
Wow. Vi har inget datum eftersom allt egentligen bara hände eftersom, därför är det heller inget vi firar. Men det är ändå fint nog att nämnas.

Vi lärde känna varandra under Pier Pressure 2010 (endagsfestival i Göteborg). Vi gick runt och var kära i Ville Valo från HIM mest hela dagen.
I början av 2012 började vi umgås mer. Då började jag känna något mer för honom än bara vänskap, och uppenbarligen var det ömsesidigt. Men han sa att han ville ta det lugnt, och jag var okej med det. Fast då han ena dagen sa så, och den andra inte alls levde upp till sina ord blev jag smått irriterad (och glad, för jag ville egentligen inte ta det lugnt, hehe). Hans kompis refererade till mig som "Kims flickvän" långt innan han själv gjorde det. Förstår ni min förvirring då det kändes som att vi var tillsammans, och tydligen var det också, men det enda jag fått höra var att vi inte var det... För att han ville jävlas med sin nyfikna släkt... ALLTSÅ KIIIIIIIIIIIIIIIIIMMMM! GAH! Fett taskigt.
Fick tillslut nog and had the talk med honom. Då fick jag veta att han tyckt vi varit tillsammans sedan första gången vi kysstes. Men säg det dååååååååå. LOL.

Haha nä. Jag var inte enbart romantiskt frustrerad den där våren för tre år sedan. Jag var mest glad över att få umgås med en sådan fin vän... pojkvän... vän... pojkvän... Eh.
Nu är jag i alla fall säker på att han är min pojkvän, och snart även pappan till vårt barn. Älskar dig ♥

Tvåtusen fjorton. Kände mig så himla ensam. Jag klagade. Inga vänner. 

Men kanske var det jag som var problemet.

Det kommer så himla enkelt för andra. Naturligt.

Inlägget Dåtid kunde inte kommenteras, likaså gäller detta. Jag kommer fortsätta att ta bort kommentarsfunktionen på inlägg som är mer personliga, mörka eller känslofyllda. Inlägg som dessa.
Jag gör det för att våga skriva (och kanske också för att slippa "Fin bild" osv just på dessa inlägg).
Mobilversionen verkar dock inte fatta detta.

We've been through ups, we've been through downs.
Downs caused by nature, downs caused by one another.

Vi har varit vänner tillsammans, och vi har blivit någonting mer.
Vi har gått från ett vanligt tonårsförhållande, till att flytta hemifrån tillsammans.

Vi har förlovat oss, och vi har lagt ringarna ifrån oss.
Vi har skrattat, gråtit. Haft tråkigt, haft roligt. Rest utomlands, stannat hemma.

Well... Jag ville bara säga att jag älskar dig, Kim ♥
Trots allt.

via tumblr

5-7 Mars 2013.
__________________________________________________________________________________________________________________

I’m drowning in tears. I’m ruined.
Ligger och väntar på att tiden ska ändra rikting.

”Vad tänker du på?”
”Jag tänker på allt. Alla människor som är på väg någonstans, framåt. Och jag står mitt ibland dem, men jag står still. Jag vill inte framåt. Så jag lägger mig ner, och väntar. Väntar på att tiden ska börja gå åt andra hållet. Och jag väntar. Väntar. Men allt fortsätter att vara oföränderligt. Jag ligger stilla. Du borde fortsätta utan mig.”
Jag är känslolös. Du gråter. Jag vet inte hur länge. Och sedan säger du att jag är speciell. Och jag vet inte varför men... Jag väljer att förstöra allt.

12:21 - Okej. Orkar inte. Can I quit? You know, just like that.
13:23 - Gå och leva eller ligga som död i sängen, det är frågan.
13:28 - Kom och rädda mig nu innan det är försent.
Because without it nothing will ever matter.

I needed someone like you five years ago. Now I’m beyond savior.
“Baby, just maybe you’re not the one”

Känslan som funnits där sedan första dagen av det här året ligger ännu som en hinna över mig. Illamående. Ville stanna kvar i drömvärlden. Vill ligga och vänta på att tiden ska spolas tillbaka. Jag vägrar att inse att det aldrig kommer att ske. Besvikelse.

Och han var besviken. Ledsen. Trodde att jag kommit över ”den där skiten”. Nej, det kommer aldrig att hända. Inte så länge det är så här. Jag lovade bara att inte prata om det. Bara för att man ignorerar något betyder det inte att det inte finns kvar. För det gör det. Jag hatar det. Jag mår skit.

__________________________________________________________________________________________________________________

Tre månader hade gått sedan jag började gå sönder. Det kan ta år att bli hel igen. Jag är nog inte helt läkt än.
Men det är bättre. Och han förstår nu.

Ni blev alla upprörda över att jag skrivit "DÖ" i badkaret.

 

 

Om det bästa jag kunde komma på för att känna mig lite, lite bättre var att skriva "DÖ" i badkaret, låt mig göra det då.

För alla alternativ är värre.

 

(så här i efterhand kan jag dock se att sammanhanget fick det att verka värre än vad det var)
(men å andra sidan saknar ni förmåga att förstå och vägrar ge svar på vad jag kan göra istället)
(jag kan låtsas som att allt är okej, men det kommer aldrig få det att gå över, i stället sparas det till en annan gång och det blir bara värre då)


Alltså, vad gör man egentligen då det gör ont? Det jag snackar om handlar inte bara om en dålig dag, utan då det verkligen känns som att man går sönder inombords, då meningslösheten eller tankedemoner eller spöken från förr och nu och sen kommer krypandes och tar över och man bara vill försvinna.

Vid mildare omständnigheter funkar tumblr (fin bild, reblog - fin bild, reblog - fin text reblog - fin bild, reblog), vill tro att jag det också skulle funka att pyssla vid mitt skrivbord. Men då bägaren rinner över och jag inte vill någonting då är det enda jag till slut kan tänka mig att sticka. Fly. Låtsas att jag har en plan om att jag ska långt, långt. Försvinna. Så jag bara går tills det känns okej att komma hem igen.

Jag har så många känslor som tränger sig inuti mig, och jag har ord för att beskriva dem. Men just nu vågar jag inte släppa ut dem, så jag gömmer bakom någon annans. Bring Me The Horizon. Deras musik + deras texter = perfektion och så mycket feels.

"I am an ocean, I am the sea, there is a world inside of me."
- Crucify Me

"What doesn't destroy you, leaves you broken instead. Got a hole in my soul growing deeper and deeper."

- Drown

 

"Don't say I'm better off dead, 'cause heaven's full and hell won't have me."
- And The Snakes Start To Sing

"I'm scared to get close and I hate being alone. I long for that feeling to not feel at all. The higher I get, the lower I'll sink. I can't drown my demons, they know how to swim."

- Can You Feel My Heart

"Every second's soaked in sadness, every weekend is a war, and I'm drowning in the déjà vu. We've seen it all before."
- Seen It All Before

"If I let you in, you'd just want out. If I tell you the truth, you'd vie for a lie. If I spilt my guts, it would make a mess we can't clean up. If you follow me, you will only get lost. If you try to get closer, we'll only lose touch. But you already know too much, and you're not going anywhere."
- Don't Go

"I'm just a would've been, could've been, should've been, never was and never ever will be."

- And The Snakes Start To Sing

"I've said it once, I've said it twice, I've said it a thousand fucking times. That I'm OK, that I'm fine, that it's all just in my mind. But this has got the best of me, and I can't seem to sleep."
- It Never Ends

"Everybody wants to go to Heaven, but nobody wants to die. I can't fear death no longer. I've died a thousand times."
- Hospital For Souls

"We all have our horrors and our demons to fight. But how can I win, when I'm paralyzed?"
- Don't Go

Det var bara en månad sedan jag sist lade upp ett hemnet-hus på bloggen, och nu är det dags igen. Men denna gång är det mitt barndomshem som är till salu.

Egentligen är det väl inte riktigt mitt barndomshem. Mitt barndomshem blev ganska nyligen rivet, och innan dess fick vårt garage ryka för att göra plats för denna gulröda skapelse, ritat och delvis byggt av min pappa. Vi flyttade in sommaren innan jag fyllde 15, så det blev ändå några år, sex år för att vara exakt. Men sex år räcker gott och väl för att skapa minnen.

Här bytte jag musikstil, favoritband och klädsmak otaliga gånger. Här utvecklade jag mitt bakintresse till det bättre. Här har jag fotat åtskilliga egopics och selfies. Här har jag ägnat timmar åt att rita och måla. Mitt tonårsrum har fått bevittna halvtaskig dans, kreativitet, emoperioder, tumblr-nörderi och den ena kändiscrushen efter den andra, samt fått lyssna till min icke vackra sångröst allt för många gånger. Och slutligen, här har jag avverkat dagbok efter dagbok för att föreviga alla mina tonårsupplevelser och äventyr (my bedroom was not where the magic happened).
Jag kommer sakna Åmynnet-på-sommaren. Att kunna gå till Bäverbadet och bada. Min PW-runda (som alla verkar se som långtråkig, men som för mig var helt perfekt). Andas in sommarnatten efter Torparvägen, och vid Åmynnesfjärden. Där var det okej att vara ensam. För att filosofera, ventlilera alla tankar. Själv.

But I left that life a long time ago.
Jag tar minnena med mig.

 

Jag är ledsen över att jag aldrig fick se huset bli helt färdigt. 2007, då vi flyttade in var jag så himla glad. Jag skulle äntligen få ett eget rum efter att ha delat med min bror i hela mitt liv. Jag såg fram emot att äntligen få bo ett fint hus. Då vi flyttade in var det långt ifrån färdigt, bara mitt rum och min brors hade golv och tapeter, och det saknades fläkt i köket. Jag trodde verkligen att allt skulle vara färdigt inom ett år #naivfemtonåringosv. Tapeter och golv kom så småningom, "fönsterrummet" fick sitt klinkergolv, ett trädäck som veranda byggdes, men det större badrummet, tvättstugan, loften och entrén förblev grå och ofärdiga.

Jag vet ju varför det blev som det blev. Jag trivdes där ändå. Det var ju mitt hem.

Jag är glad över att jag flyttade medan det fortfarande var ett hem. Att jag flyttade för att jag ville, inte för att jag var tvungen. Jag är glad att jag kunnat åka hälsa på båda mina föräldrar samt lillebror medan huset fortfarande var som då jag lämnade det. Som ett hem. Nu är det liksom bara... ett hus.
Det som är ledsamt är inte att gå vidare från huset, för i nuet känner jag verkligen inget för det. Det som är jobbigt är att klippa ännu ett band från det förflutna. Så många av mina minnen har inte längre något fysiskt att fästa sig vid, det som återstår är liksom bara minnen. Jag vet inte om allt detta bara låter som bullshit i era öron, men för mig är hus mer än bara hus. Det sitter minnen i väggarna. Sedan är jag en väldigt nostalgisk person. Det som varit har svårt att lämna mig (både på gott och på ont). Det är därför jag nu skriver det här inlägget. Som ett farväl.


Jag hoppas verkligen att huset hittar sin rätta ägare som kan slutföra pappas projekt och göra det till sitt eget. H ä r hittar ni annonsen på Hemnet. Det är visning söndag 1/2.

Hur känner ni inför ert/era barndomshem?

T-shirt || Tank

 

Egentligen tycker jag inte att allt suger. Allt känns bara meningslöst. Inte så att livet är meningslöst, utan snarare att allt jag gör eller har att göra saknar mening.

Igår hade jag en tid på Vårdcentralen på förmiddagen, och när det besöket var klart kände jag en tomhet eftersom jag hade en hel, oplanerad dag framför mig. Gick hem och ba "Nu då?" trots att jag hade, och har saker jag kan göra. Blogga, pyssla, filma t.ex., samt mer viktiga saker. Men allt saknar liksom betydelse. 

Kunde inte ens glädjas över att det var fredag. Efter 13 år i skolan sitter längta-till-helgen-känslan kvar djupt därinne, fast det för mig egentligen kvittar vilken veckodag det är. Same shit, different name.

 

Hatar att känna så här. Jag vet inte ens v a d som skulle vara betydelsefullt att göra. Rädda världen? I don't even know. Det slutar bara med att jag inte vill göra någonting över huvud taget.

 

Tur att jag är jet laged fortfarande och blir trött redan åtta på kvällarna. Haha. Fuck Yeah, party hard!

 

Det här är min favoritlåt med Sleeping With Sirens. Jag lyssnade på den mycket år 2012, året då Kim och jag blev tillsammans. Låten förknippade jag med oss. Självklart lyssnade jag sönder den, men nu har det gått tillräckligt lång tid för att kunna plocka fram den igen, och jag inser att en del av texten blev sanning. En del av texten som jag alltid tyckt om, men som då saknade erfarenhet.

They say that love is forever
Your forever is all that I need
Please stay as long as you need
Can't promise that things won't be broken
But I swear that I will never leave
Please stay forever with me

För att göra en liknelse: Det är lätt att säga förevigt när en är nykär (och nej, jag ser inte heller 2,5 år som någon evighet). Det är lätt att säga att en kommer stanna bland hjärteskärvor när det ännu inte hänt. But suddenly things were broken. I let my heart bleed red, but I never left. Jag har svårt att föreställa mig att något kommer kunna göra ondare än det. Men jag stannade ändå.

Nu har den här låten en ny innebörd. Them feels...

Då jag var liten fick jag inga husdjur. Jag ville ha en katt och senare även ormar, men mamma sa alltid bestämt nej. Då jag var tolv år och gett upp husdjursdrömmen fick mina kusiners kaniner ungar. Några var bruna, några svarta och en var ljusgrå med color point-täckning (skitsöt). Min. Så tillslut gick mina föräldrar med på att ge mig ett husdjur.

Mina kusiner kom med en kaninunge av varje färg trots att jag redan bestämt mig för den grå (som med tiden blev brunfläckig). Fluffi skulle han heta (fast vi trodde det var en hona då). Vi behöll en svart också, till min lillebror (fast egentligen var det mamma som inte ville att min skulle bli ensam). Min lillebror var inte direkt nöjd över sin kanin-överraskning till att börja med, men snart var han mer intresserad än jag. Men först, namngivning. Rabblade upp hundratals namn, men då inget namn dög till den svarta blev jag tillslut less och sa:
"Okej, din får väl heta Fluffi då så heter min Nasse!".
I don't even know.

 

Tyvärr orkade inte vi umgås med kaninerna lika mycket som vi borde ha gjort. De var ute året om, hade en stor bur (snarare inhängnad med hus hälften av tiden), men som tonåring var jag inte direkt något fan av att vara utomhus och leka med dem. De gjorde ju inte direkt något mer än att äta, bajsa och skutta runt lite sparodiskt, och dessutom hatade de att bli buren. Med det sagt vill jag påpeka att vi självklart tog hand om dem. Min bror och jag turades om att ge dem mat på morgon och kväll och på sommaren plockade vi så mycket maskrosblad (och andra växter de gillade) vi kunde. Vi var bara inte så sociala med dem, och det blev inte direkt bättre med tiden.

 

Nasse blev sju år. Han dog den 12 februari 2013. Han hade haft fel på synen (blind såg det ut som) ett bra tag innan dess. Efter det förväntade vi oss att Fluffi också skulle dö. Men han gjorde aldrig det. Så i och med att vi en efter en flyttade hemifrån (jag förra året, pappa i vintras, mamma nu senast och snart lär väl även min bror göra det) gav vi bort honom till en liten bondgård (eller vad man nu ska kalla en gård med ladugård och massa djur) som har varit vänner till familjen i många år, bidragit med hö osv. Vi vet att man egentligen inte bör flytta på en gammal kanin, men in the end så hade vi inte mage att avliva honom. Det var liksom det som var alternativet.

Mamma har berättat att han har en egen bur och bor granne med andra kaniner. Detta var ungefär en dryg månad sedan och jag t r o r att han fortfarande lever och har det så bra en åttaårig kanin kan ha det. Jag lär väl aldrig få veta.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget, mer än att möjligen säga hej då för sista gången.
De var ändå mina första husdjur ♥

Jag lovar, jag känner så utan alkohol också. Bara för att jag imorgon kommer att vakna upp helt nykter betyder det inte att allt är okej. Jag kommer fortsätta skolka från livet, be tiden gå bakåt istället för framåt, drunka i värdelöshet. Men jag är för stum för att tala, och de för tröga för att förstå.

19 september - Lights
2011 & 2012. Jag lever in the past och har chipssmak i munnen. Läser om dödsolyckor där jag bor, och tänker att döden alltid är nära. När som helst kan allt försvinna. Men ändå orkar jag inte göra något åt mitt liv. Fuck this shit. God natt.

Igår var jag på krogen. Jag var glad. De tre kompisarna jag var där med är schyssta och jag fick dansa mig svettig. Det är allt jag begär av en utekväll.

Jag älskar att dansa. Det är en av de få sakerna i den här världen som får mig att glömma allt som gör ont. Jag vet inte om jag är bra eller dålig och om jag ska vara helt ärlig skiter jag i hur jag ser ut. Men uppenbarligen kan jag inte vara helt kass, eftersom både en och två och tre killar ville dansa med mig, and I'm like fine. Alla får dansa med mig. Men bara därför ger det dem inte rätt till att taffsa, försöka kyssa mig, förvänta sig att jag ska umgås med dem senare samt börja jucka mot en. Även när jag säger nej och att jag har pojkvän. OMG NO. Jag gillar att vara bland alla människor på dansgolvet, men ibland önskar jag bara att jag fick vara ifred i min lilla bubbla. Det är tråkigt att en av de få sakerna som får mig att må bra ska förstöras sådär.

#meningslöstinlägg #mårskitidag #psykisktmest

Pier Pressure, 2010

Fyra år sedan.
Om vi bara visste.
♥