It's so hard loving you, because it's only that easy to love someone who left me hurt a dozen of times. I hate that I had to hurt you in return, because it's simply not illegal to be a douch bag, or to break hearts for that matter. I felt like dying and you never seemed to understand. I just had to do s o m e t h i n g .

Jag är trasig. Så jävla trasig. På ytan ser jag hel ut, för att alla vill ha mig. Ni ger mig känslan av att vara åtråvärd och jag suger åt mig allt. Men ni får mig inte. Jag har redan den enda jag vill ha, och han möter mig då jag kommer hem. För att sedan kunna sitta och hålla ihop mig då fasaden inte längre kan hållas uppe. Och du finns där hela natten.

These days I have two main moods.

1. "Fuck everything I don't wanna live in this world anymore", and 2. "Whatever, this shit will do".

Jag vet att jag borde lyssna på mina hjältar.
You'll never find happiness while you live inside hate. And you can only blame your problems on the world for so long, before it all becomes the same old song.
De sjunger till mig men jag vägrar att lyssna, för jag vet, jag vet, men snälla håll bara käften.

Du. Om det nu var möjligt för dig att bara glömma allt, kan du inte bara göra det ogjort också?
Eller låt mig komma ihåg att det förflutna bara existerar då man bär det med sig.

Hej. Välkommen till min nya blogg, som blogg.se tvingar en till att säga. The Sky Under The Sea. En låt av Pierce The Veil, vars titel egentligen är finare än själva låten. Don't judge, jag älskar dessa fyra mexikanare. Längtar varje dag till december då de kommer hit med Bring Me The Horizon som jag också tycker mycket om. Texten i headern är också Pierce The Veil, bästaste Bulls In The Bronx.

2013. Så sämst. Och jag trodde jag hatade 2011. Fast det gjorde jag ju, nu är det 2013 som hatar mig. Nej, det är jag som varit fylld av hat. Jag kanske har levt mer än jag någonsin vågat göra förut, men vad spelar det för roll då man alltid går runt med en demon som följeslagare? Jag har mått skit. Jag har gjort saker jag inte borde.
Och mitt bland allt detta tappade jag bloggen. Hur kan man ens vilja vårda något som innehåller så mycket skit? Hur ska jag kunna gå vidare från det som varit om jag fortfarande bär det med mig? Ida fucking We påminner mig om allt jag inte orkar vara en del av längre. Jag stavar inte ens mitt efternamn med W längre.

Men så kom jag in på blogg.se härom veckan, jag minns inte ens varför, men jag hamnade där och så kände jag den där längtan efter att få ha en blogg att göra fin, att skriva i, att måla upp bilder i. Jag vägrar att gå tillbaka till Idawe, så jag gjorde en ny. Så annorlunda mot hur min förra blogg var i slutet (om man bortser från mina allra sista emo-inlägg) kanske den inte kommer att bli, men det skiter jag i. Jag vet att jag inte är samma person längre, både på gott och ont. Jag bär med mig det jag fortfarande älskar, resten kastar jag bort.