Att dö i badkaret
Ni blev alla upprörda över att jag skrivit "DÖ" i badkaret.
Skär armarna blodiga?
Hoppar ut genom badrumsfönsret på fjärde våningen?
Gråter sönder sin själ och slåss?
Låtsas som allt är okej och klistrar på sitt bästa fejkleende?
Jag vill inte ens.
(men å andra sidan saknar ni förmåga att förstå och vägrar ge svar på vad jag kan göra istället)
(jag kan låtsas som att allt är okej, men det kommer aldrig få det att gå över, i stället sparas det till en annan gång och det blir bara värre då)
Vid mildare omständnigheter funkar tumblr (fin bild, reblog - fin bild, reblog - fin text reblog - fin bild, reblog), vill tro att jag det också skulle funka att pyssla vid mitt skrivbord. Men då bägaren rinner över och jag inte vill någonting då är det enda jag till slut kan tänka mig att sticka. Fly. Låtsas att jag har en plan om att jag ska långt, långt. Försvinna. Så jag bara går tills det känns okej att komma hem igen.
kram kram kram <3
<3
Jag vet inte vad en "ska" göra. Känns som folk i allmänhet inte bara fattar de där skitkänslorna, att det är okej att känna dem och reagera utefter dem. En behöver bara en broms emellanåt.
Eller döljer de själva bara deras egna sådana? För att det inte ser bra ut bland alla jävla feeds.
Det var länge sen jag stack en nål i handen och ristade. Sen dess har jag inte kunnat göra det.
Jag står inte ut med att gå ut, bara ibland, om jag vet att det är tomt. Vill inte se främlingar när jag mår piss. Det kan hjälpa. För mig är havet viktigt.
Annars gråter jag i oändligheter i en ihopkrupen boll. Tills nån tröstar eller matar mig med något. Oftast kommer bara tankarna och jagar när jag inte har fått i mig tillräckligt med näring eller så, helt knas.
Alla är vi olika.
Många många kramar till dig. Ta hand om dig!
Usch, hatar den där jävla känslan. I feel for you (men jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att må bättre)! :( <3
Jag önskar också att jag hade ett svar, jag får ångest så fort jag har mer än 1 sak att göra varje dag.
Egentligen borde jag sluta upp med allt som har med film, youtube, blogg osv att göra och enbart ha mitt extrajobb - för att då skulle ångesten upphöra men då hade jag gett upp min dröm. Så det är tungt, för jag kan ju inte sluta med mitt extra jobb utan att behöva flytta hem till mina föräldrar typ haha.
Sv på sv: Det känns väldigt bekant på något vis. Kanske just när jag ristade ett hjärta och ett K och fick bara väldigt oförstående blickar från vännerna. Vad är de liksom rädda för när en gör något sådant?
Ja, mycket möjligt. Ja, usch, de där mallarna. Men jag vill också tro att en inte mår bra i dem heller. Det är som en falsk målning.
Jag vet inte, jag har sen tonåren haft några gråa tankar inombords som kommer och går.
Eller så samlar de på sig allt och går in i väggen nån dag, även det en möjlighet.
Skönt att ha slutat med självskadandet. Ja, jag kan också tänka allt möjligt konstigt som en skulle kunna göra, men känns bra att en har bromsen.
Åh, vilken känsla, att bara hoppa. Jag slog sönder en av tre lampor med min rockring, fast det var helt i misstag. Det var ganska häfigt ändå, alla glasbitar som bara föll ovanför mig.
Ja, absolut, helt sant. Så är det ju. Ja, jag har också minnen som jagar, men de kommer just ofta när jag har nåt annat på lite "bristnivå" eller t.ex. när jag påminns om dem förstås, men då kanske de inte tar över på samma sätt. Då kanske jag mer reflekterar över dem. Som när vi sågs igår ungefär.
Tack för det förresten, var himla kul och väldigt givande!
Snäckorna var också fantastiskt fina. Jag ska ge dem ett bra hem.
Många kramar!
Ha det fint :)
